Woodball in Udon Thani (from autumn 2012)

Image

Have not been able to find the corresponding text to this story – so let go by pictures only.

The Udon-Thani woodball club invited us to try the game while they had a karaoke-break.

Wood ball instruction

Wood ball instruction

"whole-in-one" on the first try

hard to believe he made a “whole-in-one” on the first try

try to hit the "gate"

try to hit the “gate”

Advertisements

Vientiane till Udon – en 8 mils het cykeltur (from autumn 2012)

Standard

Vaknar redan kl 6 trots en dålig nattsömn. Resfeber! Hur kan man ha resfeber när man rest konstant i över tre år?

Är visst lite nervös inför dagens etapp. Vi ska cykla till Udon Thani. Norra Isaans största stad. 8 mil rakt söderut via Friendship bridges båda gränsstationer.

Väderprognosen för dagen lovar 38 grader i skuggan. Vilken skugga? Här finns väl ingen skugga. Inte ett moln på en vecka. Sol i zenit och absolut inga vackra Vietnamträd-boulevarder.

Våra thai-kinesiska cyklar är av järn men väger bly och har redan börjat gå sönder. Ska de och vi med full packning klara resan?

Kl 7:30 checkar vi ut och påbörjar resan ut genom rusningstrafikens Vientiane. Vi har laddat upp med varsin stor nudelsoppa med massor av chili- och örtkryddser, för att få i oss så mycket vätska och mineraler som möjligt. Ett 4 pack vatten i cykelkorgen, köper vi för våra sista icke växlingsbara kip. Vattnet bör räcka till gränsen iallafall. Därefter har vi thailändsk hårdvaluta.

Temperaturen är redan 32 grader.

Vägen ut genom Vientiane kantas av hårdbeväpnad polis och militär. Orsaken stavas Tony Blair, som hedrar staden med en visit, och förhoppningsvis nya biståndspengar eller affärskontrakt. På Rivningstomten mitt emot hotellet har ett k-pist beväpnat kompani slagit läger. De vinkar glatt godmorgon, då vi cyklar förbi. Vi möter fyra olika TV-team som är ute och förbereder bästa vinklarna för statsbesöket. Tre av kamerorna vinklas snabbt mot oss – Två falanger med vietnamesiska rissäckar på pakethållarna. Det borde roa den nya TV-tittande medelklassen.

De ytterst få asiatiska cyklister vi möter är alla fattiga bönder. Vi får några positiva tillrop (tror vi) och hälsar glatt tillbaka. Resan ut ur Vientiane går annars lite trögt. Trafikstörningar gör tempot ryckigt och knäna får bekänna färg med ständiga inbromsningar och nystarter. Vi undrar om vi kommer klara 6-7 timmar i den allt hetare trafikmiljön.

Kl 8:45 Gränsövergången till Thailand går dock oerhört smidigt. Så smidig att vi helt plötsligt ligger före tidsplanen. För dem utav er som rest mellan Thailand och Cambodja vet vilken mardröm gränsövergångarna i regionen kan vara. Här mellan Laos och Thailand är den perfekt. Av bara farten får den ena i ressällskapet 30 dagars visum istf de vanliga 15 dagarna (tyvärr upptäcktes ”felet” då andra halvan av ressällskapet skulle få sin stämpel)

Vi cyklar glatt över Mekongfloden med filmkameran påslagen. Här råder formellt cykel och gångförbud, men både lokalbefolkningen och gränspolis visar tummen upp till vårt kämpande.

Så fort vi kommit över och påbörjat de återstående dryga 5 milen på Thailänsk sida får vi ett fantastiskt moraliskt stöd. När vi cyklar utefter National Highway no 2, formligen hurras vi fram, särskilt i de förvånansvärt långa uppförsbackarna. Man skulle kunna tro att vi cyklat Vätternrundan eller sprungit Göteborgsvarvet. Så många lyckönskningar, tummen upp och tut-hälsningar. Thailand är verkligen de glada leendenas land.

