Street Art hunting in Heritage Site

Image

We are not the only tourist seeking THE optimal photo moment in the Heritage zone .

 

Hungry? Here BIG sizes of Ramen soup is served.

 

Even time for some old house and temple spotting

 

And a glimse of Nature at Penang Hill

image

 

 

You think staying in a Heritage house is the right thing to do due to all the charm, but with wood shutters instead of window glass and located in the middle of small hardware industries I now prefer staying in a concrete cube located with a less attractive adress.

 

 

How to spend your days (successfully) in Da Nang

Standard

It is easy -go to Hoi An !!!!!

a lady offering boat trip on the river

a lady offering boat trip on the river

Danang is a very friendly and relaxing place, and it is very easy to just stay here and spend some time. If the weather is up for it – there is a bunch of beaches to choose from, and many good restaurants as well. Only downside, is that Danang is rather big to its area, so you need your own vehicle to go around (taxi is cheap so that is an alternative – but I always find it difficult using taxi when I am not really going anywhere specific).

View from our room on a sunny day

View from our room on a sunny day

View from our room on a rainy day

View from our room on a rainy day

The weeks we stayed here, in February, the weather did not invite us to long and lazy days on the beach (windy and around 18 degrees Celsius) so we rented a motorbike from the coffee-shop next door (100. 000 vdn/day) – and went for day trips to Hoi An – only 30 minutes away.

Hoi An - just like we remember it

Hoi An – just like we remember it

We visited Hoi An back in 2003 (before the heavy flooding) and remember it to be very beautiful and picturesque, a little bit like being in the middle of a Tin Tin album, so it was with mixed emotions we planned for the re-entry. But no reason to fear – a few km outside the city we start seeing all the tourists out on bicycle – and it was just to “follow the stream” into town. And the first sight f Hoi An was just as beautiful as we remembered it – with one difference – now the entire old city has turned into a huge tourist market with restaurants, tailor-shops, shoe-shops and art galleries in absolute every building.

P1040455

Tourist scam

And then we faced the tourist scam. On our first day we were approached for tourist scam 3 times: First scam: on the restaurant – it was really good, reasonable priced and we even told the lady in charge that we would come back – but when we were going to pay she would not give us the bill, just said the amount. First when we have asked for the menu several times to double check the prices on our food and drink, she gave us the written bill – with the correct amount  (about 60.000 vdn) below her first attempt.
Second scam: we had an ice-coffee in a normal Vietnamese coffee-corner, but when we paid, he “accidentally” forgot to give us change back on our 200.000 bill and pretends he only receive a 100.000 bill.
Third scam: on our way back we needed to fill petrol – and had to pay for the guest prior to us as well.

On our next visit, we had trouble on the restaurant – again! The bill was much higher than expected, but the price for each dishes was correct, but the sum at the end around 60.000 extra. What are we doing wrong????

When first visiting Hoi An we want to sit in an old building in the middle of the old city – it is partly because of that atmosphere we do our (daily) visits. For the rest of our visits we were more lucky – found restaurants serving good food – and  paid according to the prices in their menu

Going to the tailor

party smoking anyone???

party smoking anyone???

Hoi An is well known for all its tailors, and during our first day we stopped by at a small tailor shop to see what they offer and to get an idea of the price. Back in Danang we visited the markets, looked at the fabric on offer there and tried to find some English speaking persons making men clothes. Failure (a week later we realized we were at the wrong market). We started looking for tailor-shops out on the street, and when we finally found one that was open,  the price for a shirt (with same kind of fabric) was 40 US$ and 10 days for delivery compared to 17 US$ in Hoi An and ready within 1-2 days. So we went back to Hoi An and was met with a warm welcome at the same tailor–shop.

so many fabric to choose from

so many fabric to choose from

 

 

In total we paid 455 US$ for

  • 10 men shirts (long sleeve)
  • 3 women blouses (long sleeve)
  • 1 women top
  • 2 men suit-jackets
  • 1 woman suit-jacket (in wool)

3 days and 4 fittings later we could bring it all back. I red somewhere that it should be possible to buy men shirt for as low as 10 US$ – but we were very pleased with the price we got, taken into consideration that we agreed on the final designs together with the tailors, when it comes to colour on thread, button, fabric inside neck, pocket shape and placement etc.

What else???

We had daily biking trips around in Danang, Visited the Marble Mountain – actually better than expected, and when you got further away from the elevator it was more relaxed, no guides anymore stressing around you, only families having their picnic or sitting relaxing on a bench and looking at the beautiful flowers/garden/temples.

Dark Beer from Tulip

Dark Beer from Tulip

Tried also the Check brewery Tulip (after advice from the guy we rented motorbike from). Lovely cold, dark beer – at last the first one. The second glass was unfortunately a big disappointment, warm and without no freshness. As we forgot to take a table close to the bar we could not check if we were served fresh tapped beer each time.

 

 

Even if the weather did not invite for lazy sun-bathing days on the beach – it was still nice enough to sit on the pedestrian watching the sun-set, drinking freshly pressed sugar-cane lemonade. Or we had a good cup of coffee (7.000 vnd only) and a chat at our next door coffee-shop.

Danang Bay

Danang Bay

relaxing at Danang bay with freshy squeesed sucar-cane lemonade

relaxing at Danang bay with freshy squeesed sucar-cane lemonade

one of the Danang beaches

one of the Danang beaches

In Hoi An we also found a favorite spot, next to the old Japanese bridge was a simple and cheap café with plastic chair, where you could have some noodle lunch, a beer, or just a refreshing ice-coffee, while watching couples taking photos of themselves in front of the bridge.

Med lokalbuss till Cu Chi tunnlarna – så slipper du massturism och resan dit blir en del av målet (from spring 2010)

Image

Enligt Lonely Planet, (åtminstone den utgåvan vi har) är det absolut omöjligt att ta sig till Cu Chi tunnlarna med kollektivtrafik, något som vi tyckte verkade lite märkligt, då vi varje dag ser buss 13 som går till Cu Chi. Men alla resebyråerna arrangerar turer hit, konkurrensen hög, och priset lågt. 5 USD för en halvdagstur och 7 USD för heldag, som inkluderar ett förmiddagsbesök i ett tempel. Inträde, mat, guide etc. ingår inte.

Besöker man Vietnam ska man absolut lägga in tid för ett besök i denna underjordiska värld framgrävd och använd under det långa och vidriga Vietnamkriget. Under vår förra resa, 2003, besökte vi ett liknade system i den s.k. Demilitariserade Zonen (DMZ) nära gränsen mot Laos. Det dåvarande gränsområdet mellan Nord- och Sydvietnam. Vi hade alltså redan sett och hört de fantastiska historierna om det dagliga livet under jord, såsom matlagning, barnfödslar, skolgång mm. Allt som allt ett närmast normalt, men under jord och med ständig skräck för att upptäckas och bli levande begravda i USA-bombningar.

M3I Cu Chi hade tunnlarna ett än viktigare militärstrategiskt syfte, 3-5 mil från fiendesidans huvudstyrka. Det innebär att tunnlarna här byggdes betydligt trängre, med extra trånga passager, där inte den tunnaste västlänning kunde kravla sig fram. Tunnelsystemet i Cu Chi är också unikt genom sin enorma utbredning. Och än i dag är det ingen, förutom den familjen som ansvarade för ett visst område, vet var alla tunnlar och utrymmen finns.

En del av systemen är idag öppna för inhemsk och utländsk turism. Dock är tunnlarna förstorade så att även vi skandinaver, tyskar och amerikaner kan ta oss fram under jord. Turistanpassningen tar dock inte bort den klaustrofobiska känslan av att leva instängd under jord, 24 timmar om dygnet i flera år. Man måste själv kravla sig fram för att åtminstone delvis förstå de umbäranden det måste inneburit för kvinnor, män och barn att leva här med krigets fula ansikte ständigt närvarande. 75 % av alla om levde här under kriget han inte uppleva freden 1975.

