Trapped in the Splash

Standard

Water festival or Songkran in Pattaya is just crazy. Our first day we were walking outside our hotel trying to avoid being splashed. Then getting the fantastic idea in order to avoid getting soaked, let’s jump on the Songtha / Baht bus. This was probably the worst idea we had, getting completely soaked at least 10 times during the ride.

The day after we had a different approach, leaving the hotel somewhat earlier, we were able to get to the next alley, just hit a few times by different wsterguns. Then we found a taxi, that drove us the the shopping mall, Central Festival. After finishing our dinner inside the shopping mall, we relaxed with a mojito from the cocktail car bar outside. Here we could stay dry as long as we was inside the bar area. Anyone trying to splash water was stopped by the bar guys (and they had the biggest water gun of all). Time to go home, we got a taxi again, maybe a little high price, but again it cost to stay dry.

Our third day was the finale in Pattaya, and we woke up by street disco from the corner of our hotel five o’clock in the morning. From then it just get worse. We tried to go out early for lunch, but at every corner of our hotel it was just crazy, water splashing everywhere, and since we did not want to get soaked again, we turned around and stayed inside the hotel area. Does this mean we have become grumpy old tourists not able to have fun anymore?

Partly yes, but we had already celebrated Songkran in Chumphon area together with friends. It started very innocent, we were in Pak Nam Chumphon eating on the market. Kids were playing outside, but we’re probably told not to play at the food stall. On our way back to the car, we were passing four kids, wonder if they dare to splash us. They did, the youngest turned around with a big toothless smile, shouting “Falang” and the running after us with his water gun. But this was just fun. Back on Thun Wualaen Beach we were surprised about the long caravan of cars drivin through the beach. But it was still rather innocent, of course we were hit now and then, but never completely soaked, and every time hit, it was combined with a big, big smile. When the sun got down it was over.

imageimageimage

Songkran second day, we were heading towards the beach, dressed in a way that a water splash doesn’t matter. And we were soaked and several times and got the colored powder in our face and on our clothes. But this is a beach area, if you get to dirty, go for a swim, and so we did. Heading back to our guesthouse we were met with dry towels. In the evening on the other hand there had been knife fights, one dead and four seriously injured on hospital.

The third day of Songkran  it was a bit slow start, and during daylight it was mostly children and young being out. Going for lunch we hoped to be able to keep dry, but luckily we had dressed for the opposite. We had not gone many meters from our guesthouse before hit the first time. But miraculous we did not get particular wet on our way  to a lunch restaurant, but our faces had all kind of colors, so we were not completely clean. Just before entering the restaurant, we stopped a minute, and then I got completely soaked by the owner of the restaurant we were going to enter. This was absolutely a new way of inviting gusts in. But we got in, had our lunch, and after that joined in the Songkran festivals for hours, splashing anyone passing by, and now and then being completely soaked by our play mates.

When the sun get down we went home, and the next day it was over, we thought, until we arrived to Pattaya, where the water festival was prolonged and last for three more days. But we had had enough of splashing and wanted to stay dry, that’s why we acted as grumpy old tourists.

 

 

 

 

 

Where to next???

Standard

In the past we could go to the local bus station, check out the most comfortable bus and see where it will take us for a 4-5 hours drive, and there you had our next destination, an easy and fun way of travelling. This time we have not yet got this adventure spirit, maybe because we are carrying a little to much packaging with us, so instead we try to create some kind of travel plan. Meaning we had to exit Thailand on December 2nd and we would like to go to Langkawi in Malaysa. So either we end up in Hat Yai to take the ferry between Satun and Langkawi, or we end up in Phuket to catch a flight to Penang or we head back to Bangkok for a flight wherever we want.

First stop for us is Chumphon and we go by train, 2nd class aircond. And the train is not only on time, it actually arrive ahead of schedule, something we never have experienced before. When it comes to comfort and price, the VIP bus are often a much better alternative, except that they mostly depart and arrive from the Highway, while the trainstation is located in city centre.

