Travel stories from our trip in 2011/2012 now available

Aside

Travel stories from our trip in 2011/2012 and our trip in 2010/2011 now available

The map is not yet created, but all travel stories from our trip in 2011/2012  and 2010/2011 is now loaded to this blog.

If important to read according to any read thread, I recommend to go by the links on the My Map page, there you can follow the stories according to when they appeared.

And finally even the stories from our trip in 2009/2010

Stupa festival eller mer korrekt That Luang Namtha Festival (from autumn 2011)

Standard

Some part of this post has bee  published /on print in the Swedish travel magazine Vagabond

Den 10 november var en helgdag i Laos, då man firar That luang festivalen (stupa festivalen). Störst är firandet i huvudstaden Vientiane där man firar minst tre dagar, men stupan i Muang Sing är en kopia av denna, så även där firar man i åtminstone 24timmar. Vi är inte riktig säkra på om vi skall åka och kolla på detta – eller hur. Lokalbussen kostar 100.000 kip t.o.r för oss båda, medan en av turistbyråerna på gatan erbjuder en minibuss utflykt, för 280.000 kip per person. Vi väljer att hyra egen MC igen, denna gång från en annan uthyrare, och vi ber faktisk om att få med oss en extra innerslang i fall vi får problem. Förklarar att om vi skulle få punktering, så är  risken stor att de småvärkstäderna på vägen mellan Luang Namtha och Muang Sing inte har de rätta reservdelarna. Efter en snabb diskussion med sin kollega (eller chef) sticker han i väg och köper en extra innerslang som vi tar med oss.

Vi har kört denna sträckan innan, men aldrig med så mycket folk som nu. Det är massor av MC r ute, samt en och annan minibuss. Och vi lär oss en ny kulturgrej. Blir man kissnödig stannar man längs vägen, och båda killar och tjejer väljer att sätta sig  direkt i vägkanten direkt bakom det stannade fordonet. Ytterst få beger sig in bakom några buskar. Vi ser den lokala guiden vi har lärd känna stå längs vägen och pratar i mobiltelefon. Vi vänder för att se om han behöver hjälp, men då är det vi som får problem, MC n startar inte. Jag utnyttjar tillfälle att krypa in bakom några buskar, under tiden får maken i gång cykeln och vi fortsätter. Guiden i sin tur ser att vi står där i vägkanten, men tar för givet att vi bara stannade för en kisspaus. Vi skrattade gott åt alltihop nästa gång vi träffades samtidigt som guiden blev oerhört ledsen att han inte stannade för oss.

Det är bara 58km mellan Lunang Namtha och Muang Sing, men vägen går över berget, och högst upp är det riktigt kallt. Vi åker ett tag bakom en öppen tuk-tuk, och passagerarna på flaket fryser så de hackar tänder, och då har de alla på sig tjocka jackor. Sen får de syn på oss, körandes i shorts och kortärmad. Man riktigt ser frågan i deras blickar om vi inte fryser, så jag visar snabbt med kroppsspråk att även vi fryser jätte mycket, varav alla i bilen vänder sig mot oss och skrattar gott.

stupa1Väl framme vid vägen upp mot stupan, blir vi hänvisad vart vi skall parkera och får strax tillbaka ett parkeringskvitto med vårat reg. numret. Sen är det bara att börja gå uppåt tillsammans med alla andra. Alla är festklädda, många i sina olika nationaldräkter. Och för första gång ser vi även att några av männen, unga som gamla, också har sina nationalkläder på sig. Det är då jag verkligen önskar att jag ägda en egen norsk Bunad (folkdräkt), vad det hade varit roligt att haft på sig den här tillsammans med alla andra. Ett är säkert, den absoluta minsta minoriteten bland alla är oss  faranger  Detta är verkligen en lokal festival, av och för lokalbefolkningen, vilket är riktigt underbart. Vi tyckte vi var ute ganska tidigt, men några få är redan på väg ner. I princip alla barn har ett leksaksgevär i händerna, så vi konstaterar att det måste finnas en otrolig framgångsrik säljare där uppe. Vi vet egentligen inte riktigt vad som väntas, utan att det skall vara lite som en marknad med mat, dryck och lite enklare spel. Och självsagt själva  Stupa högtidligheten . Har även läst att många campar där uppe.

stupa2Innan vi kommer hela vägen upp får vi syn på en riktig rolig skylt. Ett kalvhuvud är upphängd som betyder att här servares det kalv/nöt kött. Vi tycker det låter gott, och beställer en tallrik med grillspett och en med ett större köttstycke samt en tallrik sticky ris, och en papaya sallad. Maten är fantastisk, köttet har marinerats i en spännande sås, och grillspettstycken är bitvis lite röda inuti. Det andra biten har lite starkare smak, och ser ut som revben. De som har stället kommer bort och undrar hur det smaker och är samtidigt oerhördtydliga med att vi inte har ätit buffel, och precis som vi tror pekar han på sina egna revben för att förklara vilken del av djuret vi har fått.

Efter denna starten är vi redo för nästa steg. Längst upp står det ungdomar och placerar en liten tempelblomma på våra kläder. Som tack förväntas vi ge en liten tempelgåva , vilket vi givetvis gör (efter att ha lyckats växla till oss lite småsedlar). Det är så roligt att se ungdomar uppklädda och stolta i sina nationaldräkter. På ena sidan 4 Yao tjejer och på andra sidan 4 Acka tjejor. Sista biten upp mot själva stupan är fylld av bamburör försäljare. Vi var inte riktigt sugna på att själva testa, men nästan alla övriga köpte flera stycken vardera. Man skalar den som en banan, och äter upp innanmätet, som ser sött (och gott) ut.

stupa5

stupa6

Även några kvinnor i sina nationaldräkter ( just vilket folkslag de tillhör har jag inte riktig lyckats klura ut än, med de har svarta broderade huvudbonader) säljer hantverk, för det mesta färglada barntröjor och mössor, men även några vävda sjal, kjolar och byxor som de visar upp för mig. Vill egentligen köpa men har  noll koll på vad det borde kosta och med så många folk omkring är jag inte sugen på att börja en lång prutningsförhandling, så jag avböjer så artigt och trevligt jag bara kan.

stupa4Själva Stupa området håller vi oss på utsidan av, för oss räcker det att beskåda försäljning av  rökelse, blommor och hur olika offergåvor bärs fram. Och sist men inte minst, ritualen med att gå tre varv runt stupan. Detta gör barn, vuxna, präster, munkgossar, rika och fattiga  i en färgglad blandning

När vi vänder ryggen mot Stupan är det som att vara på en gigantisk matmarknad.  Våra associationer flyttas snabbt 2000 år tillbaka i tiden, till bibelhistorien där Jesus kastar ut handlarna från templen. Denna blandning av helgedom och  världsligt  nöje är fortfarande kontrastfylld för oss, som har växt upp med den lutherska läran hängande över oss. Men tillströmningen är stor, alla verkar glada och alla verkar deltaga, så jag gillar detta sättet att fira en religiös helgdag på.

stupa

Vi hittar mängder av små och stora matstånd med mat och dryck (Mycket Lao Beer).samt olika enkla spel. Störst är pilkastning på ballonger, svårast verkar att fiska upp en liggande flaska genom en ring i ändan av spöet. Lättast att kasta en boll i en viss ruta (och missar du helt får du kasta om) men absolut vackrast och roligast den hemmagjorda tombolan. Ett flygplan mitt på som man snurrar på, sen olika sektorer där du placerar din insats. Och med vilken inlevelse de ansvariga för just detta spelet lyckades få barn och vuxna att satsa, särskilt efter att planet hade börjat snurra, var underbart att följa.. Gemensamt för alla spelen, var att vinsten bestod av dryck eller godis, ofta en kartong smaksatt sojamjölk, eller en liten flaska  energi dryck och i enstaka fall en burk läsk. Och mitt uppe i detta träffar vi på en gammal bekant, skolgrabben från LuangNamtha. Han tilltalar oss lite försiktigt här uppe bland spelen, bl.a. vid att fråga vart vi kommer ifrån (det var så vi började samtalet förra gången) innan vi alla tre bekräftat att vi verkligen har träffats förut. Hans kompisar, som står en bit bort, följer det hela storögd. Vi blir stående och prata en liten stund, innan vi fortsätter åt vart vårt håll.

