Trapped in the Splash

Standard

Water festival or Songkran in Pattaya is just crazy. Our first day we were walking outside our hotel trying to avoid being splashed. Then getting the fantastic idea in order to avoid getting soaked, let’s jump on the Songtha / Baht bus. This was probably the worst idea we had, getting completely soaked at least 10 times during the ride.

The day after we had a different approach, leaving the hotel somewhat earlier, we were able to get to the next alley, just hit a few times by different wsterguns. Then we found a taxi, that drove us the the shopping mall, Central Festival. After finishing our dinner inside the shopping mall, we relaxed with a mojito from the cocktail car bar outside. Here we could stay dry as long as we was inside the bar area. Anyone trying to splash water was stopped by the bar guys (and they had the biggest water gun of all). Time to go home, we got a taxi again, maybe a little high price, but again it cost to stay dry.

Our third day was the finale in Pattaya, and we woke up by street disco from the corner of our hotel five o’clock in the morning. From then it just get worse. We tried to go out early for lunch, but at every corner of our hotel it was just crazy, water splashing everywhere, and since we did not want to get soaked again, we turned around and stayed inside the hotel area. Does this mean we have become grumpy old tourists not able to have fun anymore?

Partly yes, but we had already celebrated Songkran in Chumphon area together with friends. It started very innocent, we were in Pak Nam Chumphon eating on the market. Kids were playing outside, but we’re probably told not to play at the food stall. On our way back to the car, we were passing four kids, wonder if they dare to splash us. They did, the youngest turned around with a big toothless smile, shouting “Falang” and the running after us with his water gun. But this was just fun. Back on Thun Wualaen Beach we were surprised about the long caravan of cars drivin through the beach. But it was still rather innocent, of course we were hit now and then, but never completely soaked, and every time hit, it was combined with a big, big smile. When the sun got down it was over.

imageimageimage

Songkran second day, we were heading towards the beach, dressed in a way that a water splash doesn’t matter. And we were soaked and several times and got the colored powder in our face and on our clothes. But this is a beach area, if you get to dirty, go for a swim, and so we did. Heading back to our guesthouse we were met with dry towels. In the evening on the other hand there had been knife fights, one dead and four seriously injured on hospital.

The third day of Songkran  it was a bit slow start, and during daylight it was mostly children and young being out. Going for lunch we hoped to be able to keep dry, but luckily we had dressed for the opposite. We had not gone many meters from our guesthouse before hit the first time. But miraculous we did not get particular wet on our way  to a lunch restaurant, but our faces had all kind of colors, so we were not completely clean. Just before entering the restaurant, we stopped a minute, and then I got completely soaked by the owner of the restaurant we were going to enter. This was absolutely a new way of inviting gusts in. But we got in, had our lunch, and after that joined in the Songkran festivals for hours, splashing anyone passing by, and now and then being completely soaked by our play mates.

When the sun get down we went home, and the next day it was over, we thought, until we arrived to Pattaya, where the water festival was prolonged and last for three more days. But we had had enough of splashing and wanted to stay dry, that’s why we acted as grumpy old tourists.

 

 

 

 

 

Advertisements

A Room With a View

Standard

After a few days in Pattaya to sleep out the jet-leg, we reached our current destination Prachuap Khiri Khan. This is a place we have passed by serveral times before when travelling further south by train. Every time we have been amazed about how beatiful it looks, but never stopped and paid the city a visit untill now. A decision we do not regret, that we finaly  made the time for a stopover here.

Prachuap is so beatiful, so friendly, so easy going and with a lot of fresh seafood reasonable priced. We stay at Sunbeach Guesthouse, in a very quite part of the beachroad. From our huge upstairs balcony we have the best view we can imagine for as little as 1000 baht/day! We are surrounded by National Parks at the Northern and Southern part, and to the west lays the Jungle of Burma. We spend our days cruising around on our rented motorbike, through serveral small fishing villages and beatiful beaches. Evenings are succesfully spend on a nearby seafood restaurant right on the street (and maybe some sweet desserts from one of all the food markets popping-up after sunset).

The most beatiful beach is placed inside the Royal Air Force, but visitors are welcoming during day time. A beach chair cost 10 baht, a “rice-on-top” lunch starts from 35 baht and a bottle of soda water 10 baht. At one of the hills there skall be langure monkeys, but that area was not open for visitors when we were there. Instead we climbed the 396 steps up the hill in the Northern part to visit the temple where the Makaker monkeys stays. Well, then don’t only stay up on the hill, we do see them on the streets and climbing on the nearby buildings, and not to mention how fast they are inspecting our motorbike…… Yesterday the Makaker was on the beach, and they where also swimming and sky diving into the fontaine. It was the day after the Lay Krathong Festival, so probably the monkeys was down at the beach “cleaning-up” (i.e. eating) all the flower decorations from the festival the day before.

