Caféer, Kaffe och Tjeckiskt Öl (from autumn 2010)

Standard

Otroligt hur vi kunde gå runt i Hanoi en hel dag utan att hitta några trottoar-caféer. Dagen efter vände vi ”Old Quarter” ryggen, och sen dess har vi hittad dessa underbara små serveringar på i princip varje gatstump vi har svängt in på. Och på några ställen har det serverads så som jag gillar bäst, först kaffe, sedan ett glass iste att skölja ner med.

Vi har även hittad vår första tjeckiska öl-pub där vi kunde njuta av gott, mörkt öl tillsammans med en god gulasch-gryta.. Utmaningen låg i att äta allt detta med enbart pinnar. Tur att man kan beställa baguett bredvid, så att man har viss chans att suga upp den goda såsen.

Vi har börjat vandra runt i Hanoi nu i lite större cirklar. Så långt gillar vi det, även om det fortfarande är jobbigt att som gående ta sig fram. Men då och då svänger vi faktisk in på en gata med breda trottoarer där det inte finns några motorfordon parkerade. På de flesta gator finns det även träd planterade, som ger skugga där man går. Det är även många parker och små sjöar runt om i stan.

Vi har hunnit med några muséer, men ingen har gjort lika stort intryck som Krigs-museet i HCMC. Men vi fick en rolig upplevelse på ”säkerhets-museet”. Byggnaden var fin, inget inträde så vi bestämmer oss för att ta en titt. Där inne finns et par busslaster med unga killar (samt några tjejer) i uniform, vi tror de var värnpliktiga. Alle slutade att följa utställningen och gick över till att titta och prata lite med oss. Det gänget höjde definitivt vårt besök där.

Har även hunnit testa lokalbussen. Fungerar som i HCMC, hållplatserna är tydligt skyltade med vilka busslinjer som passerar, man går på bussen och köper sedan biljett av kondukteren, enkel resa ca 1 SEK. Den enda skillnaden jag har hittad så långt (förutom färgen på bussarna, här är de röda och gula) är att på busarna i Hanoi finns det en stopp-knapp att trycka på när man vill markera att man skall gå av.

 

Advertisements

Vi börjar Vietnamresan där vi slutade 6 månader tidigare…..(from autumn 2010)

Standard

Så har det blivit dags att byta land och vi är tillbaks i Vietnam. Resan in i landet gick denna gången smärtfritt, vi hade lärd en del från förra gången. Visum skaffade vi genom samma on-line tjänst som senast, men för att handläggningstiden på flygplatsen skulle bli så kort som möjligt hade vi lärd följande:

  1.  Sittplats långt fram i flyget så att man kommer snabbt av och kan vara bland de första i kön för ”landing visa”. Förra gången tyckte vi inte det värt att betala den extra kostnaden för att välja en plats, flygningen varade bara dryg en timma, med resultatet att när vi kom fram till ”landing visa” disken, var kön redan lång.
  1. Slarva inte när man fyller i blanketten, fullständig namn och adress på hotell. Förra gången skrev vi bara ”hotels in HCMC” vilket en av tjänstemännen inte gillade, och demonstrativt lade vår ansökan längst ner i bunken.

Våra förbättringar resulterade i att det denna gång tog oss mindre än 5 minuter att få våra visum stämplade i passet, förra gången då det tog mer än 1 timma. Och framgången fortsätter, bagaget kommer ut som ett av de första, och vi kan rusa ut mot taxihållplatsen för får tag i en bil. Det är få bilar på plats, och ingen av de tillhör de taxibolagen vi vet är tillförlitliga. Vi har ändå inget annat val, än att välja en och hoppas att taximetern är korrekt inställd (vilket den är).

På vägen in mot hotellet konstaterar vi att vi har hunnit glömma en del om hur det ser ut. Efter 10 veckor i stan tidigare i år, trodde vi att lokalkännedomen satt kvar i minnet, men inte. Man glömmer tyvärr lite för snabbt. Men trafik kaoset kände vi igen. Att sitta i en bil bland alla mopedister ger dig känslan av att ha hamnat som en ”jätte” mitt i en myrstack. Bilen skall svänga vänster, men står bom stilla totalt omringad av mopedister som rör sig i alla riktingar. Efter några minuter kommer det en lucka, och vi rullar igen. Trafiken är ett sådant otroligt kaos, och det är i princip omöjligt att ge en korrekt beskrivning. Men på något sätt verkar det finnas ett system i kaoset och man kommer faktisk fram dit man ska.

