Where to next???


In the past we could go to the local bus station, check out the most comfortable bus and see where it will take us for a 4-5 hours drive, and there you had our next destination, an easy and fun way of travelling. This time we have not yet got this adventure spirit, maybe because we are carrying a little to much packaging with us, so instead we try to create some kind of travel plan. Meaning we had to exit Thailand on December 2nd and we would like to go to Langkawi in Malaysa. So either we end up in Hat Yai to take the ferry between Satun and Langkawi, or we end up in Phuket to catch a flight to Penang or we head back to Bangkok for a flight wherever we want.

First stop for us is Chumphon and we go by train, 2nd class aircond. And the train is not only on time, it actually arrive ahead of schedule, something we never have experienced before. When it comes to comfort and price, the VIP bus are often a much better alternative, except that they mostly depart and arrive from the Highway, while the trainstation is located in city centre.


Nothing has really changed here since our last visit four years ago. Good accomondation is still easy to find, we paid 590 baht for aircond room including free wi-fi, hot water, daily cleaning and breakfast for two at the Euroboutiqe Hotel. And it was on a walkable distance from the train station so we didn’t even need a tuk-tuk. Chumphon is a great place for some daily business like going to the dentist and to the hairdresser. We found the same dentist office used before, but this time we thought the  service provided was a bit more ecpensive and of less quality, but the teeths get cleaned and zero hole so why complain?

One reason for going to Chumphon was the Bach of Thung Wualen, to see if some of the “regular” visitors had arrived yet. They had not, and on a Friday morning the beach and the surroundings gave a rather closed approach. In the middle Nana Beach hotel was expanding in all directions, at the Northern part  all placed was closed, at least during day time, but in the southern part of the beach there was a lot more cheap beach stalls serving thai visitors. But the beach itself was still as white and untouched as we remember it to be. But we decided to continue to stay in Chunphon instead of moving to the beach this time. And spend our days by cruising around on motorbike on small and scenic roads.


One of serveral fishing villas outside of Chumphon

Back in Chumphon we entered the bar “Old Time” to grab a coffee, ending up with delicious lunch and good coffee + some sweet dessert . Looking around inside the bar, the decoration looked very familiar, as a typical Swedish second hand shop, with a display of Swedish tourist souvenirs, swedish books, swedish records etc, even the dry flowers was the same as I used to have in my student apartment back in the late 80’s. On one of the other walls, the decoration could have been unpacked from a box in my garage – I had owned the same kind of instamatic camera and hifi casette rack as those on display.

Can’t sit and drink coffee every day, so time to move on. We walk down the street to the mini-bus station, and wait for the one to Surat being filled up. This one has no time table, it levers when full. Perfect for us this time, as it require no travel planning.

Surat Thani

Except of being a major travel hub for those going to the Islands it is also a city with lots of old wodden house, and I had never visited  this town before (changing mini- bus here back in 2003 when travelling from Koh Samiu to Penang does not count).

One of the “do not miss” things is going on a boat trip with Mr. Lek. First we thought it was a bit expensive as he charged us per number of passanger and not per boat, but this was the longest one hour trip we have had, including a stop under the bridge while waiting for the heavy rain to pass by.


Bokat trip on Tape River with Mr. Lek, Surat Thani

It was extremely beatiful, but at the end we went through the small fishing village where our boatman lived himself.


Fishingvilla in the klong, Surat Thani


Happy Smiles in the Khlong outside Surat Thani

Experienced a new trick for how to walk around in a town when it is more than 30 degrees outside. Go to the nearest seven eleven shop and fill up a large mug with ice, add some thai ice tea or ice coffe and you are ready. The ice keep you cool and the drink contains enough sugar and milk to give you energy for the next 30 minutes of strolling around.

We stayed at “My Place@surat” actually a little to cheap place for us, it was a bit to noisy but for 540 baht for a double with aircond and wi-fi it was fair enough. And we didn’t need to pre-book, got a room just by walk by. The location on the other hand was fantastisk, next to the night market. And this was a real night market, reasonable priced and with a variety of all tastes.

A couple of days in Surat was still enough so now it was time to decide where – and how – we wanted to go. Public  bus depart to Hat Yai 11.30 and no need to buy your ticket in advance, 5,5 hours ride seem bearable, so what are we waiting for??  Should just make a reservation on Lee Plaza hotel in Hat Yai where we have stayed several timme before. The location of this hotel is very good, on top of a shopping mall, but before we completed our reservation we browsed some of the recent guest reviews – and then we had a second thought. For the same price we could get a luxery hotel on the beach in Phuket, shorter travel distance so why not, we had still 7 days left before we needed to leve Thailand for this time. So hotel in Phuket is booked (good discount on Agoda this time when booking the same day) and so are the flight from Phuket to Penang. We just need to find out how to get there. The reception is helping us out, public bus to Phuket exist, but it has already departet and the next one dosen’t leave untill 16.00 so they helped us arranging a private car / taxi instead. 20 minutes later we are on our way.

Patong beach, Phuket

And some hours later we have checker into our hotel, and found out that we have been upgraded to a pool-access room, not bad at all, specially when not paid for.


Our room with pool access, Paragon Patong

The room is spacious with a bathroom bigger than the room we stayed in last night. But maintainance is totalt lacking and so many parts is broken and out of order and bed linnen so old and washed so many times that they are tearing. But we are on vacation and are enjoying the location and our pool access, and the price we are paying inclusive breakfast is less than the cost of the breakfast itself (breakfast cost 650 baht per person!!!).

Patong is expensive, far to much traffic and polution and no public songthaews but the beach is still beautiful and so are Phuket as soon as you are off the main roads. And the beaches are surprisingly clean and the sea is so clear and fresh so 7 days spend here was not bad at all.


Beatiful beach with clean and clear water in Phuket, Khata Noi


Med lokalbuss till Cu Chi tunnlarna – så slipper du massturism och resan dit blir en del av målet (from spring 2010)


Enligt Lonely Planet, (åtminstone den utgåvan vi har) är det absolut omöjligt att ta sig till Cu Chi tunnlarna med kollektivtrafik, något som vi tyckte verkade lite märkligt, då vi varje dag ser buss 13 som går till Cu Chi. Men alla resebyråerna arrangerar turer hit, konkurrensen hög, och priset lågt. 5 USD för en halvdagstur och 7 USD för heldag, som inkluderar ett förmiddagsbesök i ett tempel. Inträde, mat, guide etc. ingår inte.