Av någon anledning kom vi oss aldrig riktig för att beställa en arrangerad tur hit. Då vi först tänkte boka så inföll Têt-helgerna och då blev vi (faktisk av resebyrån) tipsat om att undvika en utflykt hit, då det varje dag var enormt stort besöksantal. Efter detta började vi syna de olika turoperatörernas program lite närmare, och det visade sig att alla utgick från mer eller mindre samma tider. Halvdags turen från Saigon startade vid åttasnåret och tillbaka vid två-tiden, medan heldagsturen skulle hinna med en mässa i templet klockan 12, och efter det vidare till tunnlarna. Så utan att vara något matematisk geni, började vi mistänka att antal besökare är relativt högt vid två tillfällen under dagen, men hur ser det ut övriga tider? Detta gjorde oss mer och mer nyfikna på att ta utmaningen med lokaltrafiken. Förutom buss 13, hade vi via bussbolagets hemsida (detaljer under Saigon-guiden) hittad åtminstone ett tiotal linjer till som på något sätt inkluderade Cu Chi. (Detta var innan vi fick tag på ett eget gratisexemplar av Saigons eminenta busskarta. Ett måste att införskaffa för alla Ho Chi Minh City-besökare som vill resa oberoende och på egen hand.)

Men så äntligen får vi tummen ur. Efter en sen frukost, bestämmer vi oss för att chansa med lokalbussen. Kommer vi inte till tunnlarna, kan vi åtminstone se oss om i Cu Chi stad. Så vi promenerar ner till Ben Tahn (marknadsstationen där de flesta citybussarna passerar, typ brunnsparken i Göteborg), och kliver på buss 13. Den är från start drygt halvfull, så vi lyxar oss lite och väljer var sitt tvåsits-säte. Innan avgång besöks bussen av olika mat-, dryck- och lotteriförsäljerskor, och halvtolv rullar vi iväg. Efter ett par hållplatser är bussen full, så vi får både nya bussgrannar. Maken blir sittande bredvid en ung religiös vietnamesisk kille, som hela resan tipsar om renlärig mat, vikten att leva i harmoni med naturen etc. Enligt maken intressant ock kul. Själv har jag turen att få en tyst, tidningsläsande granne, så jag hinner njuta av utsikten från min fönsterplats.

Resan till Cu Chi tar c:a 75-90 minuter och tar oss från storstad till landsbygd. Sträckan ut ur Saigon stad är ny för oss. Den går rakt genom distrikt 3, så vi hinner observera flera nya ställen att göra återbesök på, bl.a. vår blivande favorit Gyllene Prag, ett tjeckiskt mikro-ölbryggeri, med fantastisk mat (och med ett namn som får en fd Linnéstadstjej att minnas och glädjas lite extra)

Efter en dryg timma, börjar så antal passagerare att glesna ut (båda våra grannar har nu stigit av) och vi funderar på om inte vi också skall gå av, det verkar definitivt som om vi nu är mitt i Cu Chi centrum. Men det är för sent, nästa stopp är ändhållplatsen, något utanför centrum. När vi är på väg av bussen, frågar en ung trevlig vietnamesisk kille oss om vi har tänkt att besöka tunnlarna? Ja svarar vi, om det går så var det vår tanke. Vår nyvunna bekantskap pekar då ut buss 79 som står parkerad och klar för avgång, och berättar att den tar oss till tunnlarna. Alternativt går det bra att från denna busshållplats åka till tunnlarna med MC-taxi. Det står redan ett par MC-taxichaufförer utanför bussen som följer vår dialog, men vi tycker bussalternativet låter så lockande att det är värt att testa. Vår vietnamesiska bussguide hinner försvinna utan att vi hunnit tacka för hjälpen. Så typiskt hjälpsamma är nästan alla lokalbor vi träffar på. Ryktet om att alla vill ha betalt för allt är betydligt överdrivet. Vietnamesen på gatan är nästan alltid oerhört trevlig och förväntar sig bara ett litet leende tillbaka.

Vi hoppar på buss 79, och alla övriga passagerare vänder sig om, och ler uppskattande. Glada förbipasserande säljare erbjuder oss en härlig matmix i form av lite olika sorts bröd, frukt, nötter och vatten. Detta får bli vår delikata snabblunch. När konduktören kommer förbi, sitter vi redo med kartan i knäet och säger att vi ska till Ben Dinh tunnlarna. För 3000 VDN(1 kr), erbjuds vi varsin biljett. Efter en kort sträcka på huvudvägen svänger vi vänster, och jag hinner uppfatta en stor turistskylt där det står:

ÐA ÐO CU CI TUNNEL 22 km

M22

Nu vet vi att vi är på rätt väg och kan andas ut.

Efter flera km delar vägen sig i en Y-korsning. Bussen tar den vänstra vägen, men en bit bort till höger tycker jag mig se en skylt mot tunnlarna. Förvirringen tilltar när det också på den vägen vi åker, skyltas mot tunnlarna. Så för att vara säker, frågar jag konduktören en extra gång. Vi pekar på kartan där Ben Dinh tunnlarna är utmärkta, och hon ser lite lätt förbryllad ut. Då pekar vi på den andra punkten, som på vår karta bara är märkt som Dia Dao, och hon nickar och smilar uppmuntrande till oss. Så efter några km till är det dags för oss att gå av. Bussen är nu i princip tom, så vi gör som vi blir tillsagda. Och där står vi mitt på landsvägen vid en T-korsning, och undrar lite vart vi egentligen är. Mitt emot ligger en liten affär där vi stannar och köper kall läskande smaksatt isté. Plötsligt ser vi två asiatiska turister komma gående mot oss. Så vi följer den vägen de kommer ifrån och möts direkt av denna för oss trevliga välkomstskylt:

M1

Vi har utan avancerad planering tydligen lyckats med det omöjliga, att ta oss till tunnlarna med kollektivtrafik. En fantastsikt kul resa med många möten och för det totala priset av knappt 3 kr.

Klockan närmar sig nu två, så vi har inte tid att titta för mycket på omgivningen, däremot är det behov att hitta en toalett. Vi kommer in i området, och ser inte en käft. Vid restauranten står en turistbuss, med asiatiska turister, parkerad. Den åker innan vi kommer fram. Lite längre bort hittar vi en enorm, nybyggd anläggning. När vi går ut ifrån den, inser vi att vi redan är inne i själva området. Men vart är alla övriga turister och var och hur köper vi inträdesbiljetter???

M2Vi går vägen tillbaks, och då hittar vi en biljettkur, några vakter och en informationstavla för Ben Duoc området. Vi köper våra biljetter för 70.000 VDN. Vi får en broschyr där det är bilder av vad som finns, men ingen riktig bra karta över själva området. Ingen guide eller annan hjälp finns på plats, så vi följer vägen och efter en stund dyker det upp ett tempel, eller minnesmärke. Byggnaden är med i broschyren, så vi går närmre. Är det månne här tunnlarna är?

Nu träffar vi på den första besökaren, utöver oss själva, en vietnamesisk kille som verkar lika vilsen som vi. Det sitter en vakt utanför, förklarar att skorna skall vi lämna på utsidan. Vad är detta? Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss. Inne i själva templet / minnesmärket är alla väggar fyllda, från golv till tak, av årtal och namn på alla som dödades i Cu Chi området, under de franska och amerikanska ockupationsåren och bombningarna, dvs under 1946-1975. Vackert, lätt surrealistiskt och mycket otäckt. Otäckt, trots inga bilder, bara ingraverade namn och årtal i marmor. Många barn, också väldigt unga.

Efter att ha tittad på detta, studerar vi broschyren igen, och börjar undra var någonstans tunnlarna finns? Engelskkunskapen hos vakterna är begränsad, men en av städerskorna visar oss i vilken riktning vi skall gå. På vägen möter vi en västerländsk turist, annars är vi fortfarande helt ensamma. Till slut kommer vi fram till där tunnelguidningen verkar vara. Fortsatt lätt förvirrade går vi via en utställning som kårats till Vietnams bästa turistupplevelse?!

Så äntligen får vi lämnat våra inträdesbiljetter, och blir omhändertagen av en mycket kunnig, trevlig och språkbegåvad guide. Han undrar lite försiktig hur vi har tagit oss hit. När vi svarar att vi tagit lokalbussen, ler han uppmuntrande och tipsar oss om att sista turen tillbaks till Cu Chi går klockan 17. Men än så länge är klockan bara halvtre, så vi tror att vi ska ha gott om tid.

Oroade över att inte få behålla vår personliga guide allt för länge formligen vräker vi ur oss frågor. Vi börjar vandra inåt djungeln. Hur gammal är djungeln? (Vi tycker den ser väldigt ung ut) Han bekräftar att den är ny, allt har växt upp efter 1975. USA´s kemikaliebombningarna hade tidigare utplånat allt växt- och djurliv ovan jord. Vi undrar hur gammal han är. Han bekräftar att han föddes några år efter kriget. Båda hans föräldrar var unga, men ändå aktiva under de svåra åren. Men han berättar att hans viktigaste källa till personlig historiekunskap är hans mormor som upplevde kriget som vuxen och som fortfarande lever och kan berätta hur hon upplevde dess vidrigheter.

vad man använda för att gräva med

vad man använda för att gräva med

Han försöker med glimten i ögat få tyst på alla våra frågor, så att han kan visa den inledande dokumentärfilmen (fortfarande är vi helt ensamma turister). Efter filmen visar han oss olika kartor över tunnelsystemen. USA´s Sydvietnams, och FNL s styrkor mm samt en mycket lättöverskådlig modell över tunnelsystemen.