Saigon
Första stoppet på denna resan blev ett 5* hotell. Är man ute på långsemester har man normalt inte råd med den form av lyx, men nu var det så att vi hade ett ”tillgodokvitto” från förra resan (strul och osäkerhet som resultatet av Isländsk Vulkan aska) på detta hotellet, så varför inte starta Vietnam resan med några lugna dagar där vi max-utnyttjar hotellets faciliteter.

Men et par buss-turer var vi tvungna att ta, för att hitta tillbaka till Saigon kännslan. Lokalbussen är fortfarande enkel att använda, och busskartan som man får gratis på buss-stationerna har blivit ändå bättre, nu finns det även med en liten informationsruta på engelska, som förklarar hur man skall läsa kartan. Vi hann även med en tur till vårt favorithörn i District 1, den lilla trottoar-serveringen som enbart erbjuder crème brulé. (och ja, innehavaren kände igen oss och gav oss en liten present att knapra på)

Vädret dessa första dagar var underbart, runt 30 grader och mulet. Men väderprognosen utlovade mer regn i södra och central delarna av Vietnam, och detta gav oss lite beslutångest inför nästa resmål. Vi lät vädret bestämma, och därmed blev det flyg upp till Hanoi.

Hanoi
Vi har besökt Hanoi tidigare, i 2003, och är nu lite nyfikna på om vi ska känna igen oss. Som vanligt hade vi inget hotell bokat, så på flygplatsen lät vi oss raggas upp av en privat taxi-chauför, som lovade att köra oss till ett passande hotell. Första hotellet var för sjabbigt, de tre nästa var fullbokade, innan vi fick träff . Under tiden fick vi flera sightseeing-rundor genom ”Old Quarter” och hann känna igen en och annan gata.

Första intrycket (vi kom på kvällen i åtta-tiden) är att båda trafiken och natt/kvälls livet var mycket lugnare jmf. med Saigon. Det fantes till och med plats på trottoaren för gångare, samtidigt varnade både taxi chaufför samt hotellpersonal oss för trafiken. Vi tyckte varningen var onödig, efter 10 veckor i Saigon tidigare i år vet vi hur Vietnamesisk trafik funkar! Men dagtid var det annorlunda. Baserad på första dagens erfarenhet, som i och för sig bara sträcker sig till området inom ”Old Quarter” och området runt Hoàn Kiếm sjön, känns trafiken något mer aggressiv här. Antal mopeder är mycket mindre än i Saigon, men antal bilar känns något högre, kombinerat med lite smalare gator gör att det är svårt att vara fotgängare även här. Och trottoararne som på kvällen var ”lediga” för fotgängare, dagtid agerar dessa som mopedparkering, affär och värkstad, vilket gör att vi fotgängare trängs i gatorna (som vanligt i Vietnam).

Första dagen har det varit oundvikligt att inte jämföra Hanoi med Saigon. Vädret här i norr är just nu en säker vinnare, 23-27grader gör det riktig underbart att promenera runt. Samtidigt sitter många vietnamesare med täckjackor (och fryser). Under första dagens vandring, har vi haft lite svårt att hitta dessa genuina, vietnamesiska trottoar serveringar som serverar kaffe + te. I Saigon hittade vi dessa på varje gathörn. Men, de närmsta dagarna skall vi utforska ett större område av Hanoi, ett par bra kartor är redan inköpta, och vi har börjat läsa in oss lite på bussnätet, och först då kan vi ge en mer rättvis jämförelse mellan städerna. Prisläget (mat och dryck) känns också aningen dyrare, men samtidigt har jo den vietnamesiska valutan blivit svagare, så omräknat till svenska kronor blir nog summan ungefär den samma.