Besöker man Vietnam ska man absolut lägga in tid för ett besök i denna underjordiska värld framgrävd och använd under det långa och vidriga Vietnamkriget. Under vår förra resa, 2003, besökte vi ett liknade system i den s.k. Demilitariserade Zonen (DMZ) nära gränsen mot Laos. Det dåvarande gränsområdet mellan Nord- och Sydvietnam. Vi hade alltså redan sett och hört de fantastiska historierna om det dagliga livet under jord, såsom matlagning, barnfödslar, skolgång mm. Allt som allt ett närmast normalt, men under jord och med ständig skräck för att upptäckas och bli levande begravda i USA-bombningar.

M3I Cu Chi hade tunnlarna ett än viktigare militärstrategiskt syfte, 3-5 mil från fiendesidans huvudstyrka. Det innebär att tunnlarna här byggdes betydligt trängre, med extra trånga passager, där inte den tunnaste västlänning kunde kravla sig fram. Tunnelsystemet i Cu Chi är också unikt genom sin enorma utbredning. Och än i dag är det ingen, förutom den familjen som ansvarade för ett visst område, vet var alla tunnlar och utrymmen finns.

En del av systemen är idag öppna för inhemsk och utländsk turism. Dock är tunnlarna förstorade så att även vi skandinaver, tyskar och amerikaner kan ta oss fram under jord. Turistanpassningen tar dock inte bort den klaustrofobiska känslan av att leva instängd under jord, 24 timmar om dygnet i flera år. Man måste själv kravla sig fram för att åtminstone delvis förstå de umbäranden det måste inneburit för kvinnor, män och barn att leva här med krigets fula ansikte ständigt närvarande. 75 % av alla om levde här under kriget han inte uppleva freden 1975.

Av någon anledning kom vi oss aldrig riktig för att beställa en arrangerad tur hit. Då vi först tänkte boka så inföll Têt-helgerna och då blev vi (faktisk av resebyrån) tipsat om att undvika en utflykt hit, då det varje dag var enormt stort besöksantal. Efter detta började vi syna de olika turoperatörernas program lite närmare, och det visade sig att alla utgick från mer eller mindre samma tider. Halvdags turen från Saigon startade vid åttasnåret och tillbaka vid två-tiden, medan heldagsturen skulle hinna med en mässa i templet klockan 12, och efter det vidare till tunnlarna. Så utan att vara något matematisk geni, började vi mistänka att antal besökare är relativt högt vid två tillfällen under dagen, men hur ser det ut övriga tider? Detta gjorde oss mer och mer nyfikna på att ta utmaningen med lokaltrafiken. Förutom buss 13, hade vi via bussbolagets hemsida (detaljer under Saigon-guiden) hittad åtminstone ett tiotal linjer till som på något sätt inkluderade Cu Chi. (Detta var innan vi fick tag på ett eget gratisexemplar av Saigons eminenta busskarta. Ett måste att införskaffa för alla Ho Chi Minh City-besökare som vill resa oberoende och på egen hand.)

Men så äntligen får vi tummen ur. Efter en sen frukost, bestämmer vi oss för att chansa med lokalbussen. Kommer vi inte till tunnlarna, kan vi åtminstone se oss om i Cu Chi stad. Så vi promenerar ner till Ben Tahn (marknadsstationen där de flesta citybussarna passerar, typ brunnsparken i Göteborg), och kliver på buss 13. Den är från start drygt halvfull, så vi lyxar oss lite och väljer var sitt tvåsits-säte. Innan avgång besöks bussen av olika mat-, dryck- och lotteriförsäljerskor, och halvtolv rullar vi iväg. Efter ett par hållplatser är bussen full, så vi får både nya bussgrannar. Maken blir sittande bredvid en ung religiös vietnamesisk kille, som hela resan tipsar om renlärig mat, vikten att leva i harmoni med naturen etc. Enligt maken intressant ock kul. Själv har jag turen att få en tyst, tidningsläsande granne, så jag hinner njuta av utsikten från min fönsterplats.

Resan till Cu Chi tar c:a 75-90 minuter och tar oss från storstad till landsbygd. Sträckan ut ur Saigon stad är ny för oss. Den går rakt genom distrikt 3, så vi hinner observera flera nya ställen att göra återbesök på, bl.a. vår blivande favorit Gyllene Prag, ett tjeckiskt mikro-ölbryggeri, med fantastisk mat (och med ett namn som får en fd Linnéstadstjej att minnas och glädjas lite extra)

Efter en dryg timma, börjar så antal passagerare att glesna ut (båda våra grannar har nu stigit av) och vi funderar på om inte vi också skall gå av, det verkar definitivt som om vi nu är mitt i Cu Chi centrum. Men det är för sent, nästa stopp är ändhållplatsen, något utanför centrum. När vi är på väg av bussen, frågar en ung trevlig vietnamesisk kille oss om vi har tänkt att besöka tunnlarna? Ja svarar vi, om det går så var det vår tanke. Vår nyvunna bekantskap pekar då ut buss 79 som står parkerad och klar för avgång, och berättar att den tar oss till tunnlarna. Alternativt går det bra att från denna busshållplats åka till tunnlarna med MC-taxi. Det står redan ett par MC-taxichaufförer utanför bussen som följer vår dialog, men vi tycker bussalternativet låter så lockande att det är värt att testa. Vår vietnamesiska bussguide hinner försvinna utan att vi hunnit tacka för hjälpen. Så typiskt hjälpsamma är nästan alla lokalbor vi träffar på. Ryktet om att alla vill ha betalt för allt är betydligt överdrivet. Vietnamesen på gatan är nästan alltid oerhört trevlig och förväntar sig bara ett litet leende tillbaka.

Vi hoppar på buss 79, och alla övriga passagerare vänder sig om, och ler uppskattande. Glada förbipasserande säljare erbjuder oss en härlig matmix i form av lite olika sorts bröd, frukt, nötter och vatten. Detta får bli vår delikata snabblunch. När konduktören kommer förbi, sitter vi redo med kartan i knäet och säger att vi ska till Ben Dinh tunnlarna. För 3000 VDN(1 kr), erbjuds vi varsin biljett. Efter en kort sträcka på huvudvägen svänger vi vänster, och jag hinner uppfatta en stor turistskylt där det står:



Nu vet vi att vi är på rätt väg och kan andas ut.

