How much Asia is this???

Standard

We hear a familiar “donk” noice in our hotel room. Big renovation is on-going close to our room, probably on the floor above as well as in the adjacent rooms. As we already have paid for several nights stay, we are not too pleased with this. After a short call to the reception to find out how long the renovation work will last, we are offered a new room, up on the 18th floor. This room has a fantastisk view as well as better interior, so of course we accept. And one minute after we have moved our last bag and settled down in our new room, we hear once again a familiar donk-donk. The room next to us is being renovated!!!  (but this time we keep the room, the fabalous view compensate the others).

This is one of the landmark we could look at from the 18th floor.

image

View from our hotel room on the 18th floor

Second time in Melaka, this visit was slightly dissapointing compared with what we thought in 2009. Why? Dificult to say, maybe no changes or development compared with the improvement in Georgetown (Georgerown and Melaka both gained a Unesco Hetitage satte in 2008). Even the nice Street Art paintings found here, was not enough to cheer us up.

We still managed to explore something new, a promenade down to the Portugese settlement where we had lunch. The name of the restaurant, “Restaurant Lisboa” was probably the only Portugese legacy, but food was good and the view was nice, and on our walk to get here we passed the prison, now turned into a museum. An interesting, but slightly claustrophobic visit.

Walking around in the Jonker area, we see a house with a lot of NO rules listed on the door. Our first thought was that it did not look very welcoming and we would never visit! Then we got curious – what kind of place is this and crossed the street for a closer look. And are invited inside, as it turned out that this was a Burger House and an Art Gallery ( The Bamboon House). Extremely good food, the lamb burgers made us visit them twice. So at the end, the list of rules outside of what you are not allowed to actually worked, as this attracted our attention.

Other than that we mostly enjoined Melaka best from our room on the 18th floor, specially at night with all the Fire Work, as this was the finale of the Chinese New Year celebration.

Advertisements

8 veckor i Saigon? Trots tiden. Varje dag är unik! (from spring 2010)

Standard

1/2-28/3

8 veckor!!! Hur står man ut i en bastuhet infrastrukturstörd, trafikinfarktad storstad? Saknar man inte de vita stränderna och den vackra vietnamesiska landsbygden?

Jo vi vet. Vi borde resa vidare, men vi älskar verkligen Ho Chi Minh City!

Varje dag upptäcker vi något nytt, oväntat, härligt, obehagligt.

För oss är Saigon definitionen på storstadens vackra och fula ansikten. Gästvänlighet, Tempo, Fattigdom, Kriminalitet, Exklusivitet, Kultur, Mat, Dryck.

Undviker du Göteborg och hatar Stockholm så åk absolut INTE till Saigon.

Gillar du, som vi, Barcelona, Prag, Dublin och Bangkok och dessutom står ut med värmen, då kommer du att älska Saigon!

Vi gör det trots att vi själva upplevt Saigon-maffians rånförsök, hotelser och t.o.m. deras våld. Men vi har också upplevt de fantastiskt generösa och vänliga Saigonborna och deras familjer, släkt och vänner!

 min personliga guide till Saigon är bl.a ett resultat av vår långa vistelse på samma hotel, samma kvarter, samma stad. Här följer flera reflektioner och erfarenheter från samma tid:

Vardagsliv i Närmiljön

Att ta sig runt i storstadsdjungeln

Mat och Dryck

Möten 

Jämställdhet mellan könen

Motion

Skillnaden mellan Nord och Syd

Vietnams Öl – en del av klassamhället? 

Vietnams Öl – en del av klassamhället? (from spring 2010)

Standard

På en vietnamesisk krog sitter klasskillnaderna i väggarna

I Sverige delar vi in ölklasserna i klass 1-3, i Danmark 1-4, och då avser vi alkoholnivån.

I Vietnam där älskar man smaken av öl och delar således inte in öl-kategorin efter alkoholhalt utan efter dess smak, men dessvärre lika ofta efter dess pris. Vietnam är liksom Belgien mikrobryggeriernas himmelrike. Varje stad/by av klass har sitt eget märke och stolthet. Och enligt Mariestad-reklamens definition är nästan alla märken här ett fin-öl , trots priser som får oss svenskar att tro att de missat en nolla eller två.