De glada tillropen gör att vi för en stund glömmer att vattnets sedan länge är slut. Vi har visserligen redan druckit drygt 3 liter var men det räcker inte. Huvudvärken och illamåendet påminner oss snabbt om allvaret i vätskeslarvet.

Vi stannar till på en fullservicemack. Beställer varsin enorma Is-cappucino och ytterligare 1,5 liter vatten var, och softar en kvart i skuggan. Sådärja, nu kan vi tom kissa ut några droppar.

Klockan har precis passerat tio och värmen börjar bli allt mer påtaglig. Vi har minst två tredjedelar av resan kvar. Dags att cykla vidare.

Med så mycket koffein och energimättad dryck i kroppen går nu cyklingen hur enkelt som helst. Helt plötsligt känns det som Koratplatån lutar. Vi har mentalt flera kilometers nedförsbacke. Eventuella uppförsbackar känns löjligt lätta. Nu njuter vi helt och hållet av landskapet, dess risfält, tapiokaodlingar och otaliga tempel som rusar förbi.

Helt plötsligt har klockan hunnit bli 12 och först nu börjar ben-, rygg-, mag-och rumpmuskler komma med invändningar. Vi behöver en paus, men naturligtvis råkar vi just nu vara mitt ute i ingenstans. I Thailand behöver man sällan gå mer en 25 meter för en restaurang. Nu är det helt plötsligt ödemark. Och vi har en låååång tung uppförsbacke framför oss. Bilar, bussar och lastbilar svichar förbi oss. Då hör vi plötsligt ljudet en glass-MC, dvs Thailands motsvarighet till hemglass. Var är den?

Neeej, den är på väg i andra riktningen på motorvägen. Skit också!

Men vad gör den. Jo den har sett oss. Den kör ner och korsar motorvägen och kör oss till möte.

Glass har aldrig smakat bättre

Glass har aldrig smakat bättre

Mitt i resans värsta passage, i en uppförsbacke, i ödemarken köper vi oss alltså de två största och fetaste strutarna som erbjuds, och formligen njuter. Återigen, detta är så Thailand. Gött mos!

Återhämtningen går dock allt trögare så efter ytterligare någon timme senare stannar vi för en lunch. Ny nudelsoppa, med extra allt; salt, socker, chili, örter. Dock inte för mycket nudlar och kött, då kommer magen explodera i värmen.

Vi sköljer ner maten med massor av vatten och Colaaaaa.

Efter lunch är det bara 15 km kvar, men nu känns det tungt. En resort 13 km innan Udan Thani lockar med mjuka sängar och vattenpalats. Vi gissar på att temperaturen nu är minst 60 grader i solen där vi hela tiden uppehåller oss, så ett bad vore underbart. Vi inser dock att stannar vi nu så orkar vi inte cykla vidare igen. Vi biter ihop. Strax närmar vi oss så staden. Nya tummen upp och glada välkomnanden gör resan lite lättare. Dessutom glädjs vi skadeglatt av en trafikstockning som gör att alla bilar och bussar står still medan vi kör förbi.

pedal kraft lönar sig

pedal kraft lönar sig

Mängder av glada tillrop då vi i våra saltindränkta kläder cyklar förbi alla dem som tidigare kört förbi oss. Nu måste vi visa skandinavisk sisu. Ja, vi har cyklat hela vägen. Nej, vi är inte ett dugg trötta. Vientiane i morse. I morgon kanske Korat… Det här gör vi varje dag.

Strax är vi dock förbi kön och det visar sig vara tåget som orsakat stockningen. Strax är vi återigen omkörda igen, och vi kan dra ner på tempot igen. Men nu är staden nära och vi kan tillåta oss att känna efter hur kroppen svarat. Vader, knän, lår, rumpa, rygg och mage är klart medvetna om att dagen varit lite tuffare en vanligt. Så fort vi hittat ett bra hotell ska kroppen få sig en belöning. Minst två timmar massage, ska den få. Två timmar underbar thailändsk massage…