Efter flera km delar vägen sig i en Y-korsning. Bussen tar den vänstra vägen, men en bit bort till höger tycker jag mig se en skylt mot tunnlarna. Förvirringen tilltar när det också på den vägen vi åker, skyltas mot tunnlarna. Så för att vara säker, frågar jag konduktören en extra gång. Vi pekar på kartan där Ben Dinh tunnlarna är utmärkta, och hon ser lite lätt förbryllad ut. Då pekar vi på den andra punkten, som på vår karta bara är märkt som Dia Dao, och hon nickar och smilar uppmuntrande till oss. Så efter några km till är det dags för oss att gå av. Bussen är nu i princip tom, så vi gör som vi blir tillsagda. Och där står vi mitt på landsvägen vid en T-korsning, och undrar lite vart vi egentligen är. Mitt emot ligger en liten affär där vi stannar och köper kall läskande smaksatt isté. Plötsligt ser vi två asiatiska turister komma gående mot oss. Så vi följer den vägen de kommer ifrån och möts direkt av denna för oss trevliga välkomstskylt:


Vi har utan avancerad planering tydligen lyckats med det omöjliga, att ta oss till tunnlarna med kollektivtrafik. En fantastsikt kul resa med många möten och för det totala priset av knappt 3 kr.

Klockan närmar sig nu två, så vi har inte tid att titta för mycket på omgivningen, däremot är det behov att hitta en toalett. Vi kommer in i området, och ser inte en käft. Vid restauranten står en turistbuss, med asiatiska turister, parkerad. Den åker innan vi kommer fram. Lite längre bort hittar vi en enorm, nybyggd anläggning. När vi går ut ifrån den, inser vi att vi redan är inne i själva området. Men vart är alla övriga turister och var och hur köper vi inträdesbiljetter???

M2Vi går vägen tillbaks, och då hittar vi en biljettkur, några vakter och en informationstavla för Ben Duoc området. Vi köper våra biljetter för 70.000 VDN. Vi får en broschyr där det är bilder av vad som finns, men ingen riktig bra karta över själva området. Ingen guide eller annan hjälp finns på plats, så vi följer vägen och efter en stund dyker det upp ett tempel, eller minnesmärke. Byggnaden är med i broschyren, så vi går närmre. Är det månne här tunnlarna är?

Nu träffar vi på den första besökaren, utöver oss själva, en vietnamesisk kille som verkar lika vilsen som vi. Det sitter en vakt utanför, förklarar att skorna skall vi lämna på utsidan. Vad är detta? Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss. Inne i själva templet / minnesmärket är alla väggar fyllda, från golv till tak, av årtal och namn på alla som dödades i Cu Chi området, under de franska och amerikanska ockupationsåren och bombningarna, dvs under 1946-1975. Vackert, lätt surrealistiskt och mycket otäckt. Otäckt, trots inga bilder, bara ingraverade namn och årtal i marmor. Många barn, också väldigt unga.

Efter att ha tittad på detta, studerar vi broschyren igen, och börjar undra var någonstans tunnlarna finns? Engelskkunskapen hos vakterna är begränsad, men en av städerskorna visar oss i vilken riktning vi skall gå. På vägen möter vi en västerländsk turist, annars är vi fortfarande helt ensamma. Till slut kommer vi fram till där tunnelguidningen verkar vara. Fortsatt lätt förvirrade går vi via en utställning som kårats till Vietnams bästa turistupplevelse?!

Så äntligen får vi lämnat våra inträdesbiljetter, och blir omhändertagen av en mycket kunnig, trevlig och språkbegåvad guide. Han undrar lite försiktig hur vi har tagit oss hit. När vi svarar att vi tagit lokalbussen, ler han uppmuntrande och tipsar oss om att sista turen tillbaks till Cu Chi går klockan 17. Men än så länge är klockan bara halvtre, så vi tror att vi ska ha gott om tid.

Oroade över att inte få behålla vår personliga guide allt för länge formligen vräker vi ur oss frågor. Vi börjar vandra inåt djungeln. Hur gammal är djungeln? (Vi tycker den ser väldigt ung ut) Han bekräftar att den är ny, allt har växt upp efter 1975. USA´s kemikaliebombningarna hade tidigare utplånat allt växt- och djurliv ovan jord. Vi undrar hur gammal han är. Han bekräftar att han föddes några år efter kriget. Båda hans föräldrar var unga, men ändå aktiva under de svåra åren. Men han berättar att hans viktigaste källa till personlig historiekunskap är hans mormor som upplevde kriget som vuxen och som fortfarande lever och kan berätta hur hon upplevde dess vidrigheter.

vad man använda för att gräva med

vad man använda för att gräva med

Han försöker med glimten i ögat få tyst på alla våra frågor, så att han kan visa den inledande dokumentärfilmen (fortfarande är vi helt ensamma turister). Efter filmen visar han oss olika kartor över tunnelsystemen. USA´s Sydvietnams, och FNL s styrkor mm samt en mycket lättöverskådlig modell över tunnelsystemen.

Efter teorigenomgång är det så dags att bege oss ut,och in i själva djungeln och ner i tunnlarna. Överallt ser vi B-52 bombkratrar, och en och annan tunnelgång som har rasat samman.

Själva tunnelsystemet är enormt, och det är som sagt bara vissa delar av dem som är tillgängliga för turister. Originaltunnlarna har alltså grävts ut lite extra, så att vi kan få plats. Vi visas/kryper runt bland några av de olika tunnel- och rumstyperna som fanns. Det är svettigt, skitigt och trångt, men intressant&

M5 M6 M7 M8 M10

Stora delar av hela tunnelområdet är inte tillgängliga eller ens offentliga . Man vet ju aldrig om de skulle behöva användas på nytt. Vi hoppas alla tre, innerligt, att de nu har används för sista gången.

Vi går på stigarna och ser vad vi tror är en vanlig termitstack, men som visar sig vara en är rök & luftventil. Nästa stora termithög är en bunker, och vi får själva leta oss fram till ingången. De har bevarad originalingången, och som ni kan se så är skostorlek 44 allt för stor för öppningen.

M11 M12

Tänk att det var genom öppningar som denna som lokalbefolkningen tog sig fram, beväpnade och i full mundering. Taktiken visade sig vara rätt, för även om amerikanerna skulle hitta någon öppning, hur skulle de kunde ta sig in? Vi är rätt så tacksamma för att de tunnlarna vi kryper igenom, är turistanpassade i storleken. Vidare genom djungeln besöker vi olika typer av tunnelutrymmen, såsom möteslokaler, operationsrum, kök, sovsalar etc. Under kriget bodde här 16.000 personer under jorden, men endast 4000 av de överlevde. Vi får se brunnar, där man fortfarande skymtar vattnet, och även nödutgångarna som går genom smala kanaler ut mot floddeltat.