On our way to the market at the Burma bordet, we found a very special place. Following the hand written signs to “Hanging Stone” we drive into a narrow dust road ending in a welcoming spot. We climbed the stairs to view point #1, being the rooftop of some kind of bunkers build between some giant stones. Then we moved onto the stairs of view point #2, surprisingly we now found ourselves inside a temple. Our sun-caps are quickly removed, and the welcoming monk shows us were we skall go. And then we are in the middle of  a short jungle-trek around, under and through more giants stones. Amazing.

Did I mention that Prachuap is very beatiful, relaxing, friendly, easy going, and that we have a room with a beatiful view (day and night)?

image

Maybe a place to consider for a second home away from home???Prachuap Khiri Khan

I väntan på TÊT tar vi ‘et lugnt (from spring 2010)

Standard

(parts of this post has previously been published in the Swedish Travel Magazine Vagabond)

Têt är som jul, nyår, julmarknad, midsommar, skolavslutning, nationaldag etc. MEN ALLT PÅ EN OCH SAMMA GÅNG! Från Nyårsafton och framåt pågår det officiella firandet under en vecka, men i verkligheten varar det mycket längre (något statsministern utryckte oro över, det tog för lång tid för landet att komma tillbaks till normal produktivitet). Han fick i hårda ordalag kräva återgång till det normala. “Visst ska vi ha en jättefest och fira ingången i Tigerns år, men om ni inte börjar arbeta som normalt från i morgon, så inför vi 6-dagars vecka som kompensation”. Så nu är allt någorlunda normalt igen. Endast de rikaste hotellägarna och de fattigaste a-lagarna fortsätter småfira. Ett helt land har gått från fas 1=Superproduktiva, till fas 2=Alkohol-flummiga tillbaka till fas 1 igen på en knapp månad. Fascinerande att se. Alla super naturligtvis inte, men fester gör absolut alla, förutom de stackarna som jobbat för västländska företag som passar på att “kursa” dagen innan nyår, och därmed slipper betala ut innestående löner och bonusar inför nyåret (den del av årslönen som här är mycket stora).

För oss som turister var förberedelserna inför nyåret lika trevliga som själva firandet. Nyårsafton var den 14/2 med stort fyrverkeri medan de två nästa dagarna (15-16/2) är helt och hållit vikt åt familjen och i princip allt verksamhet stängd. Sen pågår Têt veckan ut, och först den 22/2 återgick allt till det normala.

Vi kom till Vietnam den 1 februari, och varje dag kunde vi följa hur gatorna blev mer och mer pyntade. De två parkerna närmast oss omvandlades till gigantiska blommarknader, där man kvällstid minglade med alla vietnameserna. Och den övergivna idrottsplatsen/badpoolen framför vårt hotell, blev till en enda stor, gigantisk MC-parkering. Uppslutningen påminde om vår traditionella julskyltningspremiär, men med upprepning kväll efter kväll. Att promenera här om kvällarna var riktig härligt, doftarna från blommarna men även det att vi turister blev en tydligt minoritet. Denna festen är inte framtagit för att roa oss turister, men vi är givetvis välkomna att titta på. Mitt i centrala stan, stängdes paradgatan av för all trafik, och byggdes om till en enorm blomsterutställning. Att vandra där var som ett gigantiskt norskt 17.e-mai firande.

L81

Familjerna är ute tillsammans i flera generationer, finklädda, många klädda i vackra national dräkter och alla barn i sina finaste kläder och skor. Längs blomparaden poserar gamla och unga, och alla vill fotograferas framför det ena blomsterarrangemanget vackrare än det andra Helst i tuff tigerposition. (2010 är Tigerns år). Som åskådare blev det roligare att fotografera alla fotograferande än enbart de som poserade. Och på varje sida av gatan, mängder av tillfällig glassförsäljning, kort sagt Norsk 17.e-mai, men mer… På detta sätt fortsatte familjefestligheterna de närmsta dagarna innan och efter nyårsafton.

L73

Men redan första nyårsdagen, så var allt borta!

