THAILAND FRÅN ÖST TIL VÄST (from autumn 2009)

Image

12-18/12

Vi har under många år snackat om att åka till Chang Mai. Denna gången blev det av, och vi reser på Thailändskt vis med Pick Up, 4 vuxna får plats  inne i bilen, medan de 4 ungdomarna får sitta på flaket tillsammans med bagaget. De skapar en så bekväm miljö de kan med madrass, kuddar och filtar, som även skyddar lite mot alla avgaser.

VÄGEN DIT

K1Vi utgår resan från Rat-Samaki, utanför Korat och har knappt 100 mil enkel väg till målet. Vi har bestämd oss för att göra resan i flera etapper, och om vi ser något kul längs vägen stanna till. Lunchen intas strax innan Lop Buri, därför är vi inte så sugna på att stanna igen när vi kommer in i staden Lop Buri, varav sightseeing av stadmuren och andra monument fick bli genom bilrutan. Senare under eftermiddagen ser vi en vägskylt till Uthai Thani, och vi hinner läsa ”heritage” och ”floating” innan vi svänger av. Vi är inte riktig säkra på vad som väntar oss men lyckas ta oss in till centrum. Där har vi tur och träffar på en tysk gentleman som bor här halva året. Han tycker vi skall parkera bilen, och gå över bron till templet och den flytande byn. Efter det köpa glass längs strandpromenaden, och om vi hinner åka upp till templet i bergen och titta på solnedgången. Han pekar även ut vart de olika hotellen ligger och vilken prisklass som gäller, innan vi tackar för hjälpen och beger oss ut på sightseeing.

K4Efter en natts sömn, fortsätter vi mot Chang Mai, men stannar till på ett elefantcenter. Förutom lunch  hinner vi få med oss halva elefantshowen, och massa shopping. Showen bestod bl a av att elefanterna själva målar var sin tavla. Elefantmålningarna var till salu, men vi var inte snabba nog med att lägga bud. Det finns även boende här, men inget är ledigt, så kanske vi stannar till på vägen hem istället. Elefantridning avvaktar vi med tillsvidare, då vi vet att det kommer nya möjligheter i Chang Mai.

CHANG MAI

Vi hittar ett trevligt guesthouse nära nattbasaren, där vi till och med kunde parkera bilen inne på gården. Efter en snabb dusch är vi alla sugna på att se vad Chang Mai kan erbjuda. Först lite mat på marknaden innan vi är redo för första shoppingen. Vi passar även på att läsa in oss lite på vilka turer som erbjuds, så att vi kan börja planera vad vi vill göra de närmsta dagarna. Hos turistinformationen får vi olika kartor och bra tips på vad som finns att se. Ett är säkert, vi vill gärna gå en matlagningskurs, vi vill träffa elefanter och tigrar, vi vill ha bra massage och vi vill shoppa.

TIGRAR

Första utflykten blir till Tiger-riket, och vår första utmaning blir att hitta vägen ut ur Chang Mai med egen bil. Efter et par felkörningar och u-svängar har vi hittad tigerparken. Här får man gå in i   burarna och vara med 2-3 tigrar under en dryg kvart. Tjejerna valde att klappa småtigrarna, medan vi andra gick in till de lite större. Ett par skötare är med, och fångar tigrarnas uppmärksamhet med en kokosnöt, medan vi kryper in bakom och börjar klappa. Efter ett tag, vågar vi även lägga oss ner och krama dessa härliga och magnefika kattdjur. Och som kattallergiker kan man nu konstatera att den allergin även gäller tigrar.