Ovan och under jord finns många fällor, alla byggda efter ursprungliga djurfällor. Falluckan är dold, men om du trampar fel så sitter du fast, i oändliga plågor. Finessen med fällorna, är egentligen inte att döda utan bara kraftigt skada fienden, och på så sett uppehålla och försena motståndarna. För om en motståndarsoldat hamnar i fällan, krävs det två eller tre andra för att få vederbörande upp igen. Och därmed har fiendetruppen förhoppningsvis försenats så mycket att man hinner byta tunnelsystem och även hunnit dölja öppningen efter sig.

M15 M16 M17

I ett av rummen vi är nere i möter vi en liten asiatisk turistgrupp på 6 personer. Annars är vi under hela guidningen helt ensamma. Inför sista stoppet erbjuds vi en enkel tvagning i det ursprungliga vattensystemet. Därefter bjuds på Trà (vietnamesiskt té) och kokt tapioka i matsalstunneln Här blir vi sittande en extra halvtimma, vi frågor och guiden svarar innan vi börjar prata om dagens Vietnam. Dess svårigheter och möjligheter. Hur kan man gå från ett tidigare ineffektiv planekonomi till en effektivare marknadsekonomi utan att de fattigaste kommer allt för mycket i kläm? Vår guide är mycket intresserad av vår skandinaviska modell och det blir nu vår tur att svara på alla frågor.


Innan vi lämnar vår nya vän, tipsar han oss övriga aktiviteter i området. Minnesmärket/ templet där har vi redan varit, samt om skjutbanan där man kan testa vapen och annat. Men det sista hinner vi inte med (vilket vi enbart är glada för) eftersom vi ska hinna med bussen. Så vi tackar för en trevlig, och mycket informativ guidning, och skyndar oss iväg. När vi så kommer upp ovan jord så ser vi för första gången en något större västerländsk turistgrupp, som sitter och väntar på att vi skall bli klara i matsalen och de ska få inta tapioka och grönt té.


När vi så lämnat tunnelområdet och hamnat åter vid den lokala affären, där vi köpte dricka på ditvägen, sitter det nu en 3-4 personer i plaststolar, alla läsande i samma broschyr som oss. Och några minuter senare, kommer buss 79, som vi alla väntar på. När vi har gått på bussen, då går chauffören av(!). Efter några minuter rullar vi i väg, men sakta, sakta. Vi fattar ingenting, men några stopp längre bort finns förklaringen. Där ser vi ett 20-tal grabbar/män komma springande, troligen arbetare som slutar nu, och chauffören har anpassat sin tidtabell så att de alla skall hinna med. Men när de sista närmar sig och inte riktig orkar springa, rullar bussen i väg, så att måste sätta fart om de skall med. Tack vara detta arbetslag som kommer på, blir det en oerhörd uppsluppen och trevlig stämning på bussen. Och om vi åkte långsamt i början, tar vi igen det nu, här körs det allt vad remmarna tål, för att ta igen den förlorade tiden. Men vi kommer hela fram till Cu Chi busshållplats än en gång. Vi funderar nu lite på vad vi skall göra, vi har ett par timmar på oss innan sista buss tillbaks till Saigon.


Ska vi ta oss in till centrum av Cu Chi och hitta en trevlig restaurant, eller åka direkt hem? Vi snabbkollar matutbudet på hållplatsen. Det blir två färska baguetter fyllda med nygrillat grillspett och sallad som får bli vår färdkost. Som dryck köper vi nypressad sockerrörsdricka med lime, eller lemonad som engelsmännen döpte det till på den tiden då vi i väst uppfann den nya världen.

Så med facit i hand, var det värd att åka på egenhand? Absolut – och då är det inte priset vi avser (5 USD jmf 16 000 VDN), utan chansen att få vara ensamma tillsammans med en guide och fråga och titta på precis vad man själv vill, i sitt eget tempo. Men ett tips, starta lite tidigare än vad vi gjorde, åk från Saigon mellan 9-10 på morgonen så hinner ni med allt i lugn och ro. Och var då Ben Duoc området den stora turistfällan som det står i Lovely Planet? Nej, inte om ni åker som vi, en vardag på egen hand. Området används mycket av vietnameser både för rekreation (finns bra lägerplats) men framför allt som skolundervisning. Och för de som gärna även vill roa sig på skjutbanan efteråt och leka krig , so what, det störde faktisk inte oss det minsta. Om det är bättre i Ben Dinh området jmf med Ben Duoc kan vi inte svara på, men båda områden tillhör exakt samma, gigantiska tunnelsystem, så välj den destination där det är så få turister som möjligt just den dagen ni vill åka.

Hemma bra men Sydost Asien bäst???? (from autumn 2010)


Vi är på väg igen, eller kanske man kan säga, på väg tillbaka. Precis som förra året låter vi pris och utbud bestämma exakt destination och res datum. Denna gång var det en enkelbiljett till Bangkok i september med AirBerlin som blev vårt val, och äventyret har börjat. Vart det för oss vet vi inte, men med 2×60 dagars visum till Thailand är det inte en alltför svår gissning att detta smilets och leendets land möjligen blir vårt hem den kommande tiden.


Och vi har en förhoppning att även denna gång resa så ”grönt” som möjligt, dvs byta ut flyg mot båt, buss eller tåg, och istället för taxi använda kollektivtrafik och när det är möjligt ta oss fram på vanliga tramp cyklar.

en personlig guide till Saigon (from 2010)


(denna guide finns även publiserad under vietnamportalen.se)

Efter att ha tillbringat 10-12 veckor i Saigon under 2010 kommer här min egen lilla guide med tips på hur jag gärna  spenderar en dag eller två i stan.

Nu – 2014 – har en del blivit inaktuellt pga rivning, total renovering etc. men efter en genomläsning tycker jag nog det mesta i guiden gäller även nu



Jag gillar dessa två områden för boende:

District 1: Området på båda sidor om 23/9 parken. Flest hotell och guesthouse hittar man mellan Pham Ngu Lao och Bui Vien gatan. I riktning mot Binh Tahn marknaden är atmosfären mer Vietnamesisk då här även ligger många vanliga bostadshus.

District 5: Området där Windsor Plaza hotell ligger

suite-rum  år  2010

suite-rum år 2010

Med utgångspunkt från dessa två områden kan man (efter några dagar) ta sig runt till fots nästan överallt i centrala Saigon

Tips: Har du hittad ett ställe som verkar bra, passa alltid på att även titta på deras bästa rum. Ofta är prisskillnaden minimal mellan en stor suite högts upp och längst fram jmf med en liten skrubb utan fönster på bottenvåning



När man har lärt sig leva med trafiken och överfulla trottoarer, går det faktisk bra att ta sig runt på egenhand. Men bra kartor är viktig.

