Taxi – ett sätt att förstå världen (from autumn 2010)

Standard

Vår målsättning att enbart använda kollektivtrafik har tillfälligt fått vila. Tar man aldrig taxi, missar man tillfället för trevliga samtal som samtidigt speglar lite av landet och lokalsamhällets tillstånd just nu. Med den lokala taxichauffören kan man föra samtal om allt mellan himmel och jord, och få reda på hur hon/han har det och därmed också få en insyn i den dagsaktuella livssituationen i stort som smått.

Under våra sista dagar i Chiang Mai, blev vi varje dag tillfrågad om vi behövde taxi, och varje dag tackade vi nej, på något vi hoppas var ett artig sätt. Sista dagen fick vi samma fråga och vi gav det automatiska nej-svaret, innan vi kom på att i dag skulle det passa bra med taxi till stationen. Så vi enades om att åka klockan 13 och turen skulle kosta 100 baht, något vi tyckte var ett fullt rimligt pris (om inte annat så för att få åka Volvo ;). Taxichaufören visade sig vara en pratglad samhällsengagerad man. Han började med att lugnt konstatera att vi var de första kunderna i dag och att i år trodde han det kom att vara lågsäsong hela året. Snabbt kom vi över på landets ekonomi, och han drog paralleller till hur det var 10-14 års sen, förra gången bahten stod lika stark mot dollarn som nu. Den gång på 90-talet stannade hela landet upp, och vår chauför tyckte han så tendenser till det samma nu. Efter denna inledning gick samtalet snabbt över till politik. Han var själv ”rödskjorta” men i en familj av ”gulskjortar” så skrattande berättade han att det talades mycket politik hemma. I hans ögon var allt bättre under Mr Taksins ledning och den nuvarande regeringen hade han inte mycket positivt att säga om.

Mest bekymrat var han för hur det skulle gå för de unga i ett samhälle där det var tillgång till droger och alkohol, kombinerad med hög arbetslöshet.  Droghandeln bekämpades inte like aktivt nu och det var inte samma kontroll på att åldersgränsen på 18 år var gällande på barer.  Han hade själv en son på 15år, och han berättade hur han varje dag var livrädd att sonen skulle komma ”i dålig sällskap”,om han inte hade kommit hem innan 22. Han prisade Taksins tid vid rodret då pensionerna höjdes, rabatterade sjukhusbesök infördes, förbättrade lånevillkor för bönderna och minskad korruption, Allt enligt honom. Han berättade med avsky om hur militären och gulskjortorna nu förbjudit torgmöten, och tagit bort all form av samhällsskydd.

Ja, på detta vis gick samtalet, och sträckan till järnvägsstationen var denna gång allt för kort.

 

Vår nästa observation gällar glassförsäljning. Vi har ibland undrat om man kan bli ”rik” på att sälja glass för 10 baht styck (dryga 2 SEK), men nu förstod vi hemligheten. På stationen var det en glassförsäljare som konstant hade 20-30 skolbarn i kö, så timlönen blev det inget fel på. Det bästa var att för honom räknades alla glassköpare som lika viktiga. Som vuxen (och utlänning) fick man snällt ställa sig längst bak i kön. Vi såg många som försökte med en genväg, men till ingen nytta.

Själva tågresan har vi inte så mycket att berätta om, annat att vi nog tyckte att de thailänska tågresorna var bättre för. Precis som i Sverige har de fina restaurangvagnarna försvunnit, så en av höjdpunkterna med att sakta tuffa fram i sakta mak, inmundigande thai-läckerheter är ett minne blott.

Från tidigare tågresor påminde vi oss om att  tåget norrifrån går rakt genom Bangkok, mitt i biltrafiken. Tåget prioriteras knappast mer en spårvagnarna hemma så även expresstågen måste stanna för rött ljus, så när vi i 5-tiden på morgon hörde att vi närmade oss Bangkok – Don Muang (den gamla flygplatsen) hoppade vi av. Det var fortfarande becksvart ute, och vi såg inte en människa någonstans. Tåget hade redan rullat i väg, och vi undrade lite hur smart denna manövern egentligen var. Men så dyker det upp en relativt ung kille och undrar om vi behöver taxi. När vi säger vi vill åka till Hua Hin spricker hans ansikte upp i ren oförställd glädje. Pupillerna nästan ändrade form till dollartecken. Vi undrade lite vad det skulle kosta, men han skulle ringa chefen och kolla priset. Men först ville han få oss tryggt in i bilen så att ingen andra snodde denna för honom guldfångst. Ur hans telefonsamtal till chefen hör vi hur han i extas ropar ut att han har fått två ”faranger” i bilen som skall till Hua Hin. Första prisförslaget låg lite högt men vi kom snabbt ner i ett pris vi tyckte var acceptabelt. När detta var avklarat trodde vi att vi var på väg, men då kör han inom sin taxi-station, och stannar till en kort stund. Exakt vad syftet var vet vi inte, men vår chaufför visar stolt upp ”farangkunderna”. Men när kollegorna vill prata med oss får han bråttom att komma iväg igen. Resan söderut fortsätter med en sprudlande glad chaufför.

Det är fortfarande mörkt ute,och vi har inte riktig koll på hur vi kör, men han lyckas manövrera oss söderut utan att någongång behöva åka in i själva Bangkok, något vi spar mycket tid på. Men just som hastighetsmätaren passerar 160 km/h och vi kör om i vägrenen smäller det till. Det ena bakhjulet har exploderat. Mitt på motorleden, med mycket trafik som svichar förbi. Oss låser han in i bilen, så att vi inte får för oss att gå ut ur bilen. Men det känns lite konstigt att sitta kvar i baksätet när han hissar upp bilen med domkraften. Han har precis fått upp bilen, då den ramlar ner igen. Situationen känns inte riktig bra, och vår tidigare så sprudlande chauför börjar nu se bekymrad ut. Men på andra försöket stannade bilen på domkraften och han fick bytt till reservhjulet.

Resten av turen fortlöper utan några nya missöden och varje gång han tankar (bilen gick på naturgas) började vi inse vilken enorm vinst de gör på en sådan resa. Vi betalade 2200 baht (knappt 500 kr) för en 25 mils resa, men kostnaden för drivmedel ligger på under 200 baht.

Väl framme i Hua Hin tog vi som vanligt in på Nilawan Guesthouse. Det är några år sen vi bodde här senast, och området har försvenskats ytterligare, bl. a. kallas hela kvarteret för ”Lyckliga gatan”. Dagtid, på stranden eller inne på supermarkedet Tesco Lotus, är det som att vara i ett mini-Sverige. Absolut alla man träffar på är svenska. Själva Hua Hin har förtätats mycket och den charm vi en gång tyckte vi hittade här, är nu helt borta. Men vill man ha ett pensionärsparadis med långa stränder och solstolar med maxservice så är detta ett billigare alternativ till Costa del Sol.

Behöver vi säga att detta nog är sista gången vi besöker Hua Hin, trots att stränderna och vattnet numera blivit renare???

Först om ett par dagar flyger vi till Vietnam. Fram till dess så ska vi njuta värmen och stranden för långpromenader. Kvällstid ska vi säkert hinna med att leta upp några av Hua Hins fina fisk och skaldjursrestauranger, dvs de som frekventeras av lokalbefolkningen och inte av gubbsjuka seniorsvenskar med juniordamer till bords. Dessutom ser vi fram emot att hinna se ett par engelsktextade thailändska filmer på bio. Slutligen har vi en ny taxiresa med ännu ett ”sanningsvittne” att lyssna till. Vem var det som sa att Resan är målet?

 

Advertisements