Efter området med spel, blir det flera bord för mat och dryck innan vi nås av ett riktigt hemsk ljudnivå. Är det disco eller riktig livemusik? Det är satt upp en 5-6 scener bredvid varann, där varje artist försöker överrösta den andra. Musiken är allt från thailändsk country till lokala unga förmågor med Lao-pop. Och lite längre bort, under två tältdukar, tilläts även dans. Men det ser lite försiktigt och tafatt ut, vi vill oavsett inte störa så vi fortsätter rundan. Nu är vi tillbaka där vi startade rundvandringen, och vi börjar fatta varför  alla  står just här. Detta är den enda skuggiga platsen. Det har nu blivit sen-eftermiddag, och det kommer en strid ström av bilar uppåt. När vi anlände under förmiddagen var båda bilar och MC r tvungna att parkera på anvisat plats längst ner. Nu när alla kör upp blir det snabbt kaos, och tack vara regnet dagen innan, kör nästan alla bilarna fast i leran lite längre fast. Dags att försvinna, innan vi måste hjälpa till att få loss alla nerkörde bilar.

stupa3Det är fortfarande många som är på väg upp, och nu står det parkerat fullt med bilar på båda sidor av vägen. Det ser varmt ut för de som kommer gående i vackra siden dräkter. Tillbaka på MC parkeringen tar det en liten  stund till vi hittar vår, som står relativt instängd. Först skall parkeringskvittot med jmf reg numret, sen får vi hjälp med att hitta ut. Vid utgången kontrolleras parkeringskvittot en sista gång, för att säkerställa att vi åker med rätt fordon. Säker och bra ordning. Vi vill gärna komma hem innan det blir mörkt, men inser att det är nu det riktiga partyt börjar. Möter mängder av glada ungdomar på väg, och även längs vägen nedanför stupan har någon slängt upp stora högtalare, så det med minst 24-timmars festival stämmer säkert.

De fattigaste byarna på vägen mellan Muang Sing och LuangNamtha vill även de ha nytta av festivalen. Och har lagt ut lite grönsaker och annat längs vägen, som de hoppas de förbipasserande skall köpa. Vi vågar tyvärr inte stoppa, då vi vet att motorcykeln lätt börjar krångla här uppe på hög höjd. Så de får inga allmossar av oss denna dag.

Trecking (from autumn 2011)

Standard

Jag fick min trecking till slut, så som jag önskade, gående från by till by där olika etniska minoriteter bor. Ändå var det kanske inte så här jag hade tänkt mig, gående på Highway 3 mellan Kina och LuangNamtha!!!

Vi var ute med hyrd MC och får punktering. Av uthyraren hade vi fått instruktioner att inte själva reparera utan ringa honom, och så länge vi befann oss inom ca 10km stod han får kostnaden att ta sig ut till oss. Så långt så bra. Men vi reser utan mobiltelefon och på en öde landsväg (Highway No 3, men den kändes mer som en öde landsväg) var första målet att stoppa någon som kanske eventuellt kunde äga en mobil. Vi stoppar ett ungt par, som är hur trevliga som helst, och vill gärna hjälpa oss. Men det hjälper inte att äga en mobil när det inte finns några pengar kvar att ringa för. Han är uppriktig ledsen att han inte kan hjälpa oss, men vi insisterar att han kan åka vidare och förklarar att vi provar stoppa några andra istället. Många kör förbi, men ingen stannar. Och det är lite svårt att i farten utläsa vilka som kunde äga en mobil. Efter en stund har vi tur, en man stannar självmant för att se vad som har hänt. Även han äger en mobil, men inga pengar kvar att ringa för. Däremot säger han att han nog kan fixa punkteringen för oss. För detta vill han ha mer betalt än vad det kostade att hyra själva MC n, så vi tackar artigt nej tack. Vi fortsätter att prova stanna någon, nu är taktiken är att hitta någon med en företagsbil, då de förhoppningsvis har några pengar kvar på mobilen att ringa för. Eller en av de sällsynte privatbilarna. Ingen stannar (ungefär som hur det är hemma, om en  blatte  står vid vägkanten och signalerar kör tyvärr de flesta bara förbi).

Dags för ändrade planer. Vi befinner oss som sagt på en av de mest trafikerade sträckorna i Laos, så vi har inte riktigt givit upp. Vi bestämmer att maken får börja rulla sakta tillbaka där vi kom ifrån, och hoppas på hjälp i närmsta by. Jag däremot förbereder mig på att gå. Då vi inte vet när/hur han får hjälp, bestämmer vi till vilken korsning jag maximalt skall gå, och väl där bara stanna och vänta. Det är en mulen dag, och dagligen ser vi många, båda barn och vuxna gående längs vägarna, så för mig var detta det mest naturliga asiatiska landet att vara ute och gå i och jag räknade med att smälta perfekt in i omgivningen.

Vad fel man kan ha. Andra dagar, när vi har cyklat runt, hälsar alla glatt på oss, särskilt barnen, men även de flesta vuxna. Nu när jag kom gående ensam, tittade bara alla stort på mig, innan de vände bort blicken. Den ända som hälsade hjärtligt var en äldre man jag mötte cyklande i en  uppförsbacke, vi gav varann uppmuntrande leenden. För att inte göra de andra gående mer besvärade, såg jag till att ha kameran i handen, och när någon närmade sig, vara extra intresserad av att fotografera naturen. Och att gå här var faktisk inte så dumt, det var otroligt vackert med djungeln nära inpå, och när man går hinner man upptäcka många detaljer som lätt missas när man cyklar eller åker MC. Från första vägmarkering visste jag att jag hade 11 km framför mig, vilket var överkomligt. Så jag gjorde det bästa av turen. Även om jag inte gick inom byarna jag passerade, blev fotomöjligheterna många. Ingen hör att jag kommer, och jag hinner titta på det dagliga livet en lång stund innan någon upptäcker mig. Fördelen med att gå  jmf med cykel, var att jag märkte aldrig när det gick uppför, men samtidigt hade jag heller ingen glädje av nerförsbackarna.

Efter dryga 7 km ser jag till slut hur min man står och vinkar till mig. Han har til slut fått hjälp på en liten verkstad. Problemet var bara att vi körde en specialcykel, och verkstäderna i småbyarna hade inte innerslang  till en sådan. Men verkstadsägaren hade som tur en fungerande mobil, så de fick ringt uthyraren, förklarat var de var, och en reparationsbil var på väg. Och efter en stund stannar en bil och en mekaniker kille hoppar ut med både verktyg och innerslang i näven. Vi har aldrig sätt några av dessa förut, så vi måste säkerställa att de kom från samma firma, vilket de gjorde. Nu tog det inte lång tid för allt var klart, och killarna berättade hur mycket vi skulle betala till han som hade verkstaden. Killarna åkte och vi är också på väg. Då startar inte MC n.! De skruvar och kollar men efter ett tag går den i gång med tillräckligt mycket chokande. Då dyker nästa problem upp. Cykeln känns vinglig, och riktig, bakhjulet är inte påsatt korrekt, så vi vänder tillbaka igen. Efter 2-3 justeringar av bakhjulet, är vi nöjda och kan fortsätta vår utflykt.

