Med lokalbuss till Cu Chi tunnlarna – så slipper du massturism och resan dit blir en del av målet (from spring 2010)

Image

Enligt Lonely Planet, (åtminstone den utgåvan vi har) är det absolut omöjligt att ta sig till Cu Chi tunnlarna med kollektivtrafik, något som vi tyckte verkade lite märkligt, då vi varje dag ser buss 13 som går till Cu Chi. Men alla resebyråerna arrangerar turer hit, konkurrensen hög, och priset lågt. 5 USD för en halvdagstur och 7 USD för heldag, som inkluderar ett förmiddagsbesök i ett tempel. Inträde, mat, guide etc. ingår inte.

Besöker man Vietnam ska man absolut lägga in tid för ett besök i denna underjordiska värld framgrävd och använd under det långa och vidriga Vietnamkriget. Under vår förra resa, 2003, besökte vi ett liknade system i den s.k. Demilitariserade Zonen (DMZ) nära gränsen mot Laos. Det dåvarande gränsområdet mellan Nord- och Sydvietnam. Vi hade alltså redan sett och hört de fantastiska historierna om det dagliga livet under jord, såsom matlagning, barnfödslar, skolgång mm. Allt som allt ett närmast normalt, men under jord och med ständig skräck för att upptäckas och bli levande begravda i USA-bombningar.

M3I Cu Chi hade tunnlarna ett än viktigare militärstrategiskt syfte, 3-5 mil från fiendesidans huvudstyrka. Det innebär att tunnlarna här byggdes betydligt trängre, med extra trånga passager, där inte den tunnaste västlänning kunde kravla sig fram. Tunnelsystemet i Cu Chi är också unikt genom sin enorma utbredning. Och än i dag är det ingen, förutom den familjen som ansvarade för ett visst område, vet var alla tunnlar och utrymmen finns.

En del av systemen är idag öppna för inhemsk och utländsk turism. Dock är tunnlarna förstorade så att även vi skandinaver, tyskar och amerikaner kan ta oss fram under jord. Turistanpassningen tar dock inte bort den klaustrofobiska känslan av att leva instängd under jord, 24 timmar om dygnet i flera år. Man måste själv kravla sig fram för att åtminstone delvis förstå de umbäranden det måste inneburit för kvinnor, män och barn att leva här med krigets fula ansikte ständigt närvarande. 75 % av alla om levde här under kriget han inte uppleva freden 1975.

Av någon anledning kom vi oss aldrig riktig för att beställa en arrangerad tur hit. Då vi först tänkte boka så inföll Têt-helgerna och då blev vi (faktisk av resebyrån) tipsat om att undvika en utflykt hit, då det varje dag var enormt stort besöksantal. Efter detta började vi syna de olika turoperatörernas program lite närmare, och det visade sig att alla utgick från mer eller mindre samma tider. Halvdags turen från Saigon startade vid åttasnåret och tillbaka vid två-tiden, medan heldagsturen skulle hinna med en mässa i templet klockan 12, och efter det vidare till tunnlarna. Så utan att vara något matematisk geni, började vi mistänka att antal besökare är relativt högt vid två tillfällen under dagen, men hur ser det ut övriga tider? Detta gjorde oss mer och mer nyfikna på att ta utmaningen med lokaltrafiken. Förutom buss 13, hade vi via bussbolagets hemsida (detaljer under Saigon-guiden) hittad åtminstone ett tiotal linjer till som på något sätt inkluderade Cu Chi. (Detta var innan vi fick tag på ett eget gratisexemplar av Saigons eminenta busskarta. Ett måste att införskaffa för alla Ho Chi Minh City-besökare som vill resa oberoende och på egen hand.)

Men så äntligen får vi tummen ur. Efter en sen frukost, bestämmer vi oss för att chansa med lokalbussen. Kommer vi inte till tunnlarna, kan vi åtminstone se oss om i Cu Chi stad. Så vi promenerar ner till Ben Tahn (marknadsstationen där de flesta citybussarna passerar, typ brunnsparken i Göteborg), och kliver på buss 13. Den är från start drygt halvfull, så vi lyxar oss lite och väljer var sitt tvåsits-säte. Innan avgång besöks bussen av olika mat-, dryck- och lotteriförsäljerskor, och halvtolv rullar vi iväg. Efter ett par hållplatser är bussen full, så vi får både nya bussgrannar. Maken blir sittande bredvid en ung religiös vietnamesisk kille, som hela resan tipsar om renlärig mat, vikten att leva i harmoni med naturen etc. Enligt maken intressant ock kul. Själv har jag turen att få en tyst, tidningsläsande granne, så jag hinner njuta av utsikten från min fönsterplats.

