Vietnamesiska nudlar och svensk fika med påtår (from autumn 2012)

Standard

Efter några veckor i Vientiane har vi hittad en viss rytm. Den ursprungliga planen (om vi över huvud taget hade någon) var att resa runt i Laos under två månader med avbrott för en avsticker till Thailand eller Vietnam när det var dags att förnya visumet. Men det var innan vi kollade in hur bussarna ser ut. Inget som lockade oss att tillbringa 10-12 timmar på, och under den tiden kommer man ändå inte så långt. Sen kan man alltid flyga, men för att få med cyklarna måste vi paketera de i en box först, och det kändes heller inte värt besväret för en eller flera inrikes flygningar. Och cykla till nästa destination? Nja, varken cyklarna eller vår packning är gjord för långa transporter. Istället slog vi oss till ro i Vientiane, och utforsker staden och den närmsta omgivningen per cykel och åter cykel.

Maten
De första dagarna åt vi bara vietnamesisk, ofta av en ren slump, innan vi lärde oss att särskild hitta till de vietnamesiska matställena. Med vietnamesisk är det först och främst tillbehören vi diggar, ett fat med salladsblad och massor av olika örtkryddor. Sen fyller man sitt salladsblad med örterna, nudlar och vad som finns till hands, rullar ihop, doppar i sås, och in i munnen. Otrolig gott. Hittade en laos variant på samma tema, där nudlarna var utbytt mot stekt ris o egg. Lika gott. Fördelen med dessa vietnamesiska rätter är priset. Klart billigare än den enklaste rätten på övriga (turist) restauranter. Allt eftersom vi cyklar runt i stan, har vi till slut hittade matställen som vänder sig även till Laositer, med en hel annan prisbild. Lunch mellan 5- och 10 000 kip, fylld baguett för 6.000 kip.

Sedan kom vi på att landet har varit invaderat av Frankrike, som säkert har lämnat lite influenser, så nu började jakten på bra (och billigt) vin. Favorit restauranten hittade vi vid den ”svarte stupan”, en underbar liten restaurant, god mat, prisvärd, och för det mesta bara lokala gäster. Det blev många besök här, och många glas vin, serverade i underbara snygga vinglas.

Svensk fika
Visst är det lite sjukt att vi reser halva jorden runt för att få åtnjuta svenska kanelbuller, Men så var fallet. Skandinavien Bakery blev en riktig favorit denna gång, nästan så vi levde efter devisen ”fika hela dagen lång, med avbrott för lunch, middag och massage”. Om det inte räckte med ett besök varje dag, har det varit tillfällen då vi har varit där flera gånger under samma dag. Har testat hela sortimentet av kanelbulle-liknande bakverk, varav kanelbageln blev närmast beroendeframkallande, men det var innan jag smakade damsugare, har glömd hur goda sådan gröna kondis bitar kan vara. Och på svenskt vis serverades det kaffe med påtår. Ett tips, gör gärna ett besök tidigt på morgonen (de öppnar 7) och insup den härliga doften av nybakat och lyssna till sorlet. På den tiden är det nämligen fullsatt av vad jag gissar är lokala affärsmän- och kvinnor, som äter sin frukost där.