Under ett av våra många samtal med den lokala guiden vi har lärd känna, frågar vi var någonstans hans firma gör sina treckings. Och jag skrattade gott när han berättade de gör sina treckings på Botenvägen, (dvs vägen mot gränsen till Kina) och det var ju precis där jag hade gjort min lilla trecking. Så helt fel ute var jag tydligen inte. Och det var i en Lanten by vi till lut fick hjälp. Lanten är som sagt lite reserverade mot främmande, så ingen vågade sig bort till oss, men det satt ett gäng på andra sidan vägen och följde med på alla våra rörelser. Och där satt vi på andra sidan och tittade tillbaka. Närmare interaktion än så blev det inte just där.

Etnisk mångfald (from autumn 2011)

Standard

Den etniska mångfalden i LuangNamtha provinsen var en av orsakerna till att vi valde att åka hit. Endast 20% år Lao, övriga tillhör ett 20-30tal olika minoriteter.

etnisitet2

Första kvällen på guesthouset, blir vi stående och prata lite med en holländskturist. Då kommer två Acka kvinnor in på gården (jag känner igen dom på mössorna) och vill sälja armband. Holländaren ler och skakar på huvudet och visar fram att han har redan två armband på handen och det räcker, oss bryr de sig inte så mycket om just då, och lämnar till slut innergården där vi bor. Vi inser att det nog är bra att skaffa några sådana armband, för att slippa mera tjat, men det hade varit skönt om vi hade haft en viss priskoll.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Under vår första kvällspromenad hittar vi till nattmarknaden, köper god fruktshake och sätter oss ner vid ett ledigt bord. Strax får vi sällskap av en kvinna, hon frågar vart vi kommer från och presenterar sig själv som Acka, samtidigt som hon på ett diskret sä tt påpekar att hon är fattig/hungrig. Sen börjar hon lägga upp olika armband på bordet, vi köper gärna några, frågor pris, 20.000 för ett låter lite mycket, men vi avvaktar med prutningen ett tag. Då kommer nästa Acka kvinna fram till oss och vill sälja samma typ av armband, tar plats bredvid mig, lägger upp alla sina och vill överbevisa mig om att hon har mycket bättre grejor. Hade det varit barn, är det enkelt, jag hade köpt något av varje, men nu tyckte jag det blev jobbigt, dessutom gillade jag första tanten. Förklarar att jag just nu bara vill handla av den andra, då hon kom först, men den andra ger sig inte, hänger i ärmen, skäller varje gång jag tittar på något från den andra kvinnan. Men en fördel har vi av de nu är två som vill sälja, priset går ner, utan att vi behöver göra  något. Vi började med 1 för 20.000 nu är vi nere i 4 för 20.0000, vilket vi gärna betalar. Kvinnan vid min andra sida erbjuder nu 3 för 10.000 och är jätte arg för att jag inte handlar något av henne. Vi däremot har fått en första bekant i stan. Vi möts flera gånger dagligen, varje gång  strålar hon upp när hon ser att vi är kvar (De flesta övriga turister stannar 1-2nätter) och ler och hälsar. Ofta går hon tillsammans med de andra kvinnorna (som vi inte handlade av) och varje gång kommenterar de och tittar på armbanden vi bär. Vet inte om de kollar vem som har gjort smycket eller om det är själva knuten som är det viktiga. Vår sista dag i LuangNamtha berättar jag att vi skall åka dagen efter, vilket gör att jag får en spontan kram, som tyvärr sedan går över i lite diskret tiggeri med antydningar om att hon är hungrig. Vi hade själva precis köpt ett par baguetter till oss själva, så vi köper några även till henne och hennes kompis.

etnisitet1En dag gör vi en MC utflykt till Muang Sing, en mindre stad som ligger norrut, och skall vara känd för sin otroliga blandade etniska befolkning. Bästa tipset från den tillgängliga turistinformationen är att besöka morgonmarknaden vid soluppgång. Det är då alla de olika minoriteterna kommer till stan för att sälja sina jordbruksprodukter. Detta skall tydligen vara en helt otrolig färgsyn. Fullt så morgonpigga är vi inte, så det blir en enklare dagstur. Vet inte riktig vad vi gör för fel, men troligen råkar vi titta en sekund för  länge på 5 kvinnor som sitter vid en husvägg. Nu har vi 5 nya Acka-kvinnor runt oss som vill sälja armband. Det börjar regna, vi går in på närmsta restaurant, alla 5 kvinnorna följer efter. Inte lätt att läsa en meny när 5 kvinnor har lagt ut hela sitt sortiment av armband ovanpå bordet. De undrar vart vi har köpt det armband vi har på oss, och vad vi betalade, vi svarar ärligt, 5.000 styck. Strax erbjuds vi att köpa för 2.000 styck, något vi faktisk misstänkta hela tiden att var ett mer rimlig pris. Det blir lite interna diskussioner mellan tanterna, då de tycker den ena sänkte priset för snabbt. Vi vill absolut inte handla, men det ända sättet att bli av med dom är att köpa något, så vi lovar att betala 10.000 och köpa ett armband från var och en. Detta accepteras och vi väljer ut de 5 vi vill ha.. Sen lämnar de oss, och till trots för den lilla handeln vi gjorde, vinkar de och hälsar glatt flera gånger samma dag när vi passerar varann på olika ställen. (Eller är det kanske så att de vinkar till oss för att vi skall stanna och handla mera????)

Tillbala i Luangmantha har nu priset på armband gått ner, då vi berättar priset från Muang Sing. Nu erbjuds vi att handla förr 1000 kip styck, men för vår del räcker det. Varje dag fortsätter tjatet men för oss gäller det bara att skratta med samtidigt som vi bestämd avböjer med en huvudskakning. Kvinnan från första kvällen, råkar vara i närheten när vi kommer tillbaka med MC n och hon undrar om vi hade varit i Muang sing. Svar ja, varav hon stolt pekar på sig själv igen och berättar att hon är Acka från Muang Sing.

Första dagen på morgonmarknaden får vi syn på en av de vackraste kvinnor vi har sett på länge. Hon har en så stolt och högrest hållning att det nästan lyser om henne. Hennes kläder är indigoblåa, med vita band lindat runt underbenen, och håret uppsatt i en särskilt frisyr. Vi har aldrig sätt en liknande dräkt innan, och inser att det nog är dags för ett besök på museet. Folkslaget heter Lanten, och är av kinesisk härkomst. Mer info finns att läsa här (länk) och översiktkartan från museet där varje minoritets by är utmärkt med en färgprick blir guld värd. Vi ser snabbt att här finnas många Lanten byar nära, och vår första utflykt på egenhand går till en sådan.

etnisitet8Vi är ute på vår första cykelutflykt till ett vattenfall som ligger 6km utanför stan. Vägen dit passerar rakt genom två olika minoritets byar, varav den ena är Lanten. Vi blir överraskat över vilket bemötande vi får, alla barn vi möter ropar glatt Sabasdee, några ställer även några enkla frågor på engelska till oss. Vägen är fruktansvärd stenig, och vissa delar även lerig och vattenfylld, så vi är tvungna att cykla långsamt. Det gör att vi därmed ser mycket och hälsa tillbaka på alla vi möter. Till slut passerar vi 3 Lanten kvinnor som står och samtalar p vägen, vi försöker hälsa, men får inget direkt gensvar. Vi fortsätter vår väg framåt tills vi hittar en liten affär. Här stannar vi, köper dricka och slår oss ner på det vi hittar av stolar och bänkar. Vi vet att det bästa sättet att få kontakt är att stanna, och låta byns befolkning komma till oss, i stället för tvärt om. Några barn är raskt framme, och de diskuterar ivrigt våra cyklar. Jag har hyrt en vanlig, oväxlad tant-cykel medan maken kommer med flerväxklad mountainbike. Det är den sista de är intresserade av, men de vågar inte röra den för mycket. Under tiden kommer de tre Lanten kvinnorna vi har passerat tidigare förbi. Men de nöjer sig inte med att bara gå förbi, utan stannar framför oss och mer eller mindre råglor under en 5 minuters tid. Detta bjuder jag så gärna på, jag har absolut inget emot att själv bli uttittad. Men de kommer aldrig fram till oss, och de startar ingen konversation, fortsätter till slut vidare inåt i djungeln med sina korgar på ryggen.

