Chiang Rai (from autumn 2011)

Standard

Vi har fortsatt vår resa norrut, och nästa stopp är Chiang Rai. Precis som i Chiang Mai, är naturen och omgivningarna fantastisk vackra, men med en stor skillnad. Här i Chiang Rai är det otroligt lugnt, i princip ingen trafik och ren och härlig luft. Vädret är för det mesta soligt, och det märks inget av regnet och översvämningarna som nu drabbar stora delar av Thailand. Vi har hittad ett fantastisk boende (Lek House), där man verkligen får mycket för pengarna. Dessutom har vi gratiskartan frän turistmyndigheten, där killen på turistkontoret har märkt ut alla intressanta platser han tycker vi bör se, båda inom själva staden som i provinsen. Så nu är vi redo för att utforska omgivningarna. Stället vi bor på har två riktigt bra mountainbikes till uthyrning, som vi snabbt lägger beslag på.

Första dagen vaknar vi till lite lätt regn. Utmärkt väder för en första cykeltur tycker vi, men pga regnet tar vi inte med oss annat än vad som får plats i fickorna på badshortsen, och den stora kartan lämnas hemma. Första destination är  Beachen , dvs ett område längs Mae Kok River där vattnet under torra årstiden drar sig tillbaka så att en liten sandremsa blir synlig. Området skall vara populärt som partyställe, och  det finns mängder av små bamburestauranter där. Denna regniga lördagsförmiddag, var vi dock ensamma.

ut på tur med lånad cykel

ut på tur med lånad cykel

Vi cyklar runt och njuter av stillheten och vackra vyer. På vägen in mot stan igen ser vi en avtagsväg med en massa blåa turistskyltar på. Detta verkar spännande så vi testar. Här skyltas mot tempel och andra heliga platser, national  park, vattenfall och varma källor. Vi har med oss en liten stadskarta, och där finns det med bro över älven. Det verkar vara ett passande mål att cykla fram till bron tycker vi. Men vägen är bra, och det är massa att titta på, och de blåa turistskyltarna följer med, så vi cyklar på och missar totalt att svänga av mot bron. Efter en uppförsbacke märker vi dock att vi har kommit på fel sida av älven, åtminstone känns det så då den gör en krök just där. Nu blir vägen ändå vackrare då den fortsätter längs älven, och vi har ingen lust att vända än. Efter ett tag börjar vattnet ta slut (cyklarna har som tur ett stativ för vattenflaska) och själva börjar vi bli hungriga. En nudelsoppa skulle sitta bra, så vi hoppas på ett soppkök i nästa lille by vi passerar. Men den nästa byn, är så pass liten, så förutom en affär hittar vi inget annat. Så lunchen just nu får bli mer vatten. Det är nu 5 km kvar till nationalparken, så vi tycker att vi kan väl cykla dit, där finns det säkert en enkel restaurant där vi kan pausa innan vi vänder hemmat igen.

De kommande 3 km är tunga, det är mycket uppför och vi är trötta. Då delar vägen sig, och de värma källorna är skyltat rakt fram, medan grusvägen åt vänster har ingen skylt. Men i korsningen möter vi en trevlig kvinna, som pekar på grusvägen och säger det bara är 1 km till vattenfallet. Så vi börjar så smått att bege oss uppåt. Men en röd, våt och lerig grusväg brant uppför är ingen större hit, så efter ett par metrar ger vi upp och vänder. Det är lika bra att cykla tillbaka. Nudelsoppa har vi fortfarande inte ätit, så lunchen får bli pepsi och chips från samma affär vi handlade vatten tidigare. Detta ger oss så pass mycket energi att det går relativt enkelt att cykla och. nu som det även går det lite mer nerför, orkar vi njuta av de vackra vyerna på varje sida av Mae Kok river än en gång. Det var en fin tur, även om den blev mycket längre än vad vi ursprungligt hade planerat. 50 km cykling i 32 gradig värme och två timmars thai-massage gjorde att vi somnade gott den kvällen.

