Creative Thai Design with Swedish Brand

Image

Found this drink in the menue of Urban Bamboo Hostel in Khorat, a new place with a lot of efford on design, but unfortunately less on function.

image

The first room we stayed in had the biker theme, with bking lanes painted all around the room, so we didn’t even miss that the room lacked window. But we did wonder why it was a bicycle inside of the room (?) Our next room had window, and a basket theme, 3 basket balls and a basket ring on the wall, in case you wanted to play during the night. All rooms had also a special thai-edition of Monopoly, but it was to difficult for us to play as we didn’t understand from the drawn card if we should receive or pay money. But a very nice detail of the room interior.

Even though we liked the designs we can never stay here again since the plastic wrapping used to protect the madrass during transport and storage was not removed. It was not a comfortable sleep we were offered on a plastic wrapped madrass!

So next time, please remember to combine functionality with the designs.

Follow the Elephant tracks in Isan

Standard

 

15 Rai of water melon, almost ready for harvest, was eaten by a group of elephants one morning, close to the village where our family has their house. The same day the more adventoures (i.e. swedish) part of the family was out on an elephant treck themselve, by motorbike around the sea in  the nearby national park. One Girl in the family is now working in this national park and had been out with the rangers several times and seen wild animals, and she pointed out the direction where she had seen a large group of elephants, including several baby elephants.

So, did the meet any? Not face-to-face, but the smell was strong and both the Elephant track as well as the Elephant dropping was fairly fresh. And the elephant grass ahead of them seem to be moving….

 

We have spend one week in the small Isaan villiga Ban Rat Samaki. New years eve was celebrated in thai-style. Everyone brought a small gift (nicely wrapped) and then it was a lottery.   The challenge was to buy a gift that would please both adults and children, but it was good mood and a lot of laughter during the lottery, so I think most of us manage pretty well.

One day we went on a tour to the Jim Thompson farm. The farm tour contains different parts, including exhibition and education of Isaan architecture and Isaan villages. Since our travel company were all Isaan woman they could teach us more by sharing childhood memories of the heavy farming job they need to help out with. So we all put our passion and enthusiams on the beautiful flower and pumpkin fields. At the end of the farm tour we all enjoyed the tasting of Tea and sweets made of mulberry. (Mulberry leaf is used for feeding the silk worms)

The last day we visited the winter-land in one of the shopping malls, the youngest girl had asked for a vist here every day the last three weeks, so finally everyone got the opportunity to play around, throw some snow balls and ride the ice-slide.

DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG (from spring 2010)

Standard

27/12-8/1

Efter 3 veckors semester med familjen, är det dags för de andra att åka hem till Sverige och vintern, medan vi fortsätter vår resa runt i Thailand ett tag till. Korat är närmste storstad för oss, och därmed det perfekte ställe för nästa avstamp. Vi trivdes så bra i Chang Mai, så vi funderar på att hålla oss i de nordliga delarna ett tag till. Valet för  nästa stopp blir därmed Nong Khai, gränsstaden mot Laos. Vi har varit i Nong Khai för några år sen, och minns staden som väldig laidback och trivsam. Och det skall gå att åka dit med tåg från Korat. Därmed beger vi oss ut på biljettjakt.

Utanför hotellet hittar vi en TukTuk, och vi säger vi skall till järnvägstationen, och han ler och nickar och kör oss till Bussstationen. Vi tar fram kartan, och pekar på järnvägsstationen, varmed han skrattar och ber om ursäkt, innan han kör vidare, denna gången till järnvägstationen Korat är en ganska stor stad, men inte särskild anpassat för utländsk turism. Så när vi kommer in på järnvägstationen är absolut all text enbart på Thailändska. Det är komplett omöjligt för oss att tyda destinationer och tider. Som tur är, finns en liten lucka med turistinformation, som är till för att hjälpas oss utlänningar. Vi frågor om det är härifrån tåget till Nong Khai går (Korat har två järnvägstationer och vi var inte riktig säkra på om vi var på den rätta), men de svarar nekande, senare förstår vi att nekande like mycket tydde på att de inte förstod vår fråga. Så vi testar den vanliga biljett luckan, och hoppas att de kan lite engelska. Här får vi besked att det går tåg till Nong Khai från denna stationen med avgång 06:20, men när vi vill köpa biljett till nästa dag, får vi svar att det inte går. Inget förköp möjligt, man måste köpa biljett samma dag som man skall åka. Detta tyckte vi blev lite väl osäkert, så vi ändrar snabbt planerna till  att resa vidare med buss istället för tåg, och tar en ny TukTuk till busstationen.