K14

ELEFANT SAFARI OCH BAMBOO RAFTING

Är man i Chang Mai finns det åtminstone ett måste, och det är elefantridning. Vi har samlat på oss mängder av broschyrer, men det är svårt att välja. Därför bestämmer vi oss för att börja åka och stanna till på de vi hittar längs vägen, och välja den som känns bra. Första elefantcampen vi kom till var hemsk, den var fullt av stora turistbussar och allt kändes som en riktig storindustri. Nästa stopp kändes däremot helt rätt. Efter att ha parkerat bilen och betalat ett symboliskt inträde vandrar vi via två stora hängbroar, med makalös utsikt över vattendrag och djungel, in i elefantcampen. Som vanligt kom vi fram några minuter efter att elefantshowen hade startade, men denna dagen var det ju rida vi ville. Så det blir 1.5 timma elefantridning via djungel med ett lite stopp i en Lishuby, och efter det en timma bamboorafting. Vi delar upp oss så att vi blir 2 per elefant, och sen kan vi starta. Bakersta ledet består av en reservelefant, och vi har även med några Mahouter (elefant skötare) som går till fots med spade, för att skyffla undan elefantskiten.

K21Vi rider genom tät, frodig djungel och det är fascinerande att följa hur försiktigt elefanten framför oss placerar fötterna. En annan av elefanterna i följet virar upp sin svans så fort vi går där det är lite lerigt, en flärdfull elefant som tydligen inte vill bli smutsig?

Efter stoppet i Lishubyn, där det var möjligt att handla snyggt handarbete, rider vi vidare, denna gång går färden omväxlande i djungel och flodfåra.

Efter en härlig lunch var det dags för nästa punkt, bamboorafting. Vi fick plats 4 per flotte, och alla fick låna var sin stråhatt som skydd för solen. Vi färdas i en 10 meter bred flod omgiven av vacker regnskog i en dryg timma, men under regnperioden med höga strömmar lär samma sträcka ta ca fem minuter. Vi var nöjda med den långsamma rutten. Den som ville fick agera styrman  och vara ansvarig för att paddla oss framåt.

K23 K24

Och efter en stund dyker det upp elefanter på båda sidor om det vattendrag vi färdas på. Om vi inte visste bättre skulle vi tro det var vilda elefanter. Men de tillhörde nästa elefant camp, men visst var det en vacker kuliss, och det tog lång tid innan vi faktisk kunde se att var och en hade en kedja runt foten.

ETNISKA BYAR

I bergstrakterna runt Chang Mai och Chang Rai finns det många olika etniska folkslag. Vi försökte att hitta till några av dessa genuina byar. En dag var vi egentligen på väg mot några vattenfall, men började följa en annan väg som ser mer spännande ut. På vägen passerar vi några olika Hmong byar, och halvvägs upp träffar vi några unga killar som förberedar nårsfirandet. Vi lär oss att Hmong firar nyår den 17 december. Vi får även vägbeskrivning hur vi skall fortsätta för att komma till toppen. Och väl uppe, mitt bland jordgubbsodlingar, hittar vi ett underbart organiskt café. Deras gröna te består av påsa färska örter som de tar ut från kylen, och smaken härlig mynta.  Utsikten är svindlande, där den insupas stående bak på flaket, medan vi snirklar oss fram på serpentinvägarna. På väg tillbaka mot ChangMai, passerar vi en Hmong marknad, där vi stannar för att småäta lite. Vi tycker det är kul att titta runt, men vi har även en känsla att de lika gärna tittar tillbaks på oss ”faranger”.

K8

fika med utsikt över jordgubbslandet

K7

En annan dag kör vi på småvägar upp mot Burma. Enligt kartan tror vi att det skall gå att komma runt, och samtidig passera ett antal byar. Men vi hade fel, en bra bit innan gränsen till Burma kommer första polisspärren, och de avråder oss för att fortsätta. Det är bara flera polis och militärspärrar, och ingen gränshandel, och det går inte att komma runt utan att passera gränsen. Så vi vänder, och tar oss ner igen. Stannar till i en av byarna för en enklare fika, och ju länger tid vi stannar, desto fler och fler av byns invånare ser ut att ha ett ärende förbi affären där vi vilar.

