Into the Jungle at Kinabantangen River


Our Jungle trip are about to start, waiting at the cafeteria in Sepilok, looking around to see if we can figure out who our travel companion will be. As this is in the middle of the feeding time, most of the visitors in the cafeteria is probably there for a similar reason as us. Mr Aji arrives and we are 8 adults + 1 child that will camp together for the following days. Looks like a nice group, but there is one obstacle, the weather forecast! For the following 3 days it is mostly promising rain. Should we cancel and wait for better weather or go and hope for the best???

We are optimistic, and on our way to the village of Sakau the weather is nice. We arrive to our accommodation, which is simple but we didn’t expect anything else, and are ready for our first river cruise. And just in case – bringing a raincoat! On this first afternoon river cruise we are heading downstream to look for crocodiles. None seen, but we are passing close to the first family of Proboscis Monkeys. Mr Aji, our guide, can mimic their sound, and the monkeys actually answers him. During this boat trip we then pass several groups of  macaques and a few more families of Proboscis,we also spot a wild pig, one or two species of the hornbills birds and some silver leaf monkeys. No elephants, no crocodiles and no orang-utan.

It has been raining quite heavily, but we have been so busy looking in between the trees to spot the animals that we have hardly noticed how wet we actually have been.


Rainy weather

After dinner it is time for night tracking. Due to all the raining we actually pass this part of the programme. The rest of the group join, but it seemed that they didn’t explore much except some huge insects. Raining all through the night, but stopped just in time for our morning walk. No boat trip this time, but 1,5 hours very muddy and slippery walk. We heard and could smell some monkeys, but did not see any, and we climbed over some elephant dropping that had been there a while as it grow mushroom in it. After this the breakfast tasted great!

When it was time for our afternoon boat trip, the weather had become better and it had stopped raining. Today we went upstream, and very soon we spotted our first crocodile. Laying on the ground long enough for us to have a good look. Soon after we spotted crocodile number two and number three.


Rhinocort Hornbill

We also spotted 6 out of total 8 hornbills birds that lives in Borneo, the most beautiful is the Rhinocort Hornbills, but this one we had a very close view on at In Pulau Pangkor some years ago


Clearing the way on the small river

We are now going into the very narrow part of the river, but some trees have falling down so we can not continue. But we did see some more of the Proboscis monkey.

Back on the main river Mr Aji spot an orang-utan. The rest of us just see a tree, but after a while we see something dark moving around. We are told just to be patient and wait, in half an hour the orang-utan will go to sleep, before that it must build the nest for the night, and have dinner. And the tree next to the one were the orang-utan is hiding right now contain delicious fruit.


We spotted some brown shadow in tree


Now it is no doubt, we see a silverback and this is a grand old lady or man


Finally it turnaround and we see it is a grand old man

We are waiting, and now something is moving, we see the back of grey-silver orang-utan, and then it turned around and we see that it is a male. Just as we were told, he is moving to the other tree for eating, then building the nest and at five o’clock he is sleeping! Amazing.

Next morning we stop half-way on our way back to Sepilok for our last walk, this time not inside the Jungle but on the big road. We see red leaf monkey and also the pig tale macaques.


Orangutan night nests

And we se lot of orang-utan night nest up in tree, many of them recently build, but we are not able to spot any wild orang-utan, even though we are almost certain at least one is hiding in one of the big tree in front of us. We wait and wait, but no one shows up.

All in all we have spotted quite many wild animals, 6 different monkeys, 6 out of 8 hornbills birds, wild pig, crocodile, other birds, butterflies and various insects. What we missed was the gibbon, the pygme elephant and the leopard ( and probably a lot of different birds).

And in media we can follow the discussion of building a bridge over Sakau river.


Car ferry at Sakau instead of bridge

And after 3 days in a rainy and muddy jungle we were in desperate need of laundry, specially for our shows. Luckily we had a self-service place in our neighbourhood. And from the hours spend there we can tell that on a Saturday afternoon in Sandakan it is the young men and boys that are handling the family laundrys.

Keningau – the friendliest place in Sabah?


Leaving Kudat we had a lot of option on where to go. First option was to go to Kota Belud, to visit the Sunday market, alternatively continue on the coastal road to Kota Kinabalu or beyond. But as we were getting close to the Kota Marudu junction the weather was so nice that we decided to go to Poring again, driving towards a beautiful mountain view. This time we almost could see the famous mountain. As usual we were more or less alone on the road, and could stop for anyone photo moments we want. Road condition very good and it felt that we reached Poring in no time.

Going to the Rafflesia farm, but this time they had no flowers blooming. After lunch in Ranau, it was time to decide next step.

We decided to go towards Tambuan and thereafter decide if we go to KK or to Beaufort (or any other place). Easy going also to Tambuan so we continued our adventure. But now the road condition started to be worse. So many places up the hill were the road has wiped away. Again, if there is a traffic sign warning about bad road condition, take it seriously. When driving around in Sabah we have for many roads been the only car, with one exception. Everywhere we drive, no matter how small the road is, we always meet the red pickup car from the electrical company, so also this time, and it felt safe knowing that the “help” will be close if needed. Approaching Keningau, the first we saw was a nice hotel at the roundabout, so we decided to finally stop. The room was nice and the hotel personal very helpful so our planned one night stop-over became several days.