Vi börjar på avdelningen för de statliga bussarna, och frågor efter buss till Nong Khai. I lucka nummer 12 köper man biljett, men där får vi som svar att alla busser fram till och med sista december är fulla.  Nu gäller det att snabbt memorera Thailanskartan, och pröva komma på ett nytt resmål, som samtidigt befinner sig på lagom reslängd från Korat. Det får bli Östkusten istället och vi testar med Trat (närmsta stad om man ska till Koh Chang). Ja, det går buss till Trat, men vi måste över till avdelningen för de privata bussbolagen. Innan vi köper någon biljett bestämmer vi oss för att ta en titt på hur bussarna till de olika destinationerna ser ut, så att vi kan välja ett bolag med bekväma bussar. Det visar sig att den absolut bästa bussen går till Hua Hin, och platserna längst fram på övre däck är tillgängliga. Jaha, då får det bli sydvästthailands östkust med nästa stopp i Hua Hin.

Med tanke på att vi är mitt i absolut högsäsong, några dagar innan nyår, känns det säkrast att boka boende i förväg. Via AsiaRooms hittar vi ett boutique hotell som heter AliBaba, som enligt deras karta ligger strax söder om Sofitel, i Hua Hin. Detta passar oss perfekt, så vi slår till. Efter att hotellet är bokad, vill vi kolla adressen en extra gång, så att vi är säkra på att vi skall hitta. Då börjar vi bli lite fundersamma, för adressen ligger långt söder om Hua Hin, och inte alls där det var utmärkt enligt bokningssajtens karta.  Men just nu är det inget vi kan göra, annat än hoppas att vi hitttar det.

Dagen efter ger vi oss i väg, vi träffar på samma TukTuk förare utanför hotellet som dagen innan, och han känner igen oss. Vi säger bussstationen, och han nickar och ler och kör oss denna gången direkt till järnvägsstationen! Efter lite diskussion och pekande på kartan, nytt skratt och en ursäkt, och vi kommer fram till busstationen och kan gå ombord på 1:a klass bussen till Hua Hin. Platserna längst fram är perfekta med god plats till benen, men att titta ut genom framrutan kan vi glömma, för där hänger en stor TV. Men själva stolen är bekväm, så vi fäller ut fotstödet och startar det första massageprogrammet, medan bussvärden delar ut vatten och kex. Och prick 10 avgår bussen mot Hua Hin, och vi har nog aldrig åkt med en buss i Asien som klarar att hålla tidtabellen så bra. Och då har vi även hunnit med ett lunch och toa stopp, där de lyckades få hela bussen klar inom 20 minuter.

7,5 timmar senare, exakt enligt tidsplan, så närmer vi oss Hua Hin, och mitt i staden, stannar bussen i en korsning och många går av. Så gör också vi, då vi ser att det finns flera taxibilar utanför. Först frågor vi en MC-taxi om AliBaba hotell, men de skakar på huvudet och känner inte igen namnet. När vi läser upp hela adressen, berätter de att det ligger 40 km söder om Hua Hin, och rekommenderar oss att ta en vanlig taxi i stället. Som tur är känner taxibolaget till AliBaba, och efter lite prutning på priset är vi på väg. Vi passerar snabbt det området där vi trodde hotellet låg enligt bokningskartan, sen bär det söderut. Efter ett tag har vi passerad alla, för oss kända punkter i södra Hua Hin, och efter det att vi har svängt av väg nummer 4, fortsätter vi i 15-20 minuter till, längre och längre ut bland åkrar och torka. Då och då dyker det upp några skyltar för olika resorter, men vi ser aldrig namnet AliBaba. Men vår taxiförare verkar ganska säker på vart han skall, och vi är nöjda för att vi valde honom istället för MC taxi denna gången. Så till slut är vi framme på en strandpromenad, där vi hittar AliBaba. Här får vi ett varmt välkomnande av personalen, som berätter lite om stället och vad som ingår. AliBaba består av 20 rum, och har funnits i 6 månader. Vi får ett härligt tyst rum med inredning som går i vitt och limegrönt, underbara sängtäcken, fri WiFi och stor Tv + DVD spelare. I receptionen hyr man film (gratis) och trampcykel ingår i rumspriset.

