Från Gyllene till Gröna Triangeln (from autumn 2011)

Standard

Jag är barnsligt förtjust i att fysisk titta på en nationsgräns och finner dessutom gränshandel/gränsmarknader fascinerande. Kanske är det barndomens utflykter till handelstältet vid Svinesund och kunskapen om vad som dolde sig bakom skylten  “Hönan Agda”  som gör sig påmind. Under de veckor vi har varit i Övre Mekong området, har det blivit många gränser. Några till beskådning på avstånd, andra som vi faktisk har passerat.

LT1ELuang NamTha provinsen i norra Laos kallas för den gröna triangeln, med sina kilometerlånga gränser mot båda Kina och Myanmar. När vi tittar på kartan hur några av vägarna går, inser vi att vi bitvis verkligen har kört parallellt med Kina, utan att hitta någon skillnad. Naturen är den samma på båda sidor om landgränsen. Det lever även en elefantflock här i gränstrakterna som är bland de sista överlevande kinesiska elefanter. Tre månader varje år, när det är säsong för sockerrör, vandrar de över till Laos för att kalasa, till lokal befolkningens stora förtret.

10 km från Muang Sing (ett av distrikten inom LuangNamtha provinsen) ligger en mycket trevlig gränsövergång. Tyvärr är det bara kineser och laoiter som får passera genom denna, övriga nationaliteter får välja den internationella övergången vid Boten. Men åka och titta är tillåtet, och vi gillade starkt volleyballnätet som stod uppspänd med Laos flagga på ena sidan och den Kinesiska på andra sidan. Snacka om att spela landskamp varje gång! En otrolig trevlig polis kommer ut och vi blir stående en lång stund och prata. Kinesiska flaggan på andra sidan volleyball nätet betydde inte riktig Kina som vi trodde, då de har ungefär en kilometer buffertzon mellan in/ut stämpling i Laos och in/ut stämpling i Kina. Vi fick inte lov att fotografera här, så även om vi hade parkerat lite framför  Stop  markeringen i vägen, var det så långt vi kom. Han ville inte att vi skulle gå några hundra meter in  ingenmanslandet . Och kunde heller inte erbjuda oss att spela volleyboll på den  kinesiska  sidan av nätet.

Den internationella gränsövergången var annorlunda. 7 km innan själva gränsen kom tullen. Vi var osäkra på om vi måste vända, men en kinesisk affärsman sa åt oss att bara fortsätta. Vad vi kom in i efter tullen vet vi egentligen inte. Gränsstaden Boten, ligger i Laos, och den ser ut som vilken typisk Laos by som helst. Men restauranger och affärer längs vägen var endast skyltade på kinesiska. Och när vi når det sista backkrönet nås vi av en overklig syn. Det är som en färgglad spökstad. Moderna, färglada hus med nya, fina avenyer. Men det är i princip allt. Vi åker in i området, på väger med engelska och kinesiska namn, men allt vi ser är tomma hus. Vi vet inte om det är nybyggen som inte är färdigställda eller vad det är. Ett ställe har en kinesisk vakt, han pratar tyvärr ingen engelska, så vi blir inte riktigt kloka på vad det är för lokal han vaktar. Men vi får lov att titta in,  och ser en stor sal/foajé med stora guldglimrande ljuskronor i taket. Förövrigt tomt, inte en människa. Några av husen är lägenheter, tvätten utanför varje fönster avslöjar det. Tvärgatorna i mellan är uppbyggda med affärslokaler vägg-i-vägg, men de flesta portarna är plomberade, och vi ser endast en kiosk och en guldsmedsaffär som faktisk är i gång.

Vi har under vår vistelse blivit känd med en av de lokala turistguiderna i NamTha. Vi går dagligen till samma restaurant för att äta nudelsoppa på och vi har alla samma bord som favorit. På det viset har vi börjat prata, och vi har hittad en bra källa för kunskap om området vi vistas i.

Men även denna vår nya kunskaps-källa är inte riktig säker på vad de kinesiska byggen på Laos sida av gränsen är, men tror det har varit ett gigantisk stort kasino, som nu har stängd igen, men han var inte riktig säker på orsaken till att det stängdes (dåliga affärer eller politiska beslut). Vi tycker allt är konstigt, overkligt, och undrar samtidigt hur många skoltimmar man kunde gett barnen i Laos för summan av dessa skrytbyggen.

LT1FSjälva gränsen är vacker, ingången till Laos är en stor guld stupa. Här är det ingen som bryr sig om att vi går runt och fotograferar, och det är heller inga problem att uppsöka toan, även om den teoretisk ligger bakom stämplingslinjen. Men vi har inget Kinesisk visum, så längre än så här kommer vi inte just nu. På vägen tillbaka stannar vi och köper lite frukt hos någon av de otalliga små handelsbodarna, men någon riktig stor gränsmarknad så vi aldrig. Eller så hade den stängts för dagen. Bara flera igenbommade byggnader blandat med kasinon eller karaoke barer, och några kinesiska restauranter, men när vi stannade och ville äta, vinkade de oss bara vidare.

