Vårt första, något omtumlande, möte med Ho Chi Minh City/Saigon (from spring 2010)

Image

1-4/2

Detta är andra gången vi besöker Vietnam, första gången(2003) startade vi i Hanoi, dvs i norr. Under 3 veckor så hann vi Hanoi stad(unik huvudstad), Sapa (fantastisk bergsby på gränsen till Kina), Halong Bay (overkligt vacker sockertopp-bergs-skärgård), Hue (gamla kejsarhuvudstaden, tyvärr nästan utplånad av USA´s flygvapen) och Hoi An (orientaliskt vackrare än så här blir det inte, som att resa i ett Tintin-album).

Besöket gav oss verkligen mersmak, och vi planerade att nästa Vietnamresa, så skulle vi starta i södra delen av detta spännande land. Tack vare priskampanj på flygrutten Phuket – HCMC med Air Asia, under samma period som vårt 60 dagars Thailandsvisum gick ut, var nästa slutdestination under vår sjumånadersresa, bokad och klar.

Ankomsten

Visumreglerna till Vietnam börjar bli lite enklare, och det är numera möjligt att skaffa sig de officiella dokumenten som krävs för visum on-line, och sen plocka upp själva visumet på flygplatsen vid ankomst. Vår flygning var relativt kort, så vi hade inte brytt oss om att förboka sittplats långt framme i planet. Detta lilla misstag kostade oss 1,5 timma i visumkön! Någon gång kring midnatt var vi äntligen klara, och kunde plocka upp våra ryggsäckar där de stod ensamma bredvid bagagebandet. Nästa uppgift var att skaffa lokal valuta, men det tog oss lite tid att komma fram till hur många nollor det var rimligt att mata in i ATM’n (2.500 vietnamesiska Dong är ca 1 SEK).

På väg ut ur flyplatsen möts vi av första överraskningen, ett enormt folkhav väntandes på nyanlända passagerare. Medan vi stod i visumkö, hade inga nya passagerare gått igenom passkontrollen, och med tanke på att klockan nu hade passerat midnatt, var vi lätt fundersamma. Vi kom i håg hur hela Hanoi mer eller mindre släcktes ner runt 21-22, men tydligen var det en annan puls här i HCMC.

Nästa positiva överraskning var taxisystemet, som till skillnad från Hanoi verkade fungera helseriöst. Vi väljer första bilen i taxikön, som med största självklarhet sätter på taxametern, först efter att vi sitter i bilen. Vi hade inte förbokad något hotell, mycket p.g.a. erfarenheten från det luriga taxisystemet i Hanoi. I Hanoi händer det alltför ofta att man körs till ett hotell där taxichauffören får provision för att lämna gäster. Så om man har förbokat ett visst hotell, riskerar man att köras till ett helt annat, men med samma namn som det du själv hade bokat. I Hanoi löste vi detta genom att låta chaufförerna rekommendera oss i ett hotell, i vår prisklass i rätt område, vilket fungerade toppen.

Så därför ber vi vår Saigonchaufför köra oss till ett bra hotell i centrum (distrikt 1), prisklass 15-20US$. Han vänder sig om och frågar 3-4 ggr om det verkligen är så att vi vill att han väljer hotell för oss, vilket vi bekräftade. Han blir tyst länge, och vi blir säkra på att vi totalt har missförstått hur det funkar här. Men problemet var att det var lite svårt att rekommendera oss något, som enligt han var bra nog för 15$, men kunde vi tänka oss ett pris runt 20$?

Natturen, på vägen in mot centrum ser vi ett livligt gatuliv, bl.a. flera fotbollslag som spelar match, och när vi kommer in på vår gata, finns det mängder av små och enkla trottoarserveringar som fortfarande håller öppet.

L1Hotellet vi körs till verkar helt OK, priset acceptabelt, och det finns flera olika rumstyper att välja mellan. Husen i Vietnam är ofta extremt smala ut mot gatan (man betalade förr skatt enligt hur många meter av fastigheten som låg utåt gatan) och har istället all sin yta i djupet. Det är vanligtvis plats med 4 rum per våning, det största ut mot gatan, sen två celler utan fönster i mitten och slutligen ett rum med fönster mot bakgården. Standarden är överlag väldig hög, på 1-stjärniga hotell ingår alltid luftkonditionering, TV, kylskåp, telefon, dusch med varmt vatten, och olika engångsartiklar som tvål, schampo, tandborste, kam, toapapper mm, och i de flesta fall även gratis WiFi. Vi valde det stora rummet med utsikt mot gatan, trots att sängmodellen var “fältsäng på hjul”, mot löfte om sängbyte nästa dag. Receptionisten undrar även om vi är hungriga, för i så fall rekommenderar han den dygnöppna vietnamesiska restauranten på andra sidan gatan. Så snacka om skillnad jämförd med “nattstängda” Hanoi 7 år tidigare!

Första dagen – lätt förvirrade, trots flerårig Asienvana!

Det är svårt att skylla på jet-leg efter en tvåtimmarsflygning inom samma tidzon, men det var ungefär den känslan vi hade när vi vaknade morgonen därpå. Sängkvaliteten hade inte varit den bästa, men annars var vi nöjda. När vi kommer ner, får vi direkt erbjudan om ett nytt rum, på våning 1, i princip identisk med det vi hade, men med mycket bättre säng. Klart vi byter, fast efter inflyttning och en smärre ommöblering, ser vi att städningen av rummet har varit så där (vi trampade på en rutten frukt på golvet). Men självklart är detta inga problem, receptionisten skall skicka upp städare direkt. Så vi lämnar våra ryggsäckar, tar med oss det vi har av värdesaker (kamera, dator, pass etc.) och lämnar in detta för säkerhetsförvarning. Systemet är som vi minns, våra grejor placeras i en påse, som sedan vikas och tejpas igen, innan vi signerar paketets alla sidor för att visa att förseglingen är obruten.

Efter detta är det dags för en sen frukost, och vi har längtat efter alla billiga fyllda baguetter och gott vietnamesisk kaffe som fanns att köpa på gatan i Hanoi. Men vi hittar ingen, så det blir den dygnöppna restauranten på andra sidan gatan. Menyn är gigantisk, och det är enormt svårt att välja, vi behöver lång tid för genomläsning. När vi slutligen har bestämd oss, skrattar vår servitör gott, och pekar mot grannbordet. Där sitter det en vit kvinna som precis har fått in sin mat, och han berättar att vi har beställd exakt samma mat, så vi tittar ditåt han pekar, och bekräftar sen att det ser jättegott ut. Förutom grannbordet, verkar alla som sitter här äta nudelsoppa, men vi hittade aldrig någon nudelsoppa på den långa menyn vi studerade. Det visar sig att de även har en lite enklare frukost meny , som i princip enbart består av nudelsoppor. Även om den kallas frukostmeny, går det bra att beställa från denna dygnet runt.

