Vietnam for one week


This year we made a visa run to Saigon, as a Nordic citizen you do not need a visa to Vietnam if you stay 15 days. Just show your return ticket to the passport control and you can stay 15 days.

This is the first time we have made such a short trip, normally we stay 3 month. So how did we spend our days? Coffee, Beers and Crocodiles.

Vietnam have probably among the best coffee in the world, and as usual it is best enjoyed at a small street cafe so that you can enjoy the vibrant life around you. But since we very visiting for so few days, we did not enjoy the street life at all, it was in our ears only a loud annoying traffic noise all the time, combined with high pollution leading to sore throat and red eyes.

Beer – this was much more easier to enjoy. Quite many new and exclusive craft beer pubs has started, we visited only one of them, Pasteur Brewing Company. The beer was good, but expensive, and with the lack of any Vietnamese customers in the pub, this could have been located anywhere in the world. Everything has become more expensive since our last visit (2014) except the microbrew bars. Here the prices was the same as before, but the number of Vietnamese customers had really increased. Our favorite this time was visiting at Bigman Beer during lunch time and observe all the different business lunches. You could see some bring tons of paper and documents to hand over to their business partner, but after the first hand shake the other part will just drink beer and do not look at any of the documents at all. On some other tables you find the small company with the boss celebrating some special occasion with their staff. After a while many around the table are rather drunk and we wonder who will fall asleep first. When leaving, they all go down to the garage and drive out on their motorbike(!)

Some years ago we visited a very strange theme park outside Saigon. Time for a new visit to Suo Tien theme park, including everything from temples, water park, amusement park, zoo, crocodile farm and of course a lot of restaurant and food stall. I wanted to revisit the crocodiles and feed them. Last time we visited we were almost the only one there, this time the park was rather crowded, and the crocodile not very easy to tease with a bit of red meat.


Feeding the crocodiles


Much more fun was actually the horror house, if you were able to go by yourselves and not have any young Vietnamese in front or back. Why? They go with the torch light on the phone, destroying all the fun. The idea is to get into the dark and be scared. The Harry Potter house was great, with a mix of dolls and humans grabbing you. The Buddist Hell (Unicorn palace) would have been great if the light on all the phones had been banned. You kind of mising the point going into the darkness, bringing light with you.


Time for power-naps



Creative Thai Design with Swedish Brand


Found this drink in the menue of Urban Bamboo Hostel in Khorat, a new place with a lot of efford on design, but unfortunately less on function.


The first room we stayed in had the biker theme, with bking lanes painted all around the room, so we didn’t even miss that the room lacked window. But we did wonder why it was a bicycle inside of the room (?) Our next room had window, and a basket theme, 3 basket balls and a basket ring on the wall, in case you wanted to play during the night. All rooms had also a special thai-edition of Monopoly, but it was to difficult for us to play as we didn’t understand from the drawn card if we should receive or pay money. But a very nice detail of the room interior.

Even though we liked the designs we can never stay here again since the plastic wrapping used to protect the madrass during transport and storage was not removed. It was not a comfortable sleep we were offered on a plastic wrapped madrass!

So next time, please remember to combine functionality with the designs.

How to spend your days (successfully) in Da Nang


It is easy -go to Hoi An !!!!!

a lady offering boat trip on the river

a lady offering boat trip on the river

Danang is a very friendly and relaxing place, and it is very easy to just stay here and spend some time. If the weather is up for it – there is a bunch of beaches to choose from, and many good restaurants as well. Only downside, is that Danang is rather big to its area, so you need your own vehicle to go around (taxi is cheap so that is an alternative – but I always find it difficult using taxi when I am not really going anywhere specific).

View from our room on a sunny day

View from our room on a sunny day

View from our room on a rainy day

View from our room on a rainy day

The weeks we stayed here, in February, the weather did not invite us to long and lazy days on the beach (windy and around 18 degrees Celsius) so we rented a motorbike from the coffee-shop next door (100. 000 vdn/day) – and went for day trips to Hoi An – only 30 minutes away.

Hoi An - just like we remember it

Hoi An – just like we remember it

We visited Hoi An back in 2003 (before the heavy flooding) and remember it to be very beautiful and picturesque, a little bit like being in the middle of a Tin Tin album, so it was with mixed emotions we planned for the re-entry. But no reason to fear – a few km outside the city we start seeing all the tourists out on bicycle – and it was just to “follow the stream” into town. And the first sight f Hoi An was just as beautiful as we remembered it – with one difference – now the entire old city has turned into a huge tourist market with restaurants, tailor-shops, shoe-shops and art galleries in absolute every building.


Tourist scam

And then we faced the tourist scam. On our first day we were approached for tourist scam 3 times: First scam: on the restaurant – it was really good, reasonable priced and we even told the lady in charge that we would come back – but when we were going to pay she would not give us the bill, just said the amount. First when we have asked for the menu several times to double check the prices on our food and drink, she gave us the written bill – with the correct amount  (about 60.000 vdn) below her first attempt.
Second scam: we had an ice-coffee in a normal Vietnamese coffee-corner, but when we paid, he “accidentally” forgot to give us change back on our 200.000 bill and pretends he only receive a 100.000 bill.
Third scam: on our way back we needed to fill petrol – and had to pay for the guest prior to us as well.

On our next visit, we had trouble on the restaurant – again! The bill was much higher than expected, but the price for each dishes was correct, but the sum at the end around 60.000 extra. What are we doing wrong????

When first visiting Hoi An we want to sit in an old building in the middle of the old city – it is partly because of that atmosphere we do our (daily) visits. For the rest of our visits we were more lucky – found restaurants serving good food – and  paid according to the prices in their menu

Going to the tailor

party smoking anyone???

party smoking anyone???

Hoi An is well known for all its tailors, and during our first day we stopped by at a small tailor shop to see what they offer and to get an idea of the price. Back in Danang we visited the markets, looked at the fabric on offer there and tried to find some English speaking persons making men clothes. Failure (a week later we realized we were at the wrong market). We started looking for tailor-shops out on the street, and when we finally found one that was open,  the price for a shirt (with same kind of fabric) was 40 US$ and 10 days for delivery compared to 17 US$ in Hoi An and ready within 1-2 days. So we went back to Hoi An and was met with a warm welcome at the same tailor–shop.

so many fabric to choose from

so many fabric to choose from



In total we paid 455 US$ for

  • 10 men shirts (long sleeve)
  • 3 women blouses (long sleeve)
  • 1 women top
  • 2 men suit-jackets
  • 1 woman suit-jacket (in wool)

3 days and 4 fittings later we could bring it all back. I red somewhere that it should be possible to buy men shirt for as low as 10 US$ – but we were very pleased with the price we got, taken into consideration that we agreed on the final designs together with the tailors, when it comes to colour on thread, button, fabric inside neck, pocket shape and placement etc.

What else???

We had daily biking trips around in Danang, Visited the Marble Mountain – actually better than expected, and when you got further away from the elevator it was more relaxed, no guides anymore stressing around you, only families having their picnic or sitting relaxing on a bench and looking at the beautiful flowers/garden/temples.

Dark Beer from Tulip

Dark Beer from Tulip

Tried also the Check brewery Tulip (after advice from the guy we rented motorbike from). Lovely cold, dark beer – at last the first one. The second glass was unfortunately a big disappointment, warm and without no freshness. As we forgot to take a table close to the bar we could not check if we were served fresh tapped beer each time.