Trafiken
Våra första dagar i Vientiane sammanföll med Asep möte (Europa-Asiatisk parlamentarisk möte), vilket resulterade i mängder av trafikpoliser ute på vägarna. Många av vägarna i Vientiane är enkelriktade, så det blev många korsningar där vi snabbt hoppade av cykeln och ledde den förbi poliskontrollen och in på nästa väg. Men efter et par dagar, märkte vi att polisen inte verkade bry sig om vilken riktning mopederna körde i, så då började även vi att cykla mot trafiken rakt framför polisen, ingen brydde sig. Trafikpoliserna ända uppgift verkade vara att så snabbt en bil med några av delegaterna närmade sig, se till att stoppa all trafik till dess av kortegen hade passerat. Cykel är annars perfekt för att ta sig fram snabbt. Biltrafiken är relativ liten, men då och då står det still, och då är det smidig med en cykel som kan sik-sacka sig fram. Bilförarna kör överlag rätt så dålig, stora bilar, där bilförarna knappt ser var bilen startar eller slutar. Så skall de svänga eller parkera, görs det i riktig slow-motion, gärna med alla varselljus blinkandes. Har passerat et par körskolar, påminner om en körskola för barn. Gissar att alla barn som har tagit körkort på Legoland kör bättre än de vuxna som tar körkort på en körskola i Laos. Bilparkeringen skall vi inte tala om, några står på trottoaren, några står längst in på gatan, andra i dubbla led medan andra parkerar i en halvled (varken längst in eller längst ut) Hur det är tänkt att fotgängare skall ta sig fram vet vi inte……..

Massage
Är man i Laos, måste man bara passa på att njuta av massage. Otroligt billigt och hög kvalitet. En av våra första dagar cyklade vi förbi en skylt med ”traditionell massage av blinda”, varför inte testa? Vi kliver in, och hade väntad oss någon form av receptionist som var seende. Men något sådant fants inte här, så hur gör vi oss till känna? Som tur var fick vi hjälp av kunder som låg och fick massage, de hojtade till och två personer kom och tog hand om oss. Massage salen bestod av ett stort rum, männen på ena sidan, kvinnorna på andra. Alla ligger vi på tunna madrasser på golvet, utan något privat utrymme. Men fair enough. Sen börjar själva massagen, jisses vad det gör ont. Ok, vi är rätt så stela efter cyklingen, men massören som tar hand om mig trycker och trycker tills man bara måste skrika lite, då byter han grepp och börjar trycka igen. Jag försökte så länge det gick att inte skrika allt för mycket, men det var några a de som blev masserade som skrek som stuckna grisar hela tiden. Otroligt nog, kände vi oss båda mycket mer avslappnade efteråt, och en del av muskelknutorna hade lösts upp. Favorit stället blev sedan Dragon Massage, där jag alltid tog två timmar fotbehandling med balm, vilket inkluderade armar, huvud och axlar. Alle kunderna sitter (ligger) bredvid varandra i varsin bekväma skinnstol medan behandlingen pågår. Har man kommit dit på släpande fötter, så flyger man nästan ut därifrån efteråt. Timpriset ligger på 35-45.000kip

Sevärdheter
Här finns hur många tempel som helst, för vår del räcker det att cykla förbi, kanske vi en gång i mellan cyklar in på gården för att titta, men vi orkar inte längre gå in i templen. Det är för många av dem och vi klarar inte riktig skilja ut vad som är värdt att titta på, Favorit sevärdheten blev i stället Triumfbågen, eller Pataxay som den heter. Älskar att sitta under själva bågen, titta upp på de vackra målerierna, men oftast bara sitta ner och köpa något kallt att dricka från den lilla kiosken in ”ena benet”. Det känns lite som att vara i Prag. Man kan även gå upp i tornet och kolla utsikten (och handla souvenirer, stor souvenir marknad inuti i tornet). Det finns några få museer i Vientiane, men denna gången var vi bara inne på ett, säkerhets museet. Egentligen ingen att ha, men när jag hittar en jättebyggnad som är ett museum och som inte finns utritad på några kartor, blir jag alltid lite nyfiken, så därför ett besök (gratis inträde). Lite bisarrt med en utställning som delvis består av foto av fångar med fullt namn samt vilket brott de är skyldige till (typ knarkbrott, dråp eller stulen koppartråd)

Folkliv
Älv promenaden vinner alla gånger. Tidigt på morgonen eller vid solnedgång, det kryllar det av motionärer som går, joggar, cyklar strandpromenaden fram och tillbaks. Kvällar är det även aerobic träning på flera ställen, och utomhus gymmet är välbesökt. Natt Marknaden verkar ha växt rejält sen förra besöket (november 2011) men vi saknar lite mer matförsäljning som del av denna nattmarknad.