Nu är det dags att börja utforska närområdet och lära oss följa kartan. Från Lonely Planet-guiden vet vi att det finns ett stort backpacker-område i närheten, områden som vi i normala fall undviker.. Men från Hanoi minns vi att varje hotell även fungerar som kombinerad resebyrå, restaurant och internetcafé. Och nivån på resebyråservicen är överlag mycket hög tack vara den stora konkurrensen. Så vi beger oss så sakteligen mot detta område, Pham Ngu Lao. Varje gång vi passerar ett hotell med bra läge, går vi in och kollar priset. Priset uppges alltid i US dollar, men för oss som skall betala i Vietnamesiska Dongs, är det viktig vilken växlingskurs som gäller, vi vill veta priset per dygn samt vecko- eller månads pris. Efter de 3 första hotellen, blir vi mer och mer nöjda med det hotell vi bor på, och tycker vi nog har fått en ganska bra deal. Men så efter en ny korsning börjar majoriteten av fotgängare vara vita turister i stället för vietnameser, och vi förstår att vi närmar oss backpacker-stråket. Men det som verkligen fångar vårt intresse är två stora parker, vilket gör hela omgivningen mer luftig och fräsch.

suite-rum  år  2010

suite-rum år 2010

Vi går in på ett hotell, och nu börjar det bli svårt. Priset är ungefär 5 US dollar högre än vad vi just nu betalar, men härligt stora rum, och underbar utsikt, frukost ingår, men fritt WiFi endast på några av våningarna. Vi får beslutångest, och tar med oss deras visitkort och fortsätter att fundera. .Ett par hus längre bort på samma gata, ligger också ett hotell. Nu börjar vi tröttna lite på att kolla runt, men bestämmer oss för att jämföra en sista gång. Redan vid prisdiskussionen får vi positiva vibbar, 10% rabatt om vi stannar mer än 7 dagar och frukost ingår (som man kan välja från en frukost meny). Så vi ber om att få se ett standard rum som är billigare än vårt nuvarande, men saknar samma storlek, och ingen utsikt. Rummet vi bor i just nu är relativt stort och med mycket fönster mot gatan, så även om priset var lägre så var vi inte nöjda. Så vi frågar om vi även kan se deras mest exklusive rum. Han tar med oss till 7:e våningen, och det första vi möts av är en stor, gul hörnsoffa med tillhörande fotpallar. Rummet är gigantisk, fönster åt två håll och fullständig fantastisk utsikt, samt i övrigt toppenmöblerad, för 25 $ natten, dvs 22,5$ om vi stannar i minst en vecka. Vi bestämmer oss omedelbart, betalar depositum för en natt, och enas om ungefärlig tid för nästa dags incheckning på Giant Dragon Hotel.

Tillbaka på trottoaren, beter vi oss tydligen som två nyanlända turister, för vi hittar oss själva involverade i förhandlingar med ett par cykel rickshaw förare som vill erbjuda en tur. Vanligtvis kostar 1 timmas rundtur 200.000 Dongs, men vi skall få 2 timmar för samma pris! Intuitivt känns detta extremt högt, men vi säger aldrig klart nej, nämner bara att vi kommer att flytta in på detta hotellet i morgon, som ursäkt för att snabbt avlägsna oss.

Nu som ny bostad är fixat, gäller det att fundera på vad mer vi vill göra i dag. Första pausen blir på en trottoarservering, där vi sittandes i plastmöbler designade för barn, njuter av iskall, nypressad sockerrör och limelemonad. Vi läste något om att man bör vara försiktig med is i Vietnam, men värmen gör detta svårt att efterleva. Snabb överläggning om vad som är värst, lite magsjuka eller värmeslag? Vi väljer att ha is i all dryck framöver.

L18

Vi fullständig njuter av omgivningen och allt som sker omkring oss, nu har vi verkligen hamnat på bästa åskådarplats för trafikkaoset, bara synd att kameran ligger inlåst på hotellet. Härefter får den hänga med ut varje dag, så man inte missar scoopet från trafiken och vardagslivet. Framför mig, på en ännu mindre plaststol än vad jag själv sitter på, sitter en gammal gumma. Hon ger oss ett varmt och välkommande leende. Bakom henne ser vi två-tre nya gummor, mer eller mindre halvsovande i brasse-stolar , dolda bakom sin lilla försäljning av snack och dryck. Första gumman längst fram verkar jobba med renhållning på något vis, men vi är inte riktig säkra på hur, men vi njuter av gemenskapen dessa härliga gummor erbjuder. Efter en dryg timma i gatuhörnet, känner vi att det är dax att promenera vidare. Parken med återföreningspalatset verkar som ett passande kulturstopp första dagen. På vägen dit, passerar vi något som kan vara en bio, och när det visar sig att gå en film på engelska (The Spy Next Door), så varför inte? Tiden fram till filmen börjar, slår vi ihjäl på ett fantastisk biocafé. Modernt, rökfritt, svalt, sköna fåtöljer och soffor, men med en prisnivå (t.ex. en flaska fin -öl för under 5 kr) i nivå med vilken plaststol möblerad trottoarservering. Dessutom bjuder de på jordnötter och svalkande iste. Vi har hittad vårt första riktiga favoritställe.

Resten av dagen/kvällen bestämmer vi oss för att använda på den gatan där vi fortfarande bor (Nguyen Trai). Senare under vår tid i stan återkommer vi till denna gatan många gångar, då vi upplever den som så totalt befriad från massturism och med ett sjudande vietnamesisk gatuliv och shopping när det är som bäst.

L27

Andra dagen – relativt lättlurade

I dag var programmet enkelt, packa ihop våra grejor och flytta till nästa hotell. Ingen sura miner alls på hotellet vid utcheckning, vi får t.o.m. tips om flera andra hotell, i fall vi inte blir nöjda. Hotellets säkerhetskille fixar fram en taxi, och under den korta sträckan vi förflyttade oss passerade aldrig taximetern öppningsavgiften, dvs taxturen kostar oss under 4 kr. Vi hinner knappt ut av taxin innan cyklo-förarna från dagen innan är över oss. Vi förklarar att vi måste packa upp, sen får vi se. Vi sätter oss på restauranten, för att äta denna resans första vietnamesiska nudelsoppa, Pho. Då kommer cyklo-förarna fram till oss igen, och undrar när vi skall starta turen. I det läget inser vi, att vi aldrig kommer att få en lugn stund, om vi inte tackar ja. Så vi avtalar att ses om en timma. Nu tror vi att vi kan slappna av och njuta av maten. Då dyker första envetna försäljare upp, som vill sälja solglasögon, nästa säljer böcker, en säljer tidning, en annan tuggummi, och då och då en tiggare (med missbildade och/eller saknade kroppsdelar). Här gäller det att snabbt lära sig hur man säger NEJ på ett tydligt men fortfarande trevligt sätt, och försöka bedöma vilka tiggare som har störst behov av stöd. (Efter drygt fyra veckor på samma frukostrestaurant, kommer samma killar förbi dagligen för att sälja sina solglasögon. Undrar vem som kommer att kapitulera först, säljaren eller den potentiella köparen? ??)