Til slut några ord om gränsövergången mellan Chiang Kong, Thailand och Hua Xaiy, Laos. Allt fungerade klockrent, ingen korruption, eller försök till korruption. All priser enligt uppsatta listor. Vår ända otur var att vi hamnade bakom ett stort holländsk ressällskap, så kötiden för att stämpla oss ut av Thailand blev mycket längre än förväntad. Efter utstämpling, är det bara att gå ner till hamnen, köpa biljett, och hoppa ombord i närmsta longtail båt, som kör oss till andra sidan. Där hoppar vi ut, svänger höger och ställer oss i visum kön. Efter att ha fylld i alla papper, står jag kvar med våra pass i visum kön medan maken ställer sig i växlingskön. Allt eftersom personalen hinner igenom högen med pass, kommer de ut till oss i kön och plockar in nya handlingarna. Inga konstigheter, inga frågor, även om viss info inte var särskilt noggrant utfylld, så som adress och kontakt person i Laos etc. Inne på kontoret sitter det tre stycken och jobbar intensivt, den första kontrollerar ifylld information den nästa klistrar in visumet och stämplar passet, medan den sista visar upp passet i betalningsluckan, och när han har identifierad att det är rätt person som tar emot rätt pass, betalar man visum avgiften, som varierar beroende på medborgarskap. För våran del betalde jag 35US$ och maken 31US$. Innan vi får komma upp i själva Hua Xaiy, måste vi visa upp passet genom en sista kontroll, men denna är nödvändig då man teoretisk sätt kunde ha tagit raka vägen ut efter båten.

Nu har vi flera möjligheter att välja på, 12:30 avgår lokalbussen mot LuangNamtha, men vi kan även väljas att stanna en natt eller två i Hua Xaiy, eller hoppas på att bli uppraggat av en minibuss som skall åka direkt. Vi väljer det sista alternativet, betalar ett överpris (tariffen i hamnen visar tydligt 70.000kip per person eller 700.000kip för hela bussen, medan lokal taxan för egna befolkningen är 50.000kip) då han garanterar att han är på väg direkt. Skall bara plocka upp två passagerare som redan köpt hela resan från Thailand. Så vi följer med, frågar säkert 10 gånger till om han verkligen skall köra direkt, vilket han skall. Vi hinner knappt köpa oss en lunch baguette på gatan innan han ber oss snabba på för bussen skall åka. Från början är vi 5 utlänningar och 1 Laoit. Undervägs kommer det på två Laos tjejer till, men det är allt.

3.5 timme senare är vi framme, tja nästan framme, vi har stoppat på busstationen 8 km utanför stan, där alla stora bussar måste stanna. Men vi vet att det finns en busstation i stan för minbussar, och att minibussarna vanligtvis kör dig till ett visst guesthouse eller resbyrå. De övriga utlänningarna går av, alla Laos passagerarna sitter kvar + vi. Tjejen bredvid mig pratar bäst engelska,, så hon för talan för de andra. Detta är LuangNamtha busstation, ja säger vi, och rör oss inte. Tidigare under resan har hon berättad för mig att hon också skall till LunagNamtha, så vi vet att minibussen kommer att åka in med lokalbefolkningen så fort alla utlänningar har gått av. Till slut ringer de till resebyrån i Hua Xaiy, och vi pratar med ägaren och förklarar att vi gick med på att betala överpriset, just för att bli körd från dörr till dörr. Svaret blir att minibussarna inte har lov att köra in med utländska turister till LuangNamtha, men han lovar att betala Tuk-tuk resan för oss in till stan. Nu är våra argument slut, vi får pengar till tuk-tuken, minibussen drar iväg, och vi får fortsätta den sista biten av resan i en öppen, dammig bil.

Ny i stan och ny i landet är det bara att gilla läget, och när det gäller typiska turist grejor, är det oftast olika priser för oss jmf med lokalbefolkning. Lyckas du däremot komma helt utanför turiststråken, har du möjlighet att bli erbjuden Lao pris, eller när du köper vardagliga varor eller tjänster på morgonmarknaden, får du också Lao priser. I övrigt när du handlar dricka i lokala affärer eller äter nudelsoppa på enkla gatuserveringar, får du garanterat betala ett högre turist pris jmf med lokalbefolkningen.

Advertisements

CHIANG SAEN OCH GYLLENE TRIANGELN (from autumn 2011)

Standard

Under vår gratisguidning i Chiang Rai, lärde vi mycket om Chiang Saen, som var provinsens första huvudsäte. Detta gjorde oss nyfikna, så i stället för att endast göra en dagsutflykt, valde vi att åka upp och bli boende några dagar. Det verkade också vara ett bra utgångspunkt för nya utflykter i den norra delen, och hyfsat enkelt för vidare transport till Chiang Khong och gränsövergången till Laos.

Vädret i norr är just nu fantastiskt, så vi lyxade till oss lite med ett nybyggd hotell med swimmingpool. Kände för att ligga några timmar vid poolen och sola, lyssnande till en spännande ljudbok. Val av ställe var absolut rätt, har aldrig tidigare haft en vackrare vy från frukostmatsalen och poolen.

Läget kunde inte bli bättre, men själva hotellet och Chiang Saen i sig var kanske ingen direkt höjdare. Stan var för liten,  när mörkret kom stängdes alla affärer, förutom några få matstånd utanför seven-eleven butiken. Även alla restauranter som låg i hamnen var endast öppna under dagtid. Något som däremot så mysigt ut, men som vi aldrig testade, var utomhus massagen vid älvbredden. Framemot eftermiddagen, när det inte var lika hett, dukade man upp massage sängar längs med Mekong. Där var det även en kvälls/nattmarknad, där man sittande (eller möjligen liggande) på en bastmatta kunde äta och dricka framför små, låga bord.

Chiang Saen är gammalt, många av templarna byggdes under 12-hundra talet, men det äldsta bevarade templet är från mitten av 700-hundra talet. Den gamla stadsdelen är inringat av en borgmur, som till stora delar fortfarande är hyfsat väl bevarad. Tanken var att vi skulle besöka nationalmuseet för att lära mer kring historien, men detta var stängd. I stället blev det småcykling längs med stadsmuren, då och då små stopp f ör att läsa historien på de många uppsatta informationstavlorna, och sen, ja inte mycket mer, förutom mängder av tempel och pagoda ruiner överallt. Tror vi läste att stan hade 44 olika tempelruiner, men vi letade aldrig upp alla dessa.