I Vietnam kan man som öl-gourmet eller gourmand frossa í timtal utan att plånboken minskar i närheten av samma takt som midjemåttet ökar.

Kort sagt; Vietnam kan ölbryggeriets konst – men är inte lika bra på marknadsekonomins förväntningar av tillgång, efterfrågan och brandmark (Ett lite kul anglosaxiskt ord som de lånat av våra vikingaförfärders brandmärke , dvs vikingabåtens otäcka logo-typ som bränts in i båtens för.)

Dessutom gör Vietnams historisk dåliga ekonomiska nationella självförtroende, som får Dante-lagen att likna mannens självbild av sina nedre regioners storlekspotential, att vietnameser med pengar aldrig köper Vietnams kulinariska dryckesläckerheter, utan fininvesterar hellre i trista Heineken, Tiger och San Miguel.

Alltså så dricker arbetarklassen, på en typiskt Vietnam-krog, en fantastiskt god egenproducerad kranöl för 1 kr halvlitern, medelklassen god vietnamesisk exportöl för 3 kr, och de nyrika ett importöl, av trist medelklassnivå för 10 kr. Visst är det sjukt, men om det viktiga att visa att man har råd, så har man ju lyckats.

Kan man på samma krog dessutom beställa in en Johnie Walker Black Label (en trist men helt OK blended Whisky) så är de nyrikas frosseri fullständigt. Absurt nog kan du på samma krog köpa in en 12-årig Single Malt Highland Park för lägre pris, men denna har ju inget Top-nodgevärde, så varför besvära sig?

Själva njuter vi allt för ofta av fantastiska lokalbryggda fin-öl, och får vänliga icke-snobbiga ryggdunkningar, oavsett om vi bjuder laget runt eller ej. Kul, Billigt, Gott!

Och vill vi festa till rejält så blir det ett OK lokalt rödvin för 20 kr flaskan, eller en rökig Single Malt.

Jaaaaaa, vi vet, vi har råd i en allt för orättvis värld……

Skillnaden mellan Nord och Syd (from spring 2010)

Standard

Saigon är verkligen fantastiskt. En mångmiljonstad som påminner mer om London än Bangkok, vad gäller utsträckning, dvs. relativt få skyskrapor men massor av “småstäder”, inne i själva staden. Bitvis väldigt fattigt, bitvis extremrikedom. Det s k kommunistisk Vietnam har infört vulgärkapitalism, särskilt i Saigon. Kombinationen av spänningarna mellan de USA-allierade vietnameserna (minoritet) och vinnarsidan, och nykapitalismen gör Saigon till en mycket farligare plats nattetid än andra sydostasiatiska och vietnamesiska städer. I norr var skillnaderna inte alls lika slående. Dessutom märks ett visst hat mot Hanoi här nere. Saigons segersida, dvs. befrielsearmén hyllar naturligtvis Ho Chi Minh, nationens enande och är härligt stolta över att de slagit Kina, Japan, Frankrike och senast USA.

De som var på USA´s sida, och som inte flydde har naturligtvis än helt annan bild, och beskiver åren efter 1975 som hemska. De arbetar ofta som cyklo-förare, dvs. lägsta status, lismar för turisterna, och ser ofta opålitliga ut (ögonen ser på än som en dollartät plånbok utan hjärna). Samtidigt har ett antal exilvietnameser kommit tillbaka med fulla dollarplånböcker och utnyttjar den billiga arbetskraften. Så det märks att en del “vanligt” folk är lite bittra.

Skillnaden i kultur mellan norr och söder i Vietnam är, och har alltid varit väldigt stor. I söder finns en stor grupp Kineser (som under 1000 år styrde Vietnam), kambodjaner (på Khmer/cambodianska heter Mekongdeltat nedre Cambodia/Khmer), och Cham. (Ett folk och en nation som som gick under i kampen om sydostasien). Vietnam, Cambodia, Thailand och Kina (historisk under andra nationsbeteckningar, men i stort sett samma länder som idag) krossade Cham som då varit en stormakt i stora delar av Vietnam och Cambodia.