I morgon cyklar vi tillbaka till Thailand

Advertisements

På två hjul korsar vi Mekong-Floden (from autumn 2012)

Standard

En fantastisk känsla att cykla från Thailand till Laos. Men innan vi kom så långt hade vi tidigare testad båda cyklarna och oss själva genom en lång cykeltur längs Mekong-Floden på thailändska sidan. Vi ville gärna få en glimt av Vientiane från thailandsidan, så vi begav oss i riktning mot Tha Bo ca 28 km från Nong Khai centrum. Nong Khai skiljer sig lite från andra thailändska orter vi har besökt genom att en relativ stor andel av de boende rör på sig. Parken med gymmet är full av motionärer timmarna innan solen går ner, det är nästan så man en stund har förflyttad sig till Vietnam. Möjligt att det stora andel Vietnameser och Kineser som bor i Nong Khai som gör denna orten lite mer motionsvänlig inställd. Under vår cykeltur passerar vi en stor andel av lokalbefolkningen, även de ute på cykel. Alla vi möter hälsar glatt på oss, och vi får ett extra leende när de ser hur vi torkar svett och ser lite allmänt slitna ut.

Enligt skyltningarna är det 22km från Nong Khai till Vientiane, och den sträckan skall vi cykla med bagage. Vi blir aningens oroliga när vi nu under vår lilla ”test” cykling inte ser en ända glimt av Vientiane, när vi för länge sen har passerat 20km sträcket. Men vi kämpar på – nödlösningen hemåt är i värsta fall att ta bussen eller hoppa på en songthaew, vi är trots allt i Thailand och cyklarna finns det säkert en möjlighet att få med. Vi når Tha Bo, och tar en välbehövlig paus med kalla drycker. Tanken var att luncha, men efter några cola och fruktjuicer är vi inte längre hungriga. Vi småcyklar lite runt i stan, särskilt ner mot älven, för som sagt se om vi kan se Vientiane. Långt bort på andra sidan tror vi ev. vi ser början på Laos huvudstad. Nästa ort på thailandsidan är Sri Chiang Mai och det är denna orten som ligger rakt emot Vientiane, men den ligger ytterligare 20 km bort, och så långt orkar vi inte cykla – vi skall faktisk tillbaka igen. Så vi vänder hemåt igen, och i långsamt tempo med stopp/pauser varje 5 km kommer vi tillslut tillbaka till hotellet. Då har vi undervägs tillfört extra bränsle i form av sockerrör. Detta var första gång vi har ätit/tuggad sockerrör, innan har vi bara smakat det som dricka. Sött och sliskigt, men ändå kul och ha testad. Även intressant att se ”bränsleförbrukningen” för cykel jmf med moped.  Det gick som sagt åt en del vattenflaskor, dricka, bananer, sockerrör etc. för att vi skulle orka cykla närmare 60km.

Dinner in Nong Khai

Dinner in Nong Khai

På kvällen tog våra nya holländska vänner med oss ut på en riktig bra restaurant. Skönt att bara få hänga med och överlåta till andra att beställa in maten. Åt bl.a. en spännande fisk, som var fylld med krabba, grönsaker och nudlar.

Söndag 30 september hade jag läst att det skulle vara roddfestival i Nong Khai. Alltid nyfiken på om informationen stämde, men jodå, dagen innan ser vi att det börjar byggas upp lite marknadsstånd vid templet där östra strandpromenaden slutar. Söndag förmiddag cyklar vi iväg, för att se om vi kan få syn på några drakbåtar. Totalt 7 båtar är med och tävlar, men vi fattar inte riktig hur tävlingen egentligen går till. Vi är nöjda med att se roddarna i aktion, tror vi räknade till 52 roddare + 2 styrmän per båt. Skönt med cyklar, så att vi enkelt kan strosa upp och ner beroende på var någonstans båtarna rör sig.