Efter teorigenomgång är det så dags att bege oss ut,och in i själva djungeln och ner i tunnlarna. Överallt ser vi B-52 bombkratrar, och en och annan tunnelgång som har rasat samman.

Själva tunnelsystemet är enormt, och det är som sagt bara vissa delar av dem som är tillgängliga för turister. Originaltunnlarna har alltså grävts ut lite extra, så att vi kan få plats. Vi visas/kryper runt bland några av de olika tunnel- och rumstyperna som fanns. Det är svettigt, skitigt och trångt, men intressant&

M5 M6 M7 M8 M10

Stora delar av hela tunnelområdet är inte tillgängliga eller ens offentliga . Man vet ju aldrig om de skulle behöva användas på nytt. Vi hoppas alla tre, innerligt, att de nu har används för sista gången.

Vi går på stigarna och ser vad vi tror är en vanlig termitstack, men som visar sig vara en är rök & luftventil. Nästa stora termithög är en bunker, och vi får själva leta oss fram till ingången. De har bevarad originalingången, och som ni kan se så är skostorlek 44 allt för stor för öppningen.

M11 M12

Tänk att det var genom öppningar som denna som lokalbefolkningen tog sig fram, beväpnade och i full mundering. Taktiken visade sig vara rätt, för även om amerikanerna skulle hitta någon öppning, hur skulle de kunde ta sig in? Vi är rätt så tacksamma för att de tunnlarna vi kryper igenom, är turistanpassade i storleken. Vidare genom djungeln besöker vi olika typer av tunnelutrymmen, såsom möteslokaler, operationsrum, kök, sovsalar etc. Under kriget bodde här 16.000 personer under jorden, men endast 4000 av de överlevde. Vi får se brunnar, där man fortfarande skymtar vattnet, och även nödutgångarna som går genom smala kanaler ut mot floddeltat.

M18

Ovan och under jord finns många fällor, alla byggda efter ursprungliga djurfällor. Falluckan är dold, men om du trampar fel så sitter du fast, i oändliga plågor. Finessen med fällorna, är egentligen inte att döda utan bara kraftigt skada fienden, och på så sett uppehålla och försena motståndarna. För om en motståndarsoldat hamnar i fällan, krävs det två eller tre andra för att få vederbörande upp igen. Och därmed har fiendetruppen förhoppningsvis försenats så mycket att man hinner byta tunnelsystem och även hunnit dölja öppningen efter sig.

M15 M16 M17

I ett av rummen vi är nere i möter vi en liten asiatisk turistgrupp på 6 personer. Annars är vi under hela guidningen helt ensamma. Inför sista stoppet erbjuds vi en enkel tvagning i det ursprungliga vattensystemet. Därefter bjuds på Trà (vietnamesiskt té) och kokt tapioka i matsalstunneln Här blir vi sittande en extra halvtimma, vi frågor och guiden svarar innan vi börjar prata om dagens Vietnam. Dess svårigheter och möjligheter. Hur kan man gå från ett tidigare ineffektiv planekonomi till en effektivare marknadsekonomi utan att de fattigaste kommer allt för mycket i kläm? Vår guide är mycket intresserad av vår skandinaviska modell och det blir nu vår tur att svara på alla frågor.

M19

Innan vi lämnar vår nya vän, tipsar han oss övriga aktiviteter i området. Minnesmärket/ templet där har vi redan varit, samt om skjutbanan där man kan testa vapen och annat. Men det sista hinner vi inte med (vilket vi enbart är glada för) eftersom vi ska hinna med bussen. Så vi tackar för en trevlig, och mycket informativ guidning, och skyndar oss iväg. När vi så kommer upp ovan jord så ser vi för första gången en något större västerländsk turistgrupp, som sitter och väntar på att vi skall bli klara i matsalen och de ska få inta tapioka och grönt té.

M20

När vi så lämnat tunnelområdet och hamnat åter vid den lokala affären, där vi köpte dricka på ditvägen, sitter det nu en 3-4 personer i plaststolar, alla läsande i samma broschyr som oss. Och några minuter senare, kommer buss 79, som vi alla väntar på. När vi har gått på bussen, då går chauffören av(!). Efter några minuter rullar vi i väg, men sakta, sakta. Vi fattar ingenting, men några stopp längre bort finns förklaringen. Där ser vi ett 20-tal grabbar/män komma springande, troligen arbetare som slutar nu, och chauffören har anpassat sin tidtabell så att de alla skall hinna med. Men när de sista närmar sig och inte riktig orkar springa, rullar bussen i väg, så att måste sätta fart om de skall med. Tack vara detta arbetslag som kommer på, blir det en oerhörd uppsluppen och trevlig stämning på bussen. Och om vi åkte långsamt i början, tar vi igen det nu, här körs det allt vad remmarna tål, för att ta igen den förlorade tiden. Men vi kommer hela fram till Cu Chi busshållplats än en gång. Vi funderar nu lite på vad vi skall göra, vi har ett par timmar på oss innan sista buss tillbaks till Saigon.

M21

Ska vi ta oss in till centrum av Cu Chi och hitta en trevlig restaurant, eller åka direkt hem? Vi snabbkollar matutbudet på hållplatsen. Det blir två färska baguetter fyllda med nygrillat grillspett och sallad som får bli vår färdkost. Som dryck köper vi nypressad sockerrörsdricka med lime, eller lemonad som engelsmännen döpte det till på den tiden då vi i väst uppfann den nya världen.

Så med facit i hand, var det värd att åka på egenhand? Absolut – och då är det inte priset vi avser (5 USD jmf 16 000 VDN), utan chansen att få vara ensamma tillsammans med en guide och fråga och titta på precis vad man själv vill, i sitt eget tempo. Men ett tips, starta lite tidigare än vad vi gjorde, åk från Saigon mellan 9-10 på morgonen så hinner ni med allt i lugn och ro. Och var då Ben Duoc området den stora turistfällan som det står i Lovely Planet? Nej, inte om ni åker som vi, en vardag på egen hand. Området används mycket av vietnameser både för rekreation (finns bra lägerplats) men framför allt som skolundervisning. Och för de som gärna även vill roa sig på skjutbanan efteråt och leka krig , so what, det störde faktisk inte oss det minsta. Om det är bättre i Ben Dinh området jmf med Ben Duoc kan vi inte svara på, men båda områden tillhör exakt samma, gigantiska tunnelsystem, så välj den destination där det är så få turister som möjligt just den dagen ni vill åka.

Vårt första, något omtumlande, möte med Ho Chi Minh City/Saigon (from spring 2010)

Image

1-4/2

Detta är andra gången vi besöker Vietnam, första gången(2003) startade vi i Hanoi, dvs i norr. Under 3 veckor så hann vi Hanoi stad(unik huvudstad), Sapa (fantastisk bergsby på gränsen till Kina), Halong Bay (overkligt vacker sockertopp-bergs-skärgård), Hue (gamla kejsarhuvudstaden, tyvärr nästan utplånad av USA´s flygvapen) och Hoi An (orientaliskt vackrare än så här blir det inte, som att resa i ett Tintin-album).

Besöket gav oss verkligen mersmak, och vi planerade att nästa Vietnamresa, så skulle vi starta i södra delen av detta spännande land. Tack vare priskampanj på flygrutten Phuket – HCMC med Air Asia, under samma period som vårt 60 dagars Thailandsvisum gick ut, var nästa slutdestination under vår sjumånadersresa, bokad och klar.

Ankomsten

Visumreglerna till Vietnam börjar bli lite enklare, och det är numera möjligt att skaffa sig de officiella dokumenten som krävs för visum on-line, och sen plocka upp själva visumet på flygplatsen vid ankomst. Vår flygning var relativt kort, så vi hade inte brytt oss om att förboka sittplats långt framme i planet. Detta lilla misstag kostade oss 1,5 timma i visumkön! Någon gång kring midnatt var vi äntligen klara, och kunde plocka upp våra ryggsäckar där de stod ensamma bredvid bagagebandet. Nästa uppgift var att skaffa lokal valuta, men det tog oss lite tid att komma fram till hur många nollor det var rimligt att mata in i ATM’n (2.500 vietnamesiska Dong är ca 1 SEK).