Och självklart har vi även i Saigon mött mängder av otroligt ärliga och rättvisa personer. Vid mer än ett tillfälle har vi lämnat fram en 100.000-dong sedel i tron att det var en 10.000-dong sedel, och upptäcker inte misstaget för växeln ges tillbaks. Eller de som totalt vägrar att ta i mot dricks, där vi för att visa vår uppskattning till slut köpte en penninglott och lämnade den som dricks. Ju längre bort från turistområden och centrum, och särskilt om man irrat sig in på några småvägar, är alla gatuförsäljare vi mött så långt, extremt ärliga, och ser som sin hederssak att att inte blåsa någon turist. (vid andra tillfällen har man då och då tyckt lite annorlunda……)

Jämställdhet mellan könen (from spring 2010)

Standard

Vietnam är ett av de få länderna i Asien, där det känns lika självklart att kvinnor som män dricker ett kallt glas öl eller två. Även när det gäller serviceyrken, som för det mesta är den yrkesgrupp man som turister kommer i kontakt med, verkar andelen kvinnor/män lika och bland de yngre är både servicenivå, initiativförmåga och engelskkunskapen likvärdig mellan män och kvinnor.

Men som ensam turist uppfattas män och kvinnor totalt olika. Efter många veckor på ett och samma ställe, händer det jo att man gör små utflykter på egenhand. Som kvinna blir man bemött väldigt trevligt, det mesta av kommunikationen sker genom ögonkontakt, och får man erbjudande om MC-taxi eller annat, är det på ett trevligt vis, och ett leende nej accepteras. Som man accepteras oftast inget nej, oavsett vilken tid på dygnet man är ute. Alla har förutfattade meningar om det västerländska, manliga släktet och de är övertygade om att en ensam man endast är ute efter att hitta en vietnamesisk kvinna för en timma eller två, vilket obehagligt många västerländska män också gör. Tråkigt med denna förutfattade könsindelning av oss turister, i ett förövrigt väldigt jämlikt land.

På kvinnomuseet dokumenteras Vietnams kvinnliga hjältar från krigsåren, samt alla kvinnor som har deltagit i återbyggnaden av landet från 1975 till 2005. Visste ni att det var en kvinna som signerade fredspappren i 1974?

En annan rolig skillnad är hur vi bemöts. En man som träffar en annan jämngammal man första fråga är: Hur många barn har du, efter det var man kommer ifrån och hur gammal man är. Som kvinna, får man frågan var man kommer ifrån, hur länge man har varit i Vietnam och vad man tycker om landet, och efter det hur gammal man är. Och här får man samma frågor oavsett ålder på frågande (10-åriga barn vill först veta var man kommer från, sen hur gammal, men efter det kommer även från dessa frågan om vad man tycker om Vietnam)

Möten (from spring 2010)

Standard

Vi har börjat hitta våra favorit hörn i stan, några få kvarter från området där vi bor, är det som  att komma till en annan värld. Själva fastnade vi på en riktig sylta, där de fattigaste av de fattigaste satt. Mannen bakom symaskinen vinkade in oss och fixade sittplats samt erbjöd god och billig lokal Vietnamesisk öl. Och snacka om perfekt läge för att observera (och fotografera) vardagslivet. För nu är vi mitt i ett bostadsområdet, där vi fascinerad följer möten och samtal bland åldringarna som hela tiden rör sig i korsningen. En dag sitter en tant mitt i korsningen och sopar upp ris. En av säckarna hon frakter på sin moppe, åkte av, och nu vill hon rädda riset. Samtidig kör trafiken som vanligt kring henne. Och man kan bjuda alla gästerna på en runda öl, utan att det märks i plånboken. Vi knyter även några nya vänskapsband, och får på nytt lite nutidshistoria av en kille, några år äldre än oss, men som var med när Vietnams  befrielsearmé  gick in i Cambodja 1980.

Under första besöket, då jag måste uppsöka toaletten, är det som att komma in i en kvinnlig variant av norska sagan  Syvende far i huset , 4 gamla gummor i stigande ålder halvsitter där inne, fast bättre toavakter har jag aldrig haft. Gummorna tillåt ingen män att ens komma i närheten av toautrymmet, så länge jag var där. Det är i de tillfällen jag verkligen älskar kommunikation man får enbart genom ögonen.