L13Nu har det blivit dags för vår 2-timmars sightseeing tur genom stan, vi har inte diskuterat vad vi vill se, men räknar med att våra pedaltrampare har sina fasta rutter. Och än så länge har vi knappt sätt några delar av stan, så alla destinationer är OK. Och sittande i en cyklo är det perfekta sättet att bekanta sig med stan. Vi förflyttar oss långsamt, och hinner observera gatulivet samt lite diskret fotografera de vi passerar. När vi korsar gatan, känns lite pirr i magen de första gångarna. Så här funkar det: vi cyklar bara rakt ut i korsningen, rött ljus eller ej och utan titta åt höger-vänster-höger, och förutsätter att alla andra skall ge vika. Och denna taktiken funkar bra, förutom i vägkorsningar med många bilar. Störst går först, så bilarna väjer verkligen inte en centimeter!

Gatorna pryds av flaggor, vimplar och olika banderoller, många med dagens datum (3/2) som visar sig att vara 80 års jubileum för bildande av kommunistpartiet. Men det är generellt mycket aktivitet och dekorering på gång, och vi får höra att om 10 dagar börjar det kinesiska nyåret, kallat Lunar eller Têt. Snabbt beslutar vi oss för att stanna kvar i HCMC till efter nyåret. Våra guider ser ut att bli uppriktigt glada när de hör detta.

L39

Efter en halvtimma cyklande, är det dags för första paus, och vi blir avsläppt utanför revolutionsmuseet. Vi hade inte precis tänkt att betala 2 timmars cykling för att de skall stå stilla på utsidan, men med den enorma hettan (runt 35 grader) inser vi att de måste få chans att vila lite. Snällt köper vi biljett, och mer eller mindre springer genom museet medan vi snabbkollar om det är något vi absolut bör ägna mer tid åt, samt passar på att njuta lite av själva byggnaden. Museum i Vietnam är otroligt billigt (drygt 5 kr) så hittar vi något intressant kan vi ju alltid komma tillbaks en annan gång och fördjupa oss lite mer. Cyklo-förarna får nu lämna sin plats i skuggan och fortsätta sitt uppdrag. Nu närmar vi oss den mera exklusive delen av distrikt 1. Vi passerar Notre Dam Katedralen, många ambassader, och några stora, flotta kontors och affärscentra, och en himla massa byggarbetsplatser. Det är tydligt att skylinen i Saigon kommer att ändra utseende de närmsta åren! Vår långsamma färd fortsätter via trevliga små gränder, där den ena restauranten efter den andra pekas ut för oss.

Och här gör vi en riktig turist tabbe (läste en text på nätet där cyklo-förarna gav sin bild av oss utländska turister). Den ene går i väg för att köpa cigaretter och undrar om han skall köpa med dricka till oss, något vi tacksamt tar i mot. Men egentligen om man följer god tro, är det kunderna som under dagen är ansvariga för att bjuda förarna på svalkande dryck och enklare mat . Men vi får vårt vatten, och färden fortsätter, denna gång längs Saigon älven. Där stannar vi till igen, och distrikten på andra sidan älven pekas ut. Nu har vi ca 30 minuter kvar av vår avtalade cykel tid, och de undrar om det är något särskilt vi önskar se. Vi bestämmer att de kan ta oss tillbaks till restaurant gränden, där de tidigare hade pekat ut, och rekommenderad, en autentisk vietnamesisk restaurant. Vi är nöjda med turen, betalar deras ursprungspris istället för det pris vi prutade oss ner till innan start, och avsluter med ett gruppfoto innan vi skiljs åt.

menyOm vi tyckte menyn var lång i går, är det ingenting jämfört med denna, som har alla möjliga djur listade som ingredienser i olika rätter. Varje avsnitt i menyn börjar med en ritning av vilket djur som ingår, så att vi lättare kan undvika maträtter på oönskade råvaror som råtta, krokodil, iller, olika ormar, utrotningshotade djur etc. Men lite nyfikna är vi, och vi testar en av fågelrätterna, utan att med säkerhet veta vad det är.. Vår bästa gissning blir rödhake, men så länge det är gott, slutar vi funderar kring vilken pippi fågel som ligger på fatet.

 

 

 

Efter avslutad måltid börjar vi vandringen hemåt. Även om taxi är billigt, vill vi gärna lära oss att hitta runt på egenhand. Med vår nyvunne erfarenheten efter cyklo-sightseeingen i kombination med ständiga titt på kartan, har vi nu fått ett första grepp om distrikt 1. Men det är jobbigt att passera de något dyrare turistkvarteren, först och främst för att det kryllar av gatuförsäljare som absolut vill sälja sina varor extremt överprisat. För en påse nygräddade våfflor vill de ha 50 000 Dongs, som några veckor senare, på en tvärgata i Cholon/China Town/Distrikt 5, kostade mindre än 1000 Dongs styck. Så det gäller att inte stanna till, eller titta för länge på de utställda varorna, om vi vill undvika den värsta säljpressen. I många gathörn står en grönklädd person, detta är en form av turistpolis eller turistvakt. En av dennas uppgift är att signalera när vi kan korsa gatan, men de kommer även och blandar sig i, om de tycker det uppstår situationer där turisterna fastnar i gatuförsäljarnas nät. Och just nu är vi tacksamma för denna hjälpen. Man börjar undra hur det står till med vår resvana, när vi inte ens klarar skaka av oss några gatuförsäljare eller skoputsare på egenhand. Under tiden har jag sagt nej tack till han som erbjöd skoputs, men ändå missat att min ena sko nu är något svartare än den andra. Snacka om dåligt förhandlingsläge!

L21

Tredje dagen – fortfarande smått orutinerade

I dag är det krigsmuseet som står på programmet, och för att klara gå runt en hel dag, tar vi faktisk taxi dit. Den första vi träffar på inne på området är en man, som enbart har kvar två stumpar kvar till armar. Han berättar att han blev skadat av en mina några år efter kriget och undrar om vi kan hjälpa honom. Jag hoppas att han skall erbjuda oss sin guidetjänst, men han visar sig var bokförsäljare. Nu sträcker han fram sin ena armstump för att skaka hand och vi hälsar naturligtvis. Efter den känslan klarar vi inte att ta oss ur situationen utan att köpa något. Vi köper en karta, till det dubbla av vad vi tycker den är värd (och 4 ggr mer än priset i en bokhandel). Vi känner återigen att vi uppför oss som totalt ovana, förstagångsturister som fångas av alla knep. Vi hinner knappt vända oss runt, innan hans Manager är framme och tar hälften av pengarna. Samtidigt har jag svårt att direkt skaka av mig den olust jag kände när vi skakade hand .