Så vart har vi då hamnat? Jo vi är söder om HuaHin, nära Pranburi stad, och hotellet ligger ungefär en mil söder om fiskebyn Paknampran. Första dagen cyklar vi längs strandpromenaden, där hotell och privat villor blandas med enkla fiskbodar och en och annan obebyggd tomt. I princip ingen trafik, och så länge vi har vinden i ryggen går allt som en dröm. Vägen tillbaks är lite tyngre, men de finns många ställen att stoppa på för en massage. Åker man i motsatt riktning, kommer man till en grotta, och efter det ett nytt lite fiskesamhälle, där det känns som alla invånare är delaktiga i rensningen av fiskgarn. Man kan sen fortsätta vidare söderut,vägen följer vattenlinjen och vi passerar långa sträckor där det enda som syns är vit strand och azurblått vatten. Då och då kommer det en liten sträcka där det finns några resorter, men där emellan är det mest strand och hav.

Vi trivs verkligen fantastiskt bra här. Några mils cykling i solen varje dag med uppfriskande badstopp och laidbackatmosfär får oss att minnas hur strandlivet i Thailand var innan massturismen. Vi har redan förlängd vår vistelse och stannar ett tag till innan vi beger oss vidare söderut.

Vardag i Thailand med paus-knappen intryckt (from spring 2011)

Standard

Vi har de senaste veckorna upphållit oss i, enligt vårt tycke, det ”Riktige Thailand”. Mer detaljerad betyder det Isaan området i Nord-Östra Thailand, och Nakhon Ratchasima eller Khorat som stan också kallas. Khorat är ungefär på samma storlek som Chiang Mai, och båda tävlar om epitetet Thailands andra största stad. Chiang Mai lever mycket på turism, och där kände vi tydligt av lågkonjunkturen när vi var där i Oktober 2010. Khorat på sin sida är en thailändsk stad – för och av thailändare, och här märker man ingen lågkonjunktur. Våra planer var att endast passera Thailand på vår väg från Sumatra och tillbaka till Kambodja, men så har det inte riktigt blivit.

 

Varför?? För att vi denna gång har lärd oss att hitta i stan. Första gången vi besökte Khorat för ungefär 10 år sen, kunde i princip ingen här prata engelska och alla skylter och information var endast på Thailändska. Numera pratar nästan alla vi träffar på, några ord engelska, och skyltar och kartor finns även de på engelska. Men det som gör att vi trivs så bra denna gång är att vi har lärd oss hur den lokala kollektivtrafiken fungerar. Songthaewer (en form av pickup med två långbänker under tak bakpåpå flaket), med tydligt linje nummer från 1 till 20 åker olika väger inom stan. Enkel resa kostar 8baht. Nummer #6 åker till ”The Mall” (Khorats största shoppingcenter) och nummer #1 åker till järnvägstationen, övriga rutter är vi inte lika säkra på, men vi chansar gärna. Några gånger har vi kommit långt ut i fel riktning, men för det mesta kommer vi någonstans där vi känner igen oss. Och vi gillar att hoppa på en bil bara för att se vart vi hamnar. På detta sätt har vi bl.a. hittad fina parker och rekreationsområden, nattmarknader och flera stora tempel.

 

Vi gillar thailändsk mat men fullständig älskar isaan maten. Det är den andra anledningen till att vi fortfaranade är kvar. (Den tredje orsaken är prisläget – här är billigt att leva. Och den fjärde anledningen är att alla vi möter här är väldigt trevliga och välkomnande). Tror inte jag någon annanstans i Thailand hittar så många matserveringar som här. Varje kväll på gatan utanför vårat hotell, dyker det upp ett 10-tal mobila kök som serverar olika former av nudelsopa, eller olika former av kyckling/anka/fläsk tillsamman med en tallrik ris. I tillägg öppnar några ”hål i väggen” restauranter med fantastisk isaan mat. Vi njuter av laab, spicy sallad och papaya sallad med så mycket chili att det närmast ryker ur öronen på oss. Under våra 17 dagar i stan har vi varit på en ”vanlig” restaurant vid endast ett tillfälle. Frukostsoppan med nudlar, fläskkött och fläskfärs är svårslagen – för endast 30baht får vi en kanonstart varje dag.

 

Den senaste veckan har här varit festival. Varje år i slutet av mars är det en 10-dagar festival till ära för Thao Suranari, för att fira hennes seger över Lao. Vår hotellvärdinna satt en morgon och lurpassade på oss i receptionen, för att vara säkra på att vi inte missade öppningen av festivalen, med stor parade genom stan, där de olika provinserna visar upp sig med sång, dans och kortegevagnar. I övrigt så påminner festivalen lite om en blanding mellan Kulturkalaset i Göteborg och Kiviks markand. Här finns allt och det är stort. För oss har det varit lärorikt att se hur man har byggd upp olika utställningar där man visar hur det traditionella jordbruket och hantverket går till. Utöver detta serveras lokal mat där allt kostar mellan 5 och 20baht. Det är bara ens egen feghet for nya smaker och utseende som är den begränsande faktorn för nya, svindlande matupplevelser. På kvällen är det musik- och dansunderhållning från massor av olika scener. Dansuppvisningarrna samlar mest publik, och varje grupp tävlar om att ha den mest spektakulära kostumen och håruppsättning. Det är ett fyrverkeri av färgar, glittrande paljetter, fjädrar och blommor. Synd bara att några inte har lagt ner lika mycket tid på själva dansuppförandet som på kostumerna.