Starta med gratis kartan som vattendockteatern ger ut, denna finns att hämta gratis på alla resbyråer i Pham Ngu Lauo området.

Nästa steg är att införskaffa busskarta. Busstationen Benh Thanh eller busstationen Cholon delar ut denna. Busskartan finns även på nätet
(3:e flik från toppen finns själva kartan, 2:a flik från toppen ger detaljerad information om varje enskild buss linje)

Inhandla en karta över Saigon och närdistrikten, kostar ca 15000vdn och finns i bokhandeln


Ta sig runt

Saigon är uppdelat i ett numeriskt system, vilket gör det enkelt att hitta. Varje affär har fullständig adress skriven på utsidan, börjar med husnummer, gatunamn, del av området (numerisk), distriktet (oftast numerisk, distrikten är listade på kartorna) och avslutas med staden.  Man kan därmed alltid se vilket distrikt man befinner sig i och samtidigt hyfsat enkelt följa med på kartan


van hoaTill fots. Inte så illa som man tror, tack vara att här finns många stora träd planterade som ger behövlig skugga en varm dag. District 4 är trevligt att promenera i, få turister tar sig hit. Våga att gå i gränderna och stanna gärna till för en fika eller två. Ser du skylten Van Hoa hängande över en gata betyder det att du kommer in i ett bostadsområde där maxhastigheten för fordon är 5km/t. Det är alltid trevligt att strosa genom dessa områden


Med buss. Detta är det absolut smidigaste sättet att ta sig runt, alla bussar har AC och priset de första 30 km är 3000vnd (ev. Höjde de priset till 4000 vnd 1 januari 2011) Biljett köper man av konduktören, växel finns. Linjenumret står på framsidan men det lönar sig att vinka in bussen, annars kör den bara förbi hållplatsen. När man vill gå av, ger man tecken till konduktören. OBS bussarna stannar enbart på fasta hållplatser.

Bra nybörjare linjer är #1 till Cholon eller #11 till Daem Senh parken. Båda kan med lätthet tas till ändhållplats. #6 kör ibland dubbeldeckare, och kan användes som bra  sightseeing genom många olika distrikt.


Att göra

museumGå på museum. War Remnants för att utställning är oerhörd intressant.  Andra så som Independence Palace eller Revulotionary museum för att det är vackra byggnader.






Fika! I Saigon behöver du inte gå många metrarna innan du hittar en trottoar servering. Gå inte förbi, stanna och sitt ner och ta’t lugn så som vietnameserna gör. Iskaffe som sköljs ner med en kanna iste brukar kosta mellan 8 000 och 12 000vdn.. På ett lite finare cafe räkna med 20 000 vdn för iskaffe, men då får du som regel kontinuerlig påfyllning av iste i ett separat glas. En annan svalkande dryck i hettan är sockerrörsjuice, uppblandat med lime, kostar 4-6000 vdn.

Titta på folklivet. Görs bäst från en bakåtlutande café stol på en trottoar

Bada: I Saigon finns massor av bra badhus, även om omklädningsrummen kanske inte riktig håller den klass vi är vana vid hemifrån. Absolut bästa och billigaste är badet mitt i stan, ”Arbetarnas bad”, ligger bakom vattendock teatern (se gratiskarta ovan). Mitt på dagen är det ofta simundervisning för olika skolklassar, det är inget ovanligt syn att se 100 6-7 åringar lära sig benspark samtidigt. Ta dig tid att prata med barnen, även om alla ställer samma fråga (hur gammal är du, var kommer du ifrån, vad heter du). På detta badet finns ingen solstolar, bara några stenbänkar, men det går bra att sitta på bassängkanten. Billig och bra restaurang, som kan besökas separat utan att först betala inträde till badet.

Vill man ha badpalats med rutschbanor ligger det närmste badet i district 5, annars har du ett bad i Dam Sen parken (district 11) och det ligger även ett stort äventyrsland i disrict 9 (bussen till Mui Ne passerar detta). Bra bad med solstolar hittar du i Ky Hoa Parken (district 10), La Anh countryclub (district 10) eller Van Thanh parken (district Binh Thanh)

(Denna bloggen har listad sina top-5 bad i HCMC med karta, titta noga och ni känner igen de från min beskrivning ovan)

BioGå på Bio. Utöver de biografer som står listade i Vietnam News, ligger det även biografer på följande gator. Tran Hung Dao (district 5), 3/2 gatan (district 10), här ligger det 2 olika biografer, en i samma byggnad som kulturhuset, och en högst upp i det orange Maximum köpcentret och Cao Thang (district 3). Priset varierar mellan olika biografer, klockslag och veckodag, jag har betalat från 40 000 till 120 000vdn. Kvalitet på ljud och bild, mycket bättre än på våra svenska biografer. Som alternativ till Bio, kan man besöka Bobby Brewerie, de har inrättad en egen bio lounge där filmprogrammet byts ut varje vecka. Priset för en fika kostar ungefär som en biobiljett på en vanlig biograf.

Läs tidningen Vietnam News. Detta är en engelskspråkig tidning för hela landet, kostar 6000vdn, men oftast köper man den från en återförsäljare som då tar några dong extra. Man får en bra inblick i vad som är viktig i Vietnam just nu, samt även nyheter från övriga världen. Nästan dagligen hittar man en liten notis om något från de olika nordiska länderna. Historia kolumnen – om vad som har hänt i världen just denna dag är båda rolig och bildande läsning (finns även på nätet)


motionMotionera i parken innan soluppgång. 23/9 parken är otrolig kul att besöka vid 6 tiden på morgonen, när alla pensionärer att ute på sin runda. De visar dig gladeligen hur man använder de olika apparaten som står utplacerade i parken.




Gå på konsert eller teater. Här finns många fasta scener, där det är olika sång och musik uppträdna varje dag, och det gör inget att man inte förstår språket. Två av dessa folkpark scener som är enkla att hitta till ligger längs Cach Mang Thang Tam gatan, en i hörnet CMTT/Nguyen Du (ditrict 1) och en i hörnet CMTT/Dien Bien Phu (district 3)

Lyx surfa på Highlands coffe, sjunk ner i en av deras stora fåtöljer och glöm bort för en stund att du är i Vietnam.


menyVill rekommendera två restauranger där det går att äta i princip allt mellan himmel och jord.