Golden Triangle

Golden Triangle

Hotellet vi bodde på erbjöd gratis hyrcyklar, men storlek och standard inte lika bra som vi var vana med från Chiang Rai. Men tillräckligt bra till att vi klarade av att cykla de 9 km upp till gyllene triangeln. Vägen håller på att förbättras, så just nu var den väldig dammigt, men vägarbetarna i sina stora ångvälter gav oss tummen upp där vi trampade på. Gyllene triangeln är den punkten där Laos, Thailand och Burma möts. Vi cyklade upp en eftermiddag, och blev än en gång överraskat av mängden av turistbussar parkerade, troligen alla med utgångspunkt från Chiang Mai. Här var mängder av souvenir försäljning, men ingen var påträngande, så oss störde det egentligen inte. Det var även mycket guld och kitsch i form av olika portaler, samt en gigantisk guld Buddha. Här fanns även stora resorts med kasinon både på Burma och Laos sidan, men detta lockade heller inte oss. Det ända häftigaste i vårt tycke var möjligheten att samtidigt se tre länder.

Vi hittade även en riktig bra restaurant, billigt som bara det, men med fantastisk nylagad mat, där de vågade att ta ut svängarna rejält när det gällde kryddningen. Så där satt vi med fantastisk utsikt mot tre  länder, ätandes vällagad mat för 35baht styck. Sämre kan man ha det?

Förutom alla gamla tempel, märktes det att detta var en typiskt knytpunkt för export och import, främst gentemot China. Varje dag var det många båtar/lastbilar som skulle lossas alternativt fyllas. Den dagen vi anlände låg det många, stora kinesiska båtar utanför, vilket såg lite konstigt ut. På nyheterna samma kväll berättades  att ett lastfartyg hade kidnappads av knarkmaffian den 5 oktober, och alla 13 besättningsmän dödades. Vilket gjorde att man långt efteråt samlade upp flytande, döda kroppar från Mekong Floden. Den sista besättningsmannen hittades först för några dagar sen. Efter det tog alla övriga skepp skydd i Chiang Saen, och det var dessa vi såg förste kvällen. Tidigare kunde passagerare åka med lastfartygen upp till China, men den aktiviteten tog ett abrupt slut efter detta. Så den gyllne triangeln är kanske inte fullt så ren och fri från drogtrafik som turistmyndigheterna gärna vill framföra?

Vi noterade även att många verkade använda cyklar här, istället för att moped. Detta bekräftade en av hotellets personal för oss. Han hade flyttad upp från Chiang Mai pga av jobbet, och bodde nu 3 km från hotellet. Vilket gjorde  att han faktisk cyklade till och från jobbet varje dag, något han aldrig hade gjord i Chiang Mai.

Väntar på bussenNär vi skulle åka mot nästa stopp, Chiang Khong, gick det inga bussar, endast songthawer, och de gick först när de var fulla, dvs mints 12 personer. Så även om dessa passerade hotellet vi bodde, rådde personalen oss att ta oss in till stan, för at därmed vara med på att fylla upp från start. De körde oss in, och kollade lite när nästa bil var beräknat att gå. Detta var lördag morgon, halv nio, och nästa bil skulle troligen gå vid 9-9:30 tiden. Resan var i två etapper, med byta av bil mittvägs, och varje sträcka kostade 50 baht per person. Vi erbjöds direkt att hyra hela songthawen som taxi, och då skulle han åka direkt, utan byte halvägs, och hela resan skulle bara ta 1 timma och 10 minuter. Lite lockande, men inte värd 1000baht. Vi hade egentligen ingen direkt agenda framför oss, inga tider att passa, inga förbokade hotell som väntade, så vi tackade nej till erbjudande och sa att vi heller åkte under vanliga förutsättningar. Vi satte oss ner för att vänta och började titta oss lite runt, och räkna passagerare. Vi var allrede 5 till 6 personer som skulle med, så detta skulle nog gå relativt snabbt ändå. Klockan blev 9, klockan blev 10, ingen antydning till att det var dags att åka. Då kommer tre  nya  passagerare och kliver direkt in i songthawen. Nu är det på gång tänkte vi, och hävde upp våra ryggsäckar på taket och tog en bra plats, framför det öppna fönstret. Men tiden gick, fortfarande ingen aktivitet. Två av de nysspåklivande passagerarna klev av igen för att vänta på utsidan, men vi ville inte lämna den bra platsen vi hade tagit. Vår medpassagerare tittade på klockan många gånger, och ruskade på huvudet åt oss, så vi fattade att även hon tyckte det började ta väldig lång tid. Närmare klockan 11 rullade vi äntligen iväg, då var vi förutom 12 sittande passagerare inne, en 4-5 hängande på utsidan och en där framme. Det var kanske inte den mest effektiva resa vi har gjord, men faktisk väldig trevlig. En mamma med en liten grabb hade på sig en för oss ny leksak, en levande skallbagge. Denna klättra runt på pojkens kläder. Jag satt fullständig fascinerats och tittade. Mittvägs, när det var byte, var vi bara 5 passagerare kvar som skulle vidare med nästa. Jag räknade med väntetid även här, och smet snabbt in på toaletten. Då hör jag hur motorn på bilen startar och att den rullar iväg. Som tur var lyckades maken, på thai-engelska förklara att jag saknades, så jag slapp att bli kvarlämnad.

CHIANG KHONG – JUST NU THAILAND OCH CHIANG RAI PROVINSENS BÄSTA PLATS (from autumn 2011)

Standard

Vilken underbar pärla vi har hittad här vid Mekongfloden. Detta som vi trodde var en typiskt backpacker ort, med gränsövergången till Laos som sin ända attraktion. Vi kunde inte ha mer fel! Det räcker att komma 1 km ifrån gränsövergången och alla billiga/sjaskiga guesthouse, så är man mitt i det trevliga och vänliga Thailand som vi älskar. Som vanligt beror trivseln mycket på var och hur man bor.