Nästa dag lät vi cyklarna stå, och gick in till stan. Vi ville hinna med gratiståget som går guidade turer genom stan. Vi hittade tåget och klev på, efter att först ha skrivet in oss in gästbok med namn och vart vi kom ifrån. Vi var de ända västerländska turisterna, alla övriga var thailändare. Vi fick därför en färdigtryckt information på engelska, som beskrev de olika sightseeing punkterna vi skulle passera + en karta som visade rutten vi skulle åka. Och vilken underbar tur. 2-3 timmar med guidning och stopp på 9 kända platser i stan. Även om all guidning var på thailändska, kunde vi ändå hänga med, det fantes alltid någon information på engelska, och det är alltid lätt att titta dit guiden pekar. Lannakulturens historia, dess tempel, städer och kungar kan vi nu på våra fem fingrar, hmm…….

Detta var en varm dag, och vi började bli både varma, törstiga och trötta. Så efter avslutad rundtur letade vi upp närmsta vattenhål, som blev  Happy Sister . Och en mer sprudlande kaféägare har vi sällan mött. För att vi inte skulle tycke det tog för lång tid att få maten, fick vi mängder av turistbroschyrer, thailändska resemagasin och thailändska inredningstidningar om den nymoderna neo-Lannastilen. Så fort vi hade ätit klart, slog hon sig ner vid vårt bord, och började berätta om allt vi borde se och göra i stan och omgivningen, samt redogjorda för hela programmet för 750 års firandet av Chiang Rai, som börjar i november. Ett par timmar försvann snabbt i hennes sällskap.

Nästa utflyktsdag blev med hyrd motorcykel. Tyvärr, var detta en vanlig moped, och ganska gammal och inte i alls bra skick, jämfört med  lyxåket  vi hyrde i Chiang Mai. Så det fick bli en tur i närområdet, och vi bestämde oss för att denna gången åka över bron som vi missade på vår första cykeltur, och fortsätta längs andra sidan av Mae Kok river. Enligt vår karta skulle vi då passera genom mängder av olika minoritetsbyar, varav den största var en Karen by som även erbjöd elefantridning. Vi passerade bara genom denna Karen byn, tyckte den verkade lite väl tillrättalagd för turister, med enbart affärer som sålde samma slags handarbete, och några av de äldre gående längs gatan i sina traditionella kläder. Elefant campen var inte mycket att ha heller, särskilt inte då elefantspillningen visade att mycket av rutten gick på asfalterad väg. Så vi fortsatta vägen framåt i stället. Uppför den första backen övergick den bra asfalterade vägen till en bortrasat och gropig grusväg. Vägen följde älven på ena sidan, och risfält och bergskammar på den andra. Och vi var mer eller mindre ensamma på vägen. Enligt vår karta, där turistkontorskillen hade märkt ut just denna vägen som särskilt vacker, skulle det sen komma en (cykel)bro där vi kunde ta oss över och fortsätta tillbaka på andra sidan.

Vi tar oss fram i långsamt tempo. Passerar den ena lilla minoritetsbyn efter den andra. Folkslagen är verkligen många och utseende och kläder skiftar från by till by. Småbarnen tittar stort efter oss, några så blyga att de inte ens vågar vinka. Vägen är i vårt tycke knappt körbar, men vi ser att det finns enstaka 4WD-bilar och några songtawer i byarna vi passerar, så tydligen kör många här dagligen. Vi kommer länger och länger in i naturen, det blir långt mellan byarna. Vi möter någon enstaka bergsman vandrande med ved på ryggen. Annars är det vi och den makalöst vackra naturen. Stigen är nu så dålig att vi då och då kör fast i lervällingen och börjar bli rödbruna (och inte av solen). Tillslut ser vi äntligen en minibro. Vi tar oss över bron, men hinner inte många metrarna innan vi träffar på en ung familj ur ett av minoritetsfolket Lisu, som förklarar att det inte går att komma fram på andra sidan, då vägen är sönderregnad. Det är bara att vända och ta samma väg tillbaka. Efter att ha passerat första byn granskar vi kartan lite noggrannare. Vi har åkt flera mil längre än vad som stod utmärkt på kartan, bron vi letade efter skall finnas i en av de första byarna där grusvägen startar. Inte konstigt att vi tyckte vägen blev sämre och sämre. Även om det alltid är tråkigt att vända och ta samma väg tillbaka, är vyerna här är så vackra, och det blev annorlunda att se samma natur från motsatt håll (albumet uppdaterat med nya bilder). När vi närmar oss stan väljer vi en annan väg den sista biten, och stannar till på ett lokalt soppkök. Otroligt billigt, två stora soppor, två flaskor vatten samt en påse fläsksvor, för 55 baht.