K10

Nåt vi inte vill missa, är long-neck folket. De flesta Long-neck byar ligger västerut mot Burma, men vi orkar inte bege oss ut på en så lång biltur, så vi väljer i stället att åka till ”turistbyn” som har slagits upp nära Chang Mai. Och visst får vi se dessa magnifika kvinnor. De börjar med 5 ringar som barn, och som fullvärdig long-neck kan de ha upptill 25 ringar kring sin långa hals. Total vikt av alla ringar kring hals, armar och ben ligger på 5 kilo. Det är svårt att bedöma om vi gör rätt eller fel, som åker in för att titta på byn. Pengarna vi betalar i inträde kommer förhoppningsvis alla i byn tillgodo, men betyder det samtidigt att fler och fler av Karen kvinnorna blir utvalda att bli framtidiga Long-Neck kvinnor? Och om de inte kan leva på turismen, vad lever de av då?

K34 K33 K38

VÄGEN HEM

På vägen hem åker vi via Sukhothai, en av Thailands allra första och mäktigaste stadsstater. Återigen visar det sig perfekt att resa på thailändsk vis med egen bil, för när alla andra går eller cyklar mellan sevärdheterna, kan vi åka runt, stående bak på flaket. Sukhothai är väl värt ett stopp om man har vägarna förbi, men kanske inte riktig värd att åka till som ensam destination.

K45 K48

Advertisements

Chiang Mai på kors och tvärs samt upp i höjden (from autumn 2010)

Standard

Vi har nu varit i Chiang Mai några veckor, och har hatt tid att utforska stan till fots, per trampcykel och slutligen omgivningen lite mera per moped. Ett som slår oss är att Chiang Mai är förvånandsvärd cykelvänlig. Här är lätt att hyra cykel, och innanför vallgraven finns det även cykelvägar samt  egna cykelskilt. Utanför ett av de stora shoppingkomplexen hittade vi till och med cykelställ!!!!!  Om cykelfrämjandet har något med miljö att göra, då undrar vi samtidigt varför finns här inga soptunnor!!!!! Vi kan gå flera kilometer, passera mängder av små gatuförsäljare, men någonstans att slänga skräpet, förutom i vägkanten, hittar vi inte.

Här är ett behagligt klimat för cykling, och många fina väger. Vill man vara riktig hurtig, kan               man göra som alla ”andra” och på lördagseftermiddagen cykla uppför backorna till Doi Suthep templet (ca 1000 m.o.h). Vi tyckte det var bättre att ta moppen uppåt. Men när vi kom till parkeringen framför templet, som egentligen är en stor markedsplats, så vi att vägen fortsatte förbi templet, så då fortsatte även vi. Skall du till templet har du 350 steg till att vandra om man inte tar linbanan. Nu känns det jo lite konstig att klaga på värmen, men ju högre upp vi kom, jo  kallare blev det, säkert närmare 20 grader och vi var genomfrusna. Tur då att man i Chiang Mai kan köpa kaffe på varje gathörn. Vi var tvungna att ta en fikapaus, för att få upp värmen, när vi hade kommit upp mot Puping palatset.

Nu trodde vi att vi var på toppen, men just då passerar en kollektivtaxi oss med några turister. Vi tar rygg på denna, och fortsätter. Vägen blir smalare, men är fortfarande asfalterad, och vi åker uppåt, på slingriga stiger, mitt i djungeln. Detta är första gång jag har gjord en djungel-träck sittandes bakpå en moppe (småfrysande). Vägskyltarna visar att vi åker mot en lägerplats och en Hmong by. Där taxin åker, följer vi efter. Nu har vi passerad lägerplatsen, vi har passerat en forskingsområde tillhörande universitetet och nu har vägen smalnat och gått över till grusväg. Vi vet inte riktigt vart vi är på väg, men med turister framför oss måste vi jo hamna någonstans.