På väg ut ur flyplatsen möts vi av första överraskningen, ett enormt folkhav väntandes på nyanlända passagerare. Medan vi stod i visumkö, hade inga nya passagerare gått igenom passkontrollen, och med tanke på att klockan nu hade passerat midnatt, var vi lätt fundersamma. Vi kom i håg hur hela Hanoi mer eller mindre släcktes ner runt 21-22, men tydligen var det en annan puls här i HCMC.

Nästa positiva överraskning var taxisystemet, som till skillnad från Hanoi verkade fungera helseriöst. Vi väljer första bilen i taxikön, som med största självklarhet sätter på taxametern, först efter att vi sitter i bilen. Vi hade inte förbokad något hotell, mycket p.g.a. erfarenheten från det luriga taxisystemet i Hanoi. I Hanoi händer det alltför ofta att man körs till ett hotell där taxichauffören får provision för att lämna gäster. Så om man har förbokat ett visst hotell, riskerar man att köras till ett helt annat, men med samma namn som det du själv hade bokat. I Hanoi löste vi detta genom att låta chaufförerna rekommendera oss i ett hotell, i vår prisklass i rätt område, vilket fungerade toppen.

Så därför ber vi vår Saigonchaufför köra oss till ett bra hotell i centrum (distrikt 1), prisklass 15-20US$. Han vänder sig om och frågar 3-4 ggr om det verkligen är så att vi vill att han väljer hotell för oss, vilket vi bekräftade. Han blir tyst länge, och vi blir säkra på att vi totalt har missförstått hur det funkar här. Men problemet var att det var lite svårt att rekommendera oss något, som enligt han var bra nog för 15$, men kunde vi tänka oss ett pris runt 20$?

Natturen, på vägen in mot centrum ser vi ett livligt gatuliv, bl.a. flera fotbollslag som spelar match, och när vi kommer in på vår gata, finns det mängder av små och enkla trottoarserveringar som fortfarande håller öppet.

L1Hotellet vi körs till verkar helt OK, priset acceptabelt, och det finns flera olika rumstyper att välja mellan. Husen i Vietnam är ofta extremt smala ut mot gatan (man betalade förr skatt enligt hur många meter av fastigheten som låg utåt gatan) och har istället all sin yta i djupet. Det är vanligtvis plats med 4 rum per våning, det största ut mot gatan, sen två celler utan fönster i mitten och slutligen ett rum med fönster mot bakgården. Standarden är överlag väldig hög, på 1-stjärniga hotell ingår alltid luftkonditionering, TV, kylskåp, telefon, dusch med varmt vatten, och olika engångsartiklar som tvål, schampo, tandborste, kam, toapapper mm, och i de flesta fall även gratis WiFi. Vi valde det stora rummet med utsikt mot gatan, trots att sängmodellen var “fältsäng på hjul”, mot löfte om sängbyte nästa dag. Receptionisten undrar även om vi är hungriga, för i så fall rekommenderar han den dygnöppna vietnamesiska restauranten på andra sidan gatan. Så snacka om skillnad jämförd med “nattstängda” Hanoi 7 år tidigare!

Första dagen – lätt förvirrade, trots flerårig Asienvana!

Det är svårt att skylla på jet-leg efter en tvåtimmarsflygning inom samma tidzon, men det var ungefär den känslan vi hade när vi vaknade morgonen därpå. Sängkvaliteten hade inte varit den bästa, men annars var vi nöjda. När vi kommer ner, får vi direkt erbjudan om ett nytt rum, på våning 1, i princip identisk med det vi hade, men med mycket bättre säng. Klart vi byter, fast efter inflyttning och en smärre ommöblering, ser vi att städningen av rummet har varit så där (vi trampade på en rutten frukt på golvet). Men självklart är detta inga problem, receptionisten skall skicka upp städare direkt. Så vi lämnar våra ryggsäckar, tar med oss det vi har av värdesaker (kamera, dator, pass etc.) och lämnar in detta för säkerhetsförvarning. Systemet är som vi minns, våra grejor placeras i en påse, som sedan vikas och tejpas igen, innan vi signerar paketets alla sidor för att visa att förseglingen är obruten.

Efter detta är det dags för en sen frukost, och vi har längtat efter alla billiga fyllda baguetter och gott vietnamesisk kaffe som fanns att köpa på gatan i Hanoi. Men vi hittar ingen, så det blir den dygnöppna restauranten på andra sidan gatan. Menyn är gigantisk, och det är enormt svårt att välja, vi behöver lång tid för genomläsning. När vi slutligen har bestämd oss, skrattar vår servitör gott, och pekar mot grannbordet. Där sitter det en vit kvinna som precis har fått in sin mat, och han berättar att vi har beställd exakt samma mat, så vi tittar ditåt han pekar, och bekräftar sen att det ser jättegott ut. Förutom grannbordet, verkar alla som sitter här äta nudelsoppa, men vi hittade aldrig någon nudelsoppa på den långa menyn vi studerade. Det visar sig att de även har en lite enklare frukost meny , som i princip enbart består av nudelsoppor. Även om den kallas frukostmeny, går det bra att beställa från denna dygnet runt.

Nu är det dags att börja utforska närområdet och lära oss följa kartan. Från Lonely Planet-guiden vet vi att det finns ett stort backpacker-område i närheten, områden som vi i normala fall undviker.. Men från Hanoi minns vi att varje hotell även fungerar som kombinerad resebyrå, restaurant och internetcafé. Och nivån på resebyråservicen är överlag mycket hög tack vara den stora konkurrensen. Så vi beger oss så sakteligen mot detta område, Pham Ngu Lao. Varje gång vi passerar ett hotell med bra läge, går vi in och kollar priset. Priset uppges alltid i US dollar, men för oss som skall betala i Vietnamesiska Dongs, är det viktig vilken växlingskurs som gäller, vi vill veta priset per dygn samt vecko- eller månads pris. Efter de 3 första hotellen, blir vi mer och mer nöjda med det hotell vi bor på, och tycker vi nog har fått en ganska bra deal. Men så efter en ny korsning börjar majoriteten av fotgängare vara vita turister i stället för vietnameser, och vi förstår att vi närmar oss backpacker-stråket. Men det som verkligen fångar vårt intresse är två stora parker, vilket gör hela omgivningen mer luftig och fräsch.

suite-rum  år  2010

suite-rum år 2010

Vi går in på ett hotell, och nu börjar det bli svårt. Priset är ungefär 5 US dollar högre än vad vi just nu betalar, men härligt stora rum, och underbar utsikt, frukost ingår, men fritt WiFi endast på några av våningarna. Vi får beslutångest, och tar med oss deras visitkort och fortsätter att fundera. .Ett par hus längre bort på samma gata, ligger också ett hotell. Nu börjar vi tröttna lite på att kolla runt, men bestämmer oss för att jämföra en sista gång. Redan vid prisdiskussionen får vi positiva vibbar, 10% rabatt om vi stannar mer än 7 dagar och frukost ingår (som man kan välja från en frukost meny). Så vi ber om att få se ett standard rum som är billigare än vårt nuvarande, men saknar samma storlek, och ingen utsikt. Rummet vi bor i just nu är relativt stort och med mycket fönster mot gatan, så även om priset var lägre så var vi inte nöjda. Så vi frågar om vi även kan se deras mest exklusive rum. Han tar med oss till 7:e våningen, och det första vi möts av är en stor, gul hörnsoffa med tillhörande fotpallar. Rummet är gigantisk, fönster åt två håll och fullständig fantastisk utsikt, samt i övrigt toppenmöblerad, för 25 $ natten, dvs 22,5$ om vi stannar i minst en vecka. Vi bestämmer oss omedelbart, betalar depositum för en natt, och enas om ungefärlig tid för nästa dags incheckning på Giant Dragon Hotel.

Tillbaka på trottoaren, beter vi oss tydligen som två nyanlända turister, för vi hittar oss själva involverade i förhandlingar med ett par cykel rickshaw förare som vill erbjuda en tur. Vanligtvis kostar 1 timmas rundtur 200.000 Dongs, men vi skall få 2 timmar för samma pris! Intuitivt känns detta extremt högt, men vi säger aldrig klart nej, nämner bara att vi kommer att flytta in på detta hotellet i morgon, som ursäkt för att snabbt avlägsna oss.