Utställningen på krigsmuseet är fantastisk och mycket mera nyanserad än vad vi innan hade vågat hoppas på. På väggen hänger citat och utdrag från USA ‘s oavhängighetsdeklaration, som tydligt beskriver hur alla människor har lika stort värde. Och bredvid följer fotona på hur det egentligen gick till, när de oskyldiga drabbades. Efter detta följer en lång vetenskaplig beskrivning av giftspridningen, vad giftet innehållt och hur naturen skadades. Det ges även information om hur de producerande företagen, alla var tvungna betala böter efter sin försäljning av giftet till armén. Sen kommer bilderna som visar effekten av giftspridningen hos människan, här hänger mängder av foton på personer i alla åldrar med olika (hemska) missbildningar. Värst upplever vi bilderna av barn och unga födda så sent som på 90 talet (dvs 20 år efter kriget), men där en av föräldrarna under kriget hade blivit exponerad för det mycket farliga Active Orange ämnet. Efter detta, blir det mörkt i museet, och vi inser att det är dags för lunchstängning. Alla museer har lunchstängd 1.5-2 timmar, och just nu var det bra med en paus, så vi hinner bearbeta intrycken. Vi slår oss ner på närmsta trottoar servering, och blir sittande där tills museet öppnar igen.

museum

Krigsmuseet ger en fantastisk beskrivning av vår nutidshistoria, och är enligt min mening ett absolut måste för alla som någon gång åker till Vietnam! Själv börjar man undra hur det var möjligt att jag så totalt missat dessa vidrigheter under den egna uppväxten och första skolåren. Nazismens vidrigheter och kommunismens diktaturvälde fick jag lära mig om. Men inget om de västländska demokratierna Frankrike och USA´s koncentrationsläger, tortyrkammare, massakrer på barn, kvinnor och gamlingar, utplånande av växtlighet mm. Riktigt otäckt att läsa är det att en del av de direkt massakeransvariga först räknats som hjältar och därefter röstats in i senaten och kongressen.

Oavsett ideologi eller orsak, massutrotningar, bombade städer, massakrerade bybor, tortyr mm kan aldrig accepteras. Frågan är hur Irakierna kommer se på sin nutidshistoria om 20 år. Vad var värst, Saddam Husseins vidriga terrorregim, eller USA´s infrastrukturkrig, med sönderbombade städer, utslagen vattenförsörjning och el. Smarta bomber som råkar träffa skolor och sjukhus. Historien upprepas ständigt, men vinnaren bestämmer historiebeskrivningen.

L31

Advertisements

DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG (from spring 2010)

Standard

27/12-8/1

Efter 3 veckors semester med familjen, är det dags för de andra att åka hem till Sverige och vintern, medan vi fortsätter vår resa runt i Thailand ett tag till. Korat är närmste storstad för oss, och därmed det perfekte ställe för nästa avstamp. Vi trivdes så bra i Chang Mai, så vi funderar på att hålla oss i de nordliga delarna ett tag till. Valet för  nästa stopp blir därmed Nong Khai, gränsstaden mot Laos. Vi har varit i Nong Khai för några år sen, och minns staden som väldig laidback och trivsam. Och det skall gå att åka dit med tåg från Korat. Därmed beger vi oss ut på biljettjakt.

Utanför hotellet hittar vi en TukTuk, och vi säger vi skall till järnvägstationen, och han ler och nickar och kör oss till Bussstationen. Vi tar fram kartan, och pekar på järnvägsstationen, varmed han skrattar och ber om ursäkt, innan han kör vidare, denna gången till järnvägstationen Korat är en ganska stor stad, men inte särskild anpassat för utländsk turism. Så när vi kommer in på järnvägstationen är absolut all text enbart på Thailändska. Det är komplett omöjligt för oss att tyda destinationer och tider. Som tur är, finns en liten lucka med turistinformation, som är till för att hjälpas oss utlänningar. Vi frågor om det är härifrån tåget till Nong Khai går (Korat har två järnvägstationer och vi var inte riktig säkra på om vi var på den rätta), men de svarar nekande, senare förstår vi att nekande like mycket tydde på att de inte förstod vår fråga. Så vi testar den vanliga biljett luckan, och hoppas att de kan lite engelska. Här får vi besked att det går tåg till Nong Khai från denna stationen med avgång 06:20, men när vi vill köpa biljett till nästa dag, får vi svar att det inte går. Inget förköp möjligt, man måste köpa biljett samma dag som man skall åka. Detta tyckte vi blev lite väl osäkert, så vi ändrar snabbt planerna till  att resa vidare med buss istället för tåg, och tar en ny TukTuk till busstationen.

Vi börjar på avdelningen för de statliga bussarna, och frågor efter buss till Nong Khai. I lucka nummer 12 köper man biljett, men där får vi som svar att alla busser fram till och med sista december är fulla.  Nu gäller det att snabbt memorera Thailanskartan, och pröva komma på ett nytt resmål, som samtidigt befinner sig på lagom reslängd från Korat. Det får bli Östkusten istället och vi testar med Trat (närmsta stad om man ska till Koh Chang). Ja, det går buss till Trat, men vi måste över till avdelningen för de privata bussbolagen. Innan vi köper någon biljett bestämmer vi oss för att ta en titt på hur bussarna till de olika destinationerna ser ut, så att vi kan välja ett bolag med bekväma bussar. Det visar sig att den absolut bästa bussen går till Hua Hin, och platserna längst fram på övre däck är tillgängliga. Jaha, då får det bli sydvästthailands östkust med nästa stopp i Hua Hin.

Med tanke på att vi är mitt i absolut högsäsong, några dagar innan nyår, känns det säkrast att boka boende i förväg. Via AsiaRooms hittar vi ett boutique hotell som heter AliBaba, som enligt deras karta ligger strax söder om Sofitel, i Hua Hin. Detta passar oss perfekt, så vi slår till. Efter att hotellet är bokad, vill vi kolla adressen en extra gång, så att vi är säkra på att vi skall hitta. Då börjar vi bli lite fundersamma, för adressen ligger långt söder om Hua Hin, och inte alls där det var utmärkt enligt bokningssajtens karta.  Men just nu är det inget vi kan göra, annat än hoppas att vi hitttar det.

Dagen efter ger vi oss i väg, vi träffar på samma TukTuk förare utanför hotellet som dagen innan, och han känner igen oss. Vi säger bussstationen, och han nickar och ler och kör oss denna gången direkt till järnvägsstationen! Efter lite diskussion och pekande på kartan, nytt skratt och en ursäkt, och vi kommer fram till busstationen och kan gå ombord på 1:a klass bussen till Hua Hin. Platserna längst fram är perfekta med god plats till benen, men att titta ut genom framrutan kan vi glömma, för där hänger en stor TV. Men själva stolen är bekväm, så vi fäller ut fotstödet och startar det första massageprogrammet, medan bussvärden delar ut vatten och kex. Och prick 10 avgår bussen mot Hua Hin, och vi har nog aldrig åkt med en buss i Asien som klarar att hålla tidtabellen så bra. Och då har vi även hunnit med ett lunch och toa stopp, där de lyckades få hela bussen klar inom 20 minuter.

7,5 timmar senare, exakt enligt tidsplan, så närmer vi oss Hua Hin, och mitt i staden, stannar bussen i en korsning och många går av. Så gör också vi, då vi ser att det finns flera taxibilar utanför. Först frågor vi en MC-taxi om AliBaba hotell, men de skakar på huvudet och känner inte igen namnet. När vi läser upp hela adressen, berätter de att det ligger 40 km söder om Hua Hin, och rekommenderar oss att ta en vanlig taxi i stället. Som tur är känner taxibolaget till AliBaba, och efter lite prutning på priset är vi på väg. Vi passerar snabbt det området där vi trodde hotellet låg enligt bokningskartan, sen bär det söderut. Efter ett tag har vi passerad alla, för oss kända punkter i södra Hua Hin, och efter det att vi har svängt av väg nummer 4, fortsätter vi i 15-20 minuter till, längre och längre ut bland åkrar och torka. Då och då dyker det upp några skyltar för olika resorter, men vi ser aldrig namnet AliBaba. Men vår taxiförare verkar ganska säker på vart han skall, och vi är nöjda för att vi valde honom istället för MC taxi denna gången. Så till slut är vi framme på en strandpromenad, där vi hittar AliBaba. Här får vi ett varmt välkomnande av personalen, som berätter lite om stället och vad som ingår. AliBaba består av 20 rum, och har funnits i 6 månader. Vi får ett härligt tyst rum med inredning som går i vitt och limegrönt, underbara sängtäcken, fri WiFi och stor Tv + DVD spelare. I receptionen hyr man film (gratis) och trampcykel ingår i rumspriset.