Parken som natten innan fortfarande var en gigantisk gul och rosa blomstermarknad, var morgonen efter fullständigt tömd. De MC-intensiva gatorna, i princip tomma för trafik, och de flesta restauranter och affärer stängda, förutom i backpacker området. Där det i princip var business as usual . Efter att de två familjedagarna var över, började festande på riktig. Några återgick till arbete, samtidigt som man varje kväll fortsatte att träffas och drack några öl.

Restauranten på vårt hotell var stängd, men personal och ägare ville gärna att man satta sig ner för en skål eller två. En kväll denna veckan kommer vi vandrande genom distrikt 5, (Cholon / China Town) då vi blir inropat till ett gäng som sitter utanför en verkstad. Vi bjuds på öl, vietnamesisk whisky, och jag matas med den ena konstiga rätten efter den andra, allt särskilda specialiteter som har ligget i marinad ett helt år, för att ätas under Têt. Nya smakar? Absolut!, Spännande! Ja, otroligt!, äckligt, ja ibland!, Unikt?, Kul? Ja, bättre än så här blir det inte, vi bjuds fattiga Vietnamesers bästa utbud, och vägras få betala för mat och dryck.

Kvinnan i sällskapet är den som kan bäst engelska, medan männen i stället kommunicerar med kroppsspråk samt försöker lära oss några vietnamesiska fraser. Rätt som det är kommer den ene mannen i sällskapet tillbaks med en liten ledsen pojke. Han har fått syn på honom på gatan. Det är en 7-årig pojke som har gått vilse från sina föräldrar. Som tur är, kan han telefonnumret till pappan, så de ringar och förklarar var vi är. Även pojken får en stol, och matas med olika korvbitar för att lugna ner sig. Efter en stund kommer pappan, men han får inte gå igen utan att ha druckit en Gott Nytt År skål . Och då går det upp för oss hur vi också måste göra. Här skålar man på ryskt vis, dvs. sveper du botten upp, betyder det att du är nöjd. Men om du bara smakar lite etikettsvenskt , så fylls glasset på och på. Så vid det rätta tillfället, lyfter vi våra glas, önskar gott nytt år på vietnamesiska, dricker ur, och kan efter det lämna sällskapet utan att det verkar oartigt.. Senare under veckan, har vi stor nytta av vår nyvunna kunskap om hur man skålar, så att vi kan uppföra oss rätt när tillfällen bjuds.

Under Têt -veckan är även en av parkerna gjort om till officiell festplats. Förutom vackra bonsai utställningar, har olika restauranter etablerad sig med en enklare matservering. Lite längre bort, finns en scen med musikunderhållning, och längs parkvägarna är det försäljning och utställning av olika hantverk, samt microbryggeritappning, dvs. världsklassöl till ful-öl-spris . Och återigen så är parken fylld av vietnameser i olika åldrar, och vi vita turister är igen en marginell exotisk minoritet.

Alla dagar kan man uppleva trummor och dans på gator och torg. Det är olika ungdomsgrupper som uppträder. Drak-dans är när två personer iklär sig en och samma kostym, och växlar mellan att dansa på fyra och två ben. Vid dans på två fötter, sitter huvudet på bakbenens axlar, och vid dans på fyra fötter, dansar de bakom varann. Och som del av showen, uppförs alltid minst en drak-dans-nummer på höga pelare. Och det är alltid någon liten person med målat mask för ansiktet samt stor mage som är med, men vi vet inte riktig vem han föreställer, fast barnen verkar älska honom. En mindre upplaga vandrar även runt på gatorna, och välkomnas in i privathem för att utföra en kortare version som skall garantera lycka för det kommande året.

L91

Torsdag-fredag, veckan efter Têt , först då var pulsen på gatorna som vanligt. Jag hade under många dagar tyckt trafiken / gatan blev enklare och enklare att forcera och att beskrivning i guideböcker och berättelser från andra resenärer, var starkt överdrivna. Vad jag inte hade förstått, var att för varje dag så minskade trafiken, för att under två dagar i princip upphöra, innan den gradvis återgick till vanlig puls. Så min nyvunna kaxighet för att korsa gatan, har fått sig en liten smäll, och man är tillbaks på ruta ett.

Têt – its all about Flowers

Gallery

This is our memories from this years Têt celebration. Preparation and New Years Eve was celebrated in Phan Thiet including dinner with the hotel manager. The rest of Têt periode we spend in Saigon – with pure luxury at the old Rex hotel.