 

(Hur man håller värmen i) Hanoi i december (from autumn 2011)

Standard

Hanoi i december kan vara kallt, särskillt om man reser med enbart sommarkläder i packningen, utan långärmad tröja eller ett par långbyxor. Men det finns olika sätt att hålla värmen. För oss var lösningen mörk öl och uppvärmda toa-sitser. Bäst när man kunde kombinera, vilket funkade på den nyöppnade urquel puben, inte så långt ifrån old quater. Den nytappade, svarta ölen var i och för sig både värmande och guddomlig, men störste glädjen gav den supermoderna toaletten, eller “wash-letten” som den kallades. Själva toa-sitsen hade 5 olika temperaturregleringar, men det stod varning att man kunde få brännsår om man satt allt för länge med högsta varmen. Även spolvattnet kunde man temperaturreglera, och sist när man var klar, valde man vilken form av “rengjöring” man önskade. Hårdstråle bak, mjuk stråle bak eller mjuk stråle fram. Efter ett besök kände man sig både ren och varm.

Goldenmalt har vi besökt tidigare, men denna gången hittade vi flera restauranter ur samme kedja. Svart öl i kombination med en gryta Gulash och frasiga baguetter funkar ochså. Vid ett tillfälle trodde nog serveringspersonalen vid var blivit tokiga. Vi tar nämligen med oss ölen ut, och sätter oss vid ett skrangligt plastbord där parkeringsvakten håller till. Solen värmde just då, och känslan var som de första februari-mars solstrålerna hemma.

Godaste mörka ölen, hittade vi faktisk i närområdet, en restaurant/pub som heter windmill. Bra priser och bra öl, men kall lokal, då det mesta bestod av uteservering utan några gasolvärmare. Envarm dag hade jag älskat deras skuggiga innergård.

Ett annat knep för att hålla värmen var ut och promenera. Så fort vi lämnade det hetsiga turist området “old quartet” började vi tycke Hanoi var riktg trevligt. Här finns mängder av små sjöar, bara en bråkdel står med på kartan. Så när vi hittade en sjö, gjorde vi som alla viatnameserna, gick ett par varv runt innan vi slog oss ner på ett av de otalliga cafeerna. Hotell personalen frågade en gång vad vi gjorde under dagarna, då vi berättade att vi lätade upp små sjöer att gå runt och sedan sitta och fika vid, måpte de stort. Ni lever ju precis som vi! Sjöarna i Hanoi  (små som stora) ger en sådan underbar avbräck från trafiken runt om kring, här finns lugnet och även luften känns friskare. Extra pluss i kanten den dagen vi drack vietnamesisk kaffe ur special muggar, med ett värmeljus under, så att drycken hela tiden var varm (liknade våra glögg-sett). Och vietnamesisk kaffe skall drickas varm och svart, då smakar den som nymalt, stark espresso med en smält 80% chokladbit.

Efter byte av hotel, från Harmony i Old Quarter till Hanoi View 2,bakom järnvägsstationen, bor vi mitt i en livlig gatumarknad. Ut och trängas mellan hundar (levande så väl som nygrillade), människor och mopeder ger dig garanterad värme för stunden. Annars kan man rädda utsatta kvinnor i Hanoi’s smala gränder….läs mer om detta här. (tycker fortfarande frågan är svår och vill gärna ha synpunkter)

När ingen av ovanstående aktiviteter var tillräckliga för att hålla värmen, åkte vi söderut, närmre bestämd till Phan Thiet och Muinee.

VI SAMLAR KULTUR POÄNG (from autumn 2011)

Standard

Vietnam har många museer värda ett besök, och när det gäller huvudstaden Hanoi har jag letat genom alla möjliga listor för att hitta en möjligen “gömd” liten pärla. Tyvätt hittade jag inget ovanligt, alla listor (från trip advisor, lonely planet, travelfish, vietnam tourist och IgoUgo) listade mer eller mindre samma sevärdheter, dock med inbördes olik rankning. Men ett är säkert, säkerhetsmuseet som vi mer eller mindre snublet över förra året är inte nämnt någon stans (kan ev. bero på att de ända besökende är rekryter under utbildning som måste göra ett obligatoriskt besök. Så i stället det blev det följande sevärdheter som fick vår uppmärksamhet denna gång.