Even if the weather did not invite for lazy sun-bathing days on the beach – it was still nice enough to sit on the pedestrian watching the sun-set, drinking freshly pressed sugar-cane lemonade. Or we had a good cup of coffee (7.000 vnd only) and a chat at our next door coffee-shop.

Danang Bay

Danang Bay

relaxing at Danang bay with freshy squeesed sucar-cane lemonade

relaxing at Danang bay with freshy squeesed sucar-cane lemonade

one of the Danang beaches

one of the Danang beaches

In Hoi An we also found a favorite spot, next to the old Japanese bridge was a simple and cheap café with plastic chair, where you could have some noodle lunch, a beer, or just a refreshing ice-coffee, while watching couples taking photos of themselves in front of the bridge.

Vietnams Öl – en del av klassamhället? (from spring 2010)


På en vietnamesisk krog sitter klasskillnaderna i väggarna

I Sverige delar vi in ölklasserna i klass 1-3, i Danmark 1-4, och då avser vi alkoholnivån.

I Vietnam där älskar man smaken av öl och delar således inte in öl-kategorin efter alkoholhalt utan efter dess smak, men dessvärre lika ofta efter dess pris. Vietnam är liksom Belgien mikrobryggeriernas himmelrike. Varje stad/by av klass har sitt eget märke och stolthet. Och enligt Mariestad-reklamens definition är nästan alla märken här ett fin-öl , trots priser som får oss svenskar att tro att de missat en nolla eller två.

I Vietnam kan man som öl-gourmet eller gourmand frossa í timtal utan att plånboken minskar i närheten av samma takt som midjemåttet ökar.

Kort sagt; Vietnam kan ölbryggeriets konst – men är inte lika bra på marknadsekonomins förväntningar av tillgång, efterfrågan och brandmark (Ett lite kul anglosaxiskt ord som de lånat av våra vikingaförfärders brandmärke , dvs vikingabåtens otäcka logo-typ som bränts in i båtens för.)

Dessutom gör Vietnams historisk dåliga ekonomiska nationella självförtroende, som får Dante-lagen att likna mannens självbild av sina nedre regioners storlekspotential, att vietnameser med pengar aldrig köper Vietnams kulinariska dryckesläckerheter, utan fininvesterar hellre i trista Heineken, Tiger och San Miguel.

Alltså så dricker arbetarklassen, på en typiskt Vietnam-krog, en fantastiskt god egenproducerad kranöl för 1 kr halvlitern, medelklassen god vietnamesisk exportöl för 3 kr, och de nyrika ett importöl, av trist medelklassnivå för 10 kr. Visst är det sjukt, men om det viktiga att visa att man har råd, så har man ju lyckats.

Kan man på samma krog dessutom beställa in en Johnie Walker Black Label (en trist men helt OK blended Whisky) så är de nyrikas frosseri fullständigt. Absurt nog kan du på samma krog köpa in en 12-årig Single Malt Highland Park för lägre pris, men denna har ju inget Top-nodgevärde, så varför besvära sig?

Själva njuter vi allt för ofta av fantastiska lokalbryggda fin-öl, och får vänliga icke-snobbiga ryggdunkningar, oavsett om vi bjuder laget runt eller ej. Kul, Billigt, Gott!

Och vill vi festa till rejält så blir det ett OK lokalt rödvin för 20 kr flaskan, eller en rökig Single Malt.

Jaaaaaa, vi vet, vi har råd i en allt för orättvis värld……

Mat och Dryck (from spring 2010)


Vietnam är otroligt billigt när det gäller mat och dryck. Men ölpriserna slår allt. Inte nog med att det inhemska ölet är riktigt, riktigt gott. En flaska öl kostar i princip det samma på gatan som på en medelfin restaurant, och jämfört med billigaste maten (som regel nudelsoppa) gåt det 3 öl på en soppa. I motsats till Thailand där kan du äta 3 soppor för samma pris som en öl.

Men om du är törstig och inte vill dricka öl, så finns det vietnamesisk is-te, Tra Da (som uttalas cha da i Saigon.) En form av grönt te som kostar runt en krona, om det inte ingår gratis i måltiden. Fast det var svårt de första dagarna att lyckas med beställningen, varje gång fick jag någon form av importerad iste från flaska eller burk, som regel till ett pris högre än en flaska öl. Så det var bara att börja träna på det vietnamesiska uttalet, och har man tur, kanske någon vid bordet bredvid har beställd samma sak, så man kan peka. Annars, beställ is-kaffe, då får du automatisk även en kanna grönt te. Så först dricker man upp sitt glas med is-kaffe, sedan medan man fortfarande har isbitar kvar, häller man upp det gröna teet, och kan använda detta för att släcka törsten. Ju enklare trottoarservering desto säkrare på att du får både kaffe och te vid beställning av is-kaffe. Billigaste priset så långt för kombination kaffe-te-is är 5000 VDN (lite mindre än 2 SEK), men prisar upp till 10 000VDN är fullt acceptabelt. För att beskriva själva kaffet, tänk dig styrkan som Turkisk kaffe, men med smaken som den godaste Italienska espresso rostningen och till detta lägg till en bit av 90% choklad.

Den absolut billigaste snabbmaten som hittas på gatan, är fyllda baguetter. De fylls med sallad, chili, olika kött bitar(fråga inte vad), patéer och över allt ihop hälls det mycket sojasås. En färsk baguette utan fyllning köper du får ca 1 kr, medan med fyllning kostar den 4-6 kr.

FlanMen vår absoluta favorit, är creme brulé, flan kallas det här och serveras med lite krossad is (för att inte smälta i värmen) och kallt, svart kaffe istället för karamellsås. Det finns små serveringar som enbart har detta i sitt utbud. Räkna med att betala ca 2 sek.

Det som (enligt oss) gör den vietnamesiska maten så speciell är tre saker:


  1. Alla goda, egenblandade såser och dopp-kryddblandningar
  2. Färska örtkryddor med alla underbara smaker och karaktärer (lakrits, nöt, syrligt, sött, salt m.m.)
  3. Den unika mixen av asiatisk och europeisk mat, där de fritt blandar de olika influenserna, Ett typisk exempel är en vanlig blandsallad som totalt ändrar karaktär när man häller över en sojasås blandat med färska chili bitar.
testar att smaka groda för första gången. Gott!!!

testar att smaka groda för första gången. Gott!!!

trevligt med  mat & prat i distrikt 4

trevligt med mat & prat i distrikt 4

Vårt första, något omtumlande, möte med Ho Chi Minh City/Saigon (from spring 2010)



Detta är andra gången vi besöker Vietnam, första gången(2003) startade vi i Hanoi, dvs i norr. Under 3 veckor så hann vi Hanoi stad(unik huvudstad), Sapa (fantastisk bergsby på gränsen till Kina), Halong Bay (overkligt vacker sockertopp-bergs-skärgård), Hue (gamla kejsarhuvudstaden, tyvärr nästan utplånad av USA´s flygvapen) och Hoi An (orientaliskt vackrare än så här blir det inte, som att resa i ett Tintin-album).

Besöket gav oss verkligen mersmak, och vi planerade att nästa Vietnamresa, så skulle vi starta i södra delen av detta spännande land. Tack vare priskampanj på flygrutten Phuket – HCMC med Air Asia, under samma period som vårt 60 dagars Thailandsvisum gick ut, var nästa slutdestination under vår sjumånadersresa, bokad och klar.