In Keningau they had very nice handicrafts, so if you want to buy some basket or rotting, this is the place. They also had a Sunday Market with really cheap fruit. For the first time on this trip we could buy some delicious rambutan fruits, that we bring with us for a picnic inside Crocker Range Park. This park is much bigger than the more popular Kinabalu Park, but much less visited. As usual we could bring the car inside the park, so after we finished our fruit picnic, we drove around. At the visitor centre it was a nice display of the different tracks to go, and since they had a Rafflesia spot only a few hundred meters away we decided to go for a short walk. We had plenty of waters in the car, but since we were only going a few hundred meter we didn’t bring any. Luckily we changed our shoes from sandals to trainers. And off we are, after a few step the path continue straight as well as to the left. We continue straight, going downwards and further down. Then we see a sign “ welcome to Crocker trail”. As this trail only was 2,2 km long we continued. The trail were well maintained, with signs every 100 meter, but as we have reached the bottom, the following 6-700 meters were straight uphill again. It took us around 1,5 hours to complete this “short” trail ( without any water), ending on the highest point, and just getting downhill again to were we parked the car was tuff. And the Rafflesia spot we missed, as it were on the path we didn’t choose.

The next day it was time to leave, and we decided to continue to Beaufort, but wanted to go by the new Kimanis road over the mountain . Very steep, up to 19% on some parts. We were glad we had a relatively large car wit a strong engine. The view was fantastic. When we have started on the road to Beaufort, we see a sign “Ferry Memnok”, so we changed plans again and decided to take the ferry to Labuan, for some relaxing beach days.


Beaufort, view from our hotel room

Climbing the Mountain at Kinabalu Park???


One destination we were not particular interested in before going to Sabah was the Kinabalu Mountain (or Gunung Kinabalu) but as we were passing this spot on the way to Sandakan (and the orangutangs in Sepilok) why not make a stop over. And some cooler weather could be nice. It was rather easy driving to get there, road condition good and not to much traffic, and of course, beautiful views.


Typical sign along the road given the name of the catholic church

Could not view the full mountain as the top were hiding in the clouds, and at the time we reached the park entrance we could not see anything. A combination of fog, rain and low hanging clouds created a ”a white wall” in front of us, not a slightly spot of the Mountain at all.


Gunung Kinabulu hidden in the sky


It never got any more clear than this


Jungle trek by car

Luckily the car was included in the park entrance and we were allowed to drive inside the park. Yes – this Asian way of Jungle tracking we like! When we see a spot we liked, we parked the car and entered into the Jungle. The sight was still close to zero, but at least some huge insects and butterflies were spotted. When going further up in the park the car would not start!!!! Being 1800 meter over sea level and humid weather is not ideal. After a few more attempt it started, but for the rest of the time we did not turned the engine off when stopping.

Now it was time to find a place to sleep, heading towards Kundasan we found nice bungalows on the top of the hill. Rather expensive as they were quite simple but very relaxing drinking a good hot cup of Tea on our balcony. It is strange how fast the cooler weather starts getting too cold. We were wearing several layers of clothing, drinking a lot of hot Tea, still freezing. Our land-lady on the other hand were wearing a thick knitted Norwegian Sweater (bought in Norway a couple of years ago when she and her husband visited the Norwegian fjords).


We stayed upon this hill

Day two, do we see some some blue sky?? We are heading back to Kinabalu Park, but as we get closer we only see the ”white wall” again.


Early morning view from our balcony


Now we give up and goes to Poring for a bath in the hot spring. That is at least the right thing to do on a rainy and cold day. Even if not everyone wears a bathing entire!

On our way back we passed a sign saying Rafflesia flowers blooming, but as the way into the flower was so muddy and slippery due to all the rain we thought we would get a second chance at a later time. How stupid can you be not going to see the Rafflesia as you picked the one day of the year when it was blooming????


Follow the Elephant tracks in Isan



15 Rai of water melon, almost ready for harvest, was eaten by a group of elephants one morning, close to the village where our family has their house. The same day the more adventoures (i.e. swedish) part of the family was out on an elephant treck themselve, by motorbike around the sea in  the nearby national park. One Girl in the family is now working in this national park and had been out with the rangers several times and seen wild animals, and she pointed out the direction where she had seen a large group of elephants, including several baby elephants.

So, did the meet any? Not face-to-face, but the smell was strong and both the Elephant track as well as the Elephant dropping was fairly fresh. And the elephant grass ahead of them seem to be moving….


We have spend one week in the small Isaan villiga Ban Rat Samaki. New years eve was celebrated in thai-style. Everyone brought a small gift (nicely wrapped) and then it was a lottery.   The challenge was to buy a gift that would please both adults and children, but it was good mood and a lot of laughter during the lottery, so I think most of us manage pretty well.

One day we went on a tour to the Jim Thompson farm. The farm tour contains different parts, including exhibition and education of Isaan architecture and Isaan villages. Since our travel company were all Isaan woman they could teach us more by sharing childhood memories of the heavy farming job they need to help out with. So we all put our passion and enthusiams on the beautiful flower and pumpkin fields. At the end of the farm tour we all enjoyed the tasting of Tea and sweets made of mulberry. (Mulberry leaf is used for feeding the silk worms)

The last day we visited the winter-land in one of the shopping malls, the youngest girl had asked for a vist here every day the last three weeks, so finally everyone got the opportunity to play around, throw some snow balls and ride the ice-slide.

Excuse me, but where is the sand dune? (from spring 2010)


……var den seriösa frågan vi möttes av då vi just tog denna bild.

white sand dunes

white sand dunes

Vi föll i gapskratt och svarade:

  • Öhhh, there…. och pekade i kameralinsen riktning.

Vår medtrafikant hade visserligen, som vi, cyklat i vietnamesisk solgass, men kunde han ändå verkligen mena allvar? Sand-dynan var sanslöst vacker, precis bredvid en ökenoas, med palmer likaledes overkligt vackra palmer, absolut omöjlig att missa. Alldeles på andra sidan vägen………………

Han fortätter:

  • But I mean, is this it, The Lonely Planet Sand Dune? I mean The sand cushion?