Vid ett annat besök är det sonen som jobbar, och vi fastnar i flera timmars språkundervisning där vi utgår från de engelska orden på objekt omkring oss, och lär varann det svenska respektive vietnamesiska ordet. En annan dag observeras en tvagning av en äldre familjmedlem, direkt på gatan. Första reaktionen är att detta är förnedrande, samtidig kan jag inte låta bli att titta på. Och när 3-4 kvinnor hjälps åt med att klä av och tvätta henne, börjar jag fatta att de nog inte hade några andra alternativ. Samma sak, när man på dagtid går via alla smala gränder, där finns det icke utrymme för mycket privatliv. I bland är jag tvungen att titta upp för att försäkra mig att himmeln fortfarande är synlig och att jag befinner mig utanför och inte inne i varje vardagsrum som passeras.

På nya ställen, i andra distrikt av stan, har vi nya möten. En dag blir vi sittande fem timmar på ett fik och diskutera allt möjligt kring det moderna Vietnam, med en ung engelsklärarinna. Eller grabb-gänget vi möter en kväll som firar 26 år efter High School. Grabbarna är alla jämngamla med oss, de är alla egenföretagare inom olika områden, och alla relativt negativa till USA, samtidigt som en av deras bästa kompisar, som festar med dem är amerikan idag och Bush-älskare. Han hånar allt vad dagens Vietnam står för, hoppas få med oss i diskussionskampen västvärlden mot öst (dvs Asien, inte gamla öst-blocket). Han avskyr alla former av skatter, fattiga har sin egen lathet att skylla osv. Vi berättar lite grand om den svenska socialdemokratiska/socialliberala modellen och får massor om frågor om denna tredje väg att gå. KUL

möten och samtal med ungdomar

möten och samtal med ungdomar

första bilden - skolbarnen vill gärna vara med på bild

första bilden – skolbarnen vill gärna vara med på bild

andra bilden - nu vill ALLA vara med på samma bild

andra bilden – nu vill ALLA vara med på samma bild

Vardagsliv i Närmiljön (from spring 2010)

Standard

Lonely Planet rekommenderar två-tre nätter i Saigon för att hinna uppleva staden. För en stressad backpacker så räcker det kanske….

Vi anlände 1 februari. Vietnams nyår TET skulle vara två veckor senare.

Vi bestämde oss tidigt för att stanna till efter nyårsfirandet, dvs. gott om tid att hinna med de resterande kulturella måsten och istället koncentrera oss på att bli kända med närmiljön. Det är inte många gator vi hinner med varje dag. Intrycken är alltför många och det är lätt att fastna i en marknad eller vid en gatukorsning. Vi ser ett cirkustält från hotellfönstret, och köper biljett till föreställningen. Den består stort sätt av olika akrobatiknummer, förutom ett djurnummer med en elefant och en apa i slutet, som egentligen inte tillförde någonting. Vi hade nog förväntad oss en lite högre nivå, även om alla var duktiga, men så otroligt unga att vi undrade om detta var en junior föreställning. Det störde oss lite att alla artister, som var duktiga på olika akrobatiska konster, även var tvungna att börja och avsluta med lite amerikansk Street Dance.

Det blev så tydligt att det inte var dansare de var.

Vi letar och testar även rygg massage på lite olika ställen, men har svårt att förstå drickssystemet. Från Thailand är vi vana att runda upp ca 50-150 Bath beroende på längd och typ av behandling, och att dricksen alltid tas i mot med tacksamhet. Här efter vår första massagebehandling, som vi valde just för deras särskilda 20%-rabatterbjudande, är dricksen påtvingad. Minst 100 000 VDN förväntas, om man lämnar mindre än 50 000 VDN, surar de och kräver mer. När vi slutligen skall betala och den särskilda %-erbjudanden är avdragit på priset, då visas det tydligt att någon växel lär vi inte få igen. Så även om behandlingen i sig var bra, blir man irriterad på ojust prisbild. De närmsta dagarna kollar vi alltid med ett halvt öga etter ett seriöst massage-ställe till hyggligt pris. Vi testar massage hos de blinda, och här kan vi verkligen inte klaga på priset. Och kvaliteten på massagen var absolut OK, men de var stängda en lägre period under nyåret, så det har än så länge inte blivit fler besök där.