Visumreglerna till Vietnam börjar bli lite enklare, och det är numera möjligt att skaffa sig de officiella dokumenten som krävs för visum on-line, och sen plocka upp själva visumet på flygplatsen vid ankomst. Vår flygning var relativt kort, så vi hade inte brytt oss om att förboka sittplats långt framme i planet. Detta lilla misstag kostade oss 1,5 timma i visumkön! Någon gång kring midnatt var vi äntligen klara, och kunde plocka upp våra ryggsäckar där de stod ensamma bredvid bagagebandet. Nästa uppgift var att skaffa lokal valuta, men det tog oss lite tid att komma fram till hur många nollor det var rimligt att mata in i ATM’n (2.500 vietnamesiska Dong är ca 1 SEK).

På väg ut ur flyplatsen möts vi av första överraskningen, ett enormt folkhav väntandes på nyanlända passagerare. Medan vi stod i visumkö, hade inga nya passagerare gått igenom passkontrollen, och med tanke på att klockan nu hade passerat midnatt, var vi lätt fundersamma. Vi kom i håg hur hela Hanoi mer eller mindre släcktes ner runt 21-22, men tydligen var det en annan puls här i HCMC.

Nästa positiva överraskning var taxisystemet, som till skillnad från Hanoi verkade fungera helseriöst. Vi väljer första bilen i taxikön, som med största självklarhet sätter på taxametern, först efter att vi sitter i bilen. Vi hade inte förbokad något hotell, mycket p.g.a. erfarenheten från det luriga taxisystemet i Hanoi. I Hanoi händer det alltför ofta att man körs till ett hotell där taxichauffören får provision för att lämna gäster. Så om man har förbokat ett visst hotell, riskerar man att köras till ett helt annat, men med samma namn som det du själv hade bokat. I Hanoi löste vi detta genom att låta chaufförerna rekommendera oss i ett hotell, i vår prisklass i rätt område, vilket fungerade toppen.

Så därför ber vi vår Saigonchaufför köra oss till ett bra hotell i centrum (distrikt 1), prisklass 15-20US$. Han vänder sig om och frågar 3-4 ggr om det verkligen är så att vi vill att han väljer hotell för oss, vilket vi bekräftade. Han blir tyst länge, och vi blir säkra på att vi totalt har missförstått hur det funkar här. Men problemet var att det var lite svårt att rekommendera oss något, som enligt han var bra nog för 15$, men kunde vi tänka oss ett pris runt 20$?

Natturen, på vägen in mot centrum ser vi ett livligt gatuliv, bl.a. flera fotbollslag som spelar match, och när vi kommer in på vår gata, finns det mängder av små och enkla trottoarserveringar som fortfarande håller öppet.

L1Hotellet vi körs till verkar helt OK, priset acceptabelt, och det finns flera olika rumstyper att välja mellan. Husen i Vietnam är ofta extremt smala ut mot gatan (man betalade förr skatt enligt hur många meter av fastigheten som låg utåt gatan) och har istället all sin yta i djupet. Det är vanligtvis plats med 4 rum per våning, det största ut mot gatan, sen två celler utan fönster i mitten och slutligen ett rum med fönster mot bakgården. Standarden är överlag väldig hög, på 1-stjärniga hotell ingår alltid luftkonditionering, TV, kylskåp, telefon, dusch med varmt vatten, och olika engångsartiklar som tvål, schampo, tandborste, kam, toapapper mm, och i de flesta fall även gratis WiFi. Vi valde det stora rummet med utsikt mot gatan, trots att sängmodellen var “fältsäng på hjul”, mot löfte om sängbyte nästa dag. Receptionisten undrar även om vi är hungriga, för i så fall rekommenderar han den dygnöppna vietnamesiska restauranten på andra sidan gatan. Så snacka om skillnad jämförd med “nattstängda” Hanoi 7 år tidigare!

Första dagen – lätt förvirrade, trots flerårig Asienvana!

Det är svårt att skylla på jet-leg efter en tvåtimmarsflygning inom samma tidzon, men det var ungefär den känslan vi hade när vi vaknade morgonen därpå. Sängkvaliteten hade inte varit den bästa, men annars var vi nöjda. När vi kommer ner, får vi direkt erbjudan om ett nytt rum, på våning 1, i princip identisk med det vi hade, men med mycket bättre säng. Klart vi byter, fast efter inflyttning och en smärre ommöblering, ser vi att städningen av rummet har varit så där (vi trampade på en rutten frukt på golvet). Men självklart är detta inga problem, receptionisten skall skicka upp städare direkt. Så vi lämnar våra ryggsäckar, tar med oss det vi har av värdesaker (kamera, dator, pass etc.) och lämnar in detta för säkerhetsförvarning. Systemet är som vi minns, våra grejor placeras i en påse, som sedan vikas och tejpas igen, innan vi signerar paketets alla sidor för att visa att förseglingen är obruten.

Efter detta är det dags för en sen frukost, och vi har längtat efter alla billiga fyllda baguetter och gott vietnamesisk kaffe som fanns att köpa på gatan i Hanoi. Men vi hittar ingen, så det blir den dygnöppna restauranten på andra sidan gatan. Menyn är gigantisk, och det är enormt svårt att välja, vi behöver lång tid för genomläsning. När vi slutligen har bestämd oss, skrattar vår servitör gott, och pekar mot grannbordet. Där sitter det en vit kvinna som precis har fått in sin mat, och han berättar att vi har beställd exakt samma mat, så vi tittar ditåt han pekar, och bekräftar sen att det ser jättegott ut. Förutom grannbordet, verkar alla som sitter här äta nudelsoppa, men vi hittade aldrig någon nudelsoppa på den långa menyn vi studerade. Det visar sig att de även har en lite enklare frukost meny , som i princip enbart består av nudelsoppor. Även om den kallas frukostmeny, går det bra att beställa från denna dygnet runt.

Nu är det dags att börja utforska närområdet och lära oss följa kartan. Från Lonely Planet-guiden vet vi att det finns ett stort backpacker-område i närheten, områden som vi i normala fall undviker.. Men från Hanoi minns vi att varje hotell även fungerar som kombinerad resebyrå, restaurant och internetcafé. Och nivån på resebyråservicen är överlag mycket hög tack vara den stora konkurrensen. Så vi beger oss så sakteligen mot detta område, Pham Ngu Lao. Varje gång vi passerar ett hotell med bra läge, går vi in och kollar priset. Priset uppges alltid i US dollar, men för oss som skall betala i Vietnamesiska Dongs, är det viktig vilken växlingskurs som gäller, vi vill veta priset per dygn samt vecko- eller månads pris. Efter de 3 första hotellen, blir vi mer och mer nöjda med det hotell vi bor på, och tycker vi nog har fått en ganska bra deal. Men så efter en ny korsning börjar majoriteten av fotgängare vara vita turister i stället för vietnameser, och vi förstår att vi närmar oss backpacker-stråket. Men det som verkligen fångar vårt intresse är två stora parker, vilket gör hela omgivningen mer luftig och fräsch.