Nu som ny bostad är fixat, gäller det att fundera på vad mer vi vill göra i dag. Första pausen blir på en trottoarservering, där vi sittandes i plastmöbler designade för barn, njuter av iskall, nypressad sockerrör och limelemonad. Vi läste något om att man bör vara försiktig med is i Vietnam, men värmen gör detta svårt att efterleva. Snabb överläggning om vad som är värst, lite magsjuka eller värmeslag? Vi väljer att ha is i all dryck framöver.

L18

Vi fullständig njuter av omgivningen och allt som sker omkring oss, nu har vi verkligen hamnat på bästa åskådarplats för trafikkaoset, bara synd att kameran ligger inlåst på hotellet. Härefter får den hänga med ut varje dag, så man inte missar scoopet från trafiken och vardagslivet. Framför mig, på en ännu mindre plaststol än vad jag själv sitter på, sitter en gammal gumma. Hon ger oss ett varmt och välkommande leende. Bakom henne ser vi två-tre nya gummor, mer eller mindre halvsovande i brasse-stolar , dolda bakom sin lilla försäljning av snack och dryck. Första gumman längst fram verkar jobba med renhållning på något vis, men vi är inte riktig säkra på hur, men vi njuter av gemenskapen dessa härliga gummor erbjuder. Efter en dryg timma i gatuhörnet, känner vi att det är dax att promenera vidare. Parken med återföreningspalatset verkar som ett passande kulturstopp första dagen. På vägen dit, passerar vi något som kan vara en bio, och när det visar sig att gå en film på engelska (The Spy Next Door), så varför inte? Tiden fram till filmen börjar, slår vi ihjäl på ett fantastisk biocafé. Modernt, rökfritt, svalt, sköna fåtöljer och soffor, men med en prisnivå (t.ex. en flaska fin -öl för under 5 kr) i nivå med vilken plaststol möblerad trottoarservering. Dessutom bjuder de på jordnötter och svalkande iste. Vi har hittad vårt första riktiga favoritställe.

Resten av dagen/kvällen bestämmer vi oss för att använda på den gatan där vi fortfarande bor (Nguyen Trai). Senare under vår tid i stan återkommer vi till denna gatan många gångar, då vi upplever den som så totalt befriad från massturism och med ett sjudande vietnamesisk gatuliv och shopping när det är som bäst.

L27

Andra dagen – relativt lättlurade

I dag var programmet enkelt, packa ihop våra grejor och flytta till nästa hotell. Ingen sura miner alls på hotellet vid utcheckning, vi får t.o.m. tips om flera andra hotell, i fall vi inte blir nöjda. Hotellets säkerhetskille fixar fram en taxi, och under den korta sträckan vi förflyttade oss passerade aldrig taximetern öppningsavgiften, dvs taxturen kostar oss under 4 kr. Vi hinner knappt ut av taxin innan cyklo-förarna från dagen innan är över oss. Vi förklarar att vi måste packa upp, sen får vi se. Vi sätter oss på restauranten, för att äta denna resans första vietnamesiska nudelsoppa, Pho. Då kommer cyklo-förarna fram till oss igen, och undrar när vi skall starta turen. I det läget inser vi, att vi aldrig kommer att få en lugn stund, om vi inte tackar ja. Så vi avtalar att ses om en timma. Nu tror vi att vi kan slappna av och njuta av maten. Då dyker första envetna försäljare upp, som vill sälja solglasögon, nästa säljer böcker, en säljer tidning, en annan tuggummi, och då och då en tiggare (med missbildade och/eller saknade kroppsdelar). Här gäller det att snabbt lära sig hur man säger NEJ på ett tydligt men fortfarande trevligt sätt, och försöka bedöma vilka tiggare som har störst behov av stöd. (Efter drygt fyra veckor på samma frukostrestaurant, kommer samma killar förbi dagligen för att sälja sina solglasögon. Undrar vem som kommer att kapitulera först, säljaren eller den potentiella köparen? ??)

L13Nu har det blivit dags för vår 2-timmars sightseeing tur genom stan, vi har inte diskuterat vad vi vill se, men räknar med att våra pedaltrampare har sina fasta rutter. Och än så länge har vi knappt sätt några delar av stan, så alla destinationer är OK. Och sittande i en cyklo är det perfekta sättet att bekanta sig med stan. Vi förflyttar oss långsamt, och hinner observera gatulivet samt lite diskret fotografera de vi passerar. När vi korsar gatan, känns lite pirr i magen de första gångarna. Så här funkar det: vi cyklar bara rakt ut i korsningen, rött ljus eller ej och utan titta åt höger-vänster-höger, och förutsätter att alla andra skall ge vika. Och denna taktiken funkar bra, förutom i vägkorsningar med många bilar. Störst går först, så bilarna väjer verkligen inte en centimeter!

Gatorna pryds av flaggor, vimplar och olika banderoller, många med dagens datum (3/2) som visar sig att vara 80 års jubileum för bildande av kommunistpartiet. Men det är generellt mycket aktivitet och dekorering på gång, och vi får höra att om 10 dagar börjar det kinesiska nyåret, kallat Lunar eller Têt. Snabbt beslutar vi oss för att stanna kvar i HCMC till efter nyåret. Våra guider ser ut att bli uppriktigt glada när de hör detta.

L39

Efter en halvtimma cyklande, är det dags för första paus, och vi blir avsläppt utanför revolutionsmuseet. Vi hade inte precis tänkt att betala 2 timmars cykling för att de skall stå stilla på utsidan, men med den enorma hettan (runt 35 grader) inser vi att de måste få chans att vila lite. Snällt köper vi biljett, och mer eller mindre springer genom museet medan vi snabbkollar om det är något vi absolut bör ägna mer tid åt, samt passar på att njuta lite av själva byggnaden. Museum i Vietnam är otroligt billigt (drygt 5 kr) så hittar vi något intressant kan vi ju alltid komma tillbaks en annan gång och fördjupa oss lite mer. Cyklo-förarna får nu lämna sin plats i skuggan och fortsätta sitt uppdrag. Nu närmar vi oss den mera exklusive delen av distrikt 1. Vi passerar Notre Dam Katedralen, många ambassader, och några stora, flotta kontors och affärscentra, och en himla massa byggarbetsplatser. Det är tydligt att skylinen i Saigon kommer att ändra utseende de närmsta åren! Vår långsamma färd fortsätter via trevliga små gränder, där den ena restauranten efter den andra pekas ut för oss.

Och här gör vi en riktig turist tabbe (läste en text på nätet där cyklo-förarna gav sin bild av oss utländska turister). Den ene går i väg för att köpa cigaretter och undrar om han skall köpa med dricka till oss, något vi tacksamt tar i mot. Men egentligen om man följer god tro, är det kunderna som under dagen är ansvariga för att bjuda förarna på svalkande dryck och enklare mat . Men vi får vårt vatten, och färden fortsätter, denna gång längs Saigon älven. Där stannar vi till igen, och distrikten på andra sidan älven pekas ut. Nu har vi ca 30 minuter kvar av vår avtalade cykel tid, och de undrar om det är något särskilt vi önskar se. Vi bestämmer att de kan ta oss tillbaks till restaurant gränden, där de tidigare hade pekat ut, och rekommenderad, en autentisk vietnamesisk restaurant. Vi är nöjda med turen, betalar deras ursprungspris istället för det pris vi prutade oss ner till innan start, och avsluter med ett gruppfoto innan vi skiljs åt.

menyOm vi tyckte menyn var lång i går, är det ingenting jämfört med denna, som har alla möjliga djur listade som ingredienser i olika rätter. Varje avsnitt i menyn börjar med en ritning av vilket djur som ingår, så att vi lättare kan undvika maträtter på oönskade råvaror som råtta, krokodil, iller, olika ormar, utrotningshotade djur etc. Men lite nyfikna är vi, och vi testar en av fågelrätterna, utan att med säkerhet veta vad det är.. Vår bästa gissning blir rödhake, men så länge det är gott, slutar vi funderar kring vilken pippi fågel som ligger på fatet.