Senare läser jag att just denna byn är med i ett home-stay program, vilket gör mig lite undrande. Då borde de vara vana vid utlänningar, och jag blir lite nyfiken på vad det var med oss som gjorde att de stannade till och glodde.

Sen dess har vi passerat många olika Lanten byar på våra cykelturer, i varje by är det alltid några som är traditionellt klädda, så vi behöver undra länge på om det är en Lanten by eller inte. Men de verkar reserverade, och oftast negligerar de oss fullständig, vilket gör att vi självsagt respekterar deras integritet och skulle aldrig komma på tanken att tränga oss på. Men fortfarande, varje gång jag ser en Lanten kvinna passera, på gatan eller på marknaden, ung eller gammal, tittar jag en extra gång, just för att har så unika kläder i en underbar indigoblå färg tillsammans med de vita banden  runt benen och den unika håruppsättningen.

Som sista utflykt innan vi lämnar LuangNamtha bestämmer vi oss för att upprepa turen mot vattenfallet. Vi stannar vid affären, köper dricka, slår oss ner och avvaktar. Har passerad några barn innan, som har varit och badat, även dessa klädda i indigoblåa, traditionella kläder. Vi gör något vi vanligtvis aldrig gör, de fr ett lite paket kex att dela på. Vi vet, det står uppmaningar överallt att aldrig ge till barn då det uppmanar till senare tiggeri, men just detta kexpaket hade vi köpt så otroligt billigt att vi för en gång skuld tyckte det var OK, så länge de delade med varann. Barnen visar det sig, bor ett par hus efter affären, och leker och stojar utanför sitt hus. De leker  blindbock  precis så som vi själva gjorde för 40 år sen. Tyvärr missförstår mamman i huset oss, och gillar inte att vi har stannat och tittat på barnens lek, så hon smäller igen dörren demonstrativt, då hon tror att vi står och tittar in i hennes hem. Vi struntar i at besöka själva vattenfallet denna gångne, men stannar och kollar på traktorn som kommer körandet. Och vi är inte de ända nyfikna. Jag har några minuter tidigare hälsat på en trevlig, gråhårig Lanten kvinna. När hon hör traktorn, kommer hon gående och låtsas ha ett ärende, bara för att precis som vi, kolla vad som är på gång. Vi tror traktorn har gått sönder, innan vi inser att de håller på att tag av kedjorna från hjulen. Männen skrattar och pratar med oss, men tyvärr förstår vi inte ett ord, så vi kan bara nicka och le tillbaka.

Vi fortsätter inåt där traktorn kom ifrån, och möter nu en Lanten ungdom, och för första gången tittar hon oss i ögonen, hälsar glatt, och ställer även några frågor till oss på engelska. Vi upptäcker att ungdomen, småbarnen och de riktigt gamla, inte alls är så reserverade som vi först trodde. Men generationen mellan 30 och 60 år är svåra att charma. Som sista stopp i Lanten byn, svänger vi faktisk in i själva bostadsområdet. Barnen tittar storögt, de vuxna registrerar oss, men fortsätter sen med sina sysslor. Barnen däremot, har nu samlat mod, och börjar prata på knacklig engelska. De vinkar ivrig på en grabb, några få år äldre, som är bättre på engelska. Han berättar med stolthet sitt namn och var han kommer från (Ban Nam Dee). Tyvärr har ryktet gått att vi har delat ut kex, så dessa barn frågor om vi har något. Vi har ett paket kvar som vi ger dom, och ser hur de snabbt gömmer undan detta, så att ingen av de större barnen skall komma och ta det ifrån dom.

Vi cyklar långsamt vidare, och när vi passerar den andra byn, är det många barn ute och leker. De vill alla visa oss hur de kan hjula över ett snöre som kompisarna håller på huvudhöjd, och vi blir extra glada när vi känner igen grabben vi nyss pratade med (hur han hann före oss, har vi ingen aning om). Även om det är olika minoritets byar, var det riktigt roligt att barnen inte bryr sig, de lekar med varandra oavsett etnisk tillhörighet.

Den sista byn vi besöker, blir även det bästa stoppet. Vi har hittat till handverks byn där Red Thai bor. Vi är lite osäkra på hur det upplevs att vi kommer på egenhand, och tycker det blir lite jobbigt när vägen sluter mitt inne i bysamhället. Där ligger en liten affär,  och vi är på väg att köpa dricka. Då dyker de första kvinnorna upp med sina alster. Och inom kort har vi sju kvinnor och tjejer som visar fram sina produkter. Några har vald otrolig vackra sidenfärger och sidenmaterial, medan en av de yngre har ett så otroligt vackert handarbete. Det är fullständig omöjligt att se nåra knutar eller hur hon har fäst trådändarna. Vi vill absolut köpa, men priset får avgöra hur många. Vi enas sen om en klump summa, mot att vi köper en produkt av varje väverska. Det uppstår lite interna diskussioner, och sen frågor en av de äldre om vi kan betala 10.000 till, annars blir det för svårt för dom att internt fördela pengarna (de olika produkterna hade olika utgångspris). Självsagt går vi med på denna prisökningen. När handeln är avklarat är alla nöjda, och jag får lov att ta en bild av gruppen där de ikläder sig så många produkter de bara kan. Efter detta frågor vi om det är OK att vi på egenhand tar en liten promenad runt i byn, vilket vi får. Det är otrolig härlig stämning, dagen innan var det Stupa Festival, och även denna dagen är lite som en halv helgdag. Och just nu är det bara kvinnor och barn som är hemma, och det känns som om de uppskattar besöket.

Vi börjar titta oss om kring, stannar framför boule banan där två smågrabbar spelar. När vi ser att de spelar efter exakt samma regler som vi gör hemma, vill vi testa att utmana i nästa omgång. Under tiden kommer nästa utlänning in i byn, en Italienare som är bosatt i Kina. Han har ingen aning vart han är, har bara följd olika  grusvägar. Detta mötet leder till flera timmars prat om allt mellan himmel och jord, särskild om Asiens och Europas perspektiv på varann. Under tiden smiter jag i väg in till närmsta hus, där det står en vävstol, och husets kvinna skall precis börja väva. Hon visar mig hur hon gör, och jag blir djupt imponerad av hur mycket  fingerarbete  hon lägger ner med tunna sidentrådar för att få fram mönstret. Och när jag ser hur många trådar och färger som är på gång samtidigt, är det ända mer imponerande att det inte syns några knutar eller fästpunkter på det färdiga arbetet. Jag får lov att ta kort på henne där hon sitter, innan hon hämtar ut några färdiga plagg från huset, så att jag skall se hur det hon väver just nu kommer att se ut när det är färdigt.                                                                                                                                                                                           Smågrabbarna blev tyvärr bortslängda av några större killar innan vi hann utmana dem på en omgång, så vi går tillbaks till MC n. Där är det nu många småbarn som gärna visar upp sina leker för oss, och vill gärna bli fotograferade, särskilt när de direkt kan se resultatet i digitalkameran.