Vi kommer till slut fram till en liten bergsby, taxin fortsetter till en lokal skola, men vi vänder och stannar framför affären. De sista kilometrarna har det varit lite halvjobbigt, då vi börjar få dåligt med bensin, men hoppas det skall räcka till nerturen, annars får vi väl rulla……. Som  tur är, får vi köpt lite bensin i Hmong byn, så nu kan vi slappna av och börja njuta. Denna lilla by långt uppe i bergen är fantastisk. Vi är här en måndag och det är inte mycket liv i byn. Några barn leker med vart sitt cykeldäck, utanför affären har några vuxna samlats, och lite längre fram röjer någon i skogen. Annars är de flesta husen stängda, ingen som går runt och har ”uppvisning” för turisterna, så vi får lov att flanera runt lite som vi vill. Luften är ren, utsikten fantastisk och vi är supernöjda med vår lilla utflykt.

En annan dag vi är ute på en liten moped sightseeing känner vi lukten av elefant. Vi behöver ett stopp, så därför gör vi ett besök hos Mae Sa Elephant Camp. Egentligen inget märkvärdig, många elefanter men vi kunde inte riktig avgöra om de mådde bra eller inte. Optimistisk som jag är tyckte jag de så glada ut. Vad vi därimot gillade var att vi som besökare fick titta på när elefanterna badade. Vi stod längst fram på en av plattformerna och kunde se hur varje elefant riktig njöt av badet och att bli skrubbat av sin Mahout Det var mycket vattenglädje, och elefanterna använda snabeln för att duscha sig själva, sina Mahouter och då och då oss åskådare. Det sista till stort jubel, men till slut drabbades även vi. Badningen är slut, och jag har en elefant framför mig, fortfarande i vattnet, Han fyller snabeln med vatten, och ser riktig lurig ut i ögonen,  innan han skickar en rejäl dusch rakt mot mig. Det är bara att gilla läget och skratta med elefanten och hans Mahout.

Chiang Mai zoo har också fått besök av oss, det var Pandan som lockade.  3 stora pandar har de här, och ja, den ”riktiga” pandan var väldigt lik de kopiorna=utklädda människor man hittils har sätt. För övrigt var Chiang Mai zoo en positiv upplevelse, tack vara att den låg i en fantastisk stor park, delar av samma nationalpark som börjar bakom Doi Suthep templet (Pui National park). Och bredvid hittar vi en riktig pärla, ett av vattenfallen i stan, där ungdomarna gärna samlas. Själva drog vi oss tillbaka till en liten, enkel restaurant som låg mer eller mindre mitt i vattenfallet, en riktig underbar oas samtidigt väldigt nära stadcentrum.

På våra turer i omgivningarna runt Chiang Mai, har vägen mot Samoeng blivit en liten favorit. Det är enkelt att turista i Thailand utan guidebok, tack var bra turistskylter. Allt som är något att se är uppmärkt med en blå turist skylt, påminner om våra kringla-skylter hemma. Dessa skylter visar väg mot etniska byar, vattenfall, utsiktspunkt, tempel, grottor etc. Denna gången följde vi skylten mot en pittoresk liten Hmong by, som lå långt uppe i bergen med svindlande vyer.

Vi har en karta med oss, men har upptäckt att den inte är så bra. Verklighetens vägar är inte alltid med på kartan, och de vägar som finns på kartan, finns inte i verkligheten. Därmed blir varje liten avstickare från de större vägarna ett lite äventyr. Igår kom vi riktig vilse, långt upp i bergen och 2-3 timmar rakt in i urskogen, för vi äntligen fick inse att vi nog var vilse. Men naturen och vyerna vi hade upplevd så långt var fantastiska.

På detta vis går dagarna, ibland småstrosar vi runt inom vallgraven, andra dagar en större utflykt längs småväger utanför stan, där luften känns lite renare. Stannar till för massage en timme eller två, och beroende på veckodag, finns det alltid en marknad att besöka. Favoriten är söndags marknaden där huvudgatan i gamlastan stängs av för all trafik, och förvandlas till en gigantisk marknadsplats, med massage, hantverk och spännande maträtter . Övriga kvällar gillar vi Gate Marked bäst, där man kan köpa billig och god mat av någon av de otalliga gatuförsäljarna.