Chumphon

Nothing has really changed here since our last visit four years ago. Good accomondation is still easy to find, we paid 590 baht for aircond room including free wi-fi, hot water, daily cleaning and breakfast for two at the Euroboutiqe Hotel. And it was on a walkable distance from the train station so we didn’t even need a tuk-tuk. Chumphon is a great place for some daily business like going to the dentist and to the hairdresser. We found the same dentist office used before, but this time we thought the  service provided was a bit more ecpensive and of less quality, but the teeths get cleaned and zero hole so why complain?

One reason for going to Chumphon was the Bach of Thung Wualen, to see if some of the “regular” visitors had arrived yet. They had not, and on a Friday morning the beach and the surroundings gave a rather closed approach. In the middle Nana Beach hotel was expanding in all directions, at the Northern part  all placed was closed, at least during day time, but in the southern part of the beach there was a lot more cheap beach stalls serving thai visitors. But the beach itself was still as white and untouched as we remember it to be. But we decided to continue to stay in Chunphon instead of moving to the beach this time. And spend our days by cruising around on motorbike on small and scenic roads.

image

One of serveral fishing villas outside of Chumphon

Back in Chumphon we entered the bar “Old Time” to grab a coffee, ending up with delicious lunch and good coffee + some sweet dessert . Looking around inside the bar, the decoration looked very familiar, as a typical Swedish second hand shop, with a display of Swedish tourist souvenirs, swedish books, swedish records etc, even the dry flowers was the same as I used to have in my student apartment back in the late 80’s. On one of the other walls, the decoration could have been unpacked from a box in my garage – I had owned the same kind of instamatic camera and hifi casette rack as those on display.

Can’t sit and drink coffee every day, so time to move on. We walk down the street to the mini-bus station, and wait for the one to Surat being filled up. This one has no time table, it levers when full. Perfect for us this time, as it require no travel planning.

Surat Thani

Except of being a major travel hub for those going to the Islands it is also a city with lots of old wodden house, and I had never visited  this town before (changing mini- bus here back in 2003 when travelling from Koh Samiu to Penang does not count).

One of the “do not miss” things is going on a boat trip with Mr. Lek. First we thought it was a bit expensive as he charged us per number of passanger and not per boat, but this was the longest one hour trip we have had, including a stop under the bridge while waiting for the heavy rain to pass by.

image

Bokat trip on Tape River with Mr. Lek, Surat Thani

It was extremely beatiful, but at the end we went through the small fishing village where our boatman lived himself.

image

Fishingvilla in the klong, Surat Thani

image

Happy Smiles in the Khlong outside Surat Thani

Experienced a new trick for how to walk around in a town when it is more than 30 degrees outside. Go to the nearest seven eleven shop and fill up a large mug with ice, add some thai ice tea or ice coffe and you are ready. The ice keep you cool and the drink contains enough sugar and milk to give you energy for the next 30 minutes of strolling around.

We stayed at “My Place@surat” actually a little to cheap place for us, it was a bit to noisy but for 540 baht for a double with aircond and wi-fi it was fair enough. And we didn’t need to pre-book, got a room just by walk by. The location on the other hand was fantastisk, next to the night market. And this was a real night market, reasonable priced and with a variety of all tastes.

A couple of days in Surat was still enough so now it was time to decide where – and how – we wanted to go. Public  bus depart to Hat Yai 11.30 and no need to buy your ticket in advance, 5,5 hours ride seem bearable, so what are we waiting for??  Should just make a reservation on Lee Plaza hotel in Hat Yai where we have stayed several timme before. The location of this hotel is very good, on top of a shopping mall, but before we completed our reservation we browsed some of the recent guest reviews – and then we had a second thought. For the same price we could get a luxery hotel on the beach in Phuket, shorter travel distance so why not, we had still 7 days left before we needed to leve Thailand for this time. So hotel in Phuket is booked (good discount on Agoda this time when booking the same day) and so are the flight from Phuket to Penang. We just need to find out how to get there. The reception is helping us out, public bus to Phuket exist, but it has already departet and the next one dosen’t leave untill 16.00 so they helped us arranging a private car / taxi instead. 20 minutes later we are on our way.