På Nguyen Trai (district 1) ligger det en dygn-öppen restaurang som serverar fantastisk mat. Frukostmenyn betsår av många olika pho soppor, och givetvis är frukostmenyn tillgänglig dygnet runt. Huvudmenyn tar dig med bland alla olika djurslag som det går att koka god mat på.

Den andra ligger på en tvärgata till Ton Duc Thang, med stort öppet kök som välkomnar en. Tur att man har ritad in de olika djuren i menyn, så att man väljer rätt.


FlanSkall man äta dessert är det Flan som gäller (creme caramel). Trevligaste serveringen ligger på hörnet Calmette/Tran Hung Dao (district 1) där innehaverskan pratar väldigt bra engelska. Hon stänger halv åtta och håller stängd söndagar.

(2014 har huset rivits och ersatts av ett nytt och modernt café, Flan finns fortfarande att hitta, men inte lika enkelt som innan, troligen för “billigt” och inte” fint “nog)


Öl & Vin

ölI Saigon finns det flera pubar som brygger färskt tjeckisk öl. De bästa är

Golden Prague, Cach Mang Thang Tam gatan (district 3)

Big Man Beer, ligger i Cong Hoa rodellen mellan district 5, 10, 3 och 1

Lion Beer, ligger vid operan, district 1. Testa deras buffet öl på helgerna.

(Vill ni läsa mer om Öl i vietnam rekomenderas denna bloggen)


Det ligger även en otrolig trevlig Vinbar i district 4, ungefär mitt mellan broarna och en gata in från älven. Förutom vinutbudet, serveras här god, spännande och modern vietnamesisk mat. (2014 -stängd)



shoppaHär finns i princip allt man kan önska sig och lite till. Tack var hjälm-påbudet för mopedister finns här ett otrolig utbud av skojiga (men kanske inte lika funktionella) mopedhjälmar. Varför inte investera i ett par snygga designar? Eller passa på att gravera ett skylt till huset där hemma? För mer traditionella varor som kläder och skor rekomenderar jag följande gator för ”fönster shopping”



–         Nguyen Trai – börja i district 1 och följ gatan tills du änder upp balnt pagoderna i district 5. Några få sträckor av gatan är utan shoppingfönster, men då finns där trevliga cafér istället. Missa inte Design våningen i ZEN varuhuset (början på gatan i dustrict 1) Från 400 000 vd kan du handla unika damkläder från unga vietnamesiska designers.

–         – 3/2 gatan (district 10)

–         Cach Mang Thang Tam gatan genom district 1,3 och 10.

BYRÅKRATI……….(from autumn 2011)


Vi åker gärna kollektivtrafik så ofta det är möjligt, och i Hanoi visste vi från förra året att bussarna funkade utmärkt. Ett periodkort för Hanois alla busslinjer kostar ungefär som en enkelbiljett hemma, samtidigt som även enkelbiljetterna är otroligt billiga, ungefär en krona per sträcka. Så det var inte för pengarnas skull vi ville ha periodkort detta året, vi tyckte helt enkelt det var ett bra sätt för oss att uppmärksamma och stödja kollektivtrafiken.

Vi hittar all information om priser och inköpsställen via hemsidan och den första adressen vi känner igen är järnvägsstationen. Vi vet ungefär vart den ligger, åtminstone riktningen, och sedan är det bare att följa spåren…..idiotsäkert, men ändå så fel. Vad vi inte visste (till vår ursäkt hade vi inte inhandlat någon detaljerad Hanoi karta än, men användte en gratiskarta vi fick på flygplatsen som dessutom var på kinesiska) var att järnvägstationen bestod av två olika byggnader/stationer. Den nye på framsidan, den gamle på baksidan, och vi gick mot den gamle, och där fantes ingen antydning till representanter för kollektivtrafiken. Misstaget gjorde dock inte så mycket, då vi  hittade ett för oss nytt område av Hanoi, och hann även kolla in ett möjligt hotell att flytta till senare.

Dag två har vi fått tag i något bättre (gratis) kartor, och inser att Longbien, som är en bussknytpunkt, ligger ganska nära gamla staden, där vi bor, så vi ger oss i väg igen, fortfarande med målet att införskaffa ett periodkort. Vi hittar busshållplatsen, och en liten biljettlucka där vi kan få hjälp.

Två foton krävs, så medan jag springer tillbaka till hotellet för att hämta dessa, tar maken tag i att fylla ut schemat efter bästa förmåga. Det hängde ett färdigutfylld ex. på väggen, så med lite fantasi, lyckades han bra, och de förbipasserande var grymt imponerad över hans korrekta vietnamesiska stavning för platsen där vi ansöker om kortet. Med ett färdig utfylld ex hängande framför en är det inte så svårt att kopiera texten, men omgivningen får gärna tro vi är några klippor på vietnamesiska. Båda scheman är nu korrekt utfyllda och har två foton var, och vi lämnar in dom i ena luckan, sen skickas de över till nästa lucka. Vi står klara med pengarna, men får nu tillbaka ett kvitto med ett datum en dryg vecka fram. Vi fattar ingenting. Några studenter förklarar för oss att datumet är när vi kan komma tillbaka hit till luckan och hämta ut periodkortet! Efter så lång tid vet vi inte ens om vi är kvar i Hanoi, så vi tackar snällt för upplysningen, tar tillbaka vår ansökan, hoppar på första och bästa buss och betalar med glädje den utsatta envägs taxan.

Vi gjorde åtminstone ett försök! Personalen på hotellet skrattade gott av våra misslyckade försök, och erbjöd att fixa detta för oss. Men vi hade tappat intresset pga av den otroliga långa väntetiden. Det är under stunder som detta vi saknar den svenska, effektivheten.

Sydost-Asien igen – resebeskrivning (from autumn 2011)


Här följer våra tanker inför denna resa – jmf gärna hur det egentligen blev  i de följande reseberättelserna -Datorn dog ungefär två månader innan resan slutade – vilket är förklaringen till att det inte är så mycket skrivet från de sista stoppen.

Sydostasien – igen?!!

När vi mitt i lågkonjunkturen, hösten 2009 sa upp oss från attraktiva jobb, fick vi både glada ryggdunkningar och undrande blickar av släkt och vänner.

Vi hade bestämt oss för att ta språnget och faktiskt göra resan alla talar om. Lämna ekorrhjulet, se världen och insupa nya intryck och träffa nya ansikten och kulturer. Mitt i livet, mellan 40 och 50. Sista chansen att ta ett livsbrejk?! Minst två år utanför ekorrhjulet var tanken, med resor runt om i världen och ständigt nya intryck, för att med nyladdade batterier  börja arbeta igen hösten 2011.