Vi kollar omväxlande på varandra och på killen och fortsätter skratta, och undvika att skaka på huvudet. Vi svarar ärligt:

  • We re actually don t know if this is It.. But damn it is nice, there are many peoples there and watch and photograph. So it s most certainly be It.

Lonely Planet-ryggluffaren pustar ut och tackar oss med ett uppriktigt svettigt leeende:

  • Thank you so wery much! I ve seen so many dunes before arriving, and Ï was almost to give up.

Våra munnar är som fågelholkar. Fy faan för L.P., eller rättare sagt för dess bokstavstroende läsare…. VÅGA TA DIG RUNT PÅ EGEN HAND!!!

white sand dunes

white sand dunes

Själva hade vi de senaste två timmarna mer eller mindre åkt ensamma på en grusväg, där vi hade havet på vänster sida, och oändliga sanddyner på högra sidan. Vi har stannat, tittat, kravlat, fotat, ja hur många gånger som helst under dessa timmar, och tycker det är oerhört vackert. Vem kunde ana att sand har så många olika kulörer???? Eller att sand i sina olika formationer kan vara så vackert???? Så kanske inte så konstigt att vi tyckte frågan vick var lite malplacerad?


red sand dunes

red sand dunes

THAILAND FRÅN ÖST TIL VÄST (from autumn 2009)



Vi har under många år snackat om att åka till Chang Mai. Denna gången blev det av, och vi reser på Thailändskt vis med Pick Up, 4 vuxna får plats  inne i bilen, medan de 4 ungdomarna får sitta på flaket tillsammans med bagaget. De skapar en så bekväm miljö de kan med madrass, kuddar och filtar, som även skyddar lite mot alla avgaser.


K1Vi utgår resan från Rat-Samaki, utanför Korat och har knappt 100 mil enkel väg till målet. Vi har bestämd oss för att göra resan i flera etapper, och om vi ser något kul längs vägen stanna till. Lunchen intas strax innan Lop Buri, därför är vi inte så sugna på att stanna igen när vi kommer in i staden Lop Buri, varav sightseeing av stadmuren och andra monument fick bli genom bilrutan. Senare under eftermiddagen ser vi en vägskylt till Uthai Thani, och vi hinner läsa ”heritage” och ”floating” innan vi svänger av. Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss men lyckas ta oss in till centrum. Där har vi tur och träffar på en tysk gentleman som bor här halva året. Han tycker vi skall parkera bilen, och gå över bron till templet och den flytande byn. Efter det köpa glass längs strandpromenaden, och om vi hinner åka upp till templet i bergen och titta på solnedgången. Han pekar även ut vart de olika hotellen ligger och vilken prisklass som gäller, innan vi tackar för hjälpen och beger oss ut på sightseeing.

K4Efter en natts sömn, fortsätter vi mot Chang Mai, men stannar till på ett elefantcenter. Förutom lunch  hinner vi få med oss halva elefantshowen, och massa shopping. Showen bestod bl a av att elefanterna själva målar var sin tavla. Elefantmålningarna var till salu, men vi var inte snabba nog med att lägga bud. Det finns även boende här, men inget är ledigt, så kanske vi stannar till på vägen hem istället. Elefantridning avvaktar vi med tillsvidare, då vi vet att det kommer nya möjligheter i Chang Mai.


Vi hittar ett trevligt guesthouse nära nattbasaren, där vi till och med kunde parkera bilen inne på gården. Efter en snabb dusch är vi alla sugna på att se vad Chang Mai kan erbjuda. Först lite mat på marknaden innan vi är redo för första shoppingen. Vi passar även på att läsa in oss lite på vilka turer som erbjuds, så att vi kan börja planera vad vi vill göra de närmsta dagarna. Hos turistinformationen får vi olika kartor och bra tips på vad som finns att se. Ett är säkert, vi vill gärna gå en matlagningskurs, vi vill träffa elefanter och tigrar, vi vill ha bra massage och vi vill shoppa.


Första utflykten blir till Tiger-riket, och vår första utmaning blir att hitta vägen ut ur Chang Mai med egen bil. Efter et par felkörningar och u-svängar har vi hittad tigerparken. Här får man gå in i   burarna och vara med 2-3 tigrar under en dryg kvart. Tjejerna valde att klappa småtigrarna, medan vi andra gick in till de lite större. Ett par skötare är med, och fångar tigrarnas uppmärksamhet med en kokosnöt, medan vi kryper in bakom och börjar klappa. Efter ett tag, vågar vi även lägga oss ner och krama dessa härliga och magnefika kattdjur. Och som kattallergiker kan man nu konstatera att den allergin även gäller tigrar.



Är man i Chang Mai finns det åtminstone ett måste, och det är elefantridning. Vi har samlat på oss mängder av broschyrer, men det är svårt att välja. Därför bestämmer vi oss för att börja åka och stanna till på de vi hittar längs vägen, och välja den som känns bra. Första elefantcampen vi kom till var hemsk, den var fullt av stora turistbussar och allt kändes som en riktig storindustri. Nästa stopp kändes däremot helt rätt. Efter att ha parkerat bilen och betalat ett symboliskt inträde vandrar vi via två stora hängbroar, med makalös utsikt över vattendrag och djungel, in i elefantcampen. Som vanligt kom vi fram några minuter efter att elefantshowen hade startade, men denna dagen var det ju rida vi ville. Så det blir 1.5 timma elefantridning via djungel med ett lite stopp i en Lishuby, och efter det en timma bamboorafting. Vi delar upp oss så att vi blir 2 per elefant, och sen kan vi starta. Bakersta ledet består av en reservelefant, och vi har även med några Mahouter (elefant skötare) som går till fots med spade, för att skyffla undan elefantskiten.

K21Vi rider genom tät, frodig djungel och det är fascinerande att följa hur försiktigt elefanten framför oss placerar fötterna. En annan av elefanterna i följet virar upp sin svans så fort vi går där det är lite lerigt, en flärdfull elefant som tydligen inte vill bli smutsig?