Rod festival Nong Khai

Rod festival Nong Khai

Dagen efter bestämmer vi oss för att lämna Thailand och bege oss till Laos. Ryggsäcker packade och fastspända på pakethållaren. De första km till Friendship bridge går som en lek. Sen skall vi genom pass- och tull kontroll, vi är lite osäkra på hur vi gör med cyklarna, men vi ställer de vid sidan om kontrollen, får utstämpeln i passet, sedan tillbaka till cyklarna och cykla igenom samma väg som bussarna tar. Sen är vi ute på Friendship bridge, där det är stora skyltar med förbud för cykel. Ingen verkar bry sig, så vi cyklar på. Lite spännande är det med tanke på att vi lämnar vänsterköring och skall över i högerköring, när kommer byte? På Friendship bridge gäller den thailändska vänsterkörningen hela vägen, och direkt efter bron kommer pass och tullkontroll. Vi lämnar in ansökan om visum, och efter 5-10 minuter (och dryga 60 US$ fattigare) har vi erhållit vårat visum och stämpel i passet. Men på Laos sidan får vi inte cykla genom i bussfilen, här vill tullarna att vi leder med oss cyklarna den vanliga ”gångvägen”. Men vi får inga frågor om cyklarna, varken vid ut eller inpassering, och behöver aldrig visa upp kvitton på att det är våra cyklar.

Nu gäller det att komma ihåg att cykla på högersida. Ut från passkontrollen och vi hamnar i en T-korsning. Ingen skyltar som ger något tips om hur vi kommer till Vientiane. Så vi avvakter och kollar in hur ”de andra” gör. Alla lastbilar svänger vänster, men personbilar som ser ut att ha turister ombord svänger höger, så då väljer även vi den vägen. Men fortfarande inga skyltar eller km stenar längs vägen. Men vi både möter och blir förbi körd av buss #14, som vi vet går mellan Friendship Bridge och Vientiane, så vi börjar bli säkre på att vi har valt rätt väg. Och vips, innan vi vet ordet av det är vi centrala Vientiane. Cyklingen hann aldrig bli riktig jobbig, vi har inte engång gjord slut på alla vattenflaskor som vi hade i cykelkorgen.

Nu börjar nästa projekt, hitta boende. Vi ser en skylt mot fontänen, och väljer att börja med något kallt att dricka på Skandinavien Bakery medan vi funderar på vart vi vill bo. Vi har tur, och träffar på ägaren, som ger oss lite tips på vilken riktning det bör finnas bra och billiga guesthouse (300-500 US$/mnd). Han berättar även att det är en dryg månad kvar till högsäsong startar så just nu bör det vara enkelt att hitta bra boende. Men vi har inte riktig turen med oss, eller så hittar vi inte riktig de gator som Sune pratar om. Antingen är det för dyrt enligt vår budget eller för sjabbigt enligt vårt tycke, eller så är just den rumstypen vi önskar fullbokat. Vi har vår favorit från förra året, Mixay Paradise, men den typ av rum vi vill ha finns först tillgänglig om 4-5dagar (ett av kraven är att vi vill ha ett rum med fönster). Så vi änder upp igen på svenska fiket, och bokar ett hotell för ett par nätter via Asiarooms. Detta visar bli denna resas riktiga nerköp. Ett Deluxe rum hos nystartade I-house blev för oss 5:e våningen utan hiss, dålig aircon, wifin funkar inte, inga fönster om inte den 10 cm stora glipan mellan dörr och karm räknas som fönster, men värst av allt, lata, otrevlig personal. Men sängen var komfortabel, och vi stod ut de två nätter vi hade bokat. Nu däremot har vi hittad ett kanonboende, ett lite familjeägdhotell, där vi har ett stort rum med egen balkong utanför, och där vi kan trilla in våra cyklar i receptionen nattetid (och där vi numera hämtar ut vad vi behöver av handduk och toapapper själva, då ägaren varje gång vi frågar, står upptagen med händerna i diskbaljan.)