Resan till Cu Chi tar c:a 75-90 minuter och tar oss från storstad till landsbygd. Sträckan ut ur Saigon stad är ny för oss. Den går rakt genom distrikt 3, så vi hinner observera flera nya ställen att göra återbesök på, bl.a. vår blivande favorit Gyllene Prag, ett tjeckiskt mikro-ölbryggeri, med fantastisk mat (och med ett namn som får en fd Linnéstadstjej att minnas och glädjas lite extra)

Efter en dryg timma, börjar så antal passagerare att glesna ut (båda våra grannar har nu stigit av) och vi funderar på om inte vi också skall gå av, det verkar definitivt som om vi nu är mitt i Cu Chi centrum. Men det är för sent, nästa stopp är ändhållplatsen, något utanför centrum. När vi är på väg av bussen, frågar en ung trevlig vietnamesisk kille oss om vi har tänkt att besöka tunnlarna? Ja svarar vi, om det går så var det vår tanke. Vår nyvunna bekantskap pekar då ut buss 79 som står parkerad och klar för avgång, och berättar att den tar oss till tunnlarna. Alternativt går det bra att från denna busshållplats åka till tunnlarna med MC-taxi. Det står redan ett par MC-taxichaufförer utanför bussen som följer vår dialog, men vi tycker bussalternativet låter så lockande att det är värt att testa. Vår vietnamesiska bussguide hinner försvinna utan att vi hunnit tacka för hjälpen. Så typiskt hjälpsamma är nästan alla lokalbor vi träffar på. Ryktet om att alla vill ha betalt för allt är betydligt överdrivet. Vietnamesen på gatan är nästan alltid oerhört trevlig och förväntar sig bara ett litet leende tillbaka.

Vi hoppar på buss 79, och alla övriga passagerare vänder sig om, och ler uppskattande. Glada förbipasserande säljare erbjuder oss en härlig matmix i form av lite olika sorts bröd, frukt, nötter och vatten. Detta får bli vår delikata snabblunch. När konduktören kommer förbi, sitter vi redo med kartan i knäet och säger att vi ska till Ben Dinh tunnlarna. För 3000 VDN(1 kr), erbjuds vi varsin biljett. Efter en kort sträcka på huvudvägen svänger vi vänster, och jag hinner uppfatta en stor turistskylt där det står:

ÐA ÐO CU CI TUNNEL 22 km

M22

Nu vet vi att vi är på rätt väg och kan andas ut.

Efter flera km delar vägen sig i en Y-korsning. Bussen tar den vänstra vägen, men en bit bort till höger tycker jag mig se en skylt mot tunnlarna. Förvirringen tilltar när det också på den vägen vi åker, skyltas mot tunnlarna. Så för att vara säker, frågar jag konduktören en extra gång. Vi pekar på kartan där Ben Dinh tunnlarna är utmärkta, och hon ser lite lätt förbryllad ut. Då pekar vi på den andra punkten, som på vår karta bara är märkt som Dia Dao, och hon nickar och smilar uppmuntrande till oss. Så efter några km till är det dags för oss att gå av. Bussen är nu i princip tom, så vi gör som vi blir tillsagda. Och där står vi mitt på landsvägen vid en T-korsning, och undrar lite vart vi egentligen är. Mitt emot ligger en liten affär där vi stannar och köper kall läskande smaksatt isté. Plötsligt ser vi två asiatiska turister komma gående mot oss. Så vi följer den vägen de kommer ifrån och möts direkt av denna för oss trevliga välkomstskylt:

M1

Vi har utan avancerad planering tydligen lyckats med det omöjliga, att ta oss till tunnlarna med kollektivtrafik. En fantastsikt kul resa med många möten och för det totala priset av knappt 3 kr.

Klockan närmar sig nu två, så vi har inte tid att titta för mycket på omgivningen, däremot är det behov att hitta en toalett. Vi kommer in i området, och ser inte en käft. Vid restauranten står en turistbuss, med asiatiska turister, parkerad. Den åker innan vi kommer fram. Lite längre bort hittar vi en enorm, nybyggd anläggning. När vi går ut ifrån den, inser vi att vi redan är inne i själva området. Men vart är alla övriga turister och var och hur köper vi inträdesbiljetter???

M2Vi går vägen tillbaks, och då hittar vi en biljettkur, några vakter och en informationstavla för Ben Duoc området. Vi köper våra biljetter för 70.000 VDN. Vi får en broschyr där det är bilder av vad som finns, men ingen riktig bra karta över själva området. Ingen guide eller annan hjälp finns på plats, så vi följer vägen och efter en stund dyker det upp ett tempel, eller minnesmärke. Byggnaden är med i broschyren, så vi går närmre. Är det månne här tunnlarna är?