Vi hade läst in oss på några möjliga guesthouse som hade fått bra rekommendationer, och vi hann till och med checka in. på ett av dessa innan vi tittar ut av fönstret. Bredvid ligger ytterligare ett ställe, som ser kanonfint ut, med stora trevligas balkonger. Så vi checkar ut igen direkt (utan att det skapar  några sura miner hos tjejen i receptionen) och traskar över till grannen,  De har haft öppet mindre en vecka när vi flyttar in, och våra planerade 3-5 dagar blev snabbt förlängd till närmare två veckor. Varje dag denna veckan har vi försökt motivera oss själva till att packa ihop och ta båten över till Laos, men det är  omöjligt . I morgon går vårt Thai-visum ut, så då bara måste vi  åka vidare.

balkongvy

balkongvy

Vad är det som gör att vi trivs så kanonbra? Läget, läget och boende standarden. Vi bor på andra våningen med en stor, privat balkong. Dagarna börjar strax innan klockan sju  på morgonen, då vi från balkongen kollar hur morgondimman lyfter och Laos träder fram samtidigt som vi njuter av en egen komponerad frukost. Kaffe (en kaloribomb bestående av mer mjölk och socker än kaffe) och småkakor  bjuder huset på, och annars kompletterar vi med bananer och annat smått och gott som vi har kommit ihåg att handla dagen innan. Och sen blir vi sittande, vi har solläge fram till 9-10 vilket är perfekt, då det under dessa morgontimmar inte hinner bli riktig hett än. Och timmarna bara flyger iväg, vi läser, löser korsord och sudoku, kanske surfar lite, men för det mesta sitter vi bara och blickar ut över Mekongfloden och Laos och kollar in allt som rör sig.

Allt eftersom dagarna går, kommer fler och fler faciliteter igång där vi bor. Reklamskyltar hängs upp, wifi installeras, uthyrningscyklar inköpta, utomhus exteriören snart färdig uppbyggd och de har även börjat servera några maträtter. Trots detta är vi, förutom lördagar, i princip de ända gästerna, vilket gör att boende blir väldigt privat, något vi älskar.

Chiang Khong ligger som sagt vid Mekong floden, och har en underbar strandpromenad. Tack vara floden, är det ofta en lätt bris, så de första dagarna promenerade vi mycket. Vi har hittad två unga tjejer med en liten servering utanför sitt hus, där vi köper underbara passionsfrukt-shakes för endast 10 baht, innan vi kommer fram till CatFish-beachen och slinker ner på en ledig bänk. När vattnet är lågt, kan man här fånga riktigt stora  Cat Fish , men den säsongen har inte startat än. Så  nu är det bara vi och lokalbefolkningen som passar på att ta en paus och kanske en liten tupplur här. Vi fortsätter promenaden längs vattnet så långt det går, innan vi tvingas svänga in på en tvär gata. Vid denne gatans ända är vi sen ute på stora vägen mot Chiang Rai. Det är i denna gatukorsningen vi får smaka vår favorit soppa för första gången. En mycket enkel servering, där det sitter ett par kökstanter som själva driver egna serveringar någon annanstans. Detta indikerar högt betyg så när de  vinkar in oss och undrar om vi vill testa soppan tvekar vi inte en sekund.  Soppan  påminner lite om spaghetti och köttfärssås, men nudlarna är platta och så färska att de smälter i mun, och som extra krydda en helt underbar chilipasta. Dessutom det vanliga tillbehöret med torr chili, vinäger, socker, fisksås och sojasås. Och som extra tillbehör böngrodor . Efter detta äter vi denna typ av soppa mer eller mindre varje dag, men på olika serveringar och restauranter.

När vi fick tillgång cyklar började vi verkligen att utforska området. Vi testade att cykla längs Mekong söderut så långt det gick, och ände upp i byggandet av den nya bron mellan Laos och Thailand, (som kineserna är med och finansierar för att få en snabbväg in i Thailand) Det blir riktig trevligt när vi cyklar tillbaka, för barnen som vi har mött  på ditvägen, vet att vi måste komma samma väg tillbaka. Ryktet har spridit sig, och vi träffar massa småbarn väntandes i vägkanten, som fullständigt kiknar av skratt när de vågar att vinka till oss. Att en klase bananer inköpt längs vägen bara kostar 5 baht minskar inte direkt trivseln.

Andra dagar utforskar vi vägarna inåt landet. Så snabbt vi lämnar huvudgatan är miljön total annorlunda. Nu är det bara bostadskvarter med olika små affärer, och en riktig bra lunch restaurant, där vi flera dagar äter ovannämnda favorit soppa. Några väger gå i en loop över en liten topp, och vi får fantastiska vyer över grönskande odlingar, bergstoppar och det är fullständigt omöjligt att se vad som är Thailand och vad som är Laos. På våra irrfärder runt i alla smågatorna träffar vi på städerskan från vårat guesthouse, här i hennes hemmakvarter, och vi hälsar hjärtligt på varandra. Även när vi cyklar eller promenerar i området där vi bor, går det inte många dagar innan grannarna hälsar på oss som om vi är gamla bekanta.

