Möte med gatuförsäljare (from spring 2011)

Standard

Efter flera dagar i Phnom Penh har vi nu börjat gilla staden. Phnom Pehn är unikt på ett sätt jämfört med sina asiatiska granner, här byggs öppna torg och grönområden, utan en hög mur omkring. Och man har än så länge lyckats hålla motortrafiken borta från dessa platser. På kvällen strosar vi runt på strandpromenaden tillsammans med kambodjanska barnfamiljer. Vi har anpassat oss, och sitter gärna på en bänk och tittar på barnen som leker, eller gänget som lite längre bort kör ett gympapass, eller de som över traditionell dans. Även barnen som jobbar med försäljning tar här en paus, och lekar och busar. Solen går ner medan vi repeterar vilket lands flagg som vajer över huvudet på oss. Och när det har blivit mörkt beundrar vi det kungliga palatset, som med alla sina upplysta lampar ser ut som ett riktig äventyrspalats. Framför palatset samlas familjer för picknick, sittande på stora bastmattor. Men utbudet från matstånden är mer för ögat än för gommen, friterad eller grillade insekter i alla storlekar är inte vad vi är mest sugna på.

 

Sitter man ner på några av serveringerna utmed älven, tar det inte lång tid innan en försäljare kommer bort till oss. Försäljarna kan kategoriskt delas in i två grupper; barn och ungdomar som säljer böcker, tidningar eller små tygarmband, och de vuxna som har blivit skadat av landminer. Dessa går också runt med en tydlig skylt där det står, Jag tigger inte – jag jobbar! Utöver de två grupperna, ser man även riktig fattiga tiggare.

 

Första kvällen i stan var vi inte så rutinerade så när vi hittade en trevlig bar för en billig öl, tog vi gladeligen platsen längst fram. Vi hade knappt satt oss ner innan de första försäljarna var framme. Av princip köper vi aldrig från barn – så dessa var lät att vinka undan. Men när det kommer en försäljare förbi i rullstol med båda benet avskurna från knärna, tycker vi åtminstone vi kan titta på vad han erbjuder. Det visar sig att han säljer kartor, och vi behöver en Kambodja karta. Prisbilden är riktig hög, så vi börjar pruta, och nu ser vi honom inte längre som ett offer, enbart affärsmän. Vi hamnar på det priset vi tycker är rimligt och får vår karta, och han rullar vidare för nästa affär. Men när vi öppnar kartan och ser vilken bra kvalitet den är i får vi ett tag dåligt samvete för att ha prutat för högt, ser vi samme försäljare igen vill ge en liten slant till. Senare hittar jag samma karta till försäljning på en restaurant till samma pris som vi gav – så priset vi förhandlade fram var nog det rätta ändå.

 

Några kvällar senare är vi tillbaka på samma bar. Fortfarande väljer vi att sitta längs fram – men vi ”ser” inte längre alla försäljare. Då viker benet sig på stolen vi sitter i och vi dunsar i marken. På utsidan  står en försäljare, han saknar ett ben, men tar sig fram på kryckor. Han har sett vad som sker med oss, och skrattar så hjärtligt med oss där vi snabbt försöker återfå vår värdighet. Efter det, när han börjar visa sina varor, är det svårt att vinka honom vidare. Även han har saker vi gärna köper, vackra handmålade vykort. Vi tycker de är lite dyra, men han poängterar att vill vi enbart ha billiga vykort säljer han vanliga tryckta vykort också. Självklart har han en poäng, så vi köper de handmålade.

 

Vi har en vietnamguidebok kvar i packningen som vi egentligen inte har någon nytta av längre. Några dagar senare tar vi med den i väskan ifall det dyker upp försäljare som vill göre ett byte, så slipper vi att själva leta upp en bokhandel för begagnade böcker. Nyårsdagen sitter vi återigen på en ”front-line” plats längs älven då det kommer försäljare förbi. Av ren vana vinkar vi de förbi innan vi kommer på att i dag vill vi ju gärna byte bort vår gamla guidebok. Denna gång är det en försäljare men båda armerna avskurna  under armbågen. Han säger direkt ja till att  ta emot vår gamla guidebok, och när han ser att det är en vietnambok, blir han så lycklig att han börjar skratta hjärtligt. Vi hade innan bestämd att även lägga en dollar emellan för en ny Kambodjaguidebok, så när han upptäcker att han får både en vietnamguide och en vietnamfras bok samt 1 dollar i utbyte mot en kambodjaguide, blir han överlycklig och skrattar och ler. Detta var definitivt den roligaste affären vi har gjord någonsin och  även vi blev sittande med ett stort leende på läpparna lång stund efter det att han hade gått vidare.

 

Alla vet ju att Asien ligger framför Sverige i tiden, men jag trodde det handlade om ungefär 6 timmar. Guideboken vi köpte 1 januari 2011 har utgivningsdatum Juli 2011, slå den om ni kan!

 

Måste även nämna lite om matutbudet. Vår tuk-tuk chauför som körde oss den första dagen, rekommenderade en restaurant runt hörnet där pengarna gick till rehabilitering av gatubarnen. Första besöket här var primärt för att stödja en god sak, men återbesöket var för den goda maten skull. Här får man fantastisk gourmet mat, i form av olika underbart goda tapas rätter.