Temple of literature är ett universitet från 1400 talet, där det bl.a utbildades i Confiscus lära . Vi besökte detta en söndag i december när alla innergårdar och trädgårdar var fulla av finklädda ungdommar. Vi tror de var där som en del av skolavslutning, men av alla jag försökte prata med, var det ingen som riktigt kunde förklara. Vackert var det, och vi lade lika mycket tid på att fotografera ungdomarna som poserade för varann som att gå runt i templet. Det blev några riktig trevliga timmar här.

Hoa Lo Prison eller Hilton Prison fick också besök av oss denna gången. Detta var ett fängelse som byggdes av franskmännen under deras kolonialtid, och där alla motståndsmän – och kvinnor fängslades, under svåra förhållandet. Nu var det mesta av fängslet revet och ersatt av lyxhotell, men en liten del är bevarad och kan visa historien. Namnet Hilton Prison, henvisar till sista månaderna av amerikanske kriget i Vietnam. Amerikanska piloter från nerskjutna bombplan, samlades här, men fick en “kunglig” vistelse jmf med ursprungs förhållanden. Amerikas första ambassadör i Vietnam efter kriget samt republikanernas förra president kandidat McCaine är några av de som har suttit här.

Efter beöket här blev det naturligt att vid tillfälle passera gatan som i princip blev totalt utplånat av B52 bombar samt leta upp sjön där McCaine’s bombflyg landade. Några rester av planet i sjön hittade vi inte, men ett nytt B52 museum var uppbygd nära, och på gården stod några flygplans rester. Vårt interesse för krig och bomber är inte så stort, så att kicka in över staketet var tillräcklig för vår del.

Ett nyrenoverade kvinnomuseet fick också besök, och det funkade som ett bra komplement till kvinnomuseet  i Saigon. Våning 2 med historierna om de kvinnliga hjältorna under senaste krig och befrielseskamper, hoppade jag över denna gång, då mycket var repetition av vad jag tidigare hade sett och läst om i Saigon. Störst intryck gjorde alla dokumentärfilmerna som visades non-stop, om olika kvinnor i dagens Vietnam som hade blivit berömda. Det var allt från IVA forskare, internationell modeskapare, musiker på traditionellt en-stränginstrument, bok-översättare som var självlärd i engelska till grundaren av hem för föraldralösa och övergvna barn.

Absolut störst intryck gjorde filmen om de tio olika gatusäljare i Hanoi, alla kvinnor. Det gjorde att man fick en liten annan förståelse för deras situation och sätt att göra affärer på. Många lämnade man och barn hemma. Mannen stannade kvar och tog hand om barnen och kanske startade gris eller hönsuppföding, medan hustrun åkte till storstan för att bli gatuförsäljare. Arbetsdagen startade mellan 2 och 4 på morgonen, för att åka till “sin” marknad och införskaffa varor, sedan var arbetsdagen slut när varorna togslut. En bra dag betydde det vid tre-tiden, och en dålig dag fram till 7-8 på kvällen. På detta viset klarade de ofta spara ihop en 20 us dollar i veckan som de skickade hem till familjen.

BYRÅKRATI……….(from autumn 2011)

Standard

Vi åker gärna kollektivtrafik så ofta det är möjligt, och i Hanoi visste vi från förra året att bussarna funkade utmärkt. Ett periodkort för Hanois alla busslinjer kostar ungefär som en enkelbiljett hemma, samtidigt som även enkelbiljetterna är otroligt billiga, ungefär en krona per sträcka. Så det var inte för pengarnas skull vi ville ha periodkort detta året, vi tyckte helt enkelt det var ett bra sätt för oss att uppmärksamma och stödja kollektivtrafiken.

Vi hittar all information om priser och inköpsställen via hemsidan och den första adressen vi känner igen är järnvägsstationen. Vi vet ungefär vart den ligger, åtminstone riktningen, och sedan är det bare att följa spåren…..idiotsäkert, men ändå så fel. Vad vi inte visste (till vår ursäkt hade vi inte inhandlat någon detaljerad Hanoi karta än, men användte en gratiskarta vi fick på flygplatsen som dessutom var på kinesiska) var att järnvägstationen bestod av två olika byggnader/stationer. Den nye på framsidan, den gamle på baksidan, och vi gick mot den gamle, och där fantes ingen antydning till representanter för kollektivtrafiken. Misstaget gjorde dock inte så mycket, då vi  hittade ett för oss nytt område av Hanoi, och hann även kolla in ett möjligt hotell att flytta till senare.