Så vart har vi då hamnat? Jo vi är söder om HuaHin, nära Pranburi stad, och hotellet ligger ungefär en mil söder om fiskebyn Paknampran. Första dagen cyklar vi längs strandpromenaden, där hotell och privat villor blandas med enkla fiskbodar och en och annan obebyggd tomt. I princip ingen trafik, och så länge vi har vinden i ryggen går allt som en dröm. Vägen tillbaks är lite tyngre, men de finns många ställen att stoppa på för en massage. Åker man i motsatt riktning, kommer man till en grotta, och efter det ett nytt lite fiskesamhälle, där det känns som alla invånare är delaktiga i rensningen av fiskgarn. Man kan sen fortsätta vidare söderut,vägen följer vattenlinjen och vi passerar långa sträckor där det enda som syns är vit strand och azurblått vatten. Då och då kommer det en liten sträcka där det finns några resorter, men där emellan är det mest strand och hav.

Vi trivs verkligen fantastiskt bra här. Några mils cykling i solen varje dag med uppfriskande badstopp och laidbackatmosfär får oss att minnas hur strandlivet i Thailand var innan massturismen. Vi har redan förlängd vår vistelse och stannar ett tag till innan vi beger oss vidare söderut.

THAILAND FRÅN ÖST TIL VÄST (from autumn 2009)

Image

12-18/12

Vi har under många år snackat om att åka till Chang Mai. Denna gången blev det av, och vi reser på Thailändskt vis med Pick Up, 4 vuxna får plats  inne i bilen, medan de 4 ungdomarna får sitta på flaket tillsammans med bagaget. De skapar en så bekväm miljö de kan med madrass, kuddar och filtar, som även skyddar lite mot alla avgaser.

VÄGEN DIT

K1Vi utgår resan från Rat-Samaki, utanför Korat och har knappt 100 mil enkel väg till målet. Vi har bestämd oss för att göra resan i flera etapper, och om vi ser något kul längs vägen stanna till. Lunchen intas strax innan Lop Buri, därför är vi inte så sugna på att stanna igen när vi kommer in i staden Lop Buri, varav sightseeing av stadmuren och andra monument fick bli genom bilrutan. Senare under eftermiddagen ser vi en vägskylt till Uthai Thani, och vi hinner läsa ”heritage” och ”floating” innan vi svänger av. Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss men lyckas ta oss in till centrum. Där har vi tur och träffar på en tysk gentleman som bor här halva året. Han tycker vi skall parkera bilen, och gå över bron till templet och den flytande byn. Efter det köpa glass längs strandpromenaden, och om vi hinner åka upp till templet i bergen och titta på solnedgången. Han pekar även ut vart de olika hotellen ligger och vilken prisklass som gäller, innan vi tackar för hjälpen och beger oss ut på sightseeing.

K4Efter en natts sömn, fortsätter vi mot Chang Mai, men stannar till på ett elefantcenter. Förutom lunch  hinner vi få med oss halva elefantshowen, och massa shopping. Showen bestod bl a av att elefanterna själva målar var sin tavla. Elefantmålningarna var till salu, men vi var inte snabba nog med att lägga bud. Det finns även boende här, men inget är ledigt, så kanske vi stannar till på vägen hem istället. Elefantridning avvaktar vi med tillsvidare, då vi vet att det kommer nya möjligheter i Chang Mai.

CHANG MAI

Vi hittar ett trevligt guesthouse nära nattbasaren, där vi till och med kunde parkera bilen inne på gården. Efter en snabb dusch är vi alla sugna på att se vad Chang Mai kan erbjuda. Först lite mat på marknaden innan vi är redo för första shoppingen. Vi passar även på att läsa in oss lite på vilka turer som erbjuds, så att vi kan börja planera vad vi vill göra de närmsta dagarna. Hos turistinformationen får vi olika kartor och bra tips på vad som finns att se. Ett är säkert, vi vill gärna gå en matlagningskurs, vi vill träffa elefanter och tigrar, vi vill ha bra massage och vi vill shoppa.

TIGRAR

Första utflykten blir till Tiger-riket, och vår första utmaning blir att hitta vägen ut ur Chang Mai med egen bil. Efter et par felkörningar och u-svängar har vi hittad tigerparken. Här får man gå in i   burarna och vara med 2-3 tigrar under en dryg kvart. Tjejerna valde att klappa småtigrarna, medan vi andra gick in till de lite större. Ett par skötare är med, och fångar tigrarnas uppmärksamhet med en kokosnöt, medan vi kryper in bakom och börjar klappa. Efter ett tag, vågar vi även lägga oss ner och krama dessa härliga och magnefika kattdjur. Och som kattallergiker kan man nu konstatera att den allergin även gäller tigrar.

K14

ELEFANT SAFARI OCH BAMBOO RAFTING

Är man i Chang Mai finns det åtminstone ett måste, och det är elefantridning. Vi har samlat på oss mängder av broschyrer, men det är svårt att välja. Därför bestämmer vi oss för att börja åka och stanna till på de vi hittar längs vägen, och välja den som känns bra. Första elefantcampen vi kom till var hemsk, den var fullt av stora turistbussar och allt kändes som en riktig storindustri. Nästa stopp kändes däremot helt rätt. Efter att ha parkerat bilen och betalat ett symboliskt inträde vandrar vi via två stora hängbroar, med makalös utsikt över vattendrag och djungel, in i elefantcampen. Som vanligt kom vi fram några minuter efter att elefantshowen hade startade, men denna dagen var det ju rida vi ville. Så det blir 1.5 timma elefantridning via djungel med ett lite stopp i en Lishuby, och efter det en timma bamboorafting. Vi delar upp oss så att vi blir 2 per elefant, och sen kan vi starta. Bakersta ledet består av en reservelefant, och vi har även med några Mahouter (elefant skötare) som går till fots med spade, för att skyffla undan elefantskiten.

K21Vi rider genom tät, frodig djungel och det är fascinerande att följa hur försiktigt elefanten framför oss placerar fötterna. En annan av elefanterna i följet virar upp sin svans så fort vi går där det är lite lerigt, en flärdfull elefant som tydligen inte vill bli smutsig?

Efter stoppet i Lishubyn, där det var möjligt att handla snyggt handarbete, rider vi vidare, denna gång går färden omväxlande i djungel och flodfåra.