När vi skulle åka vidare, hade det hänt som vi länge hade oroad oss för. Vi hade fått punktering på bakhjulet. Det vara bara att fråga efter riktningen till närmsta verkstad, och maken försöker köra dit med den lilla luft som fanns kvar, medan jag (som vanligt) traskade på. I första korsning var det ingen problem för mig att veta vilken väg, för där stod två glada thailändare och pekade ut riktningen. Så det vara bara att fortsätta gå, tills nästa korsning. Nu var det omöjligt att gissa riktning, då det var skyltad samhällen i båda riktningar. Så jag ställer mig i skuggan och väntar, maken lär jo komma denna vägen tillbaka när hjulet är lagad. Då dyker samma thailändare upp som pekade ut riktningen åt mig innan. Han pekar nu ut den nya riktningen för mig, innan han istället vänder sin moppe och ber mig hoppa på bakom, sen kör han mig till verkstan. Punkteringen blev fixat, men vi tappade sugen på flera utflykter denna dag, och åkte hem igen och lämnade tillbaka mopeden.

Att en väg är utmärkt på kartan med tydliga streck, betyder inte att vägen också är i  körbart skick. Och hamnar på en grusväg inte är större än en stig, så har man kanske kört fel. Detta har vi nu fått lära oss den hårda vägen!

Övriga dagar blev det endast cykelutflykter. Vi har cyklat ett par mil i alla riktningar, och överallt är vi i princip ensamma trafikanter på vägen. Och vi tycker naturen fortfarande är oerhörd vacker. Chiang Rai provinsen turist destination nummer 1 är det som kallas  det vita templet . Även detta låg på lagom cykelavstånd, och det kändes väldigt skönt att ha cyklat dit, när man så alla övriga turister som anlände i minibuss efter minibuss.

white temple

white temple

Den sista cykelutflykten vi gjorde var till de varma källorna, en dryg mil utanför stan. Vi hittade en hyfsat lugn väg dit, även om vi var tvungna att cykla på High Way #1 ett tag. Som vanligt är det bara att följa blåa turistskyltar, och mitt i en sväng ser vi en pampig skyltad ingång. Sen hittar vi inget mer. Här ser väldig konstigt ut, vi fattar inte alls var själva källan och badhusen ligger. Då kommer det fram en kvinna som förklarar att själva Hot Springen är stängt för renovering, men  de har massage istället. Inte riktigt vad vi hade hoppats på. Men i samma område ligger det ett vattenfall, och enligt kvinnan är det bara 5 kilometer dit. Vi kollar kartan, och det verkar stämma. Samtidigt hittar vi även en alternativ väg vi kan ta hem, något längre, men vi slipper cykla  längs High Way #1. Men först till vattenfallet.

Undervägs behöver vi en paus för att sträcka  på benen, och medan vi står där, pekar några ut en liten väg till högre för oss. Vi ser att det står masse skyltar på thailändska med pilar ditåt, men enligt kartan känns det ändå som om vi skall följa vägen till högre för att komma till vattenfallet. Men vi struntar i kartan och följer rådet vi fick, och kommer in på en smal cementerad väg som önskar välkommen till Phu någonting village. Vi fortsätter och ser massor av skyltar som pekar mot olika resorter, en 700m bort. Till trots för att vägen börjar stiga mycket uppför nu, känns det ändå rätt, varför skulle det annars ligga så många resorter och kaféer här? Men stigningen blir bara brantare och brantare, vattnet vi tycktes höra, kom från ett bygge, och till slut, efter att ha passerat den sista resorten ger vi upp. Benen är totalt stumma, och det går bara inte att fortsätta uppåt. Vi vänder oss om, och inser att utsikten högre upp nog är fantastisk, men orken har tagit slut. Så vi bromsar oss ner igen.