Nu tackar vi för oss och drar söderut. I morgon åker vi med nattåget till Bangkok, innan vi fortsätter vidare mot en strand………………………………….

Tigrar (from autumn 2010)

Standard

Vid vårt förra besök i Chiang Mai, december 2009, var vi och hälsade på hos tigrarna i Mae Rim. Vi tyckte det var så häftig att vara inne i burarna med tigrarna (till trots för utvecklad tiger allergi) att vi ville göra ett återbesök. Denna gången ville vi gärna klappa de minsta, men tigrar växer snabbt.  De minsta tigrarna denna gång var ett kull på 6 ungar, 5 månader gamla, och dessa var inte alls de små bebisar vi hade förväntad oss. Vi besökte de ganske sent på eftermiddagen, tigrarna började bli lite trötta på allt besök, men samtidigt var det inte lika varmt längre, så de började bli lite mer busiga. Mot varandra, vi klarade oss utan några skråmor. Innan de blev för busiga, fick vi tid att klappa och mysa länge med en av dom. Skön känsla när en tiger unge lägger min hand mellan sina två tassar och sen in med den ene tassen i munnen (tigerns, inte min). Tigerungen hade mjuka, sköna trampdyner på sina fötter.

Men som sagt, de andra ungarna i buren började vakna till liv och var på lek humör, så personalen vågade inte låta oss stanna kvar. Vi gick ut, tigrarna samlades  i hop i en kärra, blev duschade med vattenslangen och sen bar det hemåt till den stora buren där de två sista syskonen väntade.

Nu skulle vi gärna ha varit inne i den stora buren. De löper in, och börjar direkt smyga på varann. Samtidigt upptäcker de vi att står utanför staketet, och blir lite rådvilla: Skall de läka med oss eller fortsätta busa och smyga på varann???? Underbart att följa deras lek.

I december förra året, hade de ett kull på 3 småttinger, som då bara var 2 månader och parkens     minsta. Dessa hade nu växt till parkens största tigrar (största av dom man fick gå in i burarna till). De vågar bara att låta turisterna klappa tigrar som är upp till 3 år gamla. Efter det blir de för farliga och kan bitas, så då säljs de vidare till olika zoo. Hoppas bara det finns tillräckligt många zoo som motsvarar tillgången.

De hade även denna gång några riktig småttingar, 2 tigerbebisar bara 1 månad gamla Men dessa fick man inte besöka än pga risk för infektioner. Så vi fick stå utanför barnkammarhuset och titta på där de låg och sov i sin ”spjälsäng”.

Thai Kitchen Cookery Centre (from autumn 2010)

Standard

Precis som med alla Mahout kurser, finns det en oändlig massa matlagningskurser att välja mellan i Chiang Mai. Alla har i princip samma namn och alla hävdar att de är den första och ursprungliga skolan, så hur skall man veta vilken som är bra? För mig var det slumpen som avgjorde, jag hade plockat på mig några broschyrer, och bakpå den ena stod det rekomederad av Mikael Perssons ”Thailand”, och då visste jag att denna hade åtminstone varit bra för några år sen. Ett annat plus, denna låg bara några kvarter från där vi bor, så jag kunde besöka skolan innan jag anmälde mig.

Mottagandet var fantastisk, så jag bestämde mig för att testa en heldagskurs. Och nu under lågsäsong var det perfekt, förutom mig var det enbart två amerikanska tjejer. Om det är svårt att välja rätt matlagningskurs, är ett tips att hänga runt Somphet Market på morgonen, för alla matlagningsskolorna börjar sin dag här, med att demonstrera och handla olika råvaror. Då kan man jo titta och lyssna och se vilken av skolorna man tycker best om.