Efter en härlig lunch var det dags för nästa punkt, bamboorafting. Vi fick plats 4 per flotte, och alla fick låna var sin stråhatt som skydd för solen. Vi färdas i en 10 meter bred flod omgiven av vacker regnskog i en dryg timma, men under regnperioden med höga strömmar lär samma sträcka ta ca fem minuter. Vi var nöjda med den långsamma rutten. Den som ville fick agera styrman  och vara ansvarig för att paddla oss framåt.

K23 K24

Och efter en stund dyker det upp elefanter på båda sidor om det vattendrag vi färdas på. Om vi inte visste bättre skulle vi tro det var vilda elefanter. Men de tillhörde nästa elefant camp, men visst var det en vacker kuliss, och det tog lång tid innan vi faktisk kunde se att var och en hade en kedja runt foten.

ETNISKA BYAR

I bergstrakterna runt Chang Mai och Chang Rai finns det många olika etniska folkslag. Vi försökte att hitta till några av dessa genuina byar. En dag var vi egentligen på väg mot några vattenfall, men började följa en annan väg som ser mer spännande ut. På vägen passerar vi några olika Hmong byar, och halvvägs upp träffar vi några unga killar som förberedar nårsfirandet. Vi lär oss att Hmong firar nyår den 17 december. Vi får även vägbeskrivning hur vi skall fortsätta för att komma till toppen. Och väl uppe, mitt bland jordgubbsodlingar, hittar vi ett underbart organiskt café. Deras gröna te består av påsa färska örter som de tar ut från kylen, och smaken härlig mynta.  Utsikten är svindlande, där den insupas stående bak på flaket, medan vi snirklar oss fram på serpentinvägarna. På väg tillbaka mot ChangMai, passerar vi en Hmong marknad, där vi stannar för att småäta lite. Vi tycker det är kul att titta runt, men vi har även en känsla att de lika gärna tittar tillbaks på oss ”faranger”.

K8

fika med utsikt över jordgubbslandet

K7

En annan dag kör vi på småvägar upp mot Burma. Enligt kartan tror vi att det skall gå att komma runt, och samtidig passera ett antal byar. Men vi hade fel, en bra bit innan gränsen till Burma kommer första polisspärren, och de avråder oss för att fortsätta. Det är bara flera polis och militärspärrar, och ingen gränshandel, och det går inte att komma runt utan att passera gränsen. Så vi vänder, och tar oss ner igen. Stannar till i en av byarna för en enklare fika, och ju länger tid vi stannar, desto fler och fler av byns invånare ser ut att ha ett ärende förbi affären där vi vilar.

K10

Nåt vi inte vill missa, är long-neck folket. De flesta Long-neck byar ligger västerut mot Burma, men vi orkar inte bege oss ut på en så lång biltur, så vi väljer i stället att åka till ”turistbyn” som har slagits upp nära Chang Mai. Och visst får vi se dessa magnifika kvinnor. De börjar med 5 ringar som barn, och som fullvärdig long-neck kan de ha upptill 25 ringar kring sin långa hals. Total vikt av alla ringar kring hals, armar och ben ligger på 5 kilo. Det är svårt att bedöma om vi gör rätt eller fel, som åker in för att titta på byn. Pengarna vi betalar i inträde kommer förhoppningsvis alla i byn tillgodo, men betyder det samtidigt att fler och fler av Karen kvinnorna blir utvalda att bli framtidiga Long-Neck kvinnor? Och om de inte kan leva på turismen, vad lever de av då?

K34 K33 K38

VÄGEN HEM

På vägen hem åker vi via Sukhothai, en av Thailands allra första och mäktigaste stadsstater. Återigen visar det sig perfekt att resa på thailändsk vis med egen bil, för när alla andra går eller cyklar mellan sevärdheterna, kan vi åka runt, stående bak på flaket. Sukhothai är väl värt ett stopp om man har vägarna förbi, men kanske inte riktig värd att åka till som ensam destination.

K45 K48

KHOTA BARU (from autumn 2009)

Standard

24-27 September 2009

Resans första dygn gick i lågprisflygets tecken. Första sträckan Säve (Göteborg) – Standstedt (London) med Ryan Air, där man i princip endast  hade betalt för en sittplats – i rakt läge. Nästa sträcka Standstedt – KLCC (Kuala Lumpur) med Air Asia, fick man åtminstone en justerbar stol med bord och nätficka framför sig, med ”inflight magazine”. Allt annat fick man köpa, så som comfort kit (filt + kudde), entertainment kit (hörlurar + skärm), och mat och dryck. Och beställd mat var endast en varmrätt + vatten. Men det funkade bra, och man kom fram när man skulle. Efter en rusning genom passkontroll och bagage utlämning, var vi inom en timma incheckat och klara för nästa Air Asia flight, till första stoppet, Khota Baru.

Enligt vår Lonely Planet guide, skulle man få bra valuta för pengarna på Crystal Lodge, men vi är inte riktig eniga. Hotellet var under ombyggnad – och det enda som var kvar av extra service var frukost servering. Tyvärr blev Khota Baru ingen riktig favorit. Första kvällen när vi var ute och letade efter den fantastiska nattmarken, gick vi för första gång lite vilse. Vi hittade till en  liten nattmarknad, men mat upplevelserna stämde inte riktigt överens med det som var beskrevet i guideboken. Och vägkanterna var fulle av stora, feta råttor……..så vi passade på att sova bort jet leg och kolla in lite in-house movies, innan vi drog vidare ut till öarna.

Asiatisk buffé – en kamp på liv och död? (from spring 2011)

Standard

Vi kommer fram till Hat Yai när firandet av det Kinesiska Nyåret är i sin slutfas.  Hat Yai är en mellanstor Sydthailänsk stad,  med oerhörd många asiatiska turister och några  få västerländska. Den största turistgruppen är kineser från Malaysia, Singapore och China. Detta återspeglas på en del hotell och restauranter, som då stort sätt enbart har kinesiska gäster. Under sista dagen av nyårsfirandet anländer vi till Lee Garden Plaza Hotell, och tror allt skall vara som vanligt. Normalt är detta ett mycket prisvärd hotell, men just de här dagerna var priset mycket högre än vanligt. Orsak – kinesiska nyåret, som i Hat Yai är deras riktiga stora ”Peak Season”. Förutom bra läge, är detta hotell känd för sin mycket prisvärda (33kr) och goda middagsbuffé på 33:e våningen. Så efter en 7 timmars bussresa från Chuphorn tyckte vi det var en utmärkt idé att testa den igen.

 

Vi tar hissen upp vid femtiden och hoppas att vi skall vara ensamma i restauranten, då det bara är 10 minuter sen middagsserveringen startade. Oj vad fel vi hade. Hela översta våningen kryllar av kineser som löper fram och tillbaka med överfulla fat. Tänk er ”Danmarksbåten” och deras bufféer. Se för er det värsta scenario från en sådan buffétillställning när det gäller bordskick och allmänt mathyfs. Det är absolut ingenting jämfört med det vi hamnade i. Som sagt, matgästerna är till 99% kineser, och deras bufféteknik skiljer sig något från våran. Tag en tallrik, fyll upp den allt du kan av en rätt (typ 70 kycklingklubbor). Spring tillbaka till bordet och ropa för att varna om framfarten, och fortsätt sen att fylla nästa tallrik med en ny rätt. De som reser med barn, skickades dessa att saxa sig fram mellan vuxenben för att hämta mat, medan de vuxna domderande beställer vad de vill ha. Så vid varje bord står det sedan 10-12 tallrikar fyllda till max med mat, och alla gästerna hämtar sig sen var sin tomma tallrik att äta från.