etnisitet7

etnisitet6

Möten, samtal och vardagsliv i LuangNamtha (from autumn 2011)

Standard

LuangNamtha lockade oss av två orsaker: Etnisk mångfald och en relativt kort bussresa dit  på hygglig vägstandard

Vi har inte varit många minuter i stan innan vi möter olika kulturer. Som närmaste granne till vårat guesthouse, ligger en minoritetsrestaurant, som jag har läst goda omdömen om. Nyss anlända och hungriga går vi direkt dit, enligt skylten skall det vara öppet, men det dyker aldrig upp någon personal, så vi ger upp och går vidare.  Nu följer vi en handmålat skylt till en restaurant som heter Papaya, den är öppen, ser trevlig ut, så vi slår oss ner. Menyn är rolig, men den tar lång tid att läsa, då här finns många spännande rätter. I tillägg några sidor med praktiska Laos fraser som vi direkt börjar öva på. De grytor som det tar 2-3 timmar att koka hoppar vi över, men efter ett tag har vi hittat kombinationer vi aldrig tidigare har smakat. När maten kommer har vi i princip glömt av vad vi egentligen beställde, men en snabb favorit är stekt bambu, smakar precis som en god kantarell röra. Men vi är lite överraskade över prisnivån, jmf med norra Thailand är maten i Laos dyr (boende däremot är otroligt billigt)

När vi skall gå passar vi på att fråga om de vet vart man kan köpa vatten biligt. Servitrisen  pekar ut lao-beer distributören på andra sidan vägen, där en låda med 12 1.5liters flaskor kostar 39.000kip och hon är säker på att även vi skall få handla för samma pris. Vilket vi får, nästan, den ena ser vart vi kommer ifrån och vill ge oss priset 39.000 medan den andra begär 40.000. Vi orkar inte bry oss, accepterar 40.000 samtidigt som vi ser att den första skäms då han vet vi har genomskådat prisbluffen. (vid varje återkommande besök har vi sen dess alltid köpt lådan för 39.000).

Vid återkommer flera gånger till denna restaurant, och pratar mycket med en av killarna, som berättar att han tillhör Black Thai och att hans släkt ursprungligen kommer från Vietnam. Självas upplever vi honom som vilken ung, fräck Thai grabb som helst, vaxspretig frissa och fräcka kläder. Hans hemby ligger utanför Oduxami, men där kan ingen engelska, så han har valt att flytta hit för att  plugga engelska kvällstid och dagtid prata engelska med turisterna som besöker restauranten. Samtidigt är han duktig på att lära oss lite Lao, så att vi kan säga några fler artighetsfraser än bara Sabaisdee. Men vi skulle behöva spendera många timmar med honom för att lära oss det mest elementära. Själv är jag nöjd med att jag kan hälsa, tacka, svara ja,  nej,  och beställa vatten. Maken är duktigare då han även kan räkna samt förstärka med jätte, jätte bra.

Även receptionisten på vårat guesthouse, berättar för oss att hans jobb egentlig är en skolpraktik, på kvällarna pluggar han engelska. På  dagarna går han mest omkring med händerna djupt i fickan utan att göra mycket, men när det är dags att ta på sig skolskjortan lyser det en helt annan energi ut av honom, och han tål att vi skojar lite om att det nu är dags att koppla in hjärnan igen. Laos är kända i Asien för att vara det absolut mest  laidback  landet i regionen, där man inte jobbar mer än absolut nödvändigt. Vi tycker dock det har blivit en liten förbättring sen förra besöket i landet,  i 2004 eller 2005. Men det är fortfarande en bit kvar till full effektivitet. En morgon är vi på väg ut ganska tidigt, samtidigt med att et par andra gäster har eller ska checka ut. Vi vill gärna betala och boka upp några fler nätter, men får som svar,  jag har inte tid med er nu för jag måste jobba .

Allt i allt stannade vi 18 dagar totalt och hade  sköna och lugna stunder ensamma med personalen under förmiddagarna, när övriga gäster hade checkat ut och nya inte hunnit checka in än. Vi bodde på Thoulasith Guesthouse, och deras stil och prisnivå passade oss bra.

Under resans gång har vi lyckats bli lite  mindre  vilket i sin tur gör att några kläder har börjat bli allt för stora. På hotellet första kvällen demonstrerar vi problemet (vilket skapar god stämning och mycket skratt) och undrar om de vet vart vi hittar en lämplig skräddare. De rekommenderar morgonmarknaden. Så vi beger oss dit nästa morgon och hittar två grabbar direkt innanför porten, den ena fixar skor, den andra sitter med en symaskin och lagar kläder, väskor etc. Vi förklarar problemet och han förstår, men litar inte riktigt på att vi har lyckas ge honom det rätta måttet. Så han dubbelkollar båda en och två gångar innan han låter oss gå. Morgonen efter lovar han att shortsen skall vara klara. Vi hittar tillbaka, han har gjort ett kanonbra arbete till ett så otroligt billigt pris (10.000kip) så vi betalar med glädje det dubbla. Sularna på mina plastsandaler har börjat lossna, så jag frågar kompisen om han kan fixa även detta? Grabbarna tar fram ett par stolar till oss, och det är detta vi gillar. Att under en stund bara sitta  mitt i verkligheten  och observera livet förbi. Vi är nöjda att det tar lång tid, och att skomakarkillen limmar, torkar, limmar, torkar många gånger innan han tycker resultatet är bra nog. Vid vårat första besök på marknaden dagen innan, var några småbarn livrädda för de stora  jättarna , men i dag, när vi sitter lugnt ner, vågar många barn sig fram, några börjar till och med busa lite. Skorna blir klara, igen ett kanon arbete, för endast 2.000 kip. Igen betalar vi med glädje det dubbla, får vi ett schysst pris från början har vi inget problem att betala mer. Men de gånger vi genomskådar att vi får ett särskilt förhöjd  farang  pris, då betalar vi aldrig ett öre mer.

Morgonmarknaden återkommer vi till ofta, och bäst blir det när vi går in från baksidan. Då hittar vi fruktförsäljare med fasta priser uppsatta, vi köper goda och billiga majs våfflor och upptäcker att lägsta valutan  faktisk är 500kip, så billigt har vi aldrig fått något innan. Vid ett tillfälle känner jag en liten hand kommer smygande mot min. Första reaktionen är att jag tror det är en ficktjuv, men när jag vänder mig om står där en liten grabb som har blivit framskickat av sin mamma för att hälsa på oss. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur man hälsar när man tar i hand. Maken räddar situationen och gör stor succé bland barn och vuxna när han böjer sig ner och tar sig tid att  prata  med barnen, ge dom var sin clementin och hjälper dom med skalningen. Jag står några meter bakom, och njuter av alla  torgtanterna  som har samlats och försiktigt följer med. Och mamman som skickade fram sin grabb, sitter stolt och tycker han klarar sig riktigt bra.

Bästa sättet att uppleva omgivningen på är att cykla runt. Vi har en del olika kartor, ingen visar exakt samma vägar, för inte att snacka om broar. Och ibland är det kanske inte så konstigt att vi inte hittar den utritade cykelbron, då den fortfarande inte är uppbyggd igen efter regnsäsongen. Vi observerar hur lokalbefolkningen vadar över, med cykel, och att det inte alls är djupt. Vi inser att även vi kan klara det. Så några dagar senare är vi tillbaka, på cykel, döm av vår förvåning när det nu finns en bro på plats. Efter att ha sätt hur snabbt denna bron blev uppbyggd, vill vi testa en alternativ väg och bro tillbaka. Har ganska god koll på vart vi bör svänga, men för att vara säkra frågar vi en förbipasserande om det är denna vägen. Svar ja, men väg och väg, det är snarast en smal ko stig. Men vi ser att det kommer en bred väg där framme. Bara ett problem, här finns ingen bro. Några grabbar sitter en bit bort på en flotte och jobbar med några vattenledningar, och vi frågar om det går att ta sig över. Exakt vad de svarar, vet vi inte, men på kroppsspråket och leende verkar det som  inte vet vi, testa själv.