FLYTANDE MARKNAD, BLOMMOR OCH TÊT (from spring 2012)

Standard

Efter flera års Vietnamvistelser har vi äntligen åkt till Mekong Deltat. Vi tog oss med reguljär buss från HCMC till Mekong Deltats störste stad, CAN THO, som ligger ungefär  mitt i deltat. Här räknar vi med att stanna några veckor och utforska stan och omgivningen via små och stora dagsutflykter. Själva stan är storleksmässig på nivå med Malmö och Göteborg, men trafiken är (än så länge) inte lika hetsig som i Hanoi och HCMC. Detta gör CAN THO till en utmärkt cykel-stad,  och vi är numera stolta ägare till varsin nyinköpta cykel. Visserligen begagnade och o-växlade, men här är så platt att detta duger  bra för oss.

Vi bor på ett helt underbart ställe, Than Dat resort, ca 5 km från centrum. Här bor vi lyxigt i en gigantisk och rofylld trädgård, och från den egna bryggan har vi direkt ankomst till ett av deltats otalliga vattenvägar. I tillägg har resorten ett av de bästa gourmet kök (i förhållandet till priset) vi har smakat så här långt på resan. Så egentligen behöver man överhuvudtaget inte lämna resorten för att ha en njutbar semester…..

Som förstegångs besökare i Mekong Deltat kändes det som ett måste att åka på en arrangerad båtutflykt. Klockan 05:30 startade vi från vår brygga, i en liten privat träbåt, oss två +guiden/skepparen. Ute var det fortfarande becksvart, men i de flesta husen/skjulen vi passerade började vi se  tecken på morgon-aktivitet. Båtturens första timma in mot stan var otrolig lugn och skön, där vi satt och försökte skaka av oss den värsta sömnigheten.

Dagens första mål var den flytande marknaden Cai Rang. Allt eftersom vi närmade oss fick vi sälskap av flera andra båtar. Några små turistbåtar liknande den vi själv färdas i, några flera turistbåtar modell större, men flertalet av båttrafiken bestod av handlare på väg för att köpa eller sälja varor. Detta var dagarna innan TÊT (det vietnamesiska nyåret, i år 22-26 jan) och det passerades mängder av träbåtar fullastade av gula blommor. Väl framme på marknaden var vi glada att vi åkte i en liten båt, det gjorde att vi kunde glida rakt in i myllret, dock oundvikligt med en och annan krock. Här var främst frukt- och grönsaksförsäljare, men ett och annat nudelkök kom roendes med ångande sopp-kastrull. I masten på båtarna hängde man upp de varorna som var till försäljning. För oss så det ut som om alla båtarna köpte och sålde av/till varann, varor hivades från en båt till en annan stup i kvarten. Mitt i allt blom-båtarna som alla köpte i från.

Detta var första gången vi besökte en flytande marknad, och första intrycket var absolut positivt. Turistbåtarna var i klar minoritet, och vi överraskades av det sjudande livet och den glada och lätta stämningen som rådde. Efter marknaden svängde vi in i en smalare flod. Äntligen – nu får vi uppleva Mekong Deltats vattenvägar på ”riktig”. Men då stannar vi och blir bett om att gå i land. Vankas frukost kanske? Den utlovade kaffet och baguetten har vi än så länge inte sett något till. Tyvärr inte, nu är det besök på en risnudelfabrik och kombinerad grisfarm. Grisarna verkade nöjda och glada med tillvaron….och risnudel-tillverkning lärde vi oss om förra året i Battambang, Kambodja. Men visst, alltid skönt att få sträcka lite på benen.

Tillbaka på ”huvud” flodåran fortsätter vi båtturen. Då och då blir vi omkörda av snabbgående passagerarbåtar. Trots hög vägstandard och många nya betongbroar, korsas färdleden stadigt av små och stora transportfärjor. Annars är det rätt så lugn båttrafik denna morgonen. Det tar ungefär en timma fram till nästa flytande marknad, Phong Dien. denna är mindre och mysigare med ändats (motoriserade) små roddbåtar. Vi blir liggande mitt i myllretnsupar atmosfären  och äter nyinköpt frukt. Båten bredvid serverar nudelsoppa, den vill vi gärna smaka, men vår guide avråder oss pga bristande renlighet- diskningen =doppa tallriken i Mekongfloden. Det får bli en  cà phê dá sữa i stället från dryckesbåten som hakar fast sig i oss medan iskaffet tillagas.