Bra initiativ. Modigt. Kul, sa några. Oansvarigt. Fel tid. Vad händer sen sa andra. Som ni alla vet är valet gjort och vi har haft två fantastiska år med oändligt många intryck. Kulturella, Naturupplevelser, Möten, Maten och inte minst viktigt – i ett behagligt klimat. Men nu har två år gått och resan borde vara slut, men……

Hösten 2011 är här – och det blev Sydostasien, igen?!!

Ja vad ska man säga. Vi borde kanske börjat jobba igen, men reslivet och den lätta packningens liv är som en drog. Vi borde väl också vidga vyerna och börja resan i Afrika eller Sydamerika. Ja det är sant, men har man väl lärt känna de sydostasiatiska själen, dess mångfald, de välkomnande leendena och dessutom lärt sig resa utanför de stora turiststråken och där upptäckt hur länge en västerländsk plånbok räcker, så är det svårt att tänka om.

Konceptet börjar kännas igen, en billig biljett till Bangkok under hösten, med hemresa under våren. Denna gången var det Turkish Airlines som hade det bästa erbjudandet. Enkelbiljetten är denna gång utbytt mot en returresa i början av april, men med en liten öppning för att returresan hem i vår kanske pausas i Istanbul?

Vi har precis anlänt i Chiang Mai. Vart vi tar vägen vet vi inget om, väder, visumregler, busslinjer och billiga flygpriser får avgöra resans riktning. Kanske testar  vi att bli  bofasta  och långtidshyra någonstans eller så blir det att resa runt hela tiden. Packningen är nu minimerat till var sin 35 liters ryggsäck med knappt 10 kg vikt vardera, så vi känner oss mycket rörliga och öppnar för nya friare rörelsemönster och upplevelser.

Att välja nästa resmål (from autumn 2012)


När man reser som vi, utan varken fasta restider eller någon på förhand uppskakat resrutt, hur vet vi då vart, när och hur vi skall ta oss till nästa ställe???????

Metoden varierar lite från gång till gång.

När har den senaste tiden styrts av visumregler, vi lämnar när visumet går ut eller åker in i Thailand vid det datum som ger maximal utdelning av de 15 dagars visum on arrival som vi får när vi kommer in i landet via väg eller vatten.

Vart beror på var vi är just då. Men som regel kollar vi någon karta och letar orter som ligger på lagom långt avstånd från den platsen vi är på. Sedan vidare sökning för att läsa om orterna och bedöma om de är något att ha eller inte. Oftast söker vi runt på olika travelforum på nätet, men travelfish och wikitravel brukar vara relativt säkra kort. Eller landets egen turistinformationssida – ofta bättre än förväntad.

Hur då granskar vi travelforumen en gång till för att hitta uppdaterat information, igen får vi många handfasta tips från travelfish och wikitravel, men även lonely planets reseforumstrådar ger många tips på frågan hur man skall ta sig från punkt A till punkt B.

Sen är det bara att köra på och hoppas att förhandinformationen stämmer så någorlunda.

Vi var senast i Battambang – och nästa stopp skulle vara någonstans i Thailand, där vi ville tillbringa resans sista 15dagar innan hemresan natten mellan 12 och 13 december.  Chanthaburi verkade ligga på ett lagom avstånd, och det fants flera möjliga vägar dit. (Och självsagt tyckte vi att det vi läste om Chantaburi verkade stämma våra egna intressen.) Vi kunde åka via gränsen Poipet/Aranyaprathet och från Aranyaprathet gick det buss till Chantaburi, flera gånger dagligen (3,5timma), men vi var inte riktig säkra exakt när. Till Poipet gick det vanliga bussar från Battambang, ca 5 dollar, 2 timmars resa, och bussen avgår någon gång kring lunch. Bussen startar i Phnom Penh så av tidigare erfarenhet vet vi att det är lite flytande när den kommer/avgår från Battambang. Så denna resrutten verkade relativ enkel men kanske lite tråkig, då vi har använd samma gränsövergång flera gånger.

Ett annat alternativ var att testa den mycket mindre använda gränsövergången via Phsa Prum / Ban Pakard. Resvägen var först till Pailin – dit går det buss, sedan motorcykel taxi till gränsen, och på Thailändska sidan gick det minibussar och Songthawer till Chantaburi, restid drygt en timma. Verkade bra, förutom att vi inte litade på buss till Pailin, då den åkte från Battambang sent på eftermiddagen. Det känns alltid bättre att komma i väg så tidigt som möjligt. Så vi valde en privat Toyota Camry taxi igen. Av en tuk-tuk chaufför vi hade använd tidigare, visste vi att priset låg någonstans mellan 25-28 US dollar, men att vi som turister nog fick räkna med att hosta upp 30 dollar. Av någon anledning så är det bara vissa tuk-tukar och taxi bilar som får lov att hämta upp/stå parkerat utanför ett visst hotell, så om vi bokade privat är det inte säkert bilen ”vågade” hämta oss på hotellet. Så vi lät hotellet fixa en bil till oss.

Tyvärr fick vi en riktig lurendrejare, han körde oss bara till Pailin, sen ville han ha mer dollar för att köra oss de sista kilometrarna till gränsen. Det blev många och långa telefonsamtal med hans chef, som var den som pratade engelska, men för 30 dollar körde de bara till Pailin, inte till gränsen som vi hade bokat/avtalat. Rätt som det var fick han för sig att bilen var sönder och behövde repareras och körde in på en verkstad och öppnade motorhuven. Då fick vi nog, tog våra väskor, lämnade taxin och gick ut på stora vägen. Vi hade betalad det mesta av resan innan, när vi tankade, men som tur var inte hela priset. Ute på vägen stannade vi första och bästa bil vi såg, och hittade en som var villig att köra oss till gränsen. Det tog inte långa stunden att komma dit, och väl på plats var vi de ända turisterna så utstämplingen från Cambodia var klar i ett svisch. Sen var det att promenera några meter och leta efter instämplingen på Thailändska sidan. Först fick vi gå förbi hela kön för att hitta immigrationspappren.  Med färdigutfyllda immigrationspapper ställde vi oss i pass-kön, bara för att upptäcka att det även krävdes en kopia av passet samt ett passfoto. Tillbaka dit vi fick immigrationspappren så de kunde ta en kopia av passet (vilket de fixade gratis), foton hade vi, och så tillbaka till ny passkö. Som sagt gränsen var liten, så vi missade inte mer än 5-6 kö-platser på detta, sedan var vi in stämplade i Thailand med visum fram till 12 dec, precis som planerat.