Hade vi kollat kartan lite noggrannare hade vi insätt att vi var fel ute, och Phu betyder fjäll, berg eller höjd, så även det namnet borde vi ha reagerat på. Tillbaka där vi kom ifrån, var det bara några meter till runt nästa sväng, så låg vattenfallet. Vi var nu helt färdiga efter vår lilla misslyckade tur uppåt, så vi provianterar oss med läsk och chips och börjar vandra inåt. För ovanlighetens skull är det inget inträdet till detta vattenfall, men vi orkar trots detta inte att vandra de 900 metrarna till toppen av fallet, utan nöjer oss med en kortare tur några hundra metrar in där vi kan vila och svalka oss. Vattnet är kallt och skönt, och efter ett tag har vi fått nya krafter. Och kan cykla tillbaka igen. Vi stannar för en nudelsoppa, på en mycket enkel restaurant där borden och köket stod på stampat jordgolv. Men det var gott, och igen otroligt billigt, och de 5 kilometrarna tillbaka till Hot Spring gick snabbt.

Nu kollar vi kartan en extra gång, för att säkerställa att vi tar rätt väg. Vid hot springen är det enligt kartan en y-korsning, och det verkar stämma med verkligheten så vi börjar cykla. Detta är en mycket smalare väg en den vi kom ifrån, och cementerad istället för asfalt. Första biten är även ganska jobbig då det hela tiden passerar lastbilar fulla av grus/lera. Men efter ett tag har vi passerat platsen där de hämtar sin last, så vi är ensamma på vägen. Här finns väldig lite bebyggelse, och vi är lite oroliga för om vi verkligen är på rätt väg. Men enligt kartan har vi svårt att tro något annat. Vi har inget vatten kvar, men skall stoppa i närmsta by och fylla på. Då kommer vi till en trevägskorsning utan vägskyltar. Rakt fram, som känns mest naturligt, där ligger en soptipp, och vägen till högre som vi börjar på, blir väldig smal och känns inte riktig rätt.

Vad skall vi göra? Vända, och passera alla de jobbiga lastbilarna en gång till samt avsluta cyklingen på High Way #1? Detta alternativet lockar inte särskilt mycket. Så vi står still ett tag och hoppas det skall passera någon som vi kan fråga om vägen. Efter en kort stund, kommer det en gammal gubbe, från den vägen där soptippen ligger. Vi hälsar och frågor om vägen till Chiang Rai. Han pekar åt det hållet han kom ifrån och svarar Chiang Rai. Vi tackar och  cyklar mot soptippen. Där träffar vi ett gäng sopåkare, som har delade meningar. De äldre i gruppen tycker absolut vi skall vända då det är en mycket enklare väg, men de yngre säger att det går bra den andra vägen också, även om den bitvis är lite jobbig. Vi väljer att fortsätta, tar ett djupt andetag, och cyklar raskt genom soptippen. Sen är det slut på cementerad väg, och den övergår till grusväg. På toppen av en backe kommer nästa korsning, båda väger ser lika dåliga ut, och inga skylt. Vad gör vi nu? Som tur är står det en bil parkerat längre fram, och vi hittar en kvinna som hjälper oss. Hon beklagar att hon inte pratar engelska, men pekar ut vägen, vi skall ta den som svänger till vänster, och sedan ytterligare några gånger skall vi svänga åt vänster. Hon ritar till och med en enkla karta för oss, med alla vänstersvänger och krökningar. Vi tackar, och fortsätter enligt hennes anvisningar.