 

När vi kommer fram till faten för att fylla våra tallrikar, med lite från varje gryta, är allt slut. Vi ställer oss snällt i kö, som vi är vana vid, och när grytorna fylls på är vi på väg att plocka en bit eller två till vår talrik. Då kommer de medelålders damerna bakifrån och tränger sig förbi, fyller sin tallrik med alla bitar, och sen var grytan tom igen. Och så förtsätter det. Vi var tvungna att glömma allt vad ”snäll” kö-teknik heter, och börja sätta fram armbågarna för att ha chans att försvara vår plats framför grytorna. Det kändes nästan som en kamp på liv och död. Efter en halvtimma har den värsta trafiken lugnat ner sig, men då är också det mesta av maten slut, samtidigt som vi ser att nästa gäng är på ingång. Så för vår del var det bara att kapitulera och hoppas på bättre tur nästa Hat Yai-resa.

 

Resten av kvällen blev betydligt trevligare, när vi hittade tillbaka till Boo bar, som drivs av en kille från Wales (Namnet Boo syftar på hans underbara bulldog, samt till inredning i Bamboo) – och fick höra lite om vad som har hänt sen vi hälsade på senast (november 2009).

 

Från Hat Yai skall vi vidare till Satun, för att där ta färjan till Langkawi. Av erfarenhet vet vi att de vanliga bussarna tar lång tid, då den första timmen används för att köra runt och ragga kunder. Bra princip om du vet vilken väg bussen tar ut ur stan, för då kan man passa på att gå på när den lämnar stan. Dålig princip om du först tar dig till busshållplatsen och tror avgångstiden betyder att busssen faktisk åker vid den tiden. Därför gick vi runt och kollade med resebyråerna om det fann någon som sålde biljett med  minibuss  till Satun färjeläge alternativt hela vägen till Langkawi.

 

Och vi får en bra träff på vår förfågan, tjejen verkade väldig seriös, ringde och kollade vilka tider det fanns plats på, och gav tydliga instruktioner att vi skulle vara vid resebyrån en halvtimma innan – för klockan 08:00 avgick minibussen. Så vid halvåtta dagen efter är vi på plats, och vi väntar och väntar. Tio minuter i åtta frågar vi om minibussen är på väg, och de ringer ett telefonsamtal och vi hör de säger ”Langkawi”. Inget händer, tjugo minuter över åtta har det fortfarandet inte kommit någon, men vi får höra att den är på väg. Vi börjar bli lite småstressade, för hur vi skall hinna med första färjan från Satun? Vid halv nio kommer det en Songthaew, som det står Pak Bara på. Nu börjar vi verkligen undra, Pak Bara är där båtarna till Koh Lipe avgår från, och vi skall till Satun. Men chaffören och alla på resebyrån övertygar oss om att detta är rätt, att denna bilen skall köra oss direkt till färjeläget. Vi blir erbjudna att sätta oss inne i bilen, och räknar med att då blev det en ”privat transport” i stället för de vanliga minibussarna, och är rätt så nöjda med detta. Så vi börjar åka i väg, men mindre än 100 meter på samma gata, stannar han igen, och en ny passagerare kommer på. Chaufören har all tid i världen och det tar lång tid innan vi rullar igen. Äntligen på väg, då kör han in mot en ny resbyrå och stannar. Där sitter det många turister och väntar och det visar sig att alla skall med på samma bil som oss. Den förra passageraren kommer fram till oss och undrar om vi också skall till Kho Lipe. Nej, svarar vi, vi skall till Satun för att ta färjan till Langkawi.

 

Vi har nu missat första färjan och börjar bli mycket irriterade. Chaufören och ägaren till denna nya resebyrå fortsättter att övertyga oss om att de skall köra oss till färjan till Langkawi. Men nu har vi fått nog. Vi ber om att bli skutsade tillbaka till vår ursprungsresebyrå, så vi kan få tillbaka våra pengar. Men det vill de inte, de fortsätter att påstå att de skall åka till Langkawi. Nyckeln står i, motorn är i gång, så nu sätter vi oss bakom ratten och kör i väg (med lastflaket fullt av turister). Då blir det fart på resebyråkillen, och nu först går han med på att köra oss tillbaka till ursprungsresebyrån (men han låtsas att han inte hittar dit, så vi får förklara hur han skall köra). Vi ber om ursäkt till de övriga turisterna, tar vårt pick och pack och kräver pengarna tillbaka. Tjejen vi köpte biljetten av skäms nu så mycket så hon betalar tillbaka våra pengar, medan ägaren till denna resebyrån och chauffören fortsätter tjafsa.

 

Runt hörnet hittar vi ett taxi-stånd, och efter en snabb förhandling om pris är vi på väg med en mycket trevlig chaufför. Vi anländer till Satun färjeläget en halvtimma innan färjan skall gå, och det tar mindre än 10 minuter så har vi biljett, passerat passkontrollen och är incheckade och klara. Vi missade till och med att handla upp våra sista thailändska mynt, så smidigt och snabbt gick sista delen av vår resa.

 

Så med facit i hand, troligen är detta sista gång vi stannar mer än några timmar i Hat Yai de närmsta åren, och vi kommer aldrig att köpa någonting från någon resebyrå här igen. (Kan man åka från Pak Bara till Langkawi? Bara om du först åker till Kho Lipe för att sedan ta en ny båt från Kho Lipe till Langkawi. Detta tar hela dagen jmf med de 75 minuterna det tar att åka direkt mellan Satun och Langkawi)

River View Guest – igen (from spring 2011)

Standard

Vi är nu tillbaka i Bangkok en kort sväng, för att träffa goda vänner som just nu är på Thailandsemester. Vägen till Bangkok denna gång gick med buss från Battambang till Bangkok via Poi Pet. På andra sidan gränsen trodde vi resan skulle fortsätta med vanlig buss (det var ju så vi reste mellan Saigon och Phnom Penh). Men denna gången var det minibussar som skulle ta oss vidare. Insåg givetvis vi att vi bara skulle ha köpt bussbiljett till gränsen och sedan fixat nästa delresa därifrån. Kunde nästan tro detta var vår första resa på egenhand…..

Är det något vi inte gillar så är det att åka minibuss. Vår erfarenhet är att servicen som regel är minimal och att hela momentet bara skapar irritation. Så även denna gång, efter mer än en timma väntande efter gränsen, börjar de äntligen fylla minibussarna. Men de behandlat oss så dåligt att vi till slut bara går därifrån och bokar en separat taxi ner till Bangkok.