suite-rum  år  2010

suite-rum år 2010

Vi går in på ett hotell, och nu börjar det bli svårt. Priset är ungefär 5 US dollar högre än vad vi just nu betalar, men härligt stora rum, och underbar utsikt, frukost ingår, men fritt WiFi endast på några av våningarna. Vi får beslutångest, och tar med oss deras visitkort och fortsätter att fundera. .Ett par hus längre bort på samma gata, ligger också ett hotell. Nu börjar vi tröttna lite på att kolla runt, men bestämmer oss för att jämföra en sista gång. Redan vid prisdiskussionen får vi positiva vibbar, 10% rabatt om vi stannar mer än 7 dagar och frukost ingår (som man kan välja från en frukost meny). Så vi ber om att få se ett standard rum som är billigare än vårt nuvarande, men saknar samma storlek, och ingen utsikt. Rummet vi bor i just nu är relativt stort och med mycket fönster mot gatan, så även om priset var lägre så var vi inte nöjda. Så vi frågar om vi även kan se deras mest exklusive rum. Han tar med oss till 7:e våningen, och det första vi möts av är en stor, gul hörnsoffa med tillhörande fotpallar. Rummet är gigantisk, fönster åt två håll och fullständig fantastisk utsikt, samt i övrigt toppenmöblerad, för 25 $ natten, dvs 22,5$ om vi stannar i minst en vecka. Vi bestämmer oss omedelbart, betalar depositum för en natt, och enas om ungefärlig tid för nästa dags incheckning på Giant Dragon Hotel.

Tillbaka på trottoaren, beter vi oss tydligen som två nyanlända turister, för vi hittar oss själva involverade i förhandlingar med ett par cykel rickshaw förare som vill erbjuda en tur. Vanligtvis kostar 1 timmas rundtur 200.000 Dongs, men vi skall få 2 timmar för samma pris! Intuitivt känns detta extremt högt, men vi säger aldrig klart nej, nämner bara att vi kommer att flytta in på detta hotellet i morgon, som ursäkt för att snabbt avlägsna oss.

Nu som ny bostad är fixat, gäller det att fundera på vad mer vi vill göra i dag. Första pausen blir på en trottoarservering, där vi sittandes i plastmöbler designade för barn, njuter av iskall, nypressad sockerrör och limelemonad. Vi läste något om att man bör vara försiktig med is i Vietnam, men värmen gör detta svårt att efterleva. Snabb överläggning om vad som är värst, lite magsjuka eller värmeslag? Vi väljer att ha is i all dryck framöver.


Vi fullständig njuter av omgivningen och allt som sker omkring oss, nu har vi verkligen hamnat på bästa åskådarplats för trafikkaoset, bara synd att kameran ligger inlåst på hotellet. Härefter får den hänga med ut varje dag, så man inte missar scoopet från trafiken och vardagslivet. Framför mig, på en ännu mindre plaststol än vad jag själv sitter på, sitter en gammal gumma. Hon ger oss ett varmt och välkommande leende. Bakom henne ser vi två-tre nya gummor, mer eller mindre halvsovande i brasse-stolar , dolda bakom sin lilla försäljning av snack och dryck. Första gumman längst fram verkar jobba med renhållning på något vis, men vi är inte riktig säkra på hur, men vi njuter av gemenskapen dessa härliga gummor erbjuder. Efter en dryg timma i gatuhörnet, känner vi att det är dax att promenera vidare. Parken med återföreningspalatset verkar som ett passande kulturstopp första dagen. På vägen dit, passerar vi något som kan vara en bio, och när det visar sig att gå en film på engelska (The Spy Next Door), så varför inte? Tiden fram till filmen börjar, slår vi ihjäl på ett fantastisk biocafé. Modernt, rökfritt, svalt, sköna fåtöljer och soffor, men med en prisnivå (t.ex. en flaska fin -öl för under 5 kr) i nivå med vilken plaststol möblerad trottoarservering. Dessutom bjuder de på jordnötter och svalkande iste. Vi har hittad vårt första riktiga favoritställe.

Resten av dagen/kvällen bestämmer vi oss för att använda på den gatan där vi fortfarande bor (Nguyen Trai). Senare under vår tid i stan återkommer vi till denna gatan många gångar, då vi upplever den som så totalt befriad från massturism och med ett sjudande vietnamesisk gatuliv och shopping när det är som bäst.


Andra dagen – relativt lättlurade

I dag var programmet enkelt, packa ihop våra grejor och flytta till nästa hotell. Ingen sura miner alls på hotellet vid utcheckning, vi får t.o.m. tips om flera andra hotell, i fall vi inte blir nöjda. Hotellets säkerhetskille fixar fram en taxi, och under den korta sträckan vi förflyttade oss passerade aldrig taximetern öppningsavgiften, dvs taxturen kostar oss under 4 kr. Vi hinner knappt ut av taxin innan cyklo-förarna från dagen innan är över oss. Vi förklarar att vi måste packa upp, sen får vi se. Vi sätter oss på restauranten, för att äta denna resans första vietnamesiska nudelsoppa, Pho. Då kommer cyklo-förarna fram till oss igen, och undrar när vi skall starta turen. I det läget inser vi, att vi aldrig kommer att få en lugn stund, om vi inte tackar ja. Så vi avtalar att ses om en timma. Nu tror vi att vi kan slappna av och njuta av maten. Då dyker första envetna försäljare upp, som vill sälja solglasögon, nästa säljer böcker, en säljer tidning, en annan tuggummi, och då och då en tiggare (med missbildade och/eller saknade kroppsdelar). Här gäller det att snabbt lära sig hur man säger NEJ på ett tydligt men fortfarande trevligt sätt, och försöka bedöma vilka tiggare som har störst behov av stöd. (Efter drygt fyra veckor på samma frukostrestaurant, kommer samma killar förbi dagligen för att sälja sina solglasögon. Undrar vem som kommer att kapitulera först, säljaren eller den potentiella köparen? ??)

L13Nu har det blivit dags för vår 2-timmars sightseeing tur genom stan, vi har inte diskuterat vad vi vill se, men räknar med att våra pedaltrampare har sina fasta rutter. Och än så länge har vi knappt sätt några delar av stan, så alla destinationer är OK. Och sittande i en cyklo är det perfekta sättet att bekanta sig med stan. Vi förflyttar oss långsamt, och hinner observera gatulivet samt lite diskret fotografera de vi passerar. När vi korsar gatan, känns lite pirr i magen de första gångarna. Så här funkar det: vi cyklar bara rakt ut i korsningen, rött ljus eller ej och utan titta åt höger-vänster-höger, och förutsätter att alla andra skall ge vika. Och denna taktiken funkar bra, förutom i vägkorsningar med många bilar. Störst går först, så bilarna väjer verkligen inte en centimeter!

Gatorna pryds av flaggor, vimplar och olika banderoller, många med dagens datum (3/2) som visar sig att vara 80 års jubileum för bildande av kommunistpartiet. Men det är generellt mycket aktivitet och dekorering på gång, och vi får höra att om 10 dagar börjar det kinesiska nyåret, kallat Lunar eller Têt. Snabbt beslutar vi oss för att stanna kvar i HCMC till efter nyåret. Våra guider ser ut att bli uppriktigt glada när de hör detta.