Dag två har vi fått tag i något bättre (gratis) kartor, och inser att Longbien, som är en bussknytpunkt, ligger ganska nära gamla staden, där vi bor, så vi ger oss i väg igen, fortfarande med målet att införskaffa ett periodkort. Vi hittar busshållplatsen, och en liten biljettlucka där vi kan få hjälp.

Två foton krävs, så medan jag springer tillbaka till hotellet för att hämta dessa, tar maken tag i att fylla ut schemat efter bästa förmåga. Det hängde ett färdigutfylld ex. på väggen, så med lite fantasi, lyckades han bra, och de förbipasserande var grymt imponerad över hans korrekta vietnamesiska stavning för platsen där vi ansöker om kortet. Med ett färdig utfylld ex hängande framför en är det inte så svårt att kopiera texten, men omgivningen får gärna tro vi är några klippor på vietnamesiska. Båda scheman är nu korrekt utfyllda och har två foton var, och vi lämnar in dom i ena luckan, sen skickas de över till nästa lucka. Vi står klara med pengarna, men får nu tillbaka ett kvitto med ett datum en dryg vecka fram. Vi fattar ingenting. Några studenter förklarar för oss att datumet är när vi kan komma tillbaka hit till luckan och hämta ut periodkortet! Efter så lång tid vet vi inte ens om vi är kvar i Hanoi, så vi tackar snällt för upplysningen, tar tillbaka vår ansökan, hoppar på första och bästa buss och betalar med glädje den utsatta envägs taxan.

Vi gjorde åtminstone ett försök! Personalen på hotellet skrattade gott av våra misslyckade försök, och erbjöd att fixa detta för oss. Men vi hade tappat intresset pga av den otroliga långa väntetiden. Det är under stunder som detta vi saknar den svenska, effektivheten.

Mera Jul……(from autumn 2011)

Standard

Första veckan i Hanoi blev det mera julfirandet (Laos vistelsen avlutdes med svensk/norskt adventsfirandet på Skandinavian Bakery, Vintiane). För förste gången i mitt liv har jag besökt en klassisk  charity bazar . Det var Hanois Internationella Kvinnoklubb som stod bakom och upplägget lät lockande. Men först skulle man hitta dit. Adressen var UNIS, United Nations Internation School och inget mer, så fram med google för att hitta en gatuadress. Google map på datorn pekade ut rätt ställe, och jag fick rita av så gott det gick till min köpte papperskarta, då just detta området på min karta endast var markerad som nyetablering utan vidare detaljer.

När jag hade lokaliserat platsen (teoretisk) började jag leta lämpliga busslinjer. På Hanois egen hemsida för kollektivtrafiken, finns både en linjekart och detaljerade ruttabeller, problemet var bara att de inte stämde överens. Enligt kartan passerade buss 58, men enligt ruttabellen gick den en helt annan väg. För säkerhet skull kollade jag upp alternativa bussrutter.

Även att fatta exakt var de utgick ifrån var inte enkelt, igen stämde kartan och ruttabellen inte riktigt överens. Kom i håg att min Vietnamesiska är väl så där, jag kan bara jämföra exakta ord, så om det på  står via  xxxx eller börjar/slutar xxxx så tolkade jag det som två olika platser.

Oavsätt, jag visste åt vilket håll jag skulle, och om inte alla bussar utgick från den stora knutpunkten Long Bien, låg de andra stoppen längs vägen. Det visade sig vara Long Bien jag skulle till, och jag letade efter buss 55 och  58. Hittade deras hållplats och  försökte gå på, men blev vinkat bort till motsatt sida. Självsagt borde jag ha fattad direkt att bussen inte kommer att köra åt det hållet som nosen pekar…. ..