Efter stoppet i Lishubyn, där det var möjligt att handla snyggt handarbete, rider vi vidare, denna gång går färden omväxlande i djungel och flodfåra.

Efter en härlig lunch var det dags för nästa punkt, bamboorafting. Vi fick plats 4 per flotte, och alla fick låna var sin stråhatt som skydd för solen. Vi färdas i en 10 meter bred flod omgiven av vacker regnskog i en dryg timma, men under regnperioden med höga strömmar lär samma sträcka ta ca fem minuter. Vi var nöjda med den långsamma rutten. Den som ville fick agera styrman  och vara ansvarig för att paddla oss framåt.

K23 K24

Och efter en stund dyker det upp elefanter på båda sidor om det vattendrag vi färdas på. Om vi inte visste bättre skulle vi tro det var vilda elefanter. Men de tillhörde nästa elefant camp, men visst var det en vacker kuliss, och det tog lång tid innan vi faktisk kunde se att var och en hade en kedja runt foten.


I bergstrakterna runt Chang Mai och Chang Rai finns det många olika etniska folkslag. Vi försökte att hitta till några av dessa genuina byar. En dag var vi egentligen på väg mot några vattenfall, men började följa en annan väg som ser mer spännande ut. På vägen passerar vi några olika Hmong byar, och halvvägs upp träffar vi några unga killar som förberedar nårsfirandet. Vi lär oss att Hmong firar nyår den 17 december. Vi får även vägbeskrivning hur vi skall fortsätta för att komma till toppen. Och väl uppe, mitt bland jordgubbsodlingar, hittar vi ett underbart organiskt café. Deras gröna te består av påsa färska örter som de tar ut från kylen, och smaken härlig mynta.  Utsikten är svindlande, där den insupas stående bak på flaket, medan vi snirklar oss fram på serpentinvägarna. På väg tillbaka mot ChangMai, passerar vi en Hmong marknad, där vi stannar för att småäta lite. Vi tycker det är kul att titta runt, men vi har även en känsla att de lika gärna tittar tillbaks på oss ”faranger”.


fika med utsikt över jordgubbslandet


En annan dag kör vi på småvägar upp mot Burma. Enligt kartan tror vi att det skall gå att komma runt, och samtidig passera ett antal byar. Men vi hade fel, en bra bit innan gränsen till Burma kommer första polisspärren, och de avråder oss för att fortsätta. Det är bara flera polis och militärspärrar, och ingen gränshandel, och det går inte att komma runt utan att passera gränsen. Så vi vänder, och tar oss ner igen. Stannar till i en av byarna för en enklare fika, och ju länger tid vi stannar, desto fler och fler av byns invånare ser ut att ha ett ärende förbi affären där vi vilar.


Nåt vi inte vill missa, är long-neck folket. De flesta Long-neck byar ligger västerut mot Burma, men vi orkar inte bege oss ut på en så lång biltur, så vi väljer i stället att åka till ”turistbyn” som har slagits upp nära Chang Mai. Och visst får vi se dessa magnifika kvinnor. De börjar med 5 ringar som barn, och som fullvärdig long-neck kan de ha upptill 25 ringar kring sin långa hals. Total vikt av alla ringar kring hals, armar och ben ligger på 5 kilo. Det är svårt att bedöma om vi gör rätt eller fel, som åker in för att titta på byn. Pengarna vi betalar i inträde kommer förhoppningsvis alla i byn tillgodo, men betyder det samtidigt att fler och fler av Karen kvinnorna blir utvalda att bli framtidiga Long-Neck kvinnor? Och om de inte kan leva på turismen, vad lever de av då?

K34 K33 K38


På vägen hem åker vi via Sukhothai, en av Thailands allra första och mäktigaste stadsstater. Återigen visar det sig perfekt att resa på thailändsk vis med egen bil, för när alla andra går eller cyklar mellan sevärdheterna, kan vi åka runt, stående bak på flaket. Sukhothai är väl värt ett stopp om man har vägarna förbi, men kanske inte riktig värd att åka till som ensam destination.

K45 K48



11-16/11 och 2-5/12

Resan vidare från Pangkor, var inte riktig bestämd. Vi tog oss till fastlandet, Lumut, och därifrån fick utbudet av bussar välja vart vi skulle, så länge det gick norrut. Det gick en buss till Butterworth ett par timmar senare, så då var målet bestämd. Det fick bli ett stopp i Penang, även om vi visste att vi skulle tillbaks och flyga därifrån till Bangkok den 5 december.

Förra året hittade vi det perfekta boende i George Town, mitt emellan China Town och Little India ligger Broadway Hotel. Ägaren med personal var precis så trevliga och hjälpsamma som vi kom i håg, och när vi väl hade installerad oss på 3:de våningen med utsikt mot gatan, tänds neonbelysningen utanför rummet samtidig som tonerna av Dr Albans ”Its my life” blandas med böneutrop från en närliggande moské. Det är då man känner att man har kommit fram till nästa stopp.

Detta var 3:e respektive 5:e besöket vi gör i Penang, så vi visste inte riktig vad vi var sugna på att göra, förutom att strosa längs gatorna och titta på vackra byggnader, stanna till och ta en kaffe eller te, kanske hoppa på en buss som tog oss någonstans. Med hjälp av en taxichaufför hittade vi hållplatsen för gratisbussen (för turister).  Det är målat en parkeringsficka på vägen där det står free shuttle bus, dessutom skyltar på trottoaren med buss-stop-numret samt en karta över hur den går, så egentligen ofattbart att vi inte själva hittade detta direkt.