Vi börjar att gå ut med cykeln, men vattnet är ganska djupt och strömt. Ny taktik, jag står kvar med båda cyklarna, medan maken vader över. Grabbarna på flotten har hela tiden full koll på oss. Maken kommenterar att han kan klara att komma över, men tror inte jag skall klara det torrskodd. På andra sidan har vi fått en åskådare, jag hoppades han skulle vada över så vi ser hur vi skall göra. Då kommer en grabb ut från samma stig vi kom, han tar snabbt av sig shortsen och börjar vada över, lite längre ner än där vi testade. Vi ser hur högt vattnet går på honom, och bestämmer att detta är ingen problem. Maken först, och medan jag börjar tömma cykelkorgen på grejor (stor risk att cykel korgen kommer under vattnet) får jag oväntad hjälp. Grabbarna som hela tiden har haft full koll på oss, kommer nu till undsättning med sin bambuflotta. Jag får kliva upp och lyfta upp min cykel, och sedan har jag nog med att hålla balansen. Under tiden har tre damer anlänt till andra sidan, och vad de skrattar gott åt oss, först min man som själv kämpar på med sin egen cykel, och sen ända mer åt mig, där jag står ostadigt på flottan. Som tack för hjälpen vill jag gärna ge grabben en liten peng, men han bara skrattar och vägrar ta emot betalning för  flotturen .

En annan dag vi har varit ute och cyklat, är målet att besöka den nya stupan. Men innan dess behöver vi en paus. Mitt i bostadsområdet hittar vi en liten kiosk med stenbord och bänkar på utsidan. Tjejen är på väg därifrån, men låser upp och säljer oss de två kylda dryckerna hon har. Sen sätter vi oss vid stenbordet i skuggan och bara tar det lugnt. Kollar lite på barnen som passerar på vägen utanför, men gör egentligen ingenting. I ögonvrån har jag märkt att vi inte längre sitter ensamma, grannkvinnorna från de övriga småaffärerna har även di slagit sig ner. Men så pass vana är vi vid Isaan kulturen, att det känns naturligt att lugnt bli sittande. Efter ett tag blir vi tilltalade lite försiktigt. En skolgrabb har slagit sig ner, om pratar bra engelska. Han undrar vart vi kommer  ifrån, vad vi heter och om vi kan lite Laos. Maken visar det lilla han kan av thai/Laos och börjar prata maträtter, varvid alla damerna vid bordet följer med och skrattar hjärtligt varje gång de känner igen ett ord. Under tiden kommer det tre fnittrande tjejer nerför backen från stupan, skolgrabben tror de är kineser, japaner eller koreaner. Tack vara att vi sitter vid bordet stannar de till vid affären, kollar sig omkring, men handlar inget. Damerna vinkar till dom att de kan slå sig ner, och grabben får börja en ny utfrågning. De är kineser men endast en av de pratar lite engelska. Men vi fattar att de har varit uppe vid stupan och blivit välsignade och de är på strålande humör. Sen bryter de mot de flesta Lao regler som finns. De har himla roligt av att vi är mycket brunare än dom (kinesiska tjejerna)och att vi även har håriga armar, särskilt maken. Varav den ena tjejen sätter sig tätt mot honom, och ber kompisarna fota. Jag håller mig undan, men har roligt av de förskräckta blicken de övriga runt bordet ger mig. Ett par av de tydliga  Do & Don t  i Laos är att aldrig kramas eller pussas offentlig, och aldrig ta kort av någon utan att först fråga, och aldrig beröra någons huvud. För oss var det en kul upplevelse att se att de inte bara är vi västerländska turister som då och då uppträder lite fel.

På en av våra MC turer beger vi oss söderut. Har halvt om halvt ett mål, en Khmu by, som i samarbete med turistbyrån erbjuder homestay och lokal guidning. Vi närmar oss byn, och utanför en liten kiosk/affär sitter ett gäng som vinkar. Vi vänder och stannar, och de undrar vart vi är på väg. Ingenstans svarar vi, men vi stannar gärna och handlar lite dricka om det går bra. Tjejen som driver stället pratar riktig bra engelska, men hon tar samtidigt ett kraftigt överpris för drycken hon säljer. Senare under samtalets gång upptäcker både hon och kompisarna att vi direkt genomskådade överpriset, men valde att inte kommentera.

Det vi uppskattar är samtalet om turister i Thailand och Laos. Hon berättar att hon förra året åkte en vecka till Thailand för att se om hon kanske kunde få några bra tips på hur de kunde locka fler turister till sig. I början är vi alla försiktiga med åsikter, men då det kommer fram att hon åkte till Pattaya (naturligt då det var Thailands första och fortfarande en av de största turistorterna) berättar vi att vi aldrig har varit där och troligen pga. dess rykte aldrig kommer att åka dit. Då berättar hon ärligt om sina egna intryck, hon verkligen hatade varje dag hon var där, och hon vill aldrig någonsin ha den typen av turister med sig tillbaka. Jag frågar då lite försiktigt om hon har mycket kontakt med turister i dag,  vilket hon bekräftar. Vi har pratat mycket om  bra  och  dåliga  turister och frågar därmed hur hon skulle klassificera dessa. Svaret chockar oss, endast 40% av de som besöker hennes by klassificerar hon som bra. Och då tyckte ändå vi att de flesta av de turister vi har sett i LuangNamtha har verkad tillhöra den bättre sorten.

Kan även konstatera att den nidbilden som ges av oss västerländska turister inte är särskilt bra. På färglada affischer visar man  Don & Don’ t i Laos  och den typiska turisten är tatuerad, röker, verkar gapig och skrikig, samt går jämt klädd i endast i badshorts och linne. Vi tyckte kanske denna bilden var lite ensidig och orättvis, men den dagen vi flyger till huvudstaden Vientiane, vad möter oss i ankomsthallen, om inte 4 vita grabbar i plastsandaler, badshorts och linne (och kom då ihåg att Laos inte har några stränder).

Från Gyllene till Gröna Triangeln (from autumn 2011)

Standard

Jag är barnsligt förtjust i att fysisk titta på en nationsgräns och finner dessutom gränshandel/gränsmarknader fascinerande. Kanske är det barndomens utflykter till handelstältet vid Svinesund och kunskapen om vad som dolde sig bakom skylten  “Hönan Agda”  som gör sig påmind. Under de veckor vi har varit i Övre Mekong området, har det blivit många gränser. Några till beskådning på avstånd, andra som vi faktisk har passerat.

LT1ELuang NamTha provinsen i norra Laos kallas för den gröna triangeln, med sina kilometerlånga gränser mot båda Kina och Myanmar. När vi tittar på kartan hur några av vägarna går, inser vi att vi bitvis verkligen har kört parallellt med Kina, utan att hitta någon skillnad. Naturen är den samma på båda sidor om landgränsen. Det lever även en elefantflock här i gränstrakterna som är bland de sista överlevande kinesiska elefanter. Tre månader varje år, när det är säsong för sockerrör, vandrar de över till Laos för att kalasa, till lokal befolkningens stora förtret.