 

 

 

Efter avslutad måltid börjar vi vandringen hemåt. Även om taxi är billigt, vill vi gärna lära oss att hitta runt på egenhand. Med vår nyvunne erfarenheten efter cyklo-sightseeingen i kombination med ständiga titt på kartan, har vi nu fått ett första grepp om distrikt 1. Men det är jobbigt att passera de något dyrare turistkvarteren, först och främst för att det kryllar av gatuförsäljare som absolut vill sälja sina varor extremt överprisat. För en påse nygräddade våfflor vill de ha 50 000 Dongs, som några veckor senare, på en tvärgata i Cholon/China Town/Distrikt 5, kostade mindre än 1000 Dongs styck. Så det gäller att inte stanna till, eller titta för länge på de utställda varorna, om vi vill undvika den värsta säljpressen. I många gathörn står en grönklädd person, detta är en form av turistpolis eller turistvakt. En av dennas uppgift är att signalera när vi kan korsa gatan, men de kommer även och blandar sig i, om de tycker det uppstår situationer där turisterna fastnar i gatuförsäljarnas nät. Och just nu är vi tacksamma för denna hjälpen. Man börjar undra hur det står till med vår resvana, när vi inte ens klarar skaka av oss några gatuförsäljare eller skoputsare på egenhand. Under tiden har jag sagt nej tack till han som erbjöd skoputs, men ändå missat att min ena sko nu är något svartare än den andra. Snacka om dåligt förhandlingsläge!

L21

Tredje dagen – fortfarande smått orutinerade

I dag är det krigsmuseet som står på programmet, och för att klara gå runt en hel dag, tar vi faktisk taxi dit. Den första vi träffar på inne på området är en man, som enbart har kvar två stumpar kvar till armar. Han berättar att han blev skadat av en mina några år efter kriget och undrar om vi kan hjälpa honom. Jag hoppas att han skall erbjuda oss sin guidetjänst, men han visar sig var bokförsäljare. Nu sträcker han fram sin ena armstump för att skaka hand och vi hälsar naturligtvis. Efter den känslan klarar vi inte att ta oss ur situationen utan att köpa något. Vi köper en karta, till det dubbla av vad vi tycker den är värd (och 4 ggr mer än priset i en bokhandel). Vi känner återigen att vi uppför oss som totalt ovana, förstagångsturister som fångas av alla knep. Vi hinner knappt vända oss runt, innan hans Manager är framme och tar hälften av pengarna. Samtidigt har jag svårt att direkt skaka av mig den olust jag kände när vi skakade hand .

Utställningen på krigsmuseet är fantastisk och mycket mera nyanserad än vad vi innan hade vågat hoppas på. På väggen hänger citat och utdrag från USA ‘s oavhängighetsdeklaration, som tydligt beskriver hur alla människor har lika stort värde. Och bredvid följer fotona på hur det egentligen gick till, när de oskyldiga drabbades. Efter detta följer en lång vetenskaplig beskrivning av giftspridningen, vad giftet innehållt och hur naturen skadades. Det ges även information om hur de producerande företagen, alla var tvungna betala böter efter sin försäljning av giftet till armén. Sen kommer bilderna som visar effekten av giftspridningen hos människan, här hänger mängder av foton på personer i alla åldrar med olika (hemska) missbildningar. Värst upplever vi bilderna av barn och unga födda så sent som på 90 talet (dvs 20 år efter kriget), men där en av föräldrarna under kriget hade blivit exponerad för det mycket farliga Active Orange ämnet. Efter detta, blir det mörkt i museet, och vi inser att det är dags för lunchstängning. Alla museer har lunchstängd 1.5-2 timmar, och just nu var det bra med en paus, så vi hinner bearbeta intrycken. Vi slår oss ner på närmsta trottoar servering, och blir sittande där tills museet öppnar igen.

museum

Krigsmuseet ger en fantastisk beskrivning av vår nutidshistoria, och är enligt min mening ett absolut måste för alla som någon gång åker till Vietnam! Själv börjar man undra hur det var möjligt att jag så totalt missat dessa vidrigheter under den egna uppväxten och första skolåren. Nazismens vidrigheter och kommunismens diktaturvälde fick jag lära mig om. Men inget om de västländska demokratierna Frankrike och USA´s koncentrationsläger, tortyrkammare, massakrer på barn, kvinnor och gamlingar, utplånande av växtlighet mm. Riktigt otäckt att läsa är det att en del av de direkt massakeransvariga först räknats som hjältar och därefter röstats in i senaten och kongressen.

Oavsett ideologi eller orsak, massutrotningar, bombade städer, massakrerade bybor, tortyr mm kan aldrig accepteras. Frågan är hur Irakierna kommer se på sin nutidshistoria om 20 år. Vad var värst, Saddam Husseins vidriga terrorregim, eller USA´s infrastrukturkrig, med sönderbombade städer, utslagen vattenförsörjning och el. Smarta bomber som råkar träffa skolor och sjukhus. Historien upprepas ständigt, men vinnaren bestämmer historiebeskrivningen.

L31

THAILAND FRÅN ÖST TIL VÄST (from autumn 2009)

Image

12-18/12

Vi har under många år snackat om att åka till Chang Mai. Denna gången blev det av, och vi reser på Thailändskt vis med Pick Up, 4 vuxna får plats  inne i bilen, medan de 4 ungdomarna får sitta på flaket tillsammans med bagaget. De skapar en så bekväm miljö de kan med madrass, kuddar och filtar, som även skyddar lite mot alla avgaser.

VÄGEN DIT

K1Vi utgår resan från Rat-Samaki, utanför Korat och har knappt 100 mil enkel väg till målet. Vi har bestämd oss för att göra resan i flera etapper, och om vi ser något kul längs vägen stanna till. Lunchen intas strax innan Lop Buri, därför är vi inte så sugna på att stanna igen när vi kommer in i staden Lop Buri, varav sightseeing av stadmuren och andra monument fick bli genom bilrutan. Senare under eftermiddagen ser vi en vägskylt till Uthai Thani, och vi hinner läsa ”heritage” och ”floating” innan vi svänger av. Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss men lyckas ta oss in till centrum. Där har vi tur och träffar på en tysk gentleman som bor här halva året. Han tycker vi skall parkera bilen, och gå över bron till templet och den flytande byn. Efter det köpa glass längs strandpromenaden, och om vi hinner åka upp till templet i bergen och titta på solnedgången. Han pekar även ut vart de olika hotellen ligger och vilken prisklass som gäller, innan vi tackar för hjälpen och beger oss ut på sightseeing.

K4Efter en natts sömn, fortsätter vi mot Chang Mai, men stannar till på ett elefantcenter. Förutom lunch  hinner vi få med oss halva elefantshowen, och massa shopping. Showen bestod bl a av att elefanterna själva målar var sin tavla. Elefantmålningarna var till salu, men vi var inte snabba nog med att lägga bud. Det finns även boende här, men inget är ledigt, så kanske vi stannar till på vägen hem istället. Elefantridning avvaktar vi med tillsvidare, då vi vet att det kommer nya möjligheter i Chang Mai.

CHANG MAI

Vi hittar ett trevligt guesthouse nära nattbasaren, där vi till och med kunde parkera bilen inne på gården. Efter en snabb dusch är vi alla sugna på att se vad Chang Mai kan erbjuda. Först lite mat på marknaden innan vi är redo för första shoppingen. Vi passar även på att läsa in oss lite på vilka turer som erbjuds, så att vi kan börja planera vad vi vill göra de närmsta dagarna. Hos turistinformationen får vi olika kartor och bra tips på vad som finns att se. Ett är säkert, vi vill gärna gå en matlagningskurs, vi vill träffa elefanter och tigrar, vi vill ha bra massage och vi vill shoppa.

TIGRAR

Första utflykten blir till Tiger-riket, och vår första utmaning blir att hitta vägen ut ur Chang Mai med egen bil. Efter et par felkörningar och u-svängar har vi hittad tigerparken. Här får man gå in i   burarna och vara med 2-3 tigrar under en dryg kvart. Tjejerna valde att klappa småtigrarna, medan vi andra gick in till de lite större. Ett par skötare är med, och fångar tigrarnas uppmärksamhet med en kokosnöt, medan vi kryper in bakom och börjar klappa. Efter ett tag, vågar vi även lägga oss ner och krama dessa härliga och magnefika kattdjur. Och som kattallergiker kan man nu konstatera att den allergin även gäller tigrar.