Patong beach, Phuket

And some hours later we have checker into our hotel, and found out that we have been upgraded to a pool-access room, not bad at all, specially when not paid for.

image

Our room with pool access, Paragon Patong

The room is spacious with a bathroom bigger than the room we stayed in last night. But maintainance is totalt lacking and so many parts is broken and out of order and bed linnen so old and washed so many times that they are tearing. But we are on vacation and are enjoying the location and our pool access, and the price we are paying inclusive breakfast is less than the cost of the breakfast itself (breakfast cost 650 baht per person!!!).

Patong is expensive, far to much traffic and polution and no public songthaews but the beach is still beautiful and so are Phuket as soon as you are off the main roads. And the beaches are surprisingly clean and the sea is so clear and fresh so 7 days spend here was not bad at all.

image

Beatiful beach with clean and clear water in Phuket, Khata Noi

 

På väg söderut via Chumphon (from spring 2010)

Standard

12/1-1/2

Vår vistelse i Pran Buri blev något längre än först planerad pga av oförutsätt ryggproblem. Men efter några dagar med fantastisk massage, kände vi oss redo för nästa etapp. Från vår nyinköpta detaljrika karta över södra Thailand, stannade valet på chumphon. Först och främst för att vi därifrån kunde välja att åka vidare till öarna Ko Tao, Ko Pa Ngan och Ko Samui, för att därefter fortsätta rakt söderut till Surathani, eller fortsätta längs Highway #4, antingen ner mot Phuket eller Krabi. Om chumphon står inte mycket om att läsa i de vanligaste reseguiderna men vår karta sa oss något annat, spännande typografi omkring chumphon, många småöar och långa kuststräckor, så vi bestämde att ge även staden chumphon en chans. Och tur var det för chumphon och dess omgivningar visade sig vara precis så bra och prisvärt som bara Thailand kan vara. Men det berättar  vi mer om under rubriken chumphon. Att resa under en längre tid ger en frihet att ändra rutt, tider mm, men för andra gången denna resa hade vi en deadline att jobba mot, på kvällen den 1 februari har vi bokat flyg från Phuket till Ho Chi Mihn City / Saigon, Vietnam.

Att resa med lokaltåg genom Thailands vackra landsbygd

Resan söderut gick alltså med lokaltåg, ett ressätt som den thailänska medel och överklassen betackar sig för, men som arbetar/bondeklassen har råd med tack vare extremt låga priser. Priset för vår femtimmarsresa var 10 kr. Lokaltågen har enbart 3:e-klassvagnar, vilket innebär svettigt varma vagnar, trots öppna fönster där sot från loket kan komma in tillsammans med naturens allehanda dofter. Kul i början, ofräscht efter några timmar, men hela tiden en underbar möjlighet att iaktta kulturella skillnader. Lokaltågen i Thailand är verkligen lokala. Vill någon gå av så stannar tåget, om så ”hållplatsen” är stor som ett utedass. Intressant, med tanke på vad det kostar att stanna och starta ett tåg-set. Absolut all information på stationen i Pran Buri var enbart på thailändska så vi var osäkra på vart tåget kom i från och vad som var dess ändhållplats, men vi visste det skulle gå 12:20 och att man köper biljetten på stationen. Som tur var, erbjöds vi gratis skjuts av en av hotelltjejerna från Ali-Baba hotell till järnvägsstationen. Hon såg till att vi fick köpt våra biljetter, samt förklarade att tåget var något försenat och väntades in vid 13-tiden, och att själva resan skulle ta ungefär 5 timmar.  Hon tyckte själv det var kul att köpa biljett till oss, eftersom hon själv aldrig vågade åka ”de livsfarliga tågen” i Thailand.