En av våra absolut bästa cykelutflykter hade vi den eftermiddagen vi följde den blåa turistskylten  mot Hua Toy Waterfall. Vi hade ingen aning om hur långt det var, men vägen dit var för oss själva resan. Vi passerar först en liten Hmong by där vi fyller på vattenförrådet och efter det en liten Thai by. Sen fortsätter vi på en svindlande vacker väg, som är rejält backigt, vilket märks när hyrcykeln är utan växklar, men vi har gott om tid, och lunkar sakta uppför alla backar. Vi ser grönskande kullar med olika odlingar, och det ser för oss ut som om opiumodlingarna verkligen har blivit ersatt med annat. I fjärran ser vi några hus, och vi möter även enskilda bilar och mopeder, så vi är säkra på att det finns en plats länger fram där vi än en gång kan fylla på vattenförrådet. Vi hör  också porlande vatten, vilket tyder på att fortfarande är på väg mot vattenfallet. Då dyker höjdpunkten upp.

grönskande vyer

grönskande vyer

Vi cyklar rakt in i en riktig stor Hmong by. I det första huset vi passerar sitter en gammal gumma och hälsar aktningsfullt på oss, vilket vi återgäldar, dock lite svårt när vi samtidigt har en cykel att styra. En bestefar är barnvakt, med en liten unge fastknuten på ryggen, som nyfiket tittar på oss över hans skulder. Och några fler småbarn som vinkar och skrattar. Efter det kom vi till affärerna. Vi köper vatten hos den ena och glass hos den andra, samtidigt som vi bara passar på att ta igen oss lite. Byns befolkning sitter utanför husen och tittar på oss, men vi har lärt oss att det inte gillas att vi fotar, så kameran behåller vi gömd i väskan. Efter en stund kommer mannen med barnet på ryggen vandrande, och även en riktig gammal gumma som har suttet utanför sitt hus, passar på att gå en liten runda så hon kan passera oss på lite närmare håll. Vi känner oss aldrig uttittad på ett fientligt sätt, endast öppet och nyfiket. Riktigt roligt blir det när små tjejerna som så glatt vinkade till oss tidigare, kommer förbi och låtsas att de skall till glassaffären. En av dom lämnar maken ett grönt bär eller frukt i det hon passerar, och följer sedan noggrant reaktionen. Han äter ger mig halva, och det var gott, lite som gröna krusbär. Då kommer hon fram och ger oss vart sitt bär innan hon löper tillbaka till kompisarna. Och när vi skall till och cykla vidare kommer hon löpande och skrattande ger oss alla bären hon bar i sin tröja. Vi tar emot dessa med glädje och som tack får båda hon och kompisarna var sin 5-bahts mynt av oss.

skördetid

skördetid

Vi fortsätter rakt genom byn, och kommer till slut till en bro där vattnet rinner under. Några barn badar och vi inser att vi är i botten av vattenfallet. Men vägen  fortsätter brant uppåt, så vi följer den, i tron att det är där uppe vi hittar själva fallet. Nu kommer det fler och fler hus, mycket enkel standard, stort sätt endast bambor. Byns befolkning verkar både stor och ung, med mängder av lekandebarn utanför husen.. Vi kämpar på uppåt, och för tummen upp och ett leende av några av de passerande, och sen efter siste kröken, då är det slut. Där finns bara en kyrka. Vi ser nog lite förvirrade ut, så en ung tjej försöker på knacklig engelska att hjälpa oss. Vattenfallet har vi tydligen passerat, ner igen, sväng vänster, sen följer ni bara vattnet. Så vi börjar rulla ner den branta backen, och svänger första väg till vänster. Igen bara bostadshus, men mamman som sitter med barnet i knä upprepar Nam Pok till det att vi äntligen fattar att det är oss hon pratar till och inte barnet, och pekar ut riktningen. Vi skall ner till bron, där småbarnen badade. Då ser vi att det följer en trampat stig längs med vattnet. Vi nöjer oss dock med att vada lite bland barnen innan vi cyklar tillbaka. Som tur är, går det mer nerför än uppför på vägen hem, så tillbaka resan går mycket lättare.

Vi får även en känsla för varför asiater ofta tittar konstigt på oss när vi är ute och promenerar utan något direkt mål, då det att du går är tecken på fattigdom. Har du råd, äger du en cykel, eller ända bättre en moped. Mitt mellan byarna kommer en mamma gående med ett barn fastknuten på ryggen. Vi vet hur långt hon har hem, och inser att hon inte är ute och går  för nöjes  skuld. Överväger om jag skall erbjuda att skjutsa henne en bit på min cykel, men är rädd för att tappa balansen. Senare möter vi en hel familj, med många småbarn, även de gående, och det blir oerhört tydligt att de går för att de ä fattiga. De skrattar först till  när maken kommer susande förbi, men skrattar ända hjärtligare emot mig då jag inte orkar cykla hela vägen upp.

Sista cykelutflykten vi gjorde var också väldig fin, men backigt. På vägen från Chiang Saen passerade vi en vacker utkikspunkt, som vi gärna ville tillbaka till. Då den första uppförsbacken  är oerhörd tuff, struntade vi i att börja dagen på den egna balkongen. Istället hyrde vi cyklar strax efter sju på morgonen,  letade upp närmaste soppkök för frukost, inhandlande av vatten och sen var vi redo. Vi hann upp den första backen innan solen började steka. I nästa uppförsbacke blev vi omkörda av en tom songthaew som undrade om vi behövde skjuts En kort stund var vi frestade, att åka med honom till utkiksplatsen, för att endast cykla tillbaka igen, men det kändes lite fuskigt. Dock bra att veta om vi skulle bli fullständig slut, fantes det chans för lift hem. Det  är mycket uppför, och vi passerar några platser med bänkar, men känner inte igen oss riktig. Så vi fortsätter, men nu går det oroväckandet  mycket nerför istället (allt vi åker ner skall vi ju upp) och vi menar båda att utsikten platsen var på en höjd. Efter en lång nerförsbacke, kommer en ända längre, och brantare uppförs backe, men sen är vi framme. Några skyltar och affischer som visar hur kungen har varit med på ett trädplanterings projekt, och slutgiltig den blåa turistskylten med Scenic View.

cyklar cykla nerför

Det är  verkligen vacker utsikt här, men tyvärr ingen bänkar för oss att vila på. Så stoppet blir kortare än beräknat, men vi är stolta att vi faktisk hittade och inte gav upp innan. Vägen tillbaka går som tur är mer nerför än upp, och mittvägs mellan ingenting, ligger det en bamboo bar, med svensk anknytningen, Naga Gården och Naga Kiosken. Ägarinnan har släktingar i Stockholm sen 30 år tillbaka så hon snackar lite svenska. Kaffe är barens specialitet så det blir iskaffe efterföljt av många flaskor soda med is. Vi blir sittande hos henne länge och njuter av utsikten. Sista biten hem tog en timma, men i stekande solsken var de sista uppförsbackarna riktigt tunga, även om den passeranda kvinnliga munken gav oss en uppmuntrande tummen upp.