Nu träffar vi på den första besökaren, utöver oss själva, en vietnamesisk kille som verkar lika vilsen som vi. Det sitter en vakt utanför, förklarar att skorna skall vi lämna på utsidan. Vad är detta? Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss. Inne i själva templet / minnesmärket är alla väggar fyllda, från golv till tak, av årtal och namn på alla som dödades i Cu Chi området, under de franska och amerikanska ockupationsåren och bombningarna, dvs under 1946-1975. Vackert, lätt surrealistiskt och mycket otäckt. Otäckt, trots inga bilder, bara ingraverade namn och årtal i marmor. Många barn, också väldigt unga.

Efter att ha tittad på detta, studerar vi broschyren igen, och börjar undra var någonstans tunnlarna finns? Engelskkunskapen hos vakterna är begränsad, men en av städerskorna visar oss i vilken riktning vi skall gå. På vägen möter vi en västerländsk turist, annars är vi fortfarande helt ensamma. Till slut kommer vi fram till där tunnelguidningen verkar vara. Fortsatt lätt förvirrade går vi via en utställning som kårats till Vietnams bästa turistupplevelse?!

Så äntligen får vi lämnat våra inträdesbiljetter, och blir omhändertagen av en mycket kunnig, trevlig och språkbegåvad guide. Han undrar lite försiktig hur vi har tagit oss hit. När vi svarar att vi tagit lokalbussen, ler han uppmuntrande och tipsar oss om att sista turen tillbaks till Cu Chi går klockan 17. Men än så länge är klockan bara halvtre, så vi tror att vi ska ha gott om tid.

Oroade över att inte få behålla vår personliga guide allt för länge formligen vräker vi ur oss frågor. Vi börjar vandra inåt djungeln. Hur gammal är djungeln? (Vi tycker den ser väldigt ung ut) Han bekräftar att den är ny, allt har växt upp efter 1975. USA´s kemikaliebombningarna hade tidigare utplånat allt växt- och djurliv ovan jord. Vi undrar hur gammal han är. Han bekräftar att han föddes några år efter kriget. Båda hans föräldrar var unga, men ändå aktiva under de svåra åren. Men han berättar att hans viktigaste källa till personlig historiekunskap är hans mormor som upplevde kriget som vuxen och som fortfarande lever och kan berätta hur hon upplevde dess vidrigheter.

vad man använda för att gräva med

vad man använda för att gräva med

Han försöker med glimten i ögat få tyst på alla våra frågor, så att han kan visa den inledande dokumentärfilmen (fortfarande är vi helt ensamma turister). Efter filmen visar han oss olika kartor över tunnelsystemen. USA´s Sydvietnams, och FNL s styrkor mm samt en mycket lättöverskådlig modell över tunnelsystemen.

Efter teorigenomgång är det så dags att bege oss ut,och in i själva djungeln och ner i tunnlarna. Överallt ser vi B-52 bombkratrar, och en och annan tunnelgång som har rasat samman.

Själva tunnelsystemet är enormt, och det är som sagt bara vissa delar av dem som är tillgängliga för turister. Originaltunnlarna har alltså grävts ut lite extra, så att vi kan få plats. Vi visas/kryper runt bland några av de olika tunnel- och rumstyperna som fanns. Det är svettigt, skitigt och trångt, men intressant&

M5 M6 M7 M8 M10

Stora delar av hela tunnelområdet är inte tillgängliga eller ens offentliga . Man vet ju aldrig om de skulle behöva användas på nytt. Vi hoppas alla tre, innerligt, att de nu har används för sista gången.

Vi går på stigarna och ser vad vi tror är en vanlig termitstack, men som visar sig vara en är rök & luftventil. Nästa stora termithög är en bunker, och vi får själva leta oss fram till ingången. De har bevarad originalingången, och som ni kan se så är skostorlek 44 allt för stor för öppningen.

M11 M12

Tänk att det var genom öppningar som denna som lokalbefolkningen tog sig fram, beväpnade och i full mundering. Taktiken visade sig vara rätt, för även om amerikanerna skulle hitta någon öppning, hur skulle de kunde ta sig in? Vi är rätt så tacksamma för att de tunnlarna vi kryper igenom, är turistanpassade i storleken. Vidare genom djungeln besöker vi olika typer av tunnelutrymmen, såsom möteslokaler, operationsrum, kök, sovsalar etc. Under kriget bodde här 16.000 personer under jorden, men endast 4000 av de överlevde. Vi får se brunnar, där man fortfarande skymtar vattnet, och även nödutgångarna som går genom smala kanaler ut mot floddeltat.