P1000541

 

Vi har de senaste dagarna upplevd väldigt konstigt väder. Normalt är detta de absolut varmaste och hetaste veckorna nu precis innan Nyåret (Songkran som firas i mitten av april) men under tiden vi har varit här har det kommit två köldknäpper, med temperaturfall från närmare 40 grader (normalt) till kalla 20 grader, och vi hutrar och fryser i våra tunna sommarkläder. Däremellan har det varit behagliga 30 grader och vi kunde besöka stans två badanläggningar. Det ena badpalatset ligger på shoppingcentret ”The Mall”, medan det andra ingår i priset när man besöker Khorat Zoo.

 

Korat Zoo har blivit en riktig favorit denna gång, mycket tack var en riktig rolig gibbonapa. Denna vithandade gibbonapa håller till ensam på en liten ö, och så fort några människor närmar sig börjar den löpa mot oss på två ben och vifta glatt med armarna. När vi sen stannar framför den, kommer det grejor kastande mot oss. Första gången kastade han små banan-bitar till oss, men det tog ett tag innan vi fattade att han ville vi skulle kasta något tillbaka. Till andra besöket hade vi fattad det, och började med att kasta en pinne till honom. Då blev han så glad att han riktig hoppade och studsade och tjöt av glädje, innan han kastade pinnen tillbaka. Sen tog han ett varv runt sin lilla ö, och kom tillbaka med näven full av möjliga prylar som gick att kasta, en sten, några löv, tamarindfrukt, en kotte. Ni fattar att det var svårt att lämna honom?

 

Ja som ni märker så gör vi egentligen inte så mycket, men dagarna lunkar på i trivsamt vardagstempo. Startar med frukostsoppa för att efteråt hitta på en eller annan utflykt, ibland bio (thailändska filmer men med engelsk text) eller fotmassage på the Mall, innan ett besök i deras fenomenala goda food court. Andra dagar blir det långa promenader runt om i stan, och då och då en lite längre utflykt som till Khorat Zoo, även hit åker vi med kollektivtrafiken. Och på kvällen antingen ett besök på en nattmarknad, eller god mat hos ett av gatuköken utanför hotellet, och nu den senaste tiden, en sväng in till festivalen. Jordskalvet i Burma gick oss obemärkt förbi, vi märkte inget utan fick höra om det på nyheterna dagen efter. Men vi mötte två nordmen som bodde på 13 respektive 14 våningen i sitt hus, och där hade det varigt rejält svajigt kvällen innan.

 

En dag gjorde vi även en längre utflykt för att hälsa på thailändska släkten i Rat-Sama-Ki. 23 mil totalt fram och tillbaka på en vanlig moppe kändes i hela kroppen, men för övrigt var det en väldigt trevlig vistelse. Kul att upptäcka att det gick bra att kommunicera och umgås till trots för att vi inte snackar samma språk. Och med oss hem fick vi en påse egenplockade mango, vilket har resulterat i mango-provning varje kväll, och vi har följt hur mognadsprocessen utvecklar smaken, från syrligt vitt frukt kött till sött gult kött.

 

Varje dag under de senaste två veckorna har vi sagt att i morgon åker vi vidare till Kambodja, men sen när nästa dag kommer tittar vi på varann och säger vi kan väl stanna en dag till………

Älskade Gibbon (from autumn 2012)

Video

Innan Kambodja var vi några dagar i Khorat (Nakhon Ratchasima). Trevlig stad att ha cykel i, då man för en gång skull kunde strosa runt i alla gatorna innanför de gamla murarna. Cyklade även ut till Zoo (ca 20 km utanför stan). Men vad jobbigt det var att cykla dit, vägen så platt ut, men vi hade en svag uppförsbacke hela vägen, märktes tydligt på hemvägen då lutningen var i vår favör. Khorat zoo är ett av dom trevligaste zoo vi har besökt i hela Sydostasien. Favorit djuren är fortfarande Gibbonaporna, men min lilla kompis från förra besöket (mars 2011) hade nu blivit lite mera ap-lik, han svängde sig i träden tillsammans med de andra gibbonaporna, och kom bara springande med armarna högt över huvudet et par gånger,