Så började även vår dag, en rundtur på markanaden med var vår korg, där vi fick se och lukta/känna på många olika men typiska thailandska råvaror. Efter att våra inköp var klara var det så dags att bege sig till skolan. Vi hade 2 lärare på 3 elever, så det var toppen. 7 rätter skulle tillagas och ätas under dagen, så nu ville vi gärna sätta igång.

Första rätt var frukost, och vi hade alla vald olika rätter. Därmed fick vi chans att titta lite på vad grannen gjorde. Själv valde jag fried rice, låter enkelt, men det gäller att vara snabb på handen när man har hällt i ägget så att man får blandat det med ris och grönsaker – innan ägget steks.

Ingen av oss hade ätit frukost innan, så vi åt snabbt upp allt vi hade lagat.

Nu var det  dags för nästa moment. Vi skulle göra currypasta och efter det göra en curry-rätt baserad på vår pasta. Mitt val var grön curry. Läraren tog fram den stora sten morteln, och sen var det bara att börja små hacka alla ingredienser och upp i morteln med det. Vi lärde oss hur vi skulle skydda ögonen från chili-stänk medan vi krossade allt vad vi kunde. Resultatet så lovande ut, och när vi tillagade själva curry rätten fick den en riktig härlig grön färg. Och för att få riktig thai-styrka på rätten fick jag använda 2 skedar currypasta. Smaken – underbar men kunde nog ha testat med ända lite mer currypasta för att få den riktiga heta känslan. (jag fick ingen svett-attack av min rätt)

Innan vi fick smaka på vår curry, skulle vi laga en lunch rätt till, det fick bli chicken med cashew nuts. Inga särskilda svårigheter, det gäller bara att ha alla ingredienser färdig hackade innan men tänder woken.

Så var det dags att äta, Curryn var jo så god så den måste man bara äta upp, men det var verre med den tredje rätten. Vi började bli ganska mätta alla 3, så när läraren gav oss 45 minuters avbräck, behövde vi det. Sen var det dags att göra soppa. Att säga vi var hungriga var en överdrift, men vi skulle nu göra Thailands nationalrätt, Tom Yum soppa, vi lagade den något mildare varianten med kokosnöt mjölk. Vi var fortfarande propp mätta men så god soppa måste man jo bara smaka på, så vi lyckades få ner även denna rätt.

Men nu behövdes en ny paus, innan vi orkade tänka på mera mat. Men snart var vi igång igen. Som snack valde vi mellan papaya sallad och vårrullar. För min del blev det vårrullar, och vi började med att koka i hop en riktig god dipp-sås: fisksås, tamarind-saft, socker, jordnötter, och chili  som fick koka några minuter. Sen blandade vi ihop fyllningen som var tofu, grönsaker, nudlar smt ägg. Och slutligen lärde vi oss att rulla i hop och försegla själva vår-rullen, och att fritera till snygg, gyllen färg. Dipp-såsen var gudomlig, men det var fortfarande svårt att känna någon riktig aptit så det mesta fick ligga orörd på talriken

Nu var det enbart ett moment kvar: Dessert. Vi hade igen valt 3 olika rätter, men två av de behövde 6 timmars blötläggning då rätterna baserades på klibbris Så först gällde det att laga klibbriset. Det svarta riset skulle all vätska reduceras bort genom kokning, medan det vita riset skulle ångkokas 20 minuter till det blev klibbigt. Sen gjorde vi sås av kokosmjölk, socker och salt som blandades med klibbriset. Och efter det mera sås, kokosmjölk, socker och salt (mera salt och mindre socker) samt majsena blandat med vatten. Nu var det bara att hälla den tjocka såsen över risblandingen och börja äta. Sött och gott.

Var vi nöjda med vår dag? Helnöjda, särskilt med så få kursdeltagare och många lärare, och att vi var tvungna att göra alla steg själva. Var vi inte snabba nog vid woken, förklarade de hur vi skulle göra, men tog aldrig över. Vi fick stå där och röra tills det blev bra nog.