Stärkte av kaffet  är vi nu redo för nya äventyr, och vi svänger in på en mycket mindre flodväg. Första hindret vi träffar på är ett fisknät tvärs över floden. Detta är inget problem, fiskaren är i vattnet och trampar ner nätet så vi kan passera. Nästa hinder är en mötande båt, och när vi väjer för denna kör vi på grund! Det har nu blivit rejält lågvatten, och vi undrar lite hur vi skall komma vidare. Guiden vet råd, tar sig in mot närmsta brygga och hjälper oss i land. Vi fortsätter alltså båtturen gående! Jättemysigt, på varje sida av floden löper fin-fina belagda vägar/stigar. Nu hinner vi verkligen se hur de bor och lever. I alla förbipasserande hus möts vi av vänliga leenden och glada ”hello” från barnen. Vilken tur att vi fastnade med båten, annars hade vi aldrig lärt hur enkelt (och vackert) det var att även ta sig fram landevägen. Under tiden stakar sig vår guide så sakteligen fram.

Efter 8 timmar år vi hemma igen, trötta och med massor av ny solbränna. Dagen efter gör vi om turen till de flytande marknaderna, men denna gång per cykel. Otroligt lätt att ta sig fram på två jul och pedalkraft….

Dagarna innan TÊT har många gator kantats av blomförsäljning. I dag på själva nyårsafton var det en febrilsk sista-minuten-shopping. Men resultatet är vackert, när varje hus, affär och restaurant har mängder av blommor utanför.

Mera Jul……(from autumn 2011)

Standard

Första veckan i Hanoi blev det mera julfirandet (Laos vistelsen avlutdes med svensk/norskt adventsfirandet på Skandinavian Bakery, Vintiane). För förste gången i mitt liv har jag besökt en klassisk  charity bazar . Det var Hanois Internationella Kvinnoklubb som stod bakom och upplägget lät lockande. Men först skulle man hitta dit. Adressen var UNIS, United Nations Internation School och inget mer, så fram med google för att hitta en gatuadress. Google map på datorn pekade ut rätt ställe, och jag fick rita av så gott det gick till min köpte papperskarta, då just detta området på min karta endast var markerad som nyetablering utan vidare detaljer.

När jag hade lokaliserat platsen (teoretisk) började jag leta lämpliga busslinjer. På Hanois egen hemsida för kollektivtrafiken, finns både en linjekart och detaljerade ruttabeller, problemet var bara att de inte stämde överens. Enligt kartan passerade buss 58, men enligt ruttabellen gick den en helt annan väg. För säkerhet skull kollade jag upp alternativa bussrutter.

Även att fatta exakt var de utgick ifrån var inte enkelt, igen stämde kartan och ruttabellen inte riktigt överens. Kom i håg att min Vietnamesiska är väl så där, jag kan bara jämföra exakta ord, så om det på  står via  xxxx eller börjar/slutar xxxx så tolkade jag det som två olika platser.

Oavsätt, jag visste åt vilket håll jag skulle, och om inte alla bussar utgick från den stora knutpunkten Long Bien, låg de andra stoppen längs vägen. Det visade sig vara Long Bien jag skulle till, och jag letade efter buss 55 och  58. Hittade deras hållplats och  försökte gå på, men blev vinkat bort till motsatt sida. Självsagt borde jag ha fattad direkt att bussen inte kommer att köra åt det hållet som nosen pekar…. ..

Buss 58 skulle gå hela vägen fram (om nu linje kartan var korrekt,) medan buss 55 stannade längre bort (men inga oklarheter om själva rutten). Jag valde den som kom först, buss 58 – och kunde efter ett tag konstatera att det var linjekartan som var fel, nu var jag på väg ut mot flyplatsen, istället för till andra sidan av West Lake. Att hoppa av mitt på vägen kändes dumt, så jag satt kvar mot ändhållplatsen. Hoppade av vid Mihn Plaza, som jag trodde var ett vanligt köpcenter, fel igen. Här fantes bara inredning och möbler i tre hela våningar. Men efter ett toalett besök, och efter att äntligen ha hittad ATM en var jag redo för returen.

Det känns konstigt när det är mycket enklare att korsa en flerfilig motorväg, jmf med en enkelriktad, 1-filig gata i själva Hanoi stad. Även om man lär sig att leva med trafiken och anpassa rytmen, betyder det inte att man automatisk gillar läget, men mer om det i senare inlägg.