Sammanfattningsvis älskar vi Chinag Khong för dess läge vid Mekong Floden, dess oerhörd trevliga och välkommande befolkning, goda och billiga soppor, vacker omgivning och den bästa (och billigaste) massagen. Här arrangeras utomhusgympa på några olika ställen kvällstid något jag aldrig tidigare har sätt i Thailand, dock är det vanligt i Cambodja och Vietnam. Första gången vi möter någon är vi främlingar,  men redan efter andra besöket behandlas vi som stammisar, både på restauranter, hos massörerna som hos de olika gatuförsäljarna. Så får vi väl leva med att personalen i ett av stans större supermarket ropar  å nej, inte turisterna igen , när vi kommer in. Och att nattsömnen vissa nätter störs pga partyt i Laos, som låter som om det kom från grannbalkongen.

Egentligen är vi riktig nöjda med att de flesta turister som kommer hit, direkt tar sig över gränsen till Laos, så att vi kan fortsätta att ensamma njuta av denna thailändska pärla.

gräns L-T LT1C LT1B

Vietnamesiska nudlar och svensk fika med påtår (from autumn 2012)

Standard

Efter några veckor i Vientiane har vi hittad en viss rytm. Den ursprungliga planen (om vi över huvud taget hade någon) var att resa runt i Laos under två månader med avbrott för en avsticker till Thailand eller Vietnam när det var dags att förnya visumet. Men det var innan vi kollade in hur bussarna ser ut. Inget som lockade oss att tillbringa 10-12 timmar på, och under den tiden kommer man ändå inte så långt. Sen kan man alltid flyga, men för att få med cyklarna måste vi paketera de i en box först, och det kändes heller inte värt besväret för en eller flera inrikes flygningar. Och cykla till nästa destination? Nja, varken cyklarna eller vår packning är gjord för långa transporter. Istället slog vi oss till ro i Vientiane, och utforsker staden och den närmsta omgivningen per cykel och åter cykel.

Maten
De första dagarna åt vi bara vietnamesisk, ofta av en ren slump, innan vi lärde oss att särskild hitta till de vietnamesiska matställena. Med vietnamesisk är det först och främst tillbehören vi diggar, ett fat med salladsblad och massor av olika örtkryddor. Sen fyller man sitt salladsblad med örterna, nudlar och vad som finns till hands, rullar ihop, doppar i sås, och in i munnen. Otrolig gott. Hittade en laos variant på samma tema, där nudlarna var utbytt mot stekt ris o egg. Lika gott. Fördelen med dessa vietnamesiska rätter är priset. Klart billigare än den enklaste rätten på övriga (turist) restauranter. Allt eftersom vi cyklar runt i stan, har vi till slut hittade matställen som vänder sig även till Laositer, med en hel annan prisbild. Lunch mellan 5- och 10 000 kip, fylld baguett för 6.000 kip.

Sedan kom vi på att landet har varit invaderat av Frankrike, som säkert har lämnat lite influenser, så nu började jakten på bra (och billigt) vin. Favorit restauranten hittade vi vid den ”svarte stupan”, en underbar liten restaurant, god mat, prisvärd, och för det mesta bara lokala gäster. Det blev många besök här, och många glas vin, serverade i underbara snygga vinglas.

Svensk fika
Visst är det lite sjukt att vi reser halva jorden runt för att få åtnjuta svenska kanelbuller, Men så var fallet. Skandinavien Bakery blev en riktig favorit denna gång, nästan så vi levde efter devisen ”fika hela dagen lång, med avbrott för lunch, middag och massage”. Om det inte räckte med ett besök varje dag, har det varit tillfällen då vi har varit där flera gånger under samma dag. Har testat hela sortimentet av kanelbulle-liknande bakverk, varav kanelbageln blev närmast beroendeframkallande, men det var innan jag smakade damsugare, har glömd hur goda sådan gröna kondis bitar kan vara. Och på svenskt vis serverades det kaffe med påtår. Ett tips, gör gärna ett besök tidigt på morgonen (de öppnar 7) och insup den härliga doften av nybakat och lyssna till sorlet. På den tiden är det nämligen fullsatt av vad jag gissar är lokala affärsmän- och kvinnor, som äter sin frukost där.

Trafiken
Våra första dagar i Vientiane sammanföll med Asep möte (Europa-Asiatisk parlamentarisk möte), vilket resulterade i mängder av trafikpoliser ute på vägarna. Många av vägarna i Vientiane är enkelriktade, så det blev många korsningar där vi snabbt hoppade av cykeln och ledde den förbi poliskontrollen och in på nästa väg. Men efter et par dagar, märkte vi att polisen inte verkade bry sig om vilken riktning mopederna körde i, så då började även vi att cykla mot trafiken rakt framför polisen, ingen brydde sig. Trafikpoliserna ända uppgift verkade vara att så snabbt en bil med några av delegaterna närmade sig, se till att stoppa all trafik till dess av kortegen hade passerat. Cykel är annars perfekt för att ta sig fram snabbt. Biltrafiken är relativ liten, men då och då står det still, och då är det smidig med en cykel som kan sik-sacka sig fram. Bilförarna kör överlag rätt så dålig, stora bilar, där bilförarna knappt ser var bilen startar eller slutar. Så skall de svänga eller parkera, görs det i riktig slow-motion, gärna med alla varselljus blinkandes. Har passerat et par körskolar, påminner om en körskola för barn. Gissar att alla barn som har tagit körkort på Legoland kör bättre än de vuxna som tar körkort på en körskola i Laos. Bilparkeringen skall vi inte tala om, några står på trottoaren, några står längst in på gatan, andra i dubbla led medan andra parkerar i en halvled (varken längst in eller längst ut) Hur det är tänkt att fotgängare skall ta sig fram vet vi inte……..