Efter en halvtimma cyklande, är det dags för första paus, och vi blir avsläppt utanför revolutionsmuseet. Vi hade inte precis tänkt att betala 2 timmars cykling för att de skall stå stilla på utsidan, men med den enorma hettan (runt 35 grader) inser vi att de måste få chans att vila lite. Snällt köper vi biljett, och mer eller mindre springer genom museet medan vi snabbkollar om det är något vi absolut bör ägna mer tid åt, samt passar på att njuta lite av själva byggnaden. Museum i Vietnam är otroligt billigt (drygt 5 kr) så hittar vi något intressant kan vi ju alltid komma tillbaks en annan gång och fördjupa oss lite mer. Cyklo-förarna får nu lämna sin plats i skuggan och fortsätta sitt uppdrag. Nu närmar vi oss den mera exklusive delen av distrikt 1. Vi passerar Notre Dam Katedralen, många ambassader, och några stora, flotta kontors och affärscentra, och en himla massa byggarbetsplatser. Det är tydligt att skylinen i Saigon kommer att ändra utseende de närmsta åren! Vår långsamma färd fortsätter via trevliga små gränder, där den ena restauranten efter den andra pekas ut för oss.

Och här gör vi en riktig turist tabbe (läste en text på nätet där cyklo-förarna gav sin bild av oss utländska turister). Den ene går i väg för att köpa cigaretter och undrar om han skall köpa med dricka till oss, något vi tacksamt tar i mot. Men egentligen om man följer god tro, är det kunderna som under dagen är ansvariga för att bjuda förarna på svalkande dryck och enklare mat . Men vi får vårt vatten, och färden fortsätter, denna gång längs Saigon älven. Där stannar vi till igen, och distrikten på andra sidan älven pekas ut. Nu har vi ca 30 minuter kvar av vår avtalade cykel tid, och de undrar om det är något särskilt vi önskar se. Vi bestämmer att de kan ta oss tillbaks till restaurant gränden, där de tidigare hade pekat ut, och rekommenderad, en autentisk vietnamesisk restaurant. Vi är nöjda med turen, betalar deras ursprungspris istället för det pris vi prutade oss ner till innan start, och avsluter med ett gruppfoto innan vi skiljs åt.

menyOm vi tyckte menyn var lång i går, är det ingenting jämfört med denna, som har alla möjliga djur listade som ingredienser i olika rätter. Varje avsnitt i menyn börjar med en ritning av vilket djur som ingår, så att vi lättare kan undvika maträtter på oönskade råvaror som råtta, krokodil, iller, olika ormar, utrotningshotade djur etc. Men lite nyfikna är vi, och vi testar en av fågelrätterna, utan att med säkerhet veta vad det är.. Vår bästa gissning blir rödhake, men så länge det är gott, slutar vi funderar kring vilken pippi fågel som ligger på fatet.




Efter avslutad måltid börjar vi vandringen hemåt. Även om taxi är billigt, vill vi gärna lära oss att hitta runt på egenhand. Med vår nyvunne erfarenheten efter cyklo-sightseeingen i kombination med ständiga titt på kartan, har vi nu fått ett första grepp om distrikt 1. Men det är jobbigt att passera de något dyrare turistkvarteren, först och främst för att det kryllar av gatuförsäljare som absolut vill sälja sina varor extremt överprisat. För en påse nygräddade våfflor vill de ha 50 000 Dongs, som några veckor senare, på en tvärgata i Cholon/China Town/Distrikt 5, kostade mindre än 1000 Dongs styck. Så det gäller att inte stanna till, eller titta för länge på de utställda varorna, om vi vill undvika den värsta säljpressen. I många gathörn står en grönklädd person, detta är en form av turistpolis eller turistvakt. En av dennas uppgift är att signalera när vi kan korsa gatan, men de kommer även och blandar sig i, om de tycker det uppstår situationer där turisterna fastnar i gatuförsäljarnas nät. Och just nu är vi tacksamma för denna hjälpen. Man börjar undra hur det står till med vår resvana, när vi inte ens klarar skaka av oss några gatuförsäljare eller skoputsare på egenhand. Under tiden har jag sagt nej tack till han som erbjöd skoputs, men ändå missat att min ena sko nu är något svartare än den andra. Snacka om dåligt förhandlingsläge!


Tredje dagen – fortfarande smått orutinerade

I dag är det krigsmuseet som står på programmet, och för att klara gå runt en hel dag, tar vi faktisk taxi dit. Den första vi träffar på inne på området är en man, som enbart har kvar två stumpar kvar till armar. Han berättar att han blev skadat av en mina några år efter kriget och undrar om vi kan hjälpa honom. Jag hoppas att han skall erbjuda oss sin guidetjänst, men han visar sig var bokförsäljare. Nu sträcker han fram sin ena armstump för att skaka hand och vi hälsar naturligtvis. Efter den känslan klarar vi inte att ta oss ur situationen utan att köpa något. Vi köper en karta, till det dubbla av vad vi tycker den är värd (och 4 ggr mer än priset i en bokhandel). Vi känner återigen att vi uppför oss som totalt ovana, förstagångsturister som fångas av alla knep. Vi hinner knappt vända oss runt, innan hans Manager är framme och tar hälften av pengarna. Samtidigt har jag svårt att direkt skaka av mig den olust jag kände när vi skakade hand .

Utställningen på krigsmuseet är fantastisk och mycket mera nyanserad än vad vi innan hade vågat hoppas på. På väggen hänger citat och utdrag från USA ‘s oavhängighetsdeklaration, som tydligt beskriver hur alla människor har lika stort värde. Och bredvid följer fotona på hur det egentligen gick till, när de oskyldiga drabbades. Efter detta följer en lång vetenskaplig beskrivning av giftspridningen, vad giftet innehållt och hur naturen skadades. Det ges även information om hur de producerande företagen, alla var tvungna betala böter efter sin försäljning av giftet till armén. Sen kommer bilderna som visar effekten av giftspridningen hos människan, här hänger mängder av foton på personer i alla åldrar med olika (hemska) missbildningar. Värst upplever vi bilderna av barn och unga födda så sent som på 90 talet (dvs 20 år efter kriget), men där en av föräldrarna under kriget hade blivit exponerad för det mycket farliga Active Orange ämnet. Efter detta, blir det mörkt i museet, och vi inser att det är dags för lunchstängning. Alla museer har lunchstängd 1.5-2 timmar, och just nu var det bra med en paus, så vi hinner bearbeta intrycken. Vi slår oss ner på närmsta trottoar servering, och blir sittande där tills museet öppnar igen.


Krigsmuseet ger en fantastisk beskrivning av vår nutidshistoria, och är enligt min mening ett absolut måste för alla som någon gång åker till Vietnam! Själv börjar man undra hur det var möjligt att jag så totalt missat dessa vidrigheter under den egna uppväxten och första skolåren. Nazismens vidrigheter och kommunismens diktaturvälde fick jag lära mig om. Men inget om de västländska demokratierna Frankrike och USA´s koncentrationsläger, tortyrkammare, massakrer på barn, kvinnor och gamlingar, utplånande av växtlighet mm. Riktigt otäckt att läsa är det att en del av de direkt massakeransvariga först räknats som hjältar och därefter röstats in i senaten och kongressen.

Oavsett ideologi eller orsak, massutrotningar, bombade städer, massakrerade bybor, tortyr mm kan aldrig accepteras. Frågan är hur Irakierna kommer se på sin nutidshistoria om 20 år. Vad var värst, Saddam Husseins vidriga terrorregim, eller USA´s infrastrukturkrig, med sönderbombade städer, utslagen vattenförsörjning och el. Smarta bomber som råkar träffa skolor och sjukhus. Historien upprepas ständigt, men vinnaren bestämmer historiebeskrivningen.