 

Bussen skulle stanna vid Khosan Road (det var ju då vi borde ha fattad att det inte var någon vanlig buss det var snack om, men ibland är man lite trög) och där vet vi att utbudet av boende är stort, så vi struntade i att förboka något boende. Och även om vi nu ändrade sätt att resa på, tyckte vi det var enklast att även låta taxin köra oss till samma området. Resan ner gick smidigt, och efter ungefär 3 timmar är vi framme. Då vi möts av total kulturchock. Först och främst – vilka horder av västerländska turister! Så här många turister samlat på ett och samma ställe har vi inte sätt någon gång tidigare under denna (eller den förra) resan. Nästa chock är priset – och  standarden på boende! Vi är nu vana att bo ”kungligt” för under 20$, men här kostar riktiga sumpiga ställen det dubbla. Efter lång tids letande hittar vi ett Guest House som är tillräckligt rent till att vi kan stanna en natt – men direkt morgonen efter bar det iväg till China Town och River View Guesthouse.

 

Hittar man väl hit, är det en underbar miljö och trevlig personal. Vi bor nu i ett nyrenoverad rum med balkong där vi njuter av utsikten och båtlivet på Chao Prao River. Även om vi nu bor här har vi fortfarande lite svårigheter med att hitta. Första dagen gick vi till järnvägstationen för att köpa tågbiljett men lyckades på vägen hem att gå rejält vilse Efter en halv timmes irrande var vi tillbaka vid utgångspunkten. (Andra försöket lyckades vi bättre med) Däremot har vi upptäckt att vi bor bra till  för kollektivtrafik. Utanför River City arkaden går nämligen buss 36 som passerar MBK. 12 baht kostar resan, och då är det en riktig bra buss med luftkonditionering. Ett annat kollektivtrafik-tips är att ta båten till slutstationen, Nothaburi  pir 30 (14 baht enkel väg). Där ligger en fantastisk vacker byggnad som nu har blivit museum. Inträdet  är gratis, för en riktig bra utställning.

 

De närmsta dagarna skall vi nu njuta av vimlet i China Town innan vi sätter oss på tåget söderut, till vårat nyvunna favorit-ställe från förra resan, nämligen Chumphon och dess stränder. Och visst är vi i Thailand alltid.  På kvällen möter vi en MC  i relativ hög fart och utan ljus på gångvägen, men föraren hälsar på oss och ropar ”Sorry” i det han passerar.

Bangkok känns förövrigt mycket modernt denna gången, och väldig rent. Det har blivit ”Singapore-Rent” i centrala stan…….

Med buss från Saigon till Phnom Penh (from spring 2011)

Standard

Efter många lata dagar på ön Phu Quoc hann vi med några härliga dagar med stadsliv i Saigon. Vi bodde även denna gång i ”back packer” området, men valde denna gängen ett guesthouse i motsatt ända. Vi ville inte ha ett allt för ”bra” boende, med risk att vi än en gång aldrig lämnar stan.

 

Under de dagarna vi stannade, blev det (förutom ett vietnamesisk julparty på en tjeckisk restaurant) mest ett kärt återseende med våra favoritplatser. Lite bussåkning kors och tvärs, annars vandrade vi till fots. Hittade nya, trevliga smågator där vi kunde ta oss från district 10 till district 1, och där bemötande från vietnameserna vi mötte var väldigt trevligt. Men det skall tilläggas, har man tomtemössa på huvudet, lättar det upp stämningen litegrann.

 

Men vår huvudmålsättning denna gång var att inte fastna veckovis i Saigon, så efter 4,5 dag sitter vi på bussen till Phnom Penh, Cambodja. Av en slump råkade vi ha köpt bussbiljett med ett kambodjanskt bussbolag ( Capitol tour) istället för ett vietnamesisk, vilket visade sig vara väldig tidsbesparande när vi skulle genom passkontrollen. Med på bussen var en guide, som tog hand om vår visumansökan, och vid gränspostering löp han före med alla passen, så när vi kom lunkande efter öppnades en särskild lucka för oss där vi mer eller mindre kunde vandra rakt igenom. Samma sak när vi skulle in Kambodja, igen öppnades en egen lucka för oss (vi var inte fler än 7 personer med på vår buss  med icke-kambodjanskt pass). Det vietnamesiska bussbolaget, med i princip enbart västerländsak turister ombord, behövde minst 30 minuter längre tid för att passera gränsen.

 

Bussresan från stad till stad gick väldigt smidigt, och det var svårt att inse att man plötsligt är i ett nytt land. Första problemet är att vänja sig vid en ny valuta och att lära sig prisnivån. Även om Kambodja har en egen valuta (riel), är det stort sätt US dollar som gäller. Vi har ju en liten vana från Vietnam att pris, åtminstone för boende och resor, ges i dollar. Men nu skall vi lära oss att förhålla oss till dollar och riel samtidigt som vi gärna vill räkna om priset till vietnamesiska dong, för att se om prisnivån är rimligt. Resultatet är fullt kaos i hjärnan under den första timmen.

 

Det är alltid lite spännande att komma till ett nytt ställe. Som tur var, fick vi en karta över stan från bussbolaget, så att vi kunde börja orientera oss. En trevlig tuk-tuk chauför körde oss sen iväg till ett lite lugnare området, där vi hittade boende nära nationalmuseet och det kungliga palatset. Vi gillade vår chauför, och bokade honom även för en rundtur dagen efter.

 

Rundturen dagen efter börjar som förväntad lite halvtufft. Historien bakom Killing Field och Toul Sleng Museet är hemsk. Det är en olustig känsla att vandra runt bland massgravar, ända värre när man läser på skyltarna att fortfarande under dagar med mycket regn och översvämningar kommer det upp kläder och benrester till ytan. Saknade trots detta, lite av historien/bakgrunden för varför Röda Khmererna bildades. Ingenting nämndes om vad Kambodja hade gått igenom innan 1976, hur ”vi”  i väst hade behandlat dom. Vill på inget vis ursäkta vad Pol Pot regimen gjorda, men det är inte helt omöjligt att faktisk förstå orsaken till att man bildade en befrielsearmé. När vi går runt i Toul Sleng Museet, är det en väldig intressant fotoutställning, där ”vanliga” människor som överleve Röd Khmeren berätter sin historia; varför de gick med, vad de hade för uppgift samt vad de gör idag.

 

Vårat första intrycket av Phnom Penh  är lite blandat. Vi promenerar längs strandpromenaden – bara det att det finns en strandpromenad är unikt för Asien. Ingen motorcyklar, bara gående. En enorm skillnad mot vad vi var vana vid. Senare på kvällen upptäcker vi att även här används trottoaren för parkering, men inte MC, här är det bilarna som står. Så som fotgängare får man fortfarande hålla sig till gatan. Och sen har vi alla dessa trevliga tuk-tuk chaufförer, som frågar oss på ett oerhört trevligt och vänligt sätt om vi vill ha deras tjänst. Vilket vänligt land vi har kommit till!

 

Utmed strandpromenaden ligger restauranter, barer, hotell tätt i tätt, alla med en ”kolonialist look”, ofta gedigna uteserveringar med stora korgfåtöljer och happy hour priser på öl och drinkar. Samtidigt  på gatan utanför är andelen småbarn som jobbar, antingen med gatuförsäljning eller renhållning (samlar in papper, plast, burkar etc) mycket hög. På trottoarer och andra öppna platser ser man hela familjer hålla till, där barnen ligger sovandes på gatan mer eller mindre nakna. En så tydlig misär och skillnad mellan fattig och rik, har vi varit förskonade från i Vietnam.

 

Men vi vänjer oss kanske????