Även för oss var det drygt två år sen vi åkte lokaltåg i Thailand, och vi hade glömt lite hur det funkade med matserveringen. Vi tyckte inte vi hann att äta lunch innan, så vår matsäck fick bli mängder av frukt samt några flaskor vatten. Så fort vi kom på tåget, insåg vi att mat och dryck var inget problem. Inom de första 20 minuterna av resan var det ungefär 100 olika försäljare som passerade genom vagnen. Vi satt i vagn nummer två, vilket gjorde att man kunde kolla vad de sålde när de passerade första gången och sen köpa av dem på tillbakavägen. Och uppfinnesrikedomen för hur man fraktar mat och dryck var stor. Mest imponerad blev jag av de som hade en stång/ställning med krok i ena handen, där de hade hängt upp olika små plastpåsar med mat, det kunde vara ett spett med en korv, ett egg med lite soya, en kycklingklubba, sticky rice med torkat kött samt massa annat som vi inte har en aning om vad det egentligen var. I den andra handen bars en likadan stång, fast kortare, där det hängde färdiga påsar med isbitar, läsk och sugrör. När man handlade mat, hängdes stängarna fast i hatthyllan ovanför oss, och därmed fick försäljaren händarna fria för att plocka ner de påsar vi vill ha, samt ta betalt.

När vi hade vant oss vid alla mat försäljarna som stadigt passerade, kunde vi börja njuta av utsikten. Långa delar av sträckan går spåret princip i vattenkanten, otroligt vackert, och man påminns om vilka enorma strandlägen som fortfarande är totalt oexploaterade i denna delen av Thailand. Efter ett tag kom vi på att vi åkt denna sträckan många gånger förr, men då har det varit natt-tåget mellan Hat Yai och Hua Hin eller Bangkok, och vi har sovit gott när detta området passerades.

Chumphon

Väl framme i chumphon, blev vi direkt stoppade av en trevlig kvinna, som erbjöd boende på New Sook Samur Guesthouse, (ett mycket bra och prisvärt boende) samt hjälp med båt biljett till Ko Tao. Vi tackade omedelbart ja till erbjudande, men sa vi gärna ville stanna i chumphon några dagar innan vi åkte vidare. Vår vackra, billiga 5 timmars tågresa, sittande i ett felvinklat säte, visade sig vara lika korkat resalternativ som det låter, för den av oss med ryggproblem. Så första dagarna i chumphon var det total vila som gällde, inklusive ett sjukhusbesök för att få rätt medicin och några timmar med fysio-terapibehandling. Varje eftermiddag/kväll fylldes  vårt guesthouse av nya gäster, men innan vi hunnit stiga upp, hade alla rest vidare med 7-båten till Ko Tao. Vi fick därmed en lugn  och trevlig frukoststund, tillsammans med familjen och föreståndaren, som fixade till vår frukost, samtidigt som han varje dag ursäktade sig med att han egentligen inte kunde laga mat.