På väg söderut via Chumphon (from spring 2010)



Vår vistelse i Pran Buri blev något längre än först planerad pga av oförutsätt ryggproblem. Men efter några dagar med fantastisk massage, kände vi oss redo för nästa etapp. Från vår nyinköpta detaljrika karta över södra Thailand, stannade valet på chumphon. Först och främst för att vi därifrån kunde välja att åka vidare till öarna Ko Tao, Ko Pa Ngan och Ko Samui, för att därefter fortsätta rakt söderut till Surathani, eller fortsätta längs Highway #4, antingen ner mot Phuket eller Krabi. Om chumphon står inte mycket om att läsa i de vanligaste reseguiderna men vår karta sa oss något annat, spännande typografi omkring chumphon, många småöar och långa kuststräckor, så vi bestämde att ge även staden chumphon en chans. Och tur var det för chumphon och dess omgivningar visade sig vara precis så bra och prisvärt som bara Thailand kan vara. Men det berättar  vi mer om under rubriken chumphon. Att resa under en längre tid ger en frihet att ändra rutt, tider mm, men för andra gången denna resa hade vi en deadline att jobba mot, på kvällen den 1 februari har vi bokat flyg från Phuket till Ho Chi Mihn City / Saigon, Vietnam.

Att resa med lokaltåg genom Thailands vackra landsbygd

Resan söderut gick alltså med lokaltåg, ett ressätt som den thailänska medel och överklassen betackar sig för, men som arbetar/bondeklassen har råd med tack vare extremt låga priser. Priset för vår femtimmarsresa var 10 kr. Lokaltågen har enbart 3:e-klassvagnar, vilket innebär svettigt varma vagnar, trots öppna fönster där sot från loket kan komma in tillsammans med naturens allehanda dofter. Kul i början, ofräscht efter några timmar, men hela tiden en underbar möjlighet att iaktta kulturella skillnader. Lokaltågen i Thailand är verkligen lokala. Vill någon gå av så stannar tåget, om så ”hållplatsen” är stor som ett utedass. Intressant, med tanke på vad det kostar att stanna och starta ett tåg-set. Absolut all information på stationen i Pran Buri var enbart på thailändska så vi var osäkra på vart tåget kom i från och vad som var dess ändhållplats, men vi visste det skulle gå 12:20 och att man köper biljetten på stationen. Som tur var, erbjöds vi gratis skjuts av en av hotelltjejerna från Ali-Baba hotell till järnvägsstationen. Hon såg till att vi fick köpt våra biljetter, samt förklarade att tåget var något försenat och väntades in vid 13-tiden, och att själva resan skulle ta ungefär 5 timmar.  Hon tyckte själv det var kul att köpa biljett till oss, eftersom hon själv aldrig vågade åka ”de livsfarliga tågen” i Thailand.

Även för oss var det drygt två år sen vi åkte lokaltåg i Thailand, och vi hade glömt lite hur det funkade med matserveringen. Vi tyckte inte vi hann att äta lunch innan, så vår matsäck fick bli mängder av frukt samt några flaskor vatten. Så fort vi kom på tåget, insåg vi att mat och dryck var inget problem. Inom de första 20 minuterna av resan var det ungefär 100 olika försäljare som passerade genom vagnen. Vi satt i vagn nummer två, vilket gjorde att man kunde kolla vad de sålde när de passerade första gången och sen köpa av dem på tillbakavägen. Och uppfinnesrikedomen för hur man fraktar mat och dryck var stor. Mest imponerad blev jag av de som hade en stång/ställning med krok i ena handen, där de hade hängt upp olika små plastpåsar med mat, det kunde vara ett spett med en korv, ett egg med lite soya, en kycklingklubba, sticky rice med torkat kött samt massa annat som vi inte har en aning om vad det egentligen var. I den andra handen bars en likadan stång, fast kortare, där det hängde färdiga påsar med isbitar, läsk och sugrör. När man handlade mat, hängdes stängarna fast i hatthyllan ovanför oss, och därmed fick försäljaren händarna fria för att plocka ner de påsar vi vill ha, samt ta betalt.

När vi hade vant oss vid alla mat försäljarna som stadigt passerade, kunde vi börja njuta av utsikten. Långa delar av sträckan går spåret princip i vattenkanten, otroligt vackert, och man påminns om vilka enorma strandlägen som fortfarande är totalt oexploaterade i denna delen av Thailand. Efter ett tag kom vi på att vi åkt denna sträckan många gånger förr, men då har det varit natt-tåget mellan Hat Yai och Hua Hin eller Bangkok, och vi har sovit gott när detta området passerades.


Väl framme i chumphon, blev vi direkt stoppade av en trevlig kvinna, som erbjöd boende på New Sook Samur Guesthouse, (ett mycket bra och prisvärt boende) samt hjälp med båt biljett till Ko Tao. Vi tackade omedelbart ja till erbjudande, men sa vi gärna ville stanna i chumphon några dagar innan vi åkte vidare. Vår vackra, billiga 5 timmars tågresa, sittande i ett felvinklat säte, visade sig vara lika korkat resalternativ som det låter, för den av oss med ryggproblem. Så första dagarna i chumphon var det total vila som gällde, inklusive ett sjukhusbesök för att få rätt medicin och några timmar med fysio-terapibehandling. Varje eftermiddag/kväll fylldes  vårt guesthouse av nya gäster, men innan vi hunnit stiga upp, hade alla rest vidare med 7-båten till Ko Tao. Vi fick därmed en lugn  och trevlig frukoststund, tillsammans med familjen och föreståndaren, som fixade till vår frukost, samtidigt som han varje dag ursäktade sig med att han egentligen inte kunde laga mat.

Thung Wua Laaen Beach

Efter en knapp vecka med mycket vila och lite mysigt småstadsliv,  kände vi oss redo för att äntligen hyra motorcykel och kolla omgivningarna, inte minst stränderna. Thung Wua Laaen Beach, 12 km norr om stan rekommenderades, både för att den var den vackraste, men också att det inte tar mer än 20-30minuter att åka dit. Vår första stranddag var rejält blåsig. Den vackra vita beachen, som vi sett bilder på, såg man knappt pga av jättevågor som slogs in över sanden. Det blåsiga vädret och lågsäsong gör att standen verkar helt tom. Men den starka vinden gör också att den thailändska solen känns härligt försommarsval, och vi bestämmer oss för att njuta den en stund. Vi går av MC´n och börjar utforska. Några få thailändare, inga fulla ”faranger”. Det här verkar lovande. Lite längre fram ser det ut som att någon fått tag på en solstol. Det ser otroligt skönt ut, så vi går dit för att se om det kanske finns flera stolar. Jovisst, vi hamnar hos Funky bar, som är en otrolig skön beachbar som drivs av en engelska och hennes thailändska man. Det är inga problem för oss att ta två stolar och sätta oss en stund på stranden (stolarna är gratis, men givetvis förväntas man köpa drickan i baren). Ägaren undrar var vi kommer från, och när vi säger Sverige, går han direkt fram och presenterar oss för mannen vi hade sätt på håll, som visade sig vara en pensionär från Göteborg som de senaste åren varit fastboende några km norr om stranden. Ryktet går om att två nya svenskar hittat hit, så senare under dagen kommer nästa svensk förbi, enbart för att småprata lite med oss. Alla våra nyvunna vänner hoppades att se oss igen, samtidigt som de undrade varför vi inte flyttade ur staden och hit till stranden,. Vi erbjöds strandbungalow för 400-700 bath. Vi fick även lite historia av hur turismen i chumphon hade utvecklats. För 8 år sen, var det ungefär 5 utlänningar totalt på stranden, därefter hade Fritidsresor under ett par år med beachen i sitt program. Nu verkade majoriteten av västlänningarna vara halv- eller helårsboende, uppblandade med några få långtidsresenärer som oss själva, som tröttnat på massturismen och prishysterin på öarna. Även de thailändarne som drev turistrelaterade näringar, hade tröttnat på de allt högre priserna, prostitutionen och råsupandet på öarna och valt det relativa lugnet i chumphon.