Även ett besök hos frisören stod på önskelistan, men inte när priset för hårfärgning ligger mellan 30 och 70 US dollar. Därför blev man extra glad när man hittar en ung och fräsch salong med bra priser, där de tycker själva klippningen ingår i priset för färgningen och under tiden håret sköljs får man en uppfräschande ansiktsmask. Och medföljande make erbjuds suverän ryggmassage en våning upp medan makan friseras. Han som står för själva färgning och klippning, pratar i princip ingen engelska, men vi kommunicerar bra med fingerspråket. Och dessutom gillar jag att han tar egna initiativ, och själv väljer ut vilken nyans som passar samt klipper iväg som han vill. Därför blir besvikelsen extra stor när vi vid ett senare tillfälle, på kvällstid, blir utsatt för både brott och stöld i samband med denna salong. Efter den händelsen blir vi extra försiktiga, tittar oss alltid bakom axeln, och är lite mer noggranna var vi befinner oss efter mörkrets ursprung.

Och så fortsätter vårt vardagsliv. Ryggen som vi trodde var bra, börjar krångla igen, den andra i sällskapet trampar snett och stukar foten, och så lite tandvärk på toppen av det. Då och då under de gångna veckorna har vi faktisk tillåtet oss att stanna inne några timmar i det luftkonditionerade hotellrummet, läsa en bok, dagstidningen (Vietnam News) eller följa med på olika nyhetsrapportering och/eller debattprogram på någon av de engelskspråkiga asiatiska kanalerna.

Vietnam har framtiden för sig.

Om den fria marknadsekonomin får utvecklas med rimliga skatter för omfördelning och gratis utbildning likt Skandinavien, så kommer ett framtida Vietnam kanske bli den starkaste tigerekonomin i Asien. Vietnameserna arbetar mycket mer effektivt, produktivt och uppmärksamt än flera av grannländerna.

TV-program från Vietnam, Japan, Korea, Singapore och Malaysia prisar den moderna pedagogiken och tittar på Skandinavien som framtidsmodellen. Här vill man nu ha ett skolsystemet med ökat elevinflytande, ifrågasättande och innovativa undersökande arbetssätt, dvs. Skandinaviens skolsystem, som bl.a. gett Sverige västvärldens topposition som innovativt företagandeland. Samtidigt som vår egen skolminister Björklund, förändrar svenska skolan från en framtidsskola till en skola för ja-sägande bugande robotar, utbildade för 30-talets T-fordlina och inte framtidens entreprenörtänk. Ofattbart att inte näringslivet reagerar!

Vi har ett fantastisk boende, och kan i början även sitta många timmar i fönstret och fascinerad följa trafiken utanför. Även under frukosten, går det lätt många timmar. Desto flera dagar man sitter och observerar samma miljö, desto mer ser man och desto roligare blir det!

Efter ett tag börjar man känna igen några av de som normalt rör sig på gatan, några försäljare känner man igen och hälsar på (utan någon mer köptvång) medan solglasögon försäljarna kommer med samma erbjudanden dag efter dag. Vi börjar hitta systemet i hur MC parkeringen fungerar och vi observerar att MC verkar ha högre prioritet än restaurantgäster, annars fattar vi verkligen inte varför man om kvällen plockar undan bord och stolar så att mopedarna får plats. Varje dag kommer det mopedar för att hämta och lämna öl-backar. Oavsett hur man packar sin MC, det verkar omöjligt att frakta mer än 10 backar på en gång. 8 backar där bak, 2 rader med 4 i höjden. Mer än så räcker inte spännbandet till. Och framför sig kan man ha 2 backar, högre höjd än två och man kan inte längre se något. Detta är viktig vetenskap som har tillkommit efter dagliga studier av grannhotellets förmiddagsrutiner.