Thung Wua Laaen Beach

Efter en knapp vecka med mycket vila och lite mysigt småstadsliv,  kände vi oss redo för att äntligen hyra motorcykel och kolla omgivningarna, inte minst stränderna. Thung Wua Laaen Beach, 12 km norr om stan rekommenderades, både för att den var den vackraste, men också att det inte tar mer än 20-30minuter att åka dit. Vår första stranddag var rejält blåsig. Den vackra vita beachen, som vi sett bilder på, såg man knappt pga av jättevågor som slogs in över sanden. Det blåsiga vädret och lågsäsong gör att standen verkar helt tom. Men den starka vinden gör också att den thailändska solen känns härligt försommarsval, och vi bestämmer oss för att njuta den en stund. Vi går av MC´n och börjar utforska. Några få thailändare, inga fulla ”faranger”. Det här verkar lovande. Lite längre fram ser det ut som att någon fått tag på en solstol. Det ser otroligt skönt ut, så vi går dit för att se om det kanske finns flera stolar. Jovisst, vi hamnar hos Funky bar, som är en otrolig skön beachbar som drivs av en engelska och hennes thailändska man. Det är inga problem för oss att ta två stolar och sätta oss en stund på stranden (stolarna är gratis, men givetvis förväntas man köpa drickan i baren). Ägaren undrar var vi kommer från, och när vi säger Sverige, går han direkt fram och presenterar oss för mannen vi hade sätt på håll, som visade sig vara en pensionär från Göteborg som de senaste åren varit fastboende några km norr om stranden. Ryktet går om att två nya svenskar hittat hit, så senare under dagen kommer nästa svensk förbi, enbart för att småprata lite med oss. Alla våra nyvunna vänner hoppades att se oss igen, samtidigt som de undrade varför vi inte flyttade ur staden och hit till stranden,. Vi erbjöds strandbungalow för 400-700 bath. Vi fick även lite historia av hur turismen i chumphon hade utvecklats. För 8 år sen, var det ungefär 5 utlänningar totalt på stranden, därefter hade Fritidsresor under ett par år med beachen i sitt program. Nu verkade majoriteten av västlänningarna vara halv- eller helårsboende, uppblandade med några få långtidsresenärer som oss själva, som tröttnat på massturismen och prishysterin på öarna. Även de thailändarne som drev turistrelaterade näringar, hade tröttnat på de allt högre priserna, prostitutionen och råsupandet på öarna och valt det relativa lugnet i chumphon.

Efter vårt första besök på Thung Wua Laaen Beach, åker vi tillbaks i stort sett varje dag, fast vi behåller boendet inne i chumphon stad. Thailändsk kvällsmarknad lockar mer än sena strandpartyn.  Nästa dag återvänder vi till solstolarna på Funky bar, men det är ingen där. Vi lånar två stolar och sätter oss på stranden. Efter ett tag dyker ägaren upp, och förklarar att han måste ha stängt under dagen i dag för att hinna med andra ärenden. Men han låser upp kylen, och ber oss ta vad vi behöver av dryck under dagen. Han berättar att kocken kommer vid tretiden, och då är det bara att be henne fixa mat till oss. Denna typ av fortroende från någon man möter första gången dagen innan, och som inte ens vet vad vi heter, värmer verkligen. Nästa dag samma sak igen, stor skyllt att baren är stängd, samtidigt som han låser upp kylen för oss så vi kan hämta dryck. Fast denna dagen hålls köket stängt,  medan vi som utnyttjar solstolarna på stranden fortfarande har tillgång till kylda drickor.

Efter 2-3 dagar har vinden mojnat, så nu börjar stranden se lika vit ut som vi sett på bilderna, lång och bred, fast tyvärr relativt smutsig. Det är baksidan av att hitta en oas långt från de stora turisthotellen. Här är det allt för få som bryr sig så mycket om att hålla stranden i ordning, så vissa dager blir det mycket skräp som blåser in från havet under natten. Plastpåsar, petflaskor, thailändsk snabbmat och obefintligt intresse av att plocka upp efter sig bland både lokalbefolkning och festande farnanger, är en mycket dålig kombination. Om inte detta problem tas på allvar, så dör Thailand som turistland.

Frånsett nersmutsningen är denna del av Thailand en pärla i sig. Vi kör mil efter mil längs stränderna. Priserna är nästan som i norr, dvs en femtedel av på öarna. Vi ser en skylt om en strandtomt till salu. 2 rai (3200kvm) för 2,9 miljoner bath. (ca 600 000 kr) Det lockar onekligen. I Hua Hin kostar 1 rai strandtomt 25 milj bath. Vi avstår från köp men frestelsen är stor.