Buss 58 skulle gå hela vägen fram (om nu linje kartan var korrekt,) medan buss 55 stannade längre bort (men inga oklarheter om själva rutten). Jag valde den som kom först, buss 58 – och kunde efter ett tag konstatera att det var linjekartan som var fel, nu var jag på väg ut mot flyplatsen, istället för till andra sidan av West Lake. Att hoppa av mitt på vägen kändes dumt, så jag satt kvar mot ändhållplatsen. Hoppade av vid Mihn Plaza, som jag trodde var ett vanligt köpcenter, fel igen. Här fantes bara inredning och möbler i tre hela våningar. Men efter ett toalett besök, och efter att äntligen ha hittad ATM en var jag redo för returen.

Det känns konstigt när det är mycket enklare att korsa en flerfilig motorväg, jmf med en enkelriktad, 1-filig gata i själva Hanoi stad. Även om man lär sig att leva med trafiken och anpassa rytmen, betyder det inte att man automatisk gillar läget, men mer om det i senare inlägg.

Tillbaka på samma busslinje var jag nu mer alert, och lyckades gå av på rätt hållplats. Tyckte det var onödigt att byta till ny buss för endast en eller två hållplatser, så jag började gå. Förra året gjorde vi flera promenader runt West Lake, så jag tyckte mig ha koll på hur långt det var. Enligt mina avritade anteckningar (och digitala foto av googla kartan) skulle jag svänga höger. Men här fants ingen skylt mot Charity bazar eller UNIS, bara en väl bevakat ingång till ett  gated community  med stor skylt att inga främmande har tillträde. Jag kände mig som en främmande, och fortsatte gå. Varje avfart var likadan, bevakat och privat. Till slut kom jag äntligen fram till en riktig väg, och kunde svänga höger. Förste avfart från denna skulle lede direkt mot skolan. Men igen, en bevakat infart till  gated community . Denna gången gick jag fram till vakten och frågade om han viste var den internationella skolan låg. Visst, in genom grinden och rakt fram. Två gånger fick han peka ut byggnaden för mig, innan jag var säker. Och innanför grindarna var man inte längre i Hanoi eller Vietnam, utan i vilket villaområde som helst i den västliga världen.

Att komma gående till  charity bazaren  gav lite känslan som här kommer fattiga kusinen från landet. Alla andra kom med taxi eller eget fordon. Men väl innanför, kändes allt OK, men fortfarande var man inte i Vietnam, här fantes lika många vietnameser som spanjorer på Ibiza under 80-talet. Men det var också vad jag förväntade mig.

Den internationella marknaden lockar först, där man kunde köpa lokala specialiteter (mat & dryck) från i princip hela världen, samt lokal julpynt och annat krimskrams. Och här fantes annat att äta än hembakade kakor och pajer (även om dessa självsagt också var tillgängligt). Störst kö hade Turkiet till sin kebab, men Ryssland frestar många med saltgurka och färskbryggd öl. Tjeckien sålde tjeckisk öl och becherovka, Tyskland grillade bratwurst, Chile sangria cocktails, ja ni fattar….. Skandinavien var också representerad. Jag hade hoppats på en norsk Lefse, men fick hålla till goda med våfflor, pepparkakor, lussekatter och riktig glögg med russin och mandel. Inte så dåligt det heller. Danmark hade eget stort tält (just under den tiden var det stort firande av det 40-åriga diplomatiske relationen mellan Vietnam och Danmark) där de serverade jultalrik, smörrebröd och Carlsberg Öl

Mätt och belåten efter att ha smakat sig runt världen var det dags att titta på vad annat som fantes. En avdelning var för övriga organisationer, som antingen sålde handgjorda prylar eller bara informerade om sin verksamhet, och sista avdelningen var lokala affärer från området, inriktad mot västerländsk kundgrupp. Och här var det lätt att fynda mellan kläder, väskor och olika små siden attiraljer.

Mitt i området stod en scen, där olika formationer av skolans ungdomar uppträdde. Störst succé gjorde Nigerias pop-band, men så hade de också besök av en stor delegation höga ämbetsmän och politiker från sitt hemland.

Allt i allt en trevlig första advent, men nu räcker det med julmat och julgodis för ett tag. Tillbaka till den Vietnamesiska verkligheten.