En kul dag, men ett tips till andra. Efter att ha lagat de första rätterna, ät bara hälften så njuter ni även av eftermiddagens rätter. Mera information här

En rosa elefant……(from autumn 2010)

Standard

Idag har vi varit ute en hel dag och bara minglat med massor av härliga elefanter. Vi har matad, badat, kramat och blivit pussade på av elefanter. Och haft en hel underbar, annorlunda dag.

Det är svårt att vara i Chiang Mai utan att stöta på elefanter, och då menar jag inte babyelefanter som tigger vid nattmarknaden. Det kryllar av elefant-camps och i princip alla erbjuder Mahout kurser, dvs. man lär sig hur man sköter en elefant och man lär sig rida ”barbacka”. Djungeln av ställen som erbjuder samma kurser är enorm, och det blir snabbt omöjligt att bestämma vilken man skall välja. Så vi gick till Elefant Nature park istället.

Elefant Nature Park är som en ett rekreationshem för elefanter som har arbetat hårt i sitt liv, men också en friplats för elefanter som har behandlas illa av sina tidigare ägare. Dessutom tar de hand om och uppfostrar föräldralösa elefantungar, samt det är möjligt för elefantägare att ha sin elefant boende här, full pensjon, årsvis. Just nu är det en elefant som njuter av denna lyxen, och det är den rosa elefanten. Rosa för att den är delvis albino-elefant. Alla ”100%” albino-elefanter i Thailand bor hos kungen, men detta exemplar var inte tillräcklig mycket albino för att platsa där. Hon var rosa i hyn, hade vita naglar, men inte de karakteristiska röda ögonen.

Varje elefant har sin egen personliga Mahout, elefant skötare, förutom de vildare unghanarna som har två, som är med elefanten hela dagen. I denna parken kommer skötarna från Burma, och tack var att de har jobb här får de lov att ta med sina familjer och barnen får gå i den lokala skolan.

Så – hur så en heldag med elefanter ut? Vi blev hämtade utanför vårt Guesthouse och tillsammans med en guide och 4 andra turister åkte vi norrut en timmes tid (till Mae Taeng). Under bilfärden dit, passade vår guide, Earn, på att visa oss en dokumentär om elefanter i Thailand. Väl framme, efter att ha gått igenom några enkla regler (undvik att bli  fångad/krossad mellan 2 elefanter, stick inte in handen eller huvudet i elefantens mun, och reta den inte) var det dags för första mötet. Vi började med att hälsa på en ensam elefantdam på 60 år. Äldre elefanter har något insjuknat huvud då de på ålderns höst tappar muskelmassa just där. I tillägg hade denna damen ett rött bandage runt frambenet, så hon var lätt att känna igen. Vi fick var vår klase bananer och alla måste visa att vi är trygga när vi matar henne. Efter det fick vi gå ner för kramar och prat. Alla elefanter, vilda som halvtama bildar familjeband. Dessa kan vara av samma blod, men behöver inte vara släkt. Denna elefanten var lite utstött från de andra, men hade adopterad sin egen ”nevö”, nämligen sin egen personliga skötare.  Oavsett vart han gick, följde hon efter. Vilade han på en bänk, stannade hon snällt bredvid, och om han tog vägen via huset, stod hon trofast och väntade vid utgången, där hon visste han skulle komma ut igen. Ett totalt samspel mellan elefant och mahout.