Rekommenderas på det varmaste.

Advertisements

Med buss från Saigon till Phnom Penh (from spring 2011)

Standard

Efter många lata dagar på ön Phu Quoc hann vi med några härliga dagar med stadsliv i Saigon. Vi bodde även denna gång i ”back packer” området, men valde denna gängen ett guesthouse i motsatt ända. Vi ville inte ha ett allt för ”bra” boende, med risk att vi än en gång aldrig lämnar stan.

 

Under de dagarna vi stannade, blev det (förutom ett vietnamesisk julparty på en tjeckisk restaurant) mest ett kärt återseende med våra favoritplatser. Lite bussåkning kors och tvärs, annars vandrade vi till fots. Hittade nya, trevliga smågator där vi kunde ta oss från district 10 till district 1, och där bemötande från vietnameserna vi mötte var väldigt trevligt. Men det skall tilläggas, har man tomtemössa på huvudet, lättar det upp stämningen litegrann.

 

Men vår huvudmålsättning denna gång var att inte fastna veckovis i Saigon, så efter 4,5 dag sitter vi på bussen till Phnom Penh, Cambodja. Av en slump råkade vi ha köpt bussbiljett med ett kambodjanskt bussbolag ( Capitol tour) istället för ett vietnamesisk, vilket visade sig vara väldig tidsbesparande när vi skulle genom passkontrollen. Med på bussen var en guide, som tog hand om vår visumansökan, och vid gränspostering löp han före med alla passen, så när vi kom lunkande efter öppnades en särskild lucka för oss där vi mer eller mindre kunde vandra rakt igenom. Samma sak när vi skulle in Kambodja, igen öppnades en egen lucka för oss (vi var inte fler än 7 personer med på vår buss  med icke-kambodjanskt pass). Det vietnamesiska bussbolaget, med i princip enbart västerländsak turister ombord, behövde minst 30 minuter längre tid för att passera gränsen.

 

Bussresan från stad till stad gick väldigt smidigt, och det var svårt att inse att man plötsligt är i ett nytt land. Första problemet är att vänja sig vid en ny valuta och att lära sig prisnivån. Även om Kambodja har en egen valuta (riel), är det stort sätt US dollar som gäller. Vi har ju en liten vana från Vietnam att pris, åtminstone för boende och resor, ges i dollar. Men nu skall vi lära oss att förhålla oss till dollar och riel samtidigt som vi gärna vill räkna om priset till vietnamesiska dong, för att se om prisnivån är rimligt. Resultatet är fullt kaos i hjärnan under den första timmen.

 

Det är alltid lite spännande att komma till ett nytt ställe. Som tur var, fick vi en karta över stan från bussbolaget, så att vi kunde börja orientera oss. En trevlig tuk-tuk chauför körde oss sen iväg till ett lite lugnare området, där vi hittade boende nära nationalmuseet och det kungliga palatset. Vi gillade vår chauför, och bokade honom även för en rundtur dagen efter.

 

Rundturen dagen efter börjar som förväntad lite halvtufft. Historien bakom Killing Field och Toul Sleng Museet är hemsk. Det är en olustig känsla att vandra runt bland massgravar, ända värre när man läser på skyltarna att fortfarande under dagar med mycket regn och översvämningar kommer det upp kläder och benrester till ytan. Saknade trots detta, lite av historien/bakgrunden för varför Röda Khmererna bildades. Ingenting nämndes om vad Kambodja hade gått igenom innan 1976, hur ”vi”  i väst hade behandlat dom. Vill på inget vis ursäkta vad Pol Pot regimen gjorda, men det är inte helt omöjligt att faktisk förstå orsaken till att man bildade en befrielsearmé. När vi går runt i Toul Sleng Museet, är det en väldig intressant fotoutställning, där ”vanliga” människor som överleve Röd Khmeren berätter sin historia; varför de gick med, vad de hade för uppgift samt vad de gör idag.

 

Vårat första intrycket av Phnom Penh  är lite blandat. Vi promenerar längs strandpromenaden – bara det att det finns en strandpromenad är unikt för Asien. Ingen motorcyklar, bara gående. En enorm skillnad mot vad vi var vana vid. Senare på kvällen upptäcker vi att även här används trottoaren för parkering, men inte MC, här är det bilarna som står. Så som fotgängare får man fortfarande hålla sig till gatan. Och sen har vi alla dessa trevliga tuk-tuk chaufförer, som frågar oss på ett oerhört trevligt och vänligt sätt om vi vill ha deras tjänst. Vilket vänligt land vi har kommit till!

 

Utmed strandpromenaden ligger restauranter, barer, hotell tätt i tätt, alla med en ”kolonialist look”, ofta gedigna uteserveringar med stora korgfåtöljer och happy hour priser på öl och drinkar. Samtidigt  på gatan utanför är andelen småbarn som jobbar, antingen med gatuförsäljning eller renhållning (samlar in papper, plast, burkar etc) mycket hög. På trottoarer och andra öppna platser ser man hela familjer hålla till, där barnen ligger sovandes på gatan mer eller mindre nakna. En så tydlig misär och skillnad mellan fattig och rik, har vi varit förskonade från i Vietnam.

 

Men vi vänjer oss kanske????