10 km från Muang Sing (ett av distrikten inom LuangNamtha provinsen) ligger en mycket trevlig gränsövergång. Tyvärr är det bara kineser och laoiter som får passera genom denna, övriga nationaliteter får välja den internationella övergången vid Boten. Men åka och titta är tillåtet, och vi gillade starkt volleyballnätet som stod uppspänd med Laos flagga på ena sidan och den Kinesiska på andra sidan. Snacka om att spela landskamp varje gång! En otrolig trevlig polis kommer ut och vi blir stående en lång stund och prata. Kinesiska flaggan på andra sidan volleyball nätet betydde inte riktig Kina som vi trodde, då de har ungefär en kilometer buffertzon mellan in/ut stämpling i Laos och in/ut stämpling i Kina. Vi fick inte lov att fotografera här, så även om vi hade parkerat lite framför  Stop  markeringen i vägen, var det så långt vi kom. Han ville inte att vi skulle gå några hundra meter in  ingenmanslandet . Och kunde heller inte erbjuda oss att spela volleyboll på den  kinesiska  sidan av nätet.

Den internationella gränsövergången var annorlunda. 7 km innan själva gränsen kom tullen. Vi var osäkra på om vi måste vända, men en kinesisk affärsman sa åt oss att bara fortsätta. Vad vi kom in i efter tullen vet vi egentligen inte. Gränsstaden Boten, ligger i Laos, och den ser ut som vilken typisk Laos by som helst. Men restauranger och affärer längs vägen var endast skyltade på kinesiska. Och när vi når det sista backkrönet nås vi av en overklig syn. Det är som en färgglad spökstad. Moderna, färglada hus med nya, fina avenyer. Men det är i princip allt. Vi åker in i området, på väger med engelska och kinesiska namn, men allt vi ser är tomma hus. Vi vet inte om det är nybyggen som inte är färdigställda eller vad det är. Ett ställe har en kinesisk vakt, han pratar tyvärr ingen engelska, så vi blir inte riktigt kloka på vad det är för lokal han vaktar. Men vi får lov att titta in,  och ser en stor sal/foajé med stora guldglimrande ljuskronor i taket. Förövrigt tomt, inte en människa. Några av husen är lägenheter, tvätten utanför varje fönster avslöjar det. Tvärgatorna i mellan är uppbyggda med affärslokaler vägg-i-vägg, men de flesta portarna är plomberade, och vi ser endast en kiosk och en guldsmedsaffär som faktisk är i gång.

Vi har under vår vistelse blivit känd med en av de lokala turistguiderna i NamTha. Vi går dagligen till samma restaurant för att äta nudelsoppa på och vi har alla samma bord som favorit. På det viset har vi börjat prata, och vi har hittad en bra källa för kunskap om området vi vistas i.

Men även denna vår nya kunskaps-källa är inte riktig säker på vad de kinesiska byggen på Laos sida av gränsen är, men tror det har varit ett gigantisk stort kasino, som nu har stängd igen, men han var inte riktig säker på orsaken till att det stängdes (dåliga affärer eller politiska beslut). Vi tycker allt är konstigt, overkligt, och undrar samtidigt hur många skoltimmar man kunde gett barnen i Laos för summan av dessa skrytbyggen.

LT1FSjälva gränsen är vacker, ingången till Laos är en stor guld stupa. Här är det ingen som bryr sig om att vi går runt och fotograferar, och det är heller inga problem att uppsöka toan, även om den teoretisk ligger bakom stämplingslinjen. Men vi har inget Kinesisk visum, så längre än så här kommer vi inte just nu. På vägen tillbaka stannar vi och köper lite frukt hos någon av de otalliga små handelsbodarna, men någon riktig stor gränsmarknad så vi aldrig. Eller så hade den stängts för dagen. Bara flera igenbommade byggnader blandat med kasinon eller karaoke barer, och några kinesiska restauranter, men när vi stannade och ville äta, vinkade de oss bara vidare.

Til slut några ord om gränsövergången mellan Chiang Kong, Thailand och Hua Xaiy, Laos. Allt fungerade klockrent, ingen korruption, eller försök till korruption. All priser enligt uppsatta listor. Vår ända otur var att vi hamnade bakom ett stort holländsk ressällskap, så kötiden för att stämpla oss ut av Thailand blev mycket längre än förväntad. Efter utstämpling, är det bara att gå ner till hamnen, köpa biljett, och hoppa ombord i närmsta longtail båt, som kör oss till andra sidan. Där hoppar vi ut, svänger höger och ställer oss i visum kön. Efter att ha fylld i alla papper, står jag kvar med våra pass i visum kön medan maken ställer sig i växlingskön. Allt eftersom personalen hinner igenom högen med pass, kommer de ut till oss i kön och plockar in nya handlingarna. Inga konstigheter, inga frågor, även om viss info inte var särskilt noggrant utfylld, så som adress och kontakt person i Laos etc. Inne på kontoret sitter det tre stycken och jobbar intensivt, den första kontrollerar ifylld information den nästa klistrar in visumet och stämplar passet, medan den sista visar upp passet i betalningsluckan, och när han har identifierad att det är rätt person som tar emot rätt pass, betalar man visum avgiften, som varierar beroende på medborgarskap. För våran del betalde jag 35US$ och maken 31US$. Innan vi får komma upp i själva Hua Xaiy, måste vi visa upp passet genom en sista kontroll, men denna är nödvändig då man teoretisk sätt kunde ha tagit raka vägen ut efter båten.

Nu har vi flera möjligheter att välja på, 12:30 avgår lokalbussen mot LuangNamtha, men vi kan även väljas att stanna en natt eller två i Hua Xaiy, eller hoppas på att bli uppraggat av en minibuss som skall åka direkt. Vi väljer det sista alternativet, betalar ett överpris (tariffen i hamnen visar tydligt 70.000kip per person eller 700.000kip för hela bussen, medan lokal taxan för egna befolkningen är 50.000kip) då han garanterar att han är på väg direkt. Skall bara plocka upp två passagerare som redan köpt hela resan från Thailand. Så vi följer med, frågar säkert 10 gånger till om han verkligen skall köra direkt, vilket han skall. Vi hinner knappt köpa oss en lunch baguette på gatan innan han ber oss snabba på för bussen skall åka. Från början är vi 5 utlänningar och 1 Laoit. Undervägs kommer det på två Laos tjejer till, men det är allt.

3.5 timme senare är vi framme, tja nästan framme, vi har stoppat på busstationen 8 km utanför stan, där alla stora bussar måste stanna. Men vi vet att det finns en busstation i stan för minbussar, och att minibussarna vanligtvis kör dig till ett visst guesthouse eller resbyrå. De övriga utlänningarna går av, alla Laos passagerarna sitter kvar + vi. Tjejen bredvid mig pratar bäst engelska,, så hon för talan för de andra. Detta är LuangNamtha busstation, ja säger vi, och rör oss inte. Tidigare under resan har hon berättad för mig att hon också skall till LunagNamtha, så vi vet att minibussen kommer att åka in med lokalbefolkningen så fort alla utlänningar har gått av. Till slut ringer de till resebyrån i Hua Xaiy, och vi pratar med ägaren och förklarar att vi gick med på att betala överpriset, just för att bli körd från dörr till dörr. Svaret blir att minibussarna inte har lov att köra in med utländska turister till LuangNamtha, men han lovar att betala Tuk-tuk resan för oss in till stan. Nu är våra argument slut, vi får pengar till tuk-tuken, minibussen drar iväg, och vi får fortsätta den sista biten av resan i en öppen, dammig bil.

Ny i stan och ny i landet är det bara att gilla läget, och när det gäller typiska turist grejor, är det oftast olika priser för oss jmf med lokalbefolkning. Lyckas du däremot komma helt utanför turiststråken, har du möjlighet att bli erbjuden Lao pris, eller när du köper vardagliga varor eller tjänster på morgonmarknaden, får du också Lao priser. I övrigt när du handlar dricka i lokala affärer eller äter nudelsoppa på enkla gatuserveringar, får du garanterat betala ett högre turist pris jmf med lokalbefolkningen.