Khao-Lak

Efter två härliga veckor i chumphon, började vi fundera på hur och när vi skulle ta oss söderut. Stanna i chumphon tiden ut och ta bussen till Phuket dagen innan vår flygning, eller hitta någon plats mitt i mellan. Vi minns med rädsla hur ryggen funkade efter 5 timmars tågresa några veckor innan, så kanske bäst att dela upp resan i flera etapper. Så därmed valde vi att stanna sista veckan i Khao-Lak, då det enbart ligger drygt en timma från Phuket flygplats. Vår ambition för denna sista thailandsveckan var två. Att finna några svenska charterhotell där vi enkelt kunde byte till oss några nya böcker, samt inköp av lite nya badkläder. Utöver det hade vi ingen större planer eller äventyrslusta.

Vi har tidigare undvikit Khao-Lak och dess charterkaraktär. Nu, efter tsunamin visste vi inte heller om var man bör bo etc. Tack vara bra länk tips från Vagabonds Khao-Lak guide, var det enkelt att navigera sig fram på karten och få en bra översikt över boendealternativ och priser. Som vanligt, letade vi bra erbjudande via AsiaRooms.com, och fastnade för ett hotell som låg på fel sida av vägen (långt till stranden) men som erbjöd stora rum med balkong, pool samt gratis shuttle-buss till centrum och strand  till ett relativt OK pris. (1200 baht inkl. stor frukostbuffé). Det låg även nära Bang Nieng buss-station, där vi hoppades hitta ”äkta” thailändskt liv.

Bussen från chumphon till Khao-Lak tar ca 6 timmar, inklusive lunch stopp. Vi blir avsläppta vid bussstationen och börjar leta efter vårt hotell Mohin Tara. Det första vi hittar är en stor marknad, några olika livsmedelbutiker, men några hotellskylt ser vi inte. Så vi frågar oss fram. Efter ett par hundra meter på bakgator, ser vi vad vi tror är hotellet. Vi hittar till slut den obefintligt markerade   receptionen, som dessutom är obemannad. Med tanke på svårigheten att hitta hit och bristen på personal inser vi att vi måste bokat in oss på ett charterhotell. En bokhylla fylld med skandinaviska böcker och tidningar bekräftar misstanken. Besvikna väljer vi ändå att checka in. Nu har vi ju iallafall tillgång till ett nytt resebibliotek. Från vår balkong, ser vi alla de skandinaviska flaggorna utmed huvudvägen, och alla röster omkring är danska, finska eller svenska. Vi har alltså hamnat på ett av Fritidsresors hotell. Men vad gör väl det, frukostbuffén innehåller thaimat i vår smak, och en januarivecka med solbadande runt poolen läsande en ny roman varje dag är ju också semester, om än av ett annat slag. Och första dagen testar vi shuttle-bussen in mot centrum. Vi hittar snabbt affärer med badkläder, så efter några svettiga minuter i provrummet och sen en längre diskussion kring priset, så då var vårt andra mål avklarad, och vi kan återvända till hotellet och poolen.Vi har även upptäckt fantastisk restaurant, Ioon, på gångavstånd från hotellet, läs mer om denna under tips.