K14

ELEFANT SAFARI OCH BAMBOO RAFTING

Är man i Chang Mai finns det åtminstone ett måste, och det är elefantridning. Vi har samlat på oss mängder av broschyrer, men det är svårt att välja. Därför bestämmer vi oss för att börja åka och stanna till på de vi hittar längs vägen, och välja den som känns bra. Första elefantcampen vi kom till var hemsk, den var fullt av stora turistbussar och allt kändes som en riktig storindustri. Nästa stopp kändes däremot helt rätt. Efter att ha parkerat bilen och betalat ett symboliskt inträde vandrar vi via två stora hängbroar, med makalös utsikt över vattendrag och djungel, in i elefantcampen. Som vanligt kom vi fram några minuter efter att elefantshowen hade startade, men denna dagen var det ju rida vi ville. Så det blir 1.5 timma elefantridning via djungel med ett lite stopp i en Lishuby, och efter det en timma bamboorafting. Vi delar upp oss så att vi blir 2 per elefant, och sen kan vi starta. Bakersta ledet består av en reservelefant, och vi har även med några Mahouter (elefant skötare) som går till fots med spade, för att skyffla undan elefantskiten.

K21Vi rider genom tät, frodig djungel och det är fascinerande att följa hur försiktigt elefanten framför oss placerar fötterna. En annan av elefanterna i följet virar upp sin svans så fort vi går där det är lite lerigt, en flärdfull elefant som tydligen inte vill bli smutsig?

Efter stoppet i Lishubyn, där det var möjligt att handla snyggt handarbete, rider vi vidare, denna gång går färden omväxlande i djungel och flodfåra.

Efter en härlig lunch var det dags för nästa punkt, bamboorafting. Vi fick plats 4 per flotte, och alla fick låna var sin stråhatt som skydd för solen. Vi färdas i en 10 meter bred flod omgiven av vacker regnskog i en dryg timma, men under regnperioden med höga strömmar lär samma sträcka ta ca fem minuter. Vi var nöjda med den långsamma rutten. Den som ville fick agera styrman  och vara ansvarig för att paddla oss framåt.

K23 K24

Och efter en stund dyker det upp elefanter på båda sidor om det vattendrag vi färdas på. Om vi inte visste bättre skulle vi tro det var vilda elefanter. Men de tillhörde nästa elefant camp, men visst var det en vacker kuliss, och det tog lång tid innan vi faktisk kunde se att var och en hade en kedja runt foten.

ETNISKA BYAR

I bergstrakterna runt Chang Mai och Chang Rai finns det många olika etniska folkslag. Vi försökte att hitta till några av dessa genuina byar. En dag var vi egentligen på väg mot några vattenfall, men började följa en annan väg som ser mer spännande ut. På vägen passerar vi några olika Hmong byar, och halvvägs upp träffar vi några unga killar som förberedar nårsfirandet. Vi lär oss att Hmong firar nyår den 17 december. Vi får även vägbeskrivning hur vi skall fortsätta för att komma till toppen. Och väl uppe, mitt bland jordgubbsodlingar, hittar vi ett underbart organiskt café. Deras gröna te består av påsa färska örter som de tar ut från kylen, och smaken härlig mynta.  Utsikten är svindlande, där den insupas stående bak på flaket, medan vi snirklar oss fram på serpentinvägarna. På väg tillbaka mot ChangMai, passerar vi en Hmong marknad, där vi stannar för att småäta lite. Vi tycker det är kul att titta runt, men vi har även en känsla att de lika gärna tittar tillbaks på oss ”faranger”.

K8

fika med utsikt över jordgubbslandet

K7

En annan dag kör vi på småvägar upp mot Burma. Enligt kartan tror vi att det skall gå att komma runt, och samtidig passera ett antal byar. Men vi hade fel, en bra bit innan gränsen till Burma kommer första polisspärren, och de avråder oss för att fortsätta. Det är bara flera polis och militärspärrar, och ingen gränshandel, och det går inte att komma runt utan att passera gränsen. Så vi vänder, och tar oss ner igen. Stannar till i en av byarna för en enklare fika, och ju länger tid vi stannar, desto fler och fler av byns invånare ser ut att ha ett ärende förbi affären där vi vilar.

K10

Nåt vi inte vill missa, är long-neck folket. De flesta Long-neck byar ligger västerut mot Burma, men vi orkar inte bege oss ut på en så lång biltur, så vi väljer i stället att åka till ”turistbyn” som har slagits upp nära Chang Mai. Och visst får vi se dessa magnifika kvinnor. De börjar med 5 ringar som barn, och som fullvärdig long-neck kan de ha upptill 25 ringar kring sin långa hals. Total vikt av alla ringar kring hals, armar och ben ligger på 5 kilo. Det är svårt att bedöma om vi gör rätt eller fel, som åker in för att titta på byn. Pengarna vi betalar i inträde kommer förhoppningsvis alla i byn tillgodo, men betyder det samtidigt att fler och fler av Karen kvinnorna blir utvalda att bli framtidiga Long-Neck kvinnor? Och om de inte kan leva på turismen, vad lever de av då?

K34 K33 K38

VÄGEN HEM

På vägen hem åker vi via Sukhothai, en av Thailands allra första och mäktigaste stadsstater. Återigen visar det sig perfekt att resa på thailändsk vis med egen bil, för när alla andra går eller cyklar mellan sevärdheterna, kan vi åka runt, stående bak på flaket. Sukhothai är väl värt ett stopp om man har vägarna förbi, men kanske inte riktig värd att åka till som ensam destination.

K45 K48

Bamboo Train i Battambang (from spring 2011)

Standard

Det är svårt att förklara varför – men att åka bambutåg är vansinnigt roligt! Vi sitter princip i markhöjd på en egenbygd liten vagn, och framför oss har vi ett rätt så vingligt och ojämnt spår som vi susar fram på. Bambutåget består av en bambuflotte som man sitter på, två rälsboggies som flottan vilar på, och en ”gräsklipparmotor” med en drivrem som kopplas till den bakre boggieaxeln.

Regeln vid möte är enkelt, ”störst går först”  eller ”den lättaste ger sig”. Sen är det givetvis en tolkningsfråga vad som räknas som störst. Flera tåg i rad väger tyngre i mötesregeln än ett tåg, även om den har 15 passagerare, och ett tåg med MC eller annat gods väger tyngst. Så vad gör man då när man får möte? För möte får man när alla skall samsas på samma spår.

Man stannar tåget, och det tåg som bedöms vara lättast, där kliver passagerarna av. Sen hjälps man åt att lyfta av bambuflottan, motorn och boggieaxlarna åt sidan innan man låter det andra tåget passera. Efteråt är det bara att börja bygga i hop tåget igen och fortsätta färden.

Alla tar dessa möten med ett stort leende, ingen skillnad om du får sitta på kvar på ditt tåg eller om du är den som får kliva av, alla vinkar och skrattar glatt åt varann för vi vet att har man vunnet ett möte  är risken stor att man förlorar nästa. På vår utresa låg vi 4 vagnar i rad, så vi ”vann” alla möten. Väl framme vid ändstationen får vi chans att kliva av, och då kommer en grabb bort till oss och undrar om vi vill se hur man tillverkar tegelstenar. Klart vi vill, och efter avslutad rundvandring har vi full koll på hela processen från utgrävning av lera till torkning/härdning i tegelugnen. Efter rundturen kommer grabbens storasyster och ”tar över”, så att hon säkrar sig att vi köper en dricka från henne. Vi sitter och småpratar lite, men börjar känna det är dags att åka tillbaka. Men först skall tåget vändas. Processen är samma som vid tågmöte, plocka isär tåget, byta plats på boggieaxlarna, på med flotta och motor, och koppla  på drivremmen.

Nu är vi klara att åka trodde vi. Men just då anländer 3 nya tåg in på stationen och de  hamnar  framför oss. Det är inga problem, de nyanlända tågen plockas isär och delarna läggs bredvid spåret, så att vi kan passera. Nu är det bara för oss att sätta fart. Och fort går det, åtminstone känns det så där vi sitter och knappt kan se över risfälten vi passerar. Efter ett par byten, där vi har ”förlorat” och  måste plocka isär vårt tåg, blir det väldig tyst. Vi har fått bensin stopp. Vår förare och hans lilla grabb växlar på att löpa bakom och ge oss fart. Vi tycker färden går lagom fort nu, och vi hinner lägga märka till alla som är ute och jobbar på fälten. Typiskt nog får vi inget mer möte nu när vi hade behövd lite hjälp.  Till slut kommer äntligen ett tåg i kapp oss, och skjutsar oss resten av vägen.