Massage
Är man i Laos, måste man bara passa på att njuta av massage. Otroligt billigt och hög kvalitet. En av våra första dagar cyklade vi förbi en skylt med ”traditionell massage av blinda”, varför inte testa? Vi kliver in, och hade väntad oss någon form av receptionist som var seende. Men något sådant fants inte här, så hur gör vi oss till känna? Som tur var fick vi hjälp av kunder som låg och fick massage, de hojtade till och två personer kom och tog hand om oss. Massage salen bestod av ett stort rum, männen på ena sidan, kvinnorna på andra. Alla ligger vi på tunna madrasser på golvet, utan något privat utrymme. Men fair enough. Sen börjar själva massagen, jisses vad det gör ont. Ok, vi är rätt så stela efter cyklingen, men massören som tar hand om mig trycker och trycker tills man bara måste skrika lite, då byter han grepp och börjar trycka igen. Jag försökte så länge det gick att inte skrika allt för mycket, men det var några a de som blev masserade som skrek som stuckna grisar hela tiden. Otroligt nog, kände vi oss båda mycket mer avslappnade efteråt, och en del av muskelknutorna hade lösts upp. Favorit stället blev sedan Dragon Massage, där jag alltid tog två timmar fotbehandling med balm, vilket inkluderade armar, huvud och axlar. Alle kunderna sitter (ligger) bredvid varandra i varsin bekväma skinnstol medan behandlingen pågår. Har man kommit dit på släpande fötter, så flyger man nästan ut därifrån efteråt. Timpriset ligger på 35-45.000kip

Sevärdheter
Här finns hur många tempel som helst, för vår del räcker det att cykla förbi, kanske vi en gång i mellan cyklar in på gården för att titta, men vi orkar inte längre gå in i templen. Det är för många av dem och vi klarar inte riktig skilja ut vad som är värdt att titta på, Favorit sevärdheten blev i stället Triumfbågen, eller Pataxay som den heter. Älskar att sitta under själva bågen, titta upp på de vackra målerierna, men oftast bara sitta ner och köpa något kallt att dricka från den lilla kiosken in ”ena benet”. Det känns lite som att vara i Prag. Man kan även gå upp i tornet och kolla utsikten (och handla souvenirer, stor souvenir marknad inuti i tornet). Det finns några få museer i Vientiane, men denna gången var vi bara inne på ett, säkerhets museet. Egentligen ingen att ha, men när jag hittar en jättebyggnad som är ett museum och som inte finns utritad på några kartor, blir jag alltid lite nyfiken, så därför ett besök (gratis inträde). Lite bisarrt med en utställning som delvis består av foto av fångar med fullt namn samt vilket brott de är skyldige till (typ knarkbrott, dråp eller stulen koppartråd)

Folkliv
Älv promenaden vinner alla gånger. Tidigt på morgonen eller vid solnedgång, det kryllar det av motionärer som går, joggar, cyklar strandpromenaden fram och tillbaks. Kvällar är det även aerobic träning på flera ställen, och utomhus gymmet är välbesökt. Natt Marknaden verkar ha växt rejält sen förra besöket (november 2011) men vi saknar lite mer matförsäljning som del av denna nattmarknad.

I morgon cyklar vi tillbaka till Thailand

På två hjul korsar vi Mekong-Floden (from autumn 2012)

Standard

En fantastisk känsla att cykla från Thailand till Laos. Men innan vi kom så långt hade vi tidigare testad båda cyklarna och oss själva genom en lång cykeltur längs Mekong-Floden på thailändska sidan. Vi ville gärna få en glimt av Vientiane från thailandsidan, så vi begav oss i riktning mot Tha Bo ca 28 km från Nong Khai centrum. Nong Khai skiljer sig lite från andra thailändska orter vi har besökt genom att en relativ stor andel av de boende rör på sig. Parken med gymmet är full av motionärer timmarna innan solen går ner, det är nästan så man en stund har förflyttad sig till Vietnam. Möjligt att det stora andel Vietnameser och Kineser som bor i Nong Khai som gör denna orten lite mer motionsvänlig inställd. Under vår cykeltur passerar vi en stor andel av lokalbefolkningen, även de ute på cykel. Alla vi möter hälsar glatt på oss, och vi får ett extra leende när de ser hur vi torkar svett och ser lite allmänt slitna ut.