Nu skulle vi bara hitta minibussarna som åkte till Chantaburi. Det stod några parkerade utanför, men de tillhörde privata turoperatörer. På andra sidan parkeringen stod en taxi skylt, och för att komma till Chanatburi skulle vi först ta MC taxi som tog oss till minibussarna, men alla priser som presenterades var det dubbla av vi var förberedda på (enligt info hos wikitravel) så vi började gå. Inte långt ifrån själva gränsen låg en marknad, och där stod en skylt taxi 50 baht, men det var ingen där just då så vi fortsatta att gå. Vi passerade en gränskontroll till, och poliserna hälsade glatt på oss, men verkade inte förvånade över att vi gick, varefter vi resonerade att det nog inte var så långt. Vi passerade många fruktodlingar och hade det egentligen inte så värst, men självsagt saknade vi våra cyklar just nu. Fruktplockarna provade att övertala passerande mopeder att skjutsa oss, medan vi skrattande gick vidare. Till slut kom vi fram till en korsning där det stod en minibuss. Men även denna tillhörde någon privat turoperatör, men alla som satt där och väntade var vänliga och hjälpsamma och pratade bra engelska, samtidigt som de fick sig att gott skratt över att vi kom gående. De bad oss fortsätta ut på nästa väg, där låg det ett lite samhälle som det gick songthawer till Chantaburi från.  Men de förberedda oss på att vi troligen måste byte mittvägs, vilket är vanligt och inga problem för oss när vi vet om vad som gäller.

Ute på nästa väg, ser vi samhället, åtmistonde kommunhuset, men lite osäkra på var songthawerna utgår ifrån, men får igen hjälp av en vänlig förbipasserande mopedist som pekar framåt och till höger. Och där hittade vi den lokala busstationen, och en halvfull songthaw. Chaufören bekräftar att han skall till Chantaburi, så då är det bara att kliva på. Eller bara och bara, normalt på sådan långdistans songthawer i Thailand är det en väldig god stämning, alla brukar hjälpa varandra så att alla får plats till sig själv och sin packning. Men på denne var det ingen som rörde sig, så chauffören var tvungen att skrika till och omdirigera de som satt längst ut att flytta längre in så att vi kunde kliva på. Det kom flera passagera efter oss, och samma sak igen, ingen flyttar på sig för att ge plats (förutom oss) så chauffören måste säga till igen vilka som skulle flytta på sig. Förklaringen till detta beteende fick vi direkt efter avfart. Vid en extra gränspostering måste alla visa passen (förutom oss) och det var ingen thailändare på songthawen, därav den konstiga stämningen/uppförandet. En del blängde lite surt på oss för att vi inte behövde legitimera oss, men polisen tog oss inte riktigt för att vara illegala flyktingar. Efter en dammig timma var vi framme, och snabbt in i en av Chantaburis special ombyggda Mazda Lastbilar som fungerar som taxi, och in till Hotellet.

Vi hade förbokat på Chantaburis högste hus, vilket i sig kanske inte var så märkvärdig, men vi fick rum på högste våningen (våning 17) med utsikt över staden. Och med tanke på att det var en ljusfestival (Loy Krathong) samma dag som vi anlände kunde vi inte haft bättre vy, med fyrverkerier och ljus-flytande skapelser. Krathong betyder ljus-offergåva och Loy betyder flytande. En Krathong är gjord av antingen bananblad eller bulldeg(?), sedan dekorerat med blommor och ljus innan den släpps i väg på små vattendrag, älvar eller sjöar. Krathongen som är gjord av bulldeg funkar samtidig som mat för fisk och sköldpaddor. Övriga dagar i Chantaburi strosade vi runt i gamla staden, en vacker promenad längs vattnet med mängder av gamla, vackra hus medan vi passade på att smaka specialrätten nudlar och krabba. Och vi njöt av att under några dagar ha swimmingpoolen och gymmet helt för oss själva. På köpet blev vi nästan kaffeberoende igen – frukostmatsalen hade en egen, riktig kaffemaskin med egen barista, så vi förlängda vistelsen i Chantaburi med flera dagar bara pga av gott kaffe.

Efter en månad i Cambodia var det fantastiskt att komma till Thailand. Vi njöt av att äta en enkel och billig nudelsoppa i köpcentret luftkonditionerade foodcourt, och när vi var ute och promenerade hade vi inte med oss ett halvt kilo sand hem från alla dammiga väger.

Nu började slutet på resan att närma sig, flygbiljetten hem från Bangkok ligger som en deadline, men flygningen är på natten, så vi måste inte vara i Bangkok innan. Funderade på den gamla favoriten Kho Samet, men en snabb titt på prisutvecklingen för boende och vi ändrade oss. Skulle vi utmana våra fördomar och tillbringa resans sista dagar i Pattaya????? Vi var nära att slå till, men var osäkra in i det sista. Så vi gjorde en mellanlandning i Rayong, populärt område bland utlandssvenskar. Då vi var osäkra på vilken strand som var lämplig att bo på, valde vi Rayong stad. Tyvärr var hotellet vi valde inte perfekt för våra semester-behov, aldrig sol vid poolen! Men Rayong hade en väl fungerande lokaltrafik, Songthawer i olika färger som alla utgick från busstationen, tog dig för en billig peng till olika stränder. En heldag på stranden räckte för oss, sandflugorna påminde oss varför vi numera tycker en fresh swimmingpool är mycket mera paradisiskt än en vit strandremsa.

Så vi ände upp med några dagar i Bangkok i slutet, på ett hotell där vi visste att pool och sol-chanser var bra. Och resan från Rayong till Bangkok gjorde vi på riktig Thai vis. Dagen innan hade jag passerat något som jag misstänkte kunde vara en lokal resebyrå.  All text på thailändska, men en tidtabell på utsidan gjorde mig nyfiken. Det visade sig att man kunde åka mini-buss till Bangkok därifrån, behövde inte boka innan, bara att komma dagen efter när det var dags. Och detta låg precis runt hörnet från vårat hotell. Så dagen efter, när vi var färdigpackade, var det bara att gå till mini-buss kontoret. Han ringde ett samtal, och 5 minuter senare kom en mini-buss och plockade upp oss. I bussen var det plats för 14 passagerare, men förutom oss två var det bara 3 vuxna och ett barn med. Vi blev avsläppta vid en av hållplatserna till flygtåget, tog flygtåget till stan, bytte till Metro, och efter mindre än en timme var vi incheckade på hotellet.

3 dagar/nätter i Bangkok går fort, och nu är resan i princip slut. Sitter på flygplatsen och väntar på boarding………………..