Tillbaka på samma busslinje var jag nu mer alert, och lyckades gå av på rätt hållplats. Tyckte det var onödigt att byta till ny buss för endast en eller två hållplatser, så jag började gå. Förra året gjorde vi flera promenader runt West Lake, så jag tyckte mig ha koll på hur långt det var. Enligt mina avritade anteckningar (och digitala foto av googla kartan) skulle jag svänga höger. Men här fants ingen skylt mot Charity bazar eller UNIS, bara en väl bevakat ingång till ett  gated community  med stor skylt att inga främmande har tillträde. Jag kände mig som en främmande, och fortsatte gå. Varje avfart var likadan, bevakat och privat. Till slut kom jag äntligen fram till en riktig väg, och kunde svänga höger. Förste avfart från denna skulle lede direkt mot skolan. Men igen, en bevakat infart till  gated community . Denna gången gick jag fram till vakten och frågade om han viste var den internationella skolan låg. Visst, in genom grinden och rakt fram. Två gånger fick han peka ut byggnaden för mig, innan jag var säker. Och innanför grindarna var man inte längre i Hanoi eller Vietnam, utan i vilket villaområde som helst i den västliga världen.

Att komma gående till  charity bazaren  gav lite känslan som här kommer fattiga kusinen från landet. Alla andra kom med taxi eller eget fordon. Men väl innanför, kändes allt OK, men fortfarande var man inte i Vietnam, här fantes lika många vietnameser som spanjorer på Ibiza under 80-talet. Men det var också vad jag förväntade mig.

Den internationella marknaden lockar först, där man kunde köpa lokala specialiteter (mat & dryck) från i princip hela världen, samt lokal julpynt och annat krimskrams. Och här fantes annat att äta än hembakade kakor och pajer (även om dessa självsagt också var tillgängligt). Störst kö hade Turkiet till sin kebab, men Ryssland frestar många med saltgurka och färskbryggd öl. Tjeckien sålde tjeckisk öl och becherovka, Tyskland grillade bratwurst, Chile sangria cocktails, ja ni fattar….. Skandinavien var också representerad. Jag hade hoppats på en norsk Lefse, men fick hålla till goda med våfflor, pepparkakor, lussekatter och riktig glögg med russin och mandel. Inte så dåligt det heller. Danmark hade eget stort tält (just under den tiden var det stort firande av det 40-åriga diplomatiske relationen mellan Vietnam och Danmark) där de serverade jultalrik, smörrebröd och Carlsberg Öl

Mätt och belåten efter att ha smakat sig runt världen var det dags att titta på vad annat som fantes. En avdelning var för övriga organisationer, som antingen sålde handgjorda prylar eller bara informerade om sin verksamhet, och sista avdelningen var lokala affärer från området, inriktad mot västerländsk kundgrupp. Och här var det lätt att fynda mellan kläder, väskor och olika små siden attiraljer.

Mitt i området stod en scen, där olika formationer av skolans ungdomar uppträdde. Störst succé gjorde Nigerias pop-band, men så hade de också besök av en stor delegation höga ämbetsmän och politiker från sitt hemland.

Allt i allt en trevlig första advent, men nu räcker det med julmat och julgodis för ett tag. Tillbaka till den Vietnamesiska verkligheten.

Stupa festival eller mer korrekt That Luang Namtha Festival (from autumn 2011)

Standard

Some part of this post has bee  published /on print in the Swedish travel magazine Vagabond

Den 10 november var en helgdag i Laos, då man firar That luang festivalen (stupa festivalen). Störst är firandet i huvudstaden Vientiane där man firar minst tre dagar, men stupan i Muang Sing är en kopia av denna, så även där firar man i åtminstone 24timmar. Vi är inte riktig säkra på om vi skall åka och kolla på detta – eller hur. Lokalbussen kostar 100.000 kip t.o.r för oss båda, medan en av turistbyråerna på gatan erbjuder en minibuss utflykt, för 280.000 kip per person. Vi väljer att hyra egen MC igen, denna gång från en annan uthyrare, och vi ber faktisk om att få med oss en extra innerslang i fall vi får problem. Förklarar att om vi skulle få punktering, så är  risken stor att de småvärkstäderna på vägen mellan Luang Namtha och Muang Sing inte har de rätta reservdelarna. Efter en snabb diskussion med sin kollega (eller chef) sticker han i väg och köper en extra innerslang som vi tar med oss.