Efter vårt första besök på Thung Wua Laaen Beach, åker vi tillbaks i stort sett varje dag, fast vi behåller boendet inne i chumphon stad. Thailändsk kvällsmarknad lockar mer än sena strandpartyn.  Nästa dag återvänder vi till solstolarna på Funky bar, men det är ingen där. Vi lånar två stolar och sätter oss på stranden. Efter ett tag dyker ägaren upp, och förklarar att han måste ha stängt under dagen i dag för att hinna med andra ärenden. Men han låser upp kylen, och ber oss ta vad vi behöver av dryck under dagen. Han berättar att kocken kommer vid tretiden, och då är det bara att be henne fixa mat till oss. Denna typ av fortroende från någon man möter första gången dagen innan, och som inte ens vet vad vi heter, värmer verkligen. Nästa dag samma sak igen, stor skyllt att baren är stängd, samtidigt som han låser upp kylen för oss så vi kan hämta dryck. Fast denna dagen hålls köket stängt,  medan vi som utnyttjar solstolarna på stranden fortfarande har tillgång till kylda drickor.

Efter 2-3 dagar har vinden mojnat, så nu börjar stranden se lika vit ut som vi sett på bilderna, lång och bred, fast tyvärr relativt smutsig. Det är baksidan av att hitta en oas långt från de stora turisthotellen. Här är det allt för få som bryr sig så mycket om att hålla stranden i ordning, så vissa dager blir det mycket skräp som blåser in från havet under natten. Plastpåsar, petflaskor, thailändsk snabbmat och obefintligt intresse av att plocka upp efter sig bland både lokalbefolkning och festande farnanger, är en mycket dålig kombination. Om inte detta problem tas på allvar, så dör Thailand som turistland.

Frånsett nersmutsningen är denna del av Thailand en pärla i sig. Vi kör mil efter mil längs stränderna. Priserna är nästan som i norr, dvs en femtedel av på öarna. Vi ser en skylt om en strandtomt till salu. 2 rai (3200kvm) för 2,9 miljoner bath. (ca 600 000 kr) Det lockar onekligen. I Hua Hin kostar 1 rai strandtomt 25 milj bath. Vi avstår från köp men frestelsen är stor.


Efter två härliga veckor i chumphon, började vi fundera på hur och när vi skulle ta oss söderut. Stanna i chumphon tiden ut och ta bussen till Phuket dagen innan vår flygning, eller hitta någon plats mitt i mellan. Vi minns med rädsla hur ryggen funkade efter 5 timmars tågresa några veckor innan, så kanske bäst att dela upp resan i flera etapper. Så därmed valde vi att stanna sista veckan i Khao-Lak, då det enbart ligger drygt en timma från Phuket flygplats. Vår ambition för denna sista thailandsveckan var två. Att finna några svenska charterhotell där vi enkelt kunde byte till oss några nya böcker, samt inköp av lite nya badkläder. Utöver det hade vi ingen större planer eller äventyrslusta.

Vi har tidigare undvikit Khao-Lak och dess charterkaraktär. Nu, efter tsunamin visste vi inte heller om var man bör bo etc. Tack vara bra länk tips från Vagabonds Khao-Lak guide, var det enkelt att navigera sig fram på karten och få en bra översikt över boendealternativ och priser. Som vanligt, letade vi bra erbjudande via, och fastnade för ett hotell som låg på fel sida av vägen (långt till stranden) men som erbjöd stora rum med balkong, pool samt gratis shuttle-buss till centrum och strand  till ett relativt OK pris. (1200 baht inkl. stor frukostbuffé). Det låg även nära Bang Nieng buss-station, där vi hoppades hitta ”äkta” thailändskt liv.

Bussen från chumphon till Khao-Lak tar ca 6 timmar, inklusive lunch stopp. Vi blir avsläppta vid bussstationen och börjar leta efter vårt hotell Mohin Tara. Det första vi hittar är en stor marknad, några olika livsmedelbutiker, men några hotellskylt ser vi inte. Så vi frågar oss fram. Efter ett par hundra meter på bakgator, ser vi vad vi tror är hotellet. Vi hittar till slut den obefintligt markerade   receptionen, som dessutom är obemannad. Med tanke på svårigheten att hitta hit och bristen på personal inser vi att vi måste bokat in oss på ett charterhotell. En bokhylla fylld med skandinaviska böcker och tidningar bekräftar misstanken. Besvikna väljer vi ändå att checka in. Nu har vi ju iallafall tillgång till ett nytt resebibliotek. Från vår balkong, ser vi alla de skandinaviska flaggorna utmed huvudvägen, och alla röster omkring är danska, finska eller svenska. Vi har alltså hamnat på ett av Fritidsresors hotell. Men vad gör väl det, frukostbuffén innehåller thaimat i vår smak, och en januarivecka med solbadande runt poolen läsande en ny roman varje dag är ju också semester, om än av ett annat slag. Och första dagen testar vi shuttle-bussen in mot centrum. Vi hittar snabbt affärer med badkläder, så efter några svettiga minuter i provrummet och sen en längre diskussion kring priset, så då var vårt andra mål avklarad, och vi kan återvända till hotellet och poolen.Vi har även upptäckt fantastisk restaurant, Ioon, på gångavstånd från hotellet, läs mer om denna under tips.

Man kan naturligtvis inte åka till Khao Lak utan att fundera över den oerhörda tragedi som drabbade sydostasien juldagen 2004. Den enda julen vi själva inte firat i Thailand på många år. Vi hyr en MC ett par dagar för att själva få en inblick i förödelsens magnitud, och de oerhört höga dödstalenmiljö. Först verkar allt vara någorlunda återställt. Någon enstaka hotellruin, flera övergivna fd hotellpooler som nu ligger mitt i grönskan där naturen med sin livskraft, trängt igenom betong och asfalt för att skapa ny skog.  Nya strandlinjer, vikar och bräckvattensjöar vittnar om naturkrafternas styrka men också om naturens egenläkning. På vissa sträcken är delar av infrastruktur som vägar och avloppssystem, hyggligt hela, men inte ett hus står kvar, och bitvis är även vägarna bortspolade. På olika skyltar läser vi hur högt vattnet nått. När man ser hur platt landskapet är, inser man hur omöjligt det varit att skydda sig. Sen tittar vi mer noggrant. Alla, absolut alla hus, skolor, hotell mm är nybyggda i de mest utsatta områderna. Trots att så många år gått efter katastrofen, får vi kalla rysningar, vi tänker på släkt och vänner som drabbats, men mest obehag får vi av synen av de nya kåkstäderna, dolda långt från huvudvägen. Ett så tydligt bevis på att olika liv är olika mycket värt och att inte alla offer fått den hjälp som världen utlovade. Och nu, ännu en gång, drabbas tredje världen. Denna gång Haiti,  Amerikas fattigaste land, med världens rikaste granne, som tydligen inte har råd att ta emot fler sjukhusbehövande. Ekonomisk kris eller ej, detta är ovärdigt och fullständigt omänskligt!