Efter att ha strosat runt bland vackra kolonialhus ett tag kände vi det  var dags att utforska lite mer av Penang än själva George Town. Förra året tog vi bussen ut till stränderna i Bahtu Feringi, men denna gången ville vi gärna hyra ett fordon, så vi hittade en lämplig scooter och sen bar det i väg. Enligt turistkartorna ser det ut som ön endast har några få väger, men på vägkartan motorcykel-uthyraren sålde, hade inte mycket mer detaljer ritats in, så vi fick hålla tillgodo med enkel turistkarta. Det är ju ändå en ö man skal åka runt på, så hur vilse kan man egentligen bli?

Vi började med att följa vägskyltarna till Bahtu Feringhi. Så här långt har vi varit innan, och vi ville ner att ta en titt på stranden och kanske ett lite dopp. Efter ett glas is-te ville vi vidare, nu fortsatte vi fram till Malaysia nyaste national park där det visade sig att man kunde köpa biljetter till deras ”Canopy walk”. Tyvärr, var vi inte riktig klädda för en djungel tur, även om den var kort, så vi vilade lite tillsammans med skolbarnen, som troligen hade varit på utflykt där. Sen var det dags att verkligen bege sig ut på nya vägar, dessa var smala, svängiga och hela tiden gick det uppåt. Enligt kartan skulle det finnas en tropical fruit farm, så detta var nästa delmål. Fruktfarmen hittades, och vilken utsikt, särskilt från toaletterna! Här ser man hela vägen ner till havet, och man kan knappt skilja på himmel och hav. Efter att ha smakat deras fruktsallad bestående av alla möjliga tropiska frukter, ville vi fortsätta vår rundtur. Men nu gick det inte fort, för varje ny sväng ville vi stoppa och beundra utsikten, som blev mer och mer magnifik. Som tur var, var vi i princip ensamma på vägen, och kunde stoppa precis när vi ville. När vi hade kommit ner från berget så vi en vägskylt  mot  en destination vi kände igen, Air Hitam, detta är där Penangs största kinesisk tempel ligger. Och sen bar det uppför igen, nya svänger, och ny magnifik utsikt så man visste icke om man skulle titta fram eller bakåt. Så småningom kommer vi fram till Air Hitam och vi ser templen. I normala fall när man kommer gående känns det som templet ligger väldigt högt upp, men nu så vi att det fortsatte en väg vidare upp förbi templet. Så vi fortsatte uppåt, innan vi kom till vägs ände, där det låg en stor damm, med ett joggingspår runt. Här var det verkligen full aktivitet. Vi hade kommit så pass högt upp att temperaturen var några grader lägre, men vi var samtidigt starkt imponerade över de vi mötte som gick, joggade eller cyklade uppför den branta backen vi precis kom ifrån.

Dan därpå hinner vi även med en tur till Penang Hill. Resan från Little India börjar med buss. Väl framme vid bergets fot är det byte till bergslinbana. En gammal schweizisk linbana, som i vinter ser sina sista dagar. Det är bara några få månader kvar som man kan ta sig upp till toppen med de gamla vagnarna.  I februari börjar renoveringen, och efter det skall det komma nya vagner med större kapacitet. Höjdpunkten denna gången, efter att vi kom upp på höjden, var inte utsikten, men att vi igen träffade på de gulliga, svarta aporna med vitt kring ögonen.


PULAU PANGKOR (from autumn 2009)



Pulau Pangkor är verkligen en ö i vår smak. Varför? Jo, troligen mest för att detta inte är en ren turist-ö. Ön är liten, inte mer än 8 kvkm, men den är levande. Här bor ca 25 000 fasta invånare som sysselsätter sig med fiske, fiskeförädlingsindustri, båtproduktion och först därefter kommer turistnäringen. Invånarna bor i flera olika samhällen/byar av olika bakgrund och etnisk tillhörighet. Den inhemska matkulturen som innebär mycket uteätande och den lokala turismen gör att priserna generellt är mycket lägre än på andra öar och stränder i Malaysia. Pangkor är första stoppet på årets Malaysiaresa där priserna är lägre än vad som beskrivs i vår något åldriga guidebok. Vi hyr moped för 50  kr dagen, kanonboende med utsikt över stranden och kvällssolen kostar 160 kr. En riktig god kinesisk nudel lunch med extra allt för 5 kr, och en bra middag på den kinesiska kvarterskrogen, som är en högklassig trottoarservering med skrangliga bord och stolar, men med gudomlig mat, 4 rätter + ris för 20 kr.

Det finns asfalterad väg som går runt ön, den är smal och kraftigt brant på sina ställen, och norra delen går genom tjockaste djungeln. Trafiken är relativt gles då det knappt finns privat bilar på ön, och ingen turister får ta med egen bil. Trafikanterna är till största del mopedister eller ”rosa bussar”, inte de klassiska svenska turistföretaget utan rosa minibussar som verkar som taxi. Att cykla eller åka moppe runt ön inbjuder till svindlande vackra vyer över med djungel, apor, hornbills, örnar, tempel, getter och naturligtvis många kritvita sandstränder.

Tyvärr är inte alla stränder lika fantastiska. Beroende på hur vattnet /vinden blåser är de ibland trist nerskräpade. Plast i alla dess former är verkligen ett ofog för naturen, särskilt här med all take away mat, och dåligt skolat kretsloppstänkande. Men Pangkor har en högre målsättning än många andra turistöar i Asien. De bygger just nu en egen sopförbränningsanläggning, och längs vägen kampanjas om ett rent Pangkor och med uppmaning att ”Håll Pangkor Rent”.