Vientiane till Udon – en 8 mils het cykeltur (from autumn 2012)

Standard

Vaknar redan kl 6 trots en dålig nattsömn. Resfeber! Hur kan man ha resfeber när man rest konstant i över tre år?

Är visst lite nervös inför dagens etapp. Vi ska cykla till Udon Thani. Norra Isaans största stad. 8 mil rakt söderut via Friendship bridges båda gränsstationer.

Väderprognosen för dagen lovar 38 grader i skuggan. Vilken skugga? Här finns väl ingen skugga. Inte ett moln på en vecka. Sol i zenit och absolut inga vackra Vietnamträd-boulevarder.

Våra thai-kinesiska cyklar är av järn men väger bly och har redan börjat gå sönder. Ska de och vi med full packning klara resan?

Kl 7:30 checkar vi ut och påbörjar resan ut genom rusningstrafikens Vientiane. Vi har laddat upp med varsin stor nudelsoppa med massor av chili- och örtkryddser, för att få i oss så mycket vätska och mineraler som möjligt. Ett 4 pack vatten i cykelkorgen, köper vi för våra sista icke växlingsbara kip. Vattnet bör räcka till gränsen iallafall. Därefter har vi thailändsk hårdvaluta.

Temperaturen är redan 32 grader.

Vägen ut genom Vientiane kantas av hårdbeväpnad polis och militär. Orsaken stavas Tony Blair, som hedrar staden med en visit, och förhoppningsvis nya biståndspengar eller affärskontrakt. På Rivningstomten mitt emot hotellet har ett k-pist beväpnat kompani slagit läger. De vinkar glatt godmorgon, då vi cyklar förbi. Vi möter fyra olika TV-team som är ute och förbereder bästa vinklarna för statsbesöket. Tre av kamerorna vinklas snabbt mot oss – Två falanger med vietnamesiska rissäckar på pakethållarna. Det borde roa den nya TV-tittande medelklassen.

De ytterst få asiatiska cyklister vi möter är alla fattiga bönder. Vi får några positiva tillrop (tror vi) och hälsar glatt tillbaka. Resan ut ur Vientiane går annars lite trögt. Trafikstörningar gör tempot ryckigt och knäna får bekänna färg med ständiga inbromsningar och nystarter. Vi undrar om vi kommer klara 6-7 timmar i den allt hetare trafikmiljön.

Kl 8:45 Gränsövergången till Thailand går dock oerhört smidigt. Så smidig att vi helt plötsligt ligger före tidsplanen. För dem utav er som rest mellan Thailand och Cambodja vet vilken mardröm gränsövergångarna i regionen kan vara. Här mellan Laos och Thailand är den perfekt. Av bara farten får den ena i ressällskapet 30 dagars visum istf de vanliga 15 dagarna (tyvärr upptäcktes ”felet” då andra halvan av ressällskapet skulle få sin stämpel)

Vi cyklar glatt över Mekongfloden med filmkameran påslagen. Här råder formellt cykel och gångförbud, men både lokalbefolkningen och gränspolis visar tummen upp till vårt kämpande.

Så fort vi kommit över och påbörjat de återstående dryga 5 milen på Thailänsk sida får vi ett fantastiskt moraliskt stöd. När vi cyklar utefter National Highway no 2, formligen hurras vi fram, särskilt i de förvånansvärt långa uppförsbackarna. Man skulle kunna tro att vi cyklat Vätternrundan eller sprungit Göteborgsvarvet. Så många lyckönskningar, tummen upp och tut-hälsningar. Thailand är verkligen de glada leendenas land.

De glada tillropen gör att vi för en stund glömmer att vattnets sedan länge är slut. Vi har visserligen redan druckit drygt 3 liter var men det räcker inte. Huvudvärken och illamåendet påminner oss snabbt om allvaret i vätskeslarvet.

Vi stannar till på en fullservicemack. Beställer varsin enorma Is-cappucino och ytterligare 1,5 liter vatten var, och softar en kvart i skuggan. Sådärja, nu kan vi tom kissa ut några droppar.

Klockan har precis passerat tio och värmen börjar bli allt mer påtaglig. Vi har minst två tredjedelar av resan kvar. Dags att cykla vidare.

Med så mycket koffein och energimättad dryck i kroppen går nu cyklingen hur enkelt som helst. Helt plötsligt känns det som Koratplatån lutar. Vi har mentalt flera kilometers nedförsbacke. Eventuella uppförsbackar känns löjligt lätta. Nu njuter vi helt och hållet av landskapet, dess risfält, tapiokaodlingar och otaliga tempel som rusar förbi.

Helt plötsligt har klockan hunnit bli 12 och först nu börjar ben-, rygg-, mag-och rumpmuskler komma med invändningar. Vi behöver en paus, men naturligtvis råkar vi just nu vara mitt ute i ingenstans. I Thailand behöver man sällan gå mer en 25 meter för en restaurang. Nu är det helt plötsligt ödemark. Och vi har en låååång tung uppförsbacke framför oss. Bilar, bussar och lastbilar svichar förbi oss. Då hör vi plötsligt ljudet en glass-MC, dvs Thailands motsvarighet till hemglass. Var är den?

Neeej, den är på väg i andra riktningen på motorvägen. Skit också!

Men vad gör den. Jo den har sett oss. Den kör ner och korsar motorvägen och kör oss till möte.

Glass har aldrig smakat bättre

Glass har aldrig smakat bättre

Mitt i resans värsta passage, i en uppförsbacke, i ödemarken köper vi oss alltså de två största och fetaste strutarna som erbjuds, och formligen njuter. Återigen, detta är så Thailand. Gött mos!

Återhämtningen går dock allt trögare så efter ytterligare någon timme senare stannar vi för en lunch. Ny nudelsoppa, med extra allt; salt, socker, chili, örter. Dock inte för mycket nudlar och kött, då kommer magen explodera i värmen.

Vi sköljer ner maten med massor av vatten och Colaaaaa.

Efter lunch är det bara 15 km kvar, men nu känns det tungt. En resort 13 km innan Udan Thani lockar med mjuka sängar och vattenpalats. Vi gissar på att temperaturen nu är minst 60 grader i solen där vi hela tiden uppehåller oss, så ett bad vore underbart. Vi inser dock att stannar vi nu så orkar vi inte cykla vidare igen. Vi biter ihop. Strax närmar vi oss så staden. Nya tummen upp och glada välkomnanden gör resan lite lättare. Dessutom glädjs vi skadeglatt av en trafikstockning som gör att alla bilar och bussar står still medan vi kör förbi.

pedal kraft lönar sig

pedal kraft lönar sig

Mängder av glada tillrop då vi i våra saltindränkta kläder cyklar förbi alla dem som tidigare kört förbi oss. Nu måste vi visa skandinavisk sisu. Ja, vi har cyklat hela vägen. Nej, vi är inte ett dugg trötta. Vientiane i morse. I morgon kanske Korat… Det här gör vi varje dag.

Strax är vi dock förbi kön och det visar sig vara tåget som orsakat stockningen. Strax är vi återigen omkörda igen, och vi kan dra ner på tempot igen. Men nu är staden nära och vi kan tillåta oss att känna efter hur kroppen svarat. Vader, knän, lår, rumpa, rygg och mage är klart medvetna om att dagen varit lite tuffare en vanligt. Så fort vi hittat ett bra hotell ska kroppen få sig en belöning. Minst två timmar massage, ska den få. Två timmar underbar thailändsk massage…