M18

Ovan och under jord finns många fällor, alla byggda efter ursprungliga djurfällor. Falluckan är dold, men om du trampar fel så sitter du fast, i oändliga plågor. Finessen med fällorna, är egentligen inte att döda utan bara kraftigt skada fienden, och på så sett uppehålla och försena motståndarna. För om en motståndarsoldat hamnar i fällan, krävs det två eller tre andra för att få vederbörande upp igen. Och därmed har fiendetruppen förhoppningsvis försenats så mycket att man hinner byta tunnelsystem och även hunnit dölja öppningen efter sig.

M15 M16 M17

I ett av rummen vi är nere i möter vi en liten asiatisk turistgrupp på 6 personer. Annars är vi under hela guidningen helt ensamma. Inför sista stoppet erbjuds vi en enkel tvagning i det ursprungliga vattensystemet. Därefter bjuds på Trà (vietnamesiskt té) och kokt tapioka i matsalstunneln Här blir vi sittande en extra halvtimma, vi frågor och guiden svarar innan vi börjar prata om dagens Vietnam. Dess svårigheter och möjligheter. Hur kan man gå från ett tidigare ineffektiv planekonomi till en effektivare marknadsekonomi utan att de fattigaste kommer allt för mycket i kläm? Vår guide är mycket intresserad av vår skandinaviska modell och det blir nu vår tur att svara på alla frågor.

M19

Innan vi lämnar vår nya vän, tipsar han oss övriga aktiviteter i området. Minnesmärket/ templet där har vi redan varit, samt om skjutbanan där man kan testa vapen och annat. Men det sista hinner vi inte med (vilket vi enbart är glada för) eftersom vi ska hinna med bussen. Så vi tackar för en trevlig, och mycket informativ guidning, och skyndar oss iväg. När vi så kommer upp ovan jord så ser vi för första gången en något större västerländsk turistgrupp, som sitter och väntar på att vi skall bli klara i matsalen och de ska få inta tapioka och grönt té.

M20

När vi så lämnat tunnelområdet och hamnat åter vid den lokala affären, där vi köpte dricka på ditvägen, sitter det nu en 3-4 personer i plaststolar, alla läsande i samma broschyr som oss. Och några minuter senare, kommer buss 79, som vi alla väntar på. När vi har gått på bussen, då går chauffören av(!). Efter några minuter rullar vi i väg, men sakta, sakta. Vi fattar ingenting, men några stopp längre bort finns förklaringen. Där ser vi ett 20-tal grabbar/män komma springande, troligen arbetare som slutar nu, och chauffören har anpassat sin tidtabell så att de alla skall hinna med. Men när de sista närmar sig och inte riktig orkar springa, rullar bussen i väg, så att måste sätta fart om de skall med. Tack vara detta arbetslag som kommer på, blir det en oerhörd uppsluppen och trevlig stämning på bussen. Och om vi åkte långsamt i början, tar vi igen det nu, här körs det allt vad remmarna tål, för att ta igen den förlorade tiden. Men vi kommer hela fram till Cu Chi busshållplats än en gång. Vi funderar nu lite på vad vi skall göra, vi har ett par timmar på oss innan sista buss tillbaks till Saigon.

M21

Ska vi ta oss in till centrum av Cu Chi och hitta en trevlig restaurant, eller åka direkt hem? Vi snabbkollar matutbudet på hållplatsen. Det blir två färska baguetter fyllda med nygrillat grillspett och sallad som får bli vår färdkost. Som dryck köper vi nypressad sockerrörsdricka med lime, eller lemonad som engelsmännen döpte det till på den tiden då vi i väst uppfann den nya världen.

Så med facit i hand, var det värd att åka på egenhand? Absolut – och då är det inte priset vi avser (5 USD jmf 16 000 VDN), utan chansen att få vara ensamma tillsammans med en guide och fråga och titta på precis vad man själv vill, i sitt eget tempo. Men ett tips, starta lite tidigare än vad vi gjorde, åk från Saigon mellan 9-10 på morgonen så hinner ni med allt i lugn och ro. Och var då Ben Duoc området den stora turistfällan som det står i Lovely Planet? Nej, inte om ni åker som vi, en vardag på egen hand. Området används mycket av vietnameser både för rekreation (finns bra lägerplats) men framför allt som skolundervisning. Och för de som gärna även vill roa sig på skjutbanan efteråt och leka krig , so what, det störde faktisk inte oss det minsta. Om det är bättre i Ben Dinh området jmf med Ben Duoc kan vi inte svara på, men båda områden tillhör exakt samma, gigantiska tunnelsystem, så välj den destination där det är så få turister som möjligt just den dagen ni vill åka.