De soliga dagarna har vi funnet vår oas (vid lågvatten) på några stora klippsstenar på en av stränderna. Även den lokala filmklubben från KL hittade dit, när de var ute och letade scener för en ny Bollywood musik video. Receptet var enkelt, 5 minuter sång, fyra kläddbyten som kräver fyra olika scener, allt filmad i 360graders vinkel. För oss som nu har kört ön runt många varv, samt kors och tvärs där det är möjligt, var det kul att vara ett bollplank för idéer om lämpliga filmmiljöer. Som tack för hjälpen fick vi ett visitkort, med bra erbjudande om boende på ett 4* hotell i KL.

Dagar med mera mulet väder strosar vi runt i omgivningen av öns två kinesiska tempel. Ett av templen ligger vid stranden, med många sköna bänkar utanför. Att Kalle Anka önskar välkommen in till själva templet har vi inte orkat att bry oss om. En morgon var det ett gäng pensionärer som grävde utanför templet under mycket skratt och stim. De berättade att de skulle gräva ner småsedlar, som de hade med sig i många säckar, en gåva till förfädrena. Det andra templet ligger mer in mot mitten av ön, och genom hela trädgården har de byggt den ”kinesiska” muren. Upp igenom bergen, finns det många små paviljonger där vi kan sitta och njuta och titta utöver ön och in mot fastlandet. Och i fiskdammen simmar fiskar stora som vuxna människor.

De häftigaste djur möten denna gång är inte aporna. Visst finns det apor här, och visst är de gulliga när de lekar vid strandkanten kvällstid, men vi har fascinerats över Näshorns-fåglarna (Hornbills). Denna dubbelnäbbiga fågel finns det gott om här. Det är inte ovanligt att se 15-20 stycken sitta tillsammans på elledningarna, innan de flyger in i närmsta trädkrona där de i princip blir omöjliga att se. En dag fick vi besök av några stycken på vårt balkonräcke. Vi hade precis öppnat ett paket kex, så det var säkert den lukten de kände. Vi prövade att kasta småkex till dem som de fångade i luften. Så småningom åt de direkt ur handen. En bamsig vild Hornbill som äter ur handen är en rätt mäktig syn, och känsla…

G03 G04

Förutom den goda och billiga kinesiska vardagsmaten, ligger det även en riktig exklusiv gourmetrestaurant här, i klass med de bättre fiskrestaurangerna i Göteborg, om än inte i absolut Guide Michelinklass. Relativt ensamt på en av stränderna hittar man intetsägande Daddys Café, som som sagt serverar fisk och skaldjur i klass som de bättre hemma, men till en femtedel av priset.

Pangkor är en typisk weekend-ö. På söndag kväll är det som någon hade stängt av både ljus och ljud längs vår strandgata. När så alla helgturister åkt hem och helgrestauranger och affärer stängt, så på måndagen intar skolklasser stränderna, upptagna med olika team-aktivitetar, och tält slås upp i strandkanten.

Själva känner vi oss snart som riktiga infödingar där vi kommer på vår moped, med mat och dryck hängande på styret, i små platspåsar med snören. Ett gott, billigt och enkelt liv.

En solskenshistoria (from spring 2011)


En av orangutangsköterna berättade följande historia för oss. För många år sedan hade han kommit över lite mark, och fått möjlighet att köpa två hektar. Hans grannar undrade förstås vad han skulle odla på sin nya mark, skulle han satsa på gummiträd eller palmodling? Ingenting svarade han, här skall växa skog. Han planterade några få träd, men därefter lät han naturen ha sin gång och fåglarna och andra djur fick sprida växterna. Och i princip behövde han inte lägga ner något arbete, lite röjningsarbete en gång i halvåret, men det var allt. Sen efter några år kom han i akut penningknipa. Då gick han ut och fällde 7 av de största träden som hade växt upp. På detta kunde hela hans familj klara sig i 6 månader. När hans grannar fick reda på detta blev de imponerade. Här tjänade han lika mycket på sin skog som de på sina odlingar, med den skillnad att de fick jobba  och slita varje varje dag för att det skulle gå runt. Så nu har tio till av hans grannar slutad med sina odlingar och istället låter de sin mark växa upp till ny skog. Så tack vara hans insats har det nu börjat växa upp en ny skog i hans hemtrakter. Och han var nöjd med att ha kunnat påverka och ge sitt bidrag till nästa generation.

Orangutang äventyret fortsätter (from spring 2011)


Efter en rätt så hektisk andra dag i djungeln, behövde vi ta det lite lugnt på söndagen och fram för allt samla intrycken lite grann. Vi bor i en bambuhydda högt upp bland träden, läget är fantastiskt, men när det gäller övrig komfort så finns det mycket att önska. Visst är det häftigt med ”open air” toalett och dusch, men den totala boendemiljön blir inte så lite fuktig (läs lätt möglig). Vi bor trots allt i Sumatras tätaste regnskog och varje kväll och natt så regnar det kraftigt. Efter några dagar så börjar hela packningen, samt rummets inredning att lukta lite småsurt. Men utsikten från balkongen finns det verkligen inget att klaga på. Liggande i hängmattan tittar vi rakt upp på alla Makaker och Thomas Leaf Monkey som hoppar runt bland trädtopparna.