Vi fortsatte runt i campen, och började på ”ålderdomshemmet” där det bodde flera fina damer i åldern 60 till 90 år. Elefanter är i stort sätt alltid hungriga. Arton av dygnets tjugofyra timmar äter de, så när vi närmade oss var de omedelbart ute med snabeln för att kolla om vi råkade ha en banan eller nå´t på oss. Men det var fortfarande en stund kvar till matning så vi fortsatte vår rundtur. Det senaste nytillskottet, var en tidigare misshandlad hane som ännu var väldigt orolig. Han hade bara varit här en månad, och var just nu den ända som måste stå fastkedjad för att inte skada någon. Även vi kunde på kroppsspråk och i ögonen utläsa elefantens ångest,  men vår guide menade att den efter 3 månader borde ha lugnet ner sig såpass mycket att även han kunde släppas lös. Men trots elefantens oro och aggressiva kroppsspråk, hade två andra elefanter bestämt sig för att lugna nykomlingen. De stod där lugnt bredvid, en på varje sida, och forsökte få han att må lite bättre och ge honom livslusten tillbaka.

Vi såg flera elefanter där vänkapen med flocken hade gett dom ny livslust. En elefant hona hade både bruten rygg och brutet ben. När hon först kom till parken trodde veterinärene att hon skulle leva 4-6 veckor. Nu hade hon levt här i 4 år, men även om hon inte så riktig glad ut i ögonen, hade hon sina två kompisar som alltid var runt henne och som omedelbart skyddade henne om människor, hundar eller andra elefanter verkade hotfulla. Det var även andra elefanter med misshandlade, utslitna kroppar. En var helt blind på båda ögonen(tidigare ägarna stack ut ögonen på henne för att hon skulle lyda bättre), en annan hade trampat på en landmina på gränsen till Burma och hade halva bakfoten bortsprängd. Alla fick de hjälp och stöd av andra i flocken.

En trist, men också fin, historia som nyligen inträffat var den om en elefant vars tidigare ägare kapat av betarna med motorsåg. Stumparna(nervcentrat) hade infekterat och sjukdomen spred sig i kroppen. Trots stora insatser från parkens veterinärlag gick elefantens liv inte att rädda. Men under hela tiden i parken följde flera andra elefanter sjukdomsförloppet och försökt på alla sätt stötta sin artsfrände. När så hon tillslut gick bort sörjde människor och elefanter tillsammans.

Men denna dag var fri från ledsamheter. Efter vår rundtur på elefantsavannen ble det så dags för matning. Varje elefant fick sin egen stora korg med frukt så som vattenmelon, gurka, pumpa och små bananer. Vårt jobb var att mata dessa hungriga djur. Ge maten via snabeln hade vi fått instruktioner om. Men den första elefanten vi skulle mata, vägrade att ta i mot med snabeln. Hon gapade, så det var bara att stoppa in maten i munnen. Och när hon svalde maten lät det som en stor avfallskvarn. Första gången var det lite halvläskigt när man la i från sig maten på hennes enorma tunga, men efter ett tag kändes det fullständig normalt att stå där med huvudet halvägs inne i elefantens mun och som tack få elefantdrägel i håret. Efter 10 minuter var korgen tom för mat, och vi fortsatte till nästa gäng för att mata dom.

Nu var det barnkammaren vi besökte. Två barn på under 2 år, en otroligt busig pojke och en flicka, samt en storasyster på 6 år, mammorna, några tanter och en mormor. Och alla skulle ha mat, en korg vardera, så det var bara att skrida till arbetet. Efter matning av de vuxna, hälsade jag på hos ungarna. Och ja- det är mycket kraft i även en ung snabel. Maken, som inte trodde att en sån liten stackare kunde göra nån skada  fick en rejäl snytning av lillpojken när han upptäckte att vi inte hade mer mat till honom.

Nu som alla elefanterna var mätta och nöjda, var det dags för vår egen lunch, en härlig thailänsk lunchbuffé. Därefter nästa höjdpunkt: Badet.

Flera gånger per dag badar elefanterna. När de gick ut i älven fick vi hjälpa till att duscha dom. Vi hade var vår liten hink som vi använda för att spruta vatten med. En av elefanterna, började blunda direkt när hon hörde ljudet av min hink i vattnet. Hon visste vad som skulle komma och hade allerede börjat njuta! Det var jobbigare än man kan tro att stå i en strömmande älv