Enligt skyltningarna är det 22km från Nong Khai till Vientiane, och den sträckan skall vi cykla med bagage. Vi blir aningens oroliga när vi nu under vår lilla ”test” cykling inte ser en ända glimt av Vientiane, när vi för länge sen har passerat 20km sträcket. Men vi kämpar på – nödlösningen hemåt är i värsta fall att ta bussen eller hoppa på en songthaew, vi är trots allt i Thailand och cyklarna finns det säkert en möjlighet att få med. Vi når Tha Bo, och tar en välbehövlig paus med kalla drycker. Tanken var att luncha, men efter några cola och fruktjuicer är vi inte längre hungriga. Vi småcyklar lite runt i stan, särskilt ner mot älven, för som sagt se om vi kan se Vientiane. Långt bort på andra sidan tror vi ev. vi ser början på Laos huvudstad. Nästa ort på thailandsidan är Sri Chiang Mai och det är denna orten som ligger rakt emot Vientiane, men den ligger ytterligare 20 km bort, och så långt orkar vi inte cykla – vi skall faktisk tillbaka igen. Så vi vänder hemåt igen, och i långsamt tempo med stopp/pauser varje 5 km kommer vi tillslut tillbaka till hotellet. Då har vi undervägs tillfört extra bränsle i form av sockerrör. Detta var första gång vi har ätit/tuggad sockerrör, innan har vi bara smakat det som dricka. Sött och sliskigt, men ändå kul och ha testad. Även intressant att se ”bränsleförbrukningen” för cykel jmf med moped.  Det gick som sagt åt en del vattenflaskor, dricka, bananer, sockerrör etc. för att vi skulle orka cykla närmare 60km.

Dinner in Nong Khai

Dinner in Nong Khai

På kvällen tog våra nya holländska vänner med oss ut på en riktig bra restaurant. Skönt att bara få hänga med och överlåta till andra att beställa in maten. Åt bl.a. en spännande fisk, som var fylld med krabba, grönsaker och nudlar.

Söndag 30 september hade jag läst att det skulle vara roddfestival i Nong Khai. Alltid nyfiken på om informationen stämde, men jodå, dagen innan ser vi att det börjar byggas upp lite marknadsstånd vid templet där östra strandpromenaden slutar. Söndag förmiddag cyklar vi iväg, för att se om vi kan få syn på några drakbåtar. Totalt 7 båtar är med och tävlar, men vi fattar inte riktig hur tävlingen egentligen går till. Vi är nöjda med att se roddarna i aktion, tror vi räknade till 52 roddare + 2 styrmän per båt. Skönt med cyklar, så att vi enkelt kan strosa upp och ner beroende på var någonstans båtarna rör sig.

Rod festival Nong Khai

Rod festival Nong Khai

Dagen efter bestämmer vi oss för att lämna Thailand och bege oss till Laos. Ryggsäcker packade och fastspända på pakethållaren. De första km till Friendship bridge går som en lek. Sen skall vi genom pass- och tull kontroll, vi är lite osäkra på hur vi gör med cyklarna, men vi ställer de vid sidan om kontrollen, får utstämpeln i passet, sedan tillbaka till cyklarna och cykla igenom samma väg som bussarna tar. Sen är vi ute på Friendship bridge, där det är stora skyltar med förbud för cykel. Ingen verkar bry sig, så vi cyklar på. Lite spännande är det med tanke på att vi lämnar vänsterköring och skall över i högerköring, när kommer byte? På Friendship bridge gäller den thailändska vänsterkörningen hela vägen, och direkt efter bron kommer pass och tullkontroll. Vi lämnar in ansökan om visum, och efter 5-10 minuter (och dryga 60 US$ fattigare) har vi erhållit vårat visum och stämpel i passet. Men på Laos sidan får vi inte cykla genom i bussfilen, här vill tullarna att vi leder med oss cyklarna den vanliga ”gångvägen”. Men vi får inga frågor om cyklarna, varken vid ut eller inpassering, och behöver aldrig visa upp kvitton på att det är våra cyklar.

Nu gäller det att komma ihåg att cykla på högersida. Ut från passkontrollen och vi hamnar i en T-korsning. Ingen skyltar som ger något tips om hur vi kommer till Vientiane. Så vi avvakter och kollar in hur ”de andra” gör. Alla lastbilar svänger vänster, men personbilar som ser ut att ha turister ombord svänger höger, så då väljer även vi den vägen. Men fortfarande inga skyltar eller km stenar längs vägen. Men vi både möter och blir förbi körd av buss #14, som vi vet går mellan Friendship Bridge och Vientiane, så vi börjar bli säkre på att vi har valt rätt väg. Och vips, innan vi vet ordet av det är vi centrala Vientiane. Cyklingen hann aldrig bli riktig jobbig, vi har inte engång gjord slut på alla vattenflaskor som vi hade i cykelkorgen.

Nu börjar nästa projekt, hitta boende. Vi ser en skylt mot fontänen, och väljer att börja med något kallt att dricka på Skandinavien Bakery medan vi funderar på vart vi vill bo. Vi har tur, och träffar på ägaren, som ger oss lite tips på vilken riktning det bör finnas bra och billiga guesthouse (300-500 US$/mnd). Han berättar även att det är en dryg månad kvar till högsäsong startar så just nu bör det vara enkelt att hitta bra boende. Men vi har inte riktig turen med oss, eller så hittar vi inte riktig de gator som Sune pratar om. Antingen är det för dyrt enligt vår budget eller för sjabbigt enligt vårt tycke, eller så är just den rumstypen vi önskar fullbokat. Vi har vår favorit från förra året, Mixay Paradise, men den typ av rum vi vill ha finns först tillgänglig om 4-5dagar (ett av kraven är att vi vill ha ett rum med fönster). Så vi änder upp igen på svenska fiket, och bokar ett hotell för ett par nätter via Asiarooms. Detta visar bli denna resas riktiga nerköp. Ett Deluxe rum hos nystartade I-house blev för oss 5:e våningen utan hiss, dålig aircon, wifin funkar inte, inga fönster om inte den 10 cm stora glipan mellan dörr och karm räknas som fönster, men värst av allt, lata, otrevlig personal. Men sängen var komfortabel, och vi stod ut de två nätter vi hade bokat. Nu däremot har vi hittad ett kanonboende, ett lite familjeägdhotell, där vi har ett stort rum med egen balkong utanför, och där vi kan trilla in våra cyklar i receptionen nattetid (och där vi numera hämtar ut vad vi behöver av handduk och toapapper själva, då ägaren varje gång vi frågar, står upptagen med händerna i diskbaljan.)