Tyvärr blev ena halvan av oss sjuk efter de första dagarnas äventyr, (möjligen blivit smittad av en av orangutangerna) så det blev ryggläget i hängmattan de kommande dagarna för hans del. Men jag springer glatt upp och ner till byn och köper dagsbiljetter till matningsplattformen. Måndagen är det dax igen, denna gång testar jag eftermiddagsvisningen. Vi är 8-10 turister på denna visning, som blir lite annorlunda. Innan Rangerna är på plats på plattformen är två Orangutanger på väg ner. När de närmer sig plattformen, får vi ånyo uppvisning i dominans beteende och det  blir nära på handgemäng mellan apa och människa. Det visar sig att det är en vild hane som har kommit ner, och de vilda djuren erbjuds aldrig någon mat, eftersom de då riskerar sina naturliga egenskaper. Men så länge denna vilda orangutangen är kvar på plattformen, vågar heller ingen av de semi-vilda orangutangerna komma närmre. Ibland tvingas dock rangerna ge den lite mjölk, för annars attackerar den honorna och ”kyssar” dom för att på det viset stjäla mjölken de just druckit. Men denna gång funkar inte deras taktik så de måste hitta på något annat. De visar upp en klase bananer i ena handen samtidigt som de kastar iväg en pinne långt in i djungeln. Och den vilda hanen blir nyfiken ger sig iväg efter det som kastadest. Mat och dricka tas fram igen men den semivilda orangutangen hinner inte fram innan den vilde hanen är tillbaka. Så rangerna får konstatera att i dag blir det ingen matning.  Så vi besökare får denna gång nöja oss med att beskåda orangutangernas maktkamp och magnifika trädklättringar framför oss.

I den delen av nationalparken som vi befinner oss i finns det just nu 16 vuxna semi-vilda orangutanger. Totalt under de åren då rehabiliteringscentert var i gång har ca 200 återsläppts i djungeln, och i hela området finns det i dagläget knappt 7000 vilda orangutanger. Sumatra-orangutangerna måste lära sig 3 färdigheter för att överleva, förutom att skaffa mat måste de även lära sig att klattra i träd och att bygga bo i trädkronorna. Lever de kvar på marken blir de snabbt ett byte för de övriga vilda djuren som lever i Sumatras djungel, så för att överleva måte de lära sig att bo och leva i träden. För deras kusin Borneo-orangutangen räcker det med en färdighet, att skaffa mat. På Borneo har de marklevande naturliga fienderna alla redan utrotats av människan. För att lära sig alla färdigheter som vuxen lever orangutangungarna de första 6-8 åren tillsammans med sin mamma. Hanerna måste i tillägg lära sig att slåss, så att de när de blir vuxna kan hitta ett eget område att dominera, så ofta lever pojkbarnen med sin mamma ända upp i 11 års ålder. I området nära matningsplattformen är det som sagt en vild hane som dominerar, vilket faktisk gör att de semi-vilde hanerna snabbare tvingas bli vilda. De måste nu hitta ett eget området att dominera längre in i djungeln, och då tappar de den täta kontakten med människor, och på det viset övergår de till vilt tillstånd.

Första dagen vi gick till visningen, var vi så ivriga att vi var på plats en timma innan vi skulle i väg till plattformen. Men snacka om att få belöning för detta. Utanför centret, högt uppe i ett träd, skymtas något brunt-orange. Jovisst, där sitter en orangutang hona med sin unga och tittar ner på oss. Efter en halvtimma tröttnar hon på att sitta uppe i trädet så hon klättrar ner till oss andra. Som tur är går hon i väg bort från oss gapande åskådare, och klättrar upp i ett nytt träd. Nu sitter hon rakt ovanför rangerna, som denna tidiga morgon håller på att kratta i trädgården. En bättre start på orangutang visning kan vi inte få.

Efter mina två första besök på matningsplattformen börjar jag även få bra teknik på att speja upp och se om träden rör sig och om det kommer något brunt-orange svängande neråt. På tisdag återkommer jag till ny eftermiddagsmatning. Denna gång är vi många åskådare, närmare 30 personer. Och ingen orangutanger visar sig, rangerna slår med en sten på plattformen, som är tecknet/ljudet för att maten är serverad, men ingen trädkronor rör sig. Först efter 40 minuters väntande kommer en ensam orangutang ner. Men så är det i djungeln, det är aldrig någon garanti för att det skall komma några orangutanger, även om det vankas mat.

Onsdagen har maken frisknat till så mycket att han kan bli med på en visning igen, och vi testar en morgonvisning. När vi kommer upp till plattformen, sitter det redan en hona och väntar,  medan hennes unge lekar för sig själv uppe i trädkronan. Men så fort hon har fått mjölk och banan, tar hon med sig ungen och svänger sig i väg. Resten av tiden kommer det inga fler orangutanger ner, men däremot sitter det en stor flock makaker apor nära, som hoppas att de kan få chans att stjäla en eller annan banan. Och sen kommer även en ensam Thomas Leaf monkey flygande. Detta var för oss en ny typ av apa som vi verkligen gillar, grå i pälsen med helt vitt bröst och på huvudet en vit punk-frissa. Och vilka muskler när den löper iväg eller flyg-hoppar mellan träden. Så till trots för få orangutanger är vi fortfarande nöjda med morgonens djungel upplevelse.

P1000068På vägen ner, stannar vi till på vår favorit restaurant för en kaffe och ett glas nypressad marquise (passion) juice. Detta är vår sista dag i Bukit Lawang, för morgonen efter har vi biljett till Medan. Men just nu känner vi inte för att lämna djungeln, och när det visar sig att stället där vi sitter och fikar vill visa oss sina bungalower, ändrar vi planerna.

Dagen efter checkar vi ut från vår fuktiga trädtoppslya och flyttar in i ett en stor och luftig (murad) bungalow med en riktig säng och torr miljö. Även här finns det en hängmatta uppsatt på balkongen, men djungelutsikten med aporna ovanför huvuden har vi lämnat bakom oss, tror vi. Men det tar inte många timmarna innan vi får besök av makaker även här, men dessa nöjer sig inte med att stanna på balkongen, en tar sig in i rummet genom den öppna balkongdörren. Maken gör en insats, och lyckas skrämma ut den, och vi  påminns på nytt om att inte lämna balkongdörren öppen. Denna dagen hoppar vi över orangutangvisningen, men får höra från rangerna dagen efter, att det hade blivit mycket action igen, då den vilde hanen än en gång var på ”raggnings” besök. Däremot har vi köpt biljetter till tre nya dagar. Rangarna skrattar igenkännande när vi nu dyker upp varje dag.