Man kan naturligtvis inte åka till Khao Lak utan att fundera över den oerhörda tragedi som drabbade sydostasien juldagen 2004. Den enda julen vi själva inte firat i Thailand på många år. Vi hyr en MC ett par dagar för att själva få en inblick i förödelsens magnitud, och de oerhört höga dödstalenmiljö. Först verkar allt vara någorlunda återställt. Någon enstaka hotellruin, flera övergivna fd hotellpooler som nu ligger mitt i grönskan där naturen med sin livskraft, trängt igenom betong och asfalt för att skapa ny skog.  Nya strandlinjer, vikar och bräckvattensjöar vittnar om naturkrafternas styrka men också om naturens egenläkning. På vissa sträcken är delar av infrastruktur som vägar och avloppssystem, hyggligt hela, men inte ett hus står kvar, och bitvis är även vägarna bortspolade. På olika skyltar läser vi hur högt vattnet nått. När man ser hur platt landskapet är, inser man hur omöjligt det varit att skydda sig. Sen tittar vi mer noggrant. Alla, absolut alla hus, skolor, hotell mm är nybyggda i de mest utsatta områderna. Trots att så många år gått efter katastrofen, får vi kalla rysningar, vi tänker på släkt och vänner som drabbats, men mest obehag får vi av synen av de nya kåkstäderna, dolda långt från huvudvägen. Ett så tydligt bevis på att olika liv är olika mycket värt och att inte alla offer fått den hjälp som världen utlovade. Och nu, ännu en gång, drabbas tredje världen. Denna gång Haiti,  Amerikas fattigaste land, med världens rikaste granne, som tydligen inte har råd att ta emot fler sjukhusbehövande. Ekonomisk kris eller ej, detta är ovärdigt och fullständigt omänskligt!

En riktig positiv överraskning var vår närmsta strand, Bang Nieng. Den hade fått strandbetyg 4 stjärnor, och var verkligen värd betyget. Förutom att det inte låg några plastföremål och skräpade ner, var det en fantastisk sandkvalitet, och det var en underbar sträcka att vandra. I varje ända av stranden, låg det en flod/vik. Vi vet inte om detta tillkom efter tsunamin, men det gick att vada över (fast vatten till långt över midjan) och fortsätta vandringen längs nästa strandkant. I motsatt ända, var det samma sak, man kunde vada över, men där hade någon varit så innovativ och startat en enkel linfärja som tog en över för 10 baht styck. Det ända trista ur egosynpunkt är att halva Skandinavien också upptäckt stranden, så här vandrar vi inte själva.

Detta var sista berättelsen från vårt älskade Thailand, vårt ”hemland” i Asien. Landet med de leende ansikterna, gästfriheten, den makalöst intensiva och mångfacetterade maten, klimatet, den underbara massagen, och inte minst våra nära släktingar och vänner. Vi saknar er redan!

…Men nu är det äntligen dax att återse ännu en gammal vän. En asiatisk vän som vi inte träffat på sju år, en vän som är så olik sina grannar, ung men med enorm livsaptit, VIETNAM – Mer om detta i nästa reseberättelse.

Innan vi lämnar Thailand – ett sista tips:

Ioon, Thai-Italian restaurant, Khao Lak

Denna underbara lilla pärla hitter du längs High-Way #4, Bang Nieng, Khaolak. Restauranten ligger i kvarteret mellan busstationen (7-eleven) och infarten till boxningsstadion. Ägarinnan, Jiraporn, har tidigare jobbat som andrekock, på Marriot, under en italiensk chefskock, och innan dess 8 år på italiensk restaurant i Bangkok. Hon har också arbetat i tyska Brehmens bästa thairestaurang.

Ala-Carte menyn är enbart thailändsk, men vissa lördagar har hon buffé kvällar där det blandas Italienska och Thai rätter, innan kvällen avslutas med karaoken. Allt detta för 250 baht, inklusive 1 stor Singha.

De thailändska rätterna är fantastiska och så långt i från ”farang”-mat man kan komma. Här snålas det inte med kryddorna, och hennes Tum Yum soppa är så stark att den genast blir lätt beroendeframkallande. När vi kom tillbaks för 3:e gången under samma vecka, frågade hon om hon kunde få förtroende att välja rätter för oss. Hennes meny-val för oss var perfekt, Penang curry med räkor samt sweet-and-sour sås med fisk, kombinationen av dessa två rätter tog fram många av våra fem smaknyanser. Hon erbjuder också sina gäster gratis WiFi. Och gillar du inte Thaimat så be henne laga italienskt. Italiensk mat hos Jiraporn är inte bara den vanliga pastan och pizza.

IMG_8282