Vi har kört denna sträckan innan, men aldrig med så mycket folk som nu. Det är massor av MC r ute, samt en och annan minibuss. Och vi lär oss en ny kulturgrej. Blir man kissnödig stannar man längs vägen, och båda killar och tjejer väljer att sätta sig  direkt i vägkanten direkt bakom det stannade fordonet. Ytterst få beger sig in bakom några buskar. Vi ser den lokala guiden vi har lärd känna stå längs vägen och pratar i mobiltelefon. Vi vänder för att se om han behöver hjälp, men då är det vi som får problem, MC n startar inte. Jag utnyttjar tillfälle att krypa in bakom några buskar, under tiden får maken i gång cykeln och vi fortsätter. Guiden i sin tur ser att vi står där i vägkanten, men tar för givet att vi bara stannade för en kisspaus. Vi skrattade gott åt alltihop nästa gång vi träffades samtidigt som guiden blev oerhört ledsen att han inte stannade för oss.

Det är bara 58km mellan Lunang Namtha och Muang Sing, men vägen går över berget, och högst upp är det riktigt kallt. Vi åker ett tag bakom en öppen tuk-tuk, och passagerarna på flaket fryser så de hackar tänder, och då har de alla på sig tjocka jackor. Sen får de syn på oss, körandes i shorts och kortärmad. Man riktigt ser frågan i deras blickar om vi inte fryser, så jag visar snabbt med kroppsspråk att även vi fryser jätte mycket, varav alla i bilen vänder sig mot oss och skrattar gott.

stupa1Väl framme vid vägen upp mot stupan, blir vi hänvisad vart vi skall parkera och får strax tillbaka ett parkeringskvitto med vårat reg. numret. Sen är det bara att börja gå uppåt tillsammans med alla andra. Alla är festklädda, många i sina olika nationaldräkter. Och för första gång ser vi även att några av männen, unga som gamla, också har sina nationalkläder på sig. Det är då jag verkligen önskar att jag ägda en egen norsk Bunad (folkdräkt), vad det hade varit roligt att haft på sig den här tillsammans med alla andra. Ett är säkert, den absoluta minsta minoriteten bland alla är oss  faranger  Detta är verkligen en lokal festival, av och för lokalbefolkningen, vilket är riktigt underbart. Vi tyckte vi var ute ganska tidigt, men några få är redan på väg ner. I princip alla barn har ett leksaksgevär i händerna, så vi konstaterar att det måste finnas en otrolig framgångsrik säljare där uppe. Vi vet egentligen inte riktigt vad som väntas, utan att det skall vara lite som en marknad med mat, dryck och lite enklare spel. Och självsagt själva  Stupa högtidligheten . Har även läst att många campar där uppe.

stupa2Innan vi kommer hela vägen upp får vi syn på en riktig rolig skylt. Ett kalvhuvud är upphängd som betyder att här servares det kalv/nöt kött. Vi tycker det låter gott, och beställer en tallrik med grillspett och en med ett större köttstycke samt en tallrik sticky ris, och en papaya sallad. Maten är fantastisk, köttet har marinerats i en spännande sås, och grillspettstycken är bitvis lite röda inuti. Det andra biten har lite starkare smak, och ser ut som revben. De som har stället kommer bort och undrar hur det smaker och är samtidigt oerhördtydliga med att vi inte har ätit buffel, och precis som vi tror pekar han på sina egna revben för att förklara vilken del av djuret vi har fått.

Efter denna starten är vi redo för nästa steg. Längst upp står det ungdomar och placerar en liten tempelblomma på våra kläder. Som tack förväntas vi ge en liten tempelgåva , vilket vi givetvis gör (efter att ha lyckats växla till oss lite småsedlar). Det är så roligt att se ungdomar uppklädda och stolta i sina nationaldräkter. På ena sidan 4 Yao tjejer och på andra sidan 4 Acka tjejor. Sista biten upp mot själva stupan är fylld av bamburör försäljare. Vi var inte riktigt sugna på att själva testa, men nästan alla övriga köpte flera stycken vardera. Man skalar den som en banan, och äter upp innanmätet, som ser sött (och gott) ut.

stupa5

stupa6

Även några kvinnor i sina nationaldräkter ( just vilket folkslag de tillhör har jag inte riktig lyckats klura ut än, med de har svarta broderade huvudbonader) säljer hantverk, för det mesta färglada barntröjor och mössor, men även några vävda sjal, kjolar och byxor som de visar upp för mig. Vill egentligen köpa men har  noll koll på vad det borde kosta och med så många folk omkring är jag inte sugen på att börja en lång prutningsförhandling, så jag avböjer så artigt och trevligt jag bara kan.