Fredagsmorgon hänger regnet i luften så vi är osäkra på om det kommer några orangutanger. De gillar tydligen inte att äta när det är vått ute. Men det klarnar upp, och halvägs in i visningstiden är det rena rushen. Totalt kommer 5 vuxna orangutanger ner, två av dom med sina ungar. En av honorna med barn har inte varit på plattformen under en längre tid, och det är riktig kul att se vilket kärt återseende det är mellan just denna orangutanghonan och rangerna. Det delas ut många kramar och klappar denna morgonen. Den första orangutangen som kom ner tar med sig sina bananer och bygger sig sen ett bo högt upp  i trädet bredvid. Ingen av de övriga verkar heller ha bråttom därifrån. Så för första gången så måste faktisk rangerna jaga i väg oss människor efter en dryg timma. Vi får bara lov att besöka plattformen under en timma för att inte störa orangutangerna för mycket.

P1000078Bukit Lawang är ett väldigt lite samhälle, det bor drygt 800 personer här, och under lågsäsong är det inte mer än 10-20 turister varje dag. Men när helgen kommer, blir det annorlunda. Då kommer lokalbefolkningen från Medan upp och hela området sjuder av liv. Vi är nere i ”byn” lördag förmiddag, och det känns som en ända stor marknadsplats. Rätt som det är hör vi vacker skönsång, låter som en psalm? Det visar sig vara ett gäng Batak människor (Batak är en kristen folkgrupp som slagit sig ner i Lake Toba området samt delar av Medan) som har friluftsgudtjänst. Och vattnet i älven verkligen kokar  av alla barn och unga som badar och ”raftar” med stora ihopbundna  traktordäcksslangar. Stämningen är riktig härlig. Denna dag väljer vi att besöka eftermiddagsmatningen. Vilket äventyr! Det är 200 personer som skall iväg upp, bara det att ta sig över älven tar sin tid då max 4 får plats i båten varje gång. Men stämningen är god och inga sura miner. Vi räknar med att det inte blir några orangutanger som vågar sig ner en så här dag, men vi tog fel. Ett par stycken kommer ner, och en av honorna lämnar aldrig området. När vi går neråt efter vår timma hänger hon kvar i träden rakt över våra huvuden, och på sätt och vis vinkar av oss.

Väl nere utanför centret är det ett riktig cirkus när de 200 besökarna ska fraktas tillbaka över älven. Mitt i detta högljudda människogytter, får vi syn på två orangutanger. En hona och hennes barn har kommit ner från djungeln och sitter på en sten direkt vid vattnet. Det verkar nästan som hon gillar att titta på livet. Vi smyger oss närmre, och till slut har vi bara ett vattenfall mellan oss och orangutangerna. De på sin sida, kommer också närmare och är snart på väg mot oss rakt genom vattenfallet. Men då kommer en av rangerna och försöker jaga tillbaks henne till djungeln. Han berätter för oss, att om han inte får tillbaks henne till djungeln så är han rädd hon skall komma över till centret när alla har lämnat och där skada sig själv (eller göra skada) på el-ledningen. Han lyckas till slut få henne att bygga sitt bo på sin ”sida” av djungeln.

Söndag – och vår sista visningsdag. I morgon måste vi åka, för pengarna är slut. Det finns ingen ATM i Bukit Lawang, så det har vi med oss av indonesiska penger tog vi ut när vi landade i Medan 11 dagar tidigare. Det är ganske många med på även denna visningen, men nu har vi lärt att antal personer tydligen inte spelar någon större roll för om orangutangerna skall dyka upp eller ej. Trädkronorna börjar röra på sig och snart ser vi något brunt-orange dyka upp mellan bladen. Först kommer det ner en hona med barn, men vi ser att två andra också är på väg. Vanligtvis får bara en och en orangutang vistas på plattformen åt gången, men denna gång måste de göra ett undantag. Den första honan på plats vägrar nämligen att ge sig iväg. Hon dricker flera glas  mjölk, och får sina klasar med bananer. Ungen klättrar i väg för att ”leka” lite högre upp, men mamman är kvar. Hon går fram till mjölkdunken igen och ”tigger” till sig några glas till, innan hon motvilligt klättrar upp ett par meter. Då passar de två nästa orangutangerna på att komma upp på plattformen, en på var sin sida om rangerna. Men dessa har lärt sig samsas, så först dricker den ena ett glas mjölk, sen den andra. Och då kommer den först honan ner igen för mera mat. En av de nytillkomna inser att det gäller att grabba till sig bananer om man skall få något, så med en klase i ena näven, en klase i ena foten och en klase i munnen svänger den sig glatt iväg.

resbild1Efter denna uppvisningen är vi nöjda för denna gång, så vi börjar klättra neråt lite innan visningen är slut. Då kommer nästa stora bonus. Halvägs ner träffar vi på en ny orangutanghona. Hon står mitt på stigen och ”väntar” på oss, och poserar glatt i olika positioner för oss, allt medan ungen lekar ovanför våra huvuden. Men när rangerna sen efter 10 minuter kommer ner med resten av maten glöms vi bort. De vet att det nu vankas godsaker och ungen närmast dyker ner i ”mjölkdunken” för att sluka det som är kvar.




Med så många härliga orangutangupplevelser har vi inte haft behov att gå med på någon  organiserat djungeltrecking. Dessutom träffar vi på vår nyvunna bekantskap Thomas Leaf Monkey då och då, och varje morgon och kväll kan vi följa hur flockar med Makaker rör sig längs med, och i, älven. Detta är tillräcklig med djungelkänsla för att vi skall vara nöjda med vår vistelse i Bukit Lawang.