Nerför en backe, där vi möts av ett gäng mycket högljudda hundar. I nästa korsning svänger vi enligt beskrivningen, och nu ser vi ett hus där framme. Men innan dess skall vi komma förbi ett nytt gäng, mycket aggressiva hundar. Vi inser att det nog inte är så vanlig med trafik på denna vägen, då hundarna skäller som galna efter oss. Så vi cyklar i bredd, för att verka stora och farliga, och kommer förbi hundarna utan att de försöker anfalla. Det att det finns ett hus verkar lovande, för vi har svårt att tro att vägen till huset bara går genom soptippen. Alltså borde vi snart komma fram till något på den andra sidan. Vägen börjar även bli lite bättre, och nu finns här plötsligt elstolpar. Hoppet stiger om att vi kanske snart kommer fram någonstans. Ny vägkorsning, och elstolparna fortsätter i båda riktningar. Vägen till vänster har en thailändsk skylt, och enligt vår ritade karta skall vi hålla till vänster, så vi svänger. Vägen är fruktansvärd dålig, men efter en krök går den över till att bli cementerad igen. Men glädjen är kortvarig, då det endast ligger ett tempel i slutet av vägen. Så det blir att vända, nu vet vi åtminstone att det måste vara den andra vägen vi skall välja. Efter detta blir vägen bättre och bättre, fortfarande grusväg, men vi passerar stora hus och något som ser ut som resort. Och långt framför oss ser vi ett stort konformat tempel. Enligt kartan, och den vägen vi tror vi är på, skall det ligga ett tempel, så detta känns rätt så bra. I nästa korsning övergår grusvägen till asfalt, men vi är fortfarande osäkra på vilket håll vi skall, så igen avvaktar vi till någon kommer förbi. Ett äldre par på moped får denna gång peka ut riktningen till Chiang Rai.

Och äntligen är vi i ett samhälle och kan köpa vatten. Vilket samhälle det är har vi ingen koll på, och vi har ingen aning om hur långt vi har kvar. Framför oss ser vi templet, och vi försöker utläsa namnet så att vi kan jämföra med vår karta. Men skyltarna är bara på thailändska så vi blir inte klokare. Men nu är vägen är i bra skick, och det är bebyggelse runt oss, och snart kommer vi ut på en större väg. Som vanligt har vi ingen aning om vi skall till höger eller vänster, så vi får fråga igen. Undervägs tittar vi också efter en vägskyltar för att prova gissa oss till vart vi egentligen är (enligt kartan), utan att lyckas. Äntligen en vägskylt som pekar mot Chiang Rai town, och sen känner vi igen oss, här cyklade vi i morse. Vi kan bara konstatera att vi denna gången inte tog den vägen som var utmärkt på kartan, men har i stället på något vis genat rakt över berget. Kortaste vägen ja, snabbaste mer tveksamt.

Vi gillade Chiang Rai väldigt mycket. Här är få turister, och även om det också här finns båda nattbasar och veckovisa walking street market är det mycket mindre turist prylar att köpa. Det är i Chiang Rai provinsen som många av byarna där minoritetsbefolkningen bor ligger, ändå ser man ingen som går klädda i traditionella kläder och försöker sälja souvernier till turister, så som är vanligt på många andra turistorter i Thailand. Däremot hittar man de varje morgon utanför marknaden, där de sitter och säljer grönsaker. Maken blev stor hjälte en dag, då han hjälpte till att tömma en bil på varor. Säckarna som de behövde vara tre för att bära, kunde han lyfta ensam. Det var mycket skratt och tummen upp bland alla som satt i just det gatuhörnet den dagen.

iskaffe (och iste) på thailändskt vis

iskaffe (och iste) på thailändskt vis

En annan observation är att det i Chiang Rai verkar vara en otrolig utveckling på små lokala kaféer som erbjuder fritt wifi. Kul tycker vi, nästa steg blir kanske att de även erbjuder bekväma stolar så som man ofta hittar i södra Vietnam och delar av Cambodja. Så att man kan sitta en halvdag på ett kafé med datorn i knä och kanske även en bra bok. Ett är säkert, Chiang Rai åker vi gärna tillbaka till. Här var det enkelt och skönt att bara vara.

Advertisements