En riktig positiv överraskning var vår närmsta strand, Bang Nieng. Den hade fått strandbetyg 4 stjärnor, och var verkligen värd betyget. Förutom att det inte låg några plastföremål och skräpade ner, var det en fantastisk sandkvalitet, och det var en underbar sträcka att vandra. I varje ända av stranden, låg det en flod/vik. Vi vet inte om detta tillkom efter tsunamin, men det gick att vada över (fast vatten till långt över midjan) och fortsätta vandringen längs nästa strandkant. I motsatt ända, var det samma sak, man kunde vada över, men där hade någon varit så innovativ och startat en enkel linfärja som tog en över för 10 baht styck. Det ända trista ur egosynpunkt är att halva Skandinavien också upptäckt stranden, så här vandrar vi inte själva.

Detta var sista berättelsen från vårt älskade Thailand, vårt ”hemland” i Asien. Landet med de leende ansikterna, gästfriheten, den makalöst intensiva och mångfacetterade maten, klimatet, den underbara massagen, och inte minst våra nära släktingar och vänner. Vi saknar er redan!

…Men nu är det äntligen dax att återse ännu en gammal vän. En asiatisk vän som vi inte träffat på sju år, en vän som är så olik sina grannar, ung men med enorm livsaptit, VIETNAM – Mer om detta i nästa reseberättelse.

Innan vi lämnar Thailand – ett sista tips:

Ioon, Thai-Italian restaurant, Khao Lak

Denna underbara lilla pärla hitter du längs High-Way #4, Bang Nieng, Khaolak. Restauranten ligger i kvarteret mellan busstationen (7-eleven) och infarten till boxningsstadion. Ägarinnan, Jiraporn, har tidigare jobbat som andrekock, på Marriot, under en italiensk chefskock, och innan dess 8 år på italiensk restaurant i Bangkok. Hon har också arbetat i tyska Brehmens bästa thairestaurang.

Ala-Carte menyn är enbart thailändsk, men vissa lördagar har hon buffé kvällar där det blandas Italienska och Thai rätter, innan kvällen avslutas med karaoken. Allt detta för 250 baht, inklusive 1 stor Singha.

De thailändska rätterna är fantastiska och så långt i från ”farang”-mat man kan komma. Här snålas det inte med kryddorna, och hennes Tum Yum soppa är så stark att den genast blir lätt beroendeframkallande. När vi kom tillbaks för 3:e gången under samma vecka, frågade hon om hon kunde få förtroende att välja rätter för oss. Hennes meny-val för oss var perfekt, Penang curry med räkor samt sweet-and-sour sås med fisk, kombinationen av dessa två rätter tog fram många av våra fem smaknyanser. Hon erbjuder också sina gäster gratis WiFi. Och gillar du inte Thaimat så be henne laga italienskt. Italiensk mat hos Jiraporn är inte bara den vanliga pastan och pizza.


”Home-Stay” i Rat-Samaki (from autumn 2009)


7-11/12 och 19-27/12

I början av december möter vi tillsammans med thailändska släktingarna upp på Bangkoks flygplats för att möte övrig familj som anländer från Sverige. Nu är det vardagsliv i byn som gäller den närmsta tiden. Byn ligger i Koratprovinsen, ca en timma från Korat, med Soeng Sang som närmsta tätort. Här lunkar vardagen på i lojt tempo. Första morgonen kommer pingisbordet fram, och vi introducerar rundpingis. Annars flyter dagarna på med besök på lokala marknader, besök på majsfälten, bad och annars tid att bara umgås, och att äta riktig god thailändsk mat.

9:e klassingen har fått hemläxa att bjuda på något svenskt, så en dag blir det spagetti och köttfärssås, där allt görs från grunden med att börja hacka köttet med kniv så att det blir färs.


En annan dag är det storkok av riskakor. Kokosnötterna mals ner så att man kan krama ut mjölken. Vi börjar på morgonen att koka upp ungefär 20 liter kokosmjölk, och detta står och puttrar under elden hela dagen, under ständig omrörning, till det har kokat ner till en 2-3 liter. Då häller man i palmsocker samt en gelatin blanding och fortsätter att koka, nu är det ända viktigare att det rörs om ordentligt så att smeten inte brinner fast. Efter en stund börjar man det stora vattenprovet, precis som med knäck, kollar man av med vatten när smeten har fått den rätta fastheten. När korrekt konsistens är uppnådd heller man i puffat ris, poppat ris, skivat kokoskött, rostade jordnötter och rostade svarta sesamfrö. Allt vänds in i kokosmjölk smeten, sedan fördelar man massan i små påsar, som kavlas platta innan de förseglas. Självsagt lägger vi en liten hög på en tallrik för omedelbar avsmakning.

J11 J12 J15



Området vi befinner oss i är riktig jordbruksmark, i princip alla äger en liten jordplätt och några kor. Åker man utanför vägen och in på stigarna mellan åkrarna, blir man som ”farang” väldig bra bemött, alla hälsar och skrattar och erbjuder oss att hjälpa till. En förmiddagdag åker vi och lyssnar på thailändsk countrymusik. Mitt i veckan, mellan klockan 10 och 15, är det en countryfestival långt ute vid åkrarna. 4-5 olika artister samt en dansgrupp uppträder. Publiken består för det mesta av pensionärer samt några arbetslösa undomar, och vi har lite svårt att förstå målgruppen, och vald tid. Men alla som är där verkar ha skoj, och det dansas villt framför scenen.

J25Vi hinner även med en övernattning i Kao Yai nationalpark, där höjpunkten är flocken med vilda elefanter som vi ser under nattsafarin. För de som orkade med trecking dagen efter, blev höjdpunkten mötet med gibbonaporna, båda bruna och vita. Vi färdas på thailändsk vis, dvs 14 personer i en pickup är absolut inga problem.


Julafton firas med thailändsk karaoke samt julklappsutdelning till ett 100-tal av byns barn. Vi forsöker introducera julafton som barnens fest med 100-tal små presenter, dvs. en påse med lite chips, godis och en liten leksak. Alla barnen ställer sig upp på en lång rad för att därefter en och en gå fram till tomtemor för att få sin lilla julklapp.


Fish&Ships i Kampot (from spring 2011)


Resans absoluta största (positiva) överraskning i matväg hittad vi i Kampot, Kambodja (två timmar från SihanoukVille). I solnedgången, på ”Natural Bungalow & Restaurant” härliga träbrygga, precis vid älvkanten avnjöts denna underbart goda fiskrätt. Menyn beskrev ”Fish&Ships” men den som förväntar sig den traditionella engelska varianten blir nog grymt besvikna. Denna varianten var gjord med en underbar vinsås med lite syrlig sting, och det är såsen vi kommer ihåg, även om fisken i sig var så färsk att den närmast smälte i munnen. Vi försökte fråga kyparen vad såsen var gjord av, men den frågan överskreds hans engelska ordförråd. Men som han berättade med ett stort leende: ”I dag pratar jag dubbelt så bra engelska än vad jag gjorde i går, för idag har jag haft engelskaundervisning”.