stupa4Själva Stupa området håller vi oss på utsidan av, för oss räcker det att beskåda försäljning av  rökelse, blommor och hur olika offergåvor bärs fram. Och sist men inte minst, ritualen med att gå tre varv runt stupan. Detta gör barn, vuxna, präster, munkgossar, rika och fattiga  i en färgglad blandning

När vi vänder ryggen mot Stupan är det som att vara på en gigantisk matmarknad.  Våra associationer flyttas snabbt 2000 år tillbaka i tiden, till bibelhistorien där Jesus kastar ut handlarna från templen. Denna blandning av helgedom och  världsligt  nöje är fortfarande kontrastfylld för oss, som har växt upp med den lutherska läran hängande över oss. Men tillströmningen är stor, alla verkar glada och alla verkar deltaga, så jag gillar detta sättet att fira en religiös helgdag på.

stupa

Vi hittar mängder av små och stora matstånd med mat och dryck (Mycket Lao Beer).samt olika enkla spel. Störst är pilkastning på ballonger, svårast verkar att fiska upp en liggande flaska genom en ring i ändan av spöet. Lättast att kasta en boll i en viss ruta (och missar du helt får du kasta om) men absolut vackrast och roligast den hemmagjorda tombolan. Ett flygplan mitt på som man snurrar på, sen olika sektorer där du placerar din insats. Och med vilken inlevelse de ansvariga för just detta spelet lyckades få barn och vuxna att satsa, särskilt efter att planet hade börjat snurra, var underbart att följa.. Gemensamt för alla spelen, var att vinsten bestod av dryck eller godis, ofta en kartong smaksatt sojamjölk, eller en liten flaska  energi dryck och i enstaka fall en burk läsk. Och mitt uppe i detta träffar vi på en gammal bekant, skolgrabben från LuangNamtha. Han tilltalar oss lite försiktigt här uppe bland spelen, bl.a. vid att fråga vart vi kommer ifrån (det var så vi började samtalet förra gången) innan vi alla tre bekräftat att vi verkligen har träffats förut. Hans kompisar, som står en bit bort, följer det hela storögd. Vi blir stående och prata en liten stund, innan vi fortsätter åt vart vårt håll.

Efter området med spel, blir det flera bord för mat och dryck innan vi nås av ett riktigt hemsk ljudnivå. Är det disco eller riktig livemusik? Det är satt upp en 5-6 scener bredvid varann, där varje artist försöker överrösta den andra. Musiken är allt från thailändsk country till lokala unga förmågor med Lao-pop. Och lite längre bort, under två tältdukar, tilläts även dans. Men det ser lite försiktigt och tafatt ut, vi vill oavsett inte störa så vi fortsätter rundan. Nu är vi tillbaka där vi startade rundvandringen, och vi börjar fatta varför  alla  står just här. Detta är den enda skuggiga platsen. Det har nu blivit sen-eftermiddag, och det kommer en strid ström av bilar uppåt. När vi anlände under förmiddagen var båda bilar och MC r tvungna att parkera på anvisat plats längst ner. Nu när alla kör upp blir det snabbt kaos, och tack vara regnet dagen innan, kör nästan alla bilarna fast i leran lite längre fast. Dags att försvinna, innan vi måste hjälpa till att få loss alla nerkörde bilar.

stupa3Det är fortfarande många som är på väg upp, och nu står det parkerat fullt med bilar på båda sidor av vägen. Det ser varmt ut för de som kommer gående i vackra siden dräkter. Tillbaka på MC parkeringen tar det en liten  stund till vi hittar vår, som står relativt instängd. Först skall parkeringskvittot med jmf reg numret, sen får vi hjälp med att hitta ut. Vid utgången kontrolleras parkeringskvittot en sista gång, för att säkerställa att vi åker med rätt fordon. Säker och bra ordning. Vi vill gärna komma hem innan det blir mörkt, men inser att det är nu det riktiga partyt börjar. Möter mängder av glada ungdomar på väg, och även längs vägen nedanför stupan har någon slängt upp stora högtalare, så det med minst 24-timmars festival stämmer säkert.

De fattigaste byarna på vägen mellan Muang Sing och LuangNamtha vill även de ha nytta av festivalen. Och har lagt ut lite grönsaker och annat längs vägen, som de hoppas de förbipasserande skall köpa. Vi vågar tyvärr inte stoppa, då vi vet att motorcykeln lätt börjar krångla här uppe på hög höjd. Så de får inga allmossar av oss denna dag.