Detta var en kanonstart  på vår rundtur i Battambang. Vi fortsätter med tuk-tuk och passerar massor av småbyar där vi får vara med och titta på hur man lagar fiskpasta, rispapper till vårrullar, nudlar, bambu-sticky-rice och bananchips. Varje liten by har specialiserat sig på ett område, och det är kvinnorna som sitter i hemmet och är småproducenter. Och de är verkligen småproducenter, som mest kan de göra 2000 rispapperark på en dag, och priset när de säljer detta vidare är 70 cent för 100 st. Turen avslutas för vår del med att vi får en bukett nyplockade lotus-blommor, där vi får smaka på fröna. Varje lite frö är som en liten mini-frukt, och förutom att de är goda funkar de också som magmedisin.

Det är goda tider i Battambang nu i början på januari. Den viktigaste skörden är väl i hamn – och den har varit god Därmed är det dags för fest, och på vår lilla rundtur passerade vi inte mindre än ett 10-tal bröllopsfester. Traditionen är så att fest håller man efter  skörden, men blir det en dålig skörd, ingen fest. Vi mötte också flera munkar som var ute med sina kärror för att smala in donerad mat för nästa period. Jag trodde det var ännu en bröllopsfest när jag hörde musiken, men denna gången var det två munkar som med musiken, markerade var de satt och väntade så att farmarna kan komma och donera mat.

Vi får också med oss historien om hur Battambang bildades. Det var en man kallades Tam- Dang som fick jobb som kock åt armén. En dag när han skulle koka ris, hade han ingen slev att röra om i grytan med. Så han går ut i skogen och skär sig en sticka från ett speciellt svart träd (kommer tyvärr inte ihåg träslaget). Tillbaka i sitt armékök använder han sin nya sticka  när han kokar riset. När riset är färdigt upptäcker han att det har blivit svart. Han vet att man kan bli dödatt för mindre så för att ingen skall upptäcka vad han har gjord, äter han upp allt ris själv. Efter det blir han så dåsig att han somnar och han vaknar inte för armén kommer tillbaka. Då upptäcker han att han själv har nu blivit helt svart – och livrädd som han är för att han skall dödas, springer  han iväg. Vad han inte vet är att han under tiden han sov har fått en helig kraft, så när han gör ett enkelt hopp över några stenar, delar dessa sig. När arméchefen ser detta, vill de att han skal sluta som kock och bli vanlig soldat. Nu när han kämpar med sin svarta ”sticka” förlorar de aldrig mer någon kamp, och det tar inte lång tid innan Tam-Dang blir den nya generalen. Men så en dag  dödar han kungens son med sin svarta ”sticka”. Han förlorar omedelbart sin heliga kraft och själva stickan slängs iväg och landar någon stans i djungeln. Och det är detta som blir början på Battambang vilket betyder Bat-Dam-Bang den förlorade stickan. Där stickan försvann (och den har  aldrig blivit funnen) började man bygga de första husen.

Vid infarten till stan står nu en stor staty av den svarta Tam-Dang och vi blir förtalt att många kommer hit för att be om hjälp för sina nära och kära.

 

Tips på boende:

Seng Hout hotell i Battambang

Här bor man som ”kungar” från 13$, då får man ett stort och mycket rent rum, luftkonditionering, kylskåp, varmtvatten och gratis wifi på rummen. Men det bästa (förutom bra städning) är deras eminenta takterass där man har 360grader utsikt över omgivningen.

 

Vill man ut och turista, använd några av tuk-tuk förarna som står listade i turist-pärmen. Själva hade vi en fantastisk dag med David, som vi kan rekommendera till alla. Han pratar bra engelska, men bäst av allt, han har öga för vad man som turist gillar, och kör inte bara runt en till de ”vanliga” sevärdheterna. mailto:davidsin30@yahoo.com.au

Med buss från Saigon till Phnom Penh (from spring 2011)

Standard

Efter många lata dagar på ön Phu Quoc hann vi med några härliga dagar med stadsliv i Saigon. Vi bodde även denna gång i ”back packer” området, men valde denna gängen ett guesthouse i motsatt ända. Vi ville inte ha ett allt för ”bra” boende, med risk att vi än en gång aldrig lämnar stan.

 

Under de dagarna vi stannade, blev det (förutom ett vietnamesisk julparty på en tjeckisk restaurant) mest ett kärt återseende med våra favoritplatser. Lite bussåkning kors och tvärs, annars vandrade vi till fots. Hittade nya, trevliga smågator där vi kunde ta oss från district 10 till district 1, och där bemötande från vietnameserna vi mötte var väldigt trevligt. Men det skall tilläggas, har man tomtemössa på huvudet, lättar det upp stämningen litegrann.

 

Men vår huvudmålsättning denna gång var att inte fastna veckovis i Saigon, så efter 4,5 dag sitter vi på bussen till Phnom Penh, Cambodja. Av en slump råkade vi ha köpt bussbiljett med ett kambodjanskt bussbolag ( Capitol tour) istället för ett vietnamesisk, vilket visade sig vara väldig tidsbesparande när vi skulle genom passkontrollen. Med på bussen var en guide, som tog hand om vår visumansökan, och vid gränspostering löp han före med alla passen, så när vi kom lunkande efter öppnades en särskild lucka för oss där vi mer eller mindre kunde vandra rakt igenom. Samma sak när vi skulle in Kambodja, igen öppnades en egen lucka för oss (vi var inte fler än 7 personer med på vår buss  med icke-kambodjanskt pass). Det vietnamesiska bussbolaget, med i princip enbart västerländsak turister ombord, behövde minst 30 minuter längre tid för att passera gränsen.

 

Bussresan från stad till stad gick väldigt smidigt, och det var svårt att inse att man plötsligt är i ett nytt land. Första problemet är att vänja sig vid en ny valuta och att lära sig prisnivån. Även om Kambodja har en egen valuta (riel), är det stort sätt US dollar som gäller. Vi har ju en liten vana från Vietnam att pris, åtminstone för boende och resor, ges i dollar. Men nu skall vi lära oss att förhålla oss till dollar och riel samtidigt som vi gärna vill räkna om priset till vietnamesiska dong, för att se om prisnivån är rimligt. Resultatet är fullt kaos i hjärnan under den första timmen.

 

Det är alltid lite spännande att komma till ett nytt ställe. Som tur var, fick vi en karta över stan från bussbolaget, så att vi kunde börja orientera oss. En trevlig tuk-tuk chauför körde oss sen iväg till ett lite lugnare området, där vi hittade boende nära nationalmuseet och det kungliga palatset. Vi gillade vår chauför, och bokade honom även för en rundtur dagen efter.

 

Rundturen dagen efter börjar som förväntad lite halvtufft. Historien bakom Killing Field och Toul Sleng Museet är hemsk. Det är en olustig känsla att vandra runt bland massgravar, ända värre när man läser på skyltarna att fortfarande under dagar med mycket regn och översvämningar kommer det upp kläder och benrester till ytan. Saknade trots detta, lite av historien/bakgrunden för varför Röda Khmererna bildades. Ingenting nämndes om vad Kambodja hade gått igenom innan 1976, hur ”vi”  i väst hade behandlat dom. Vill på inget vis ursäkta vad Pol Pot regimen gjorda, men det är inte helt omöjligt att faktisk förstå orsaken till att man bildade en befrielsearmé. När vi går runt i Toul Sleng Museet, är det en väldig intressant fotoutställning, där ”vanliga” människor som överleve Röd Khmeren berätter sin historia; varför de gick med, vad de hade för uppgift samt vad de gör idag.

 

Vårat första intrycket av Phnom Penh  är lite blandat. Vi promenerar längs strandpromenaden – bara det att det finns en strandpromenad är unikt för Asien. Ingen motorcyklar, bara gående. En enorm skillnad mot vad vi var vana vid. Senare på kvällen upptäcker vi att även här används trottoaren för parkering, men inte MC, här är det bilarna som står. Så som fotgängare får man fortfarande hålla sig till gatan. Och sen har vi alla dessa trevliga tuk-tuk chaufförer, som frågar oss på ett oerhört trevligt och vänligt sätt om vi vill ha deras tjänst. Vilket vänligt land vi har kommit till!

 

Utmed strandpromenaden ligger restauranter, barer, hotell tätt i tätt, alla med en ”kolonialist look”, ofta gedigna uteserveringar med stora korgfåtöljer och happy hour priser på öl och drinkar. Samtidigt  på gatan utanför är andelen småbarn som jobbar, antingen med gatuförsäljning eller renhållning (samlar in papper, plast, burkar etc) mycket hög. På trottoarer och andra öppna platser ser man hela familjer hålla till, där barnen ligger sovandes på gatan mer eller mindre nakna. En så tydlig misär och skillnad mellan fattig och rik, har vi varit förskonade från i Vietnam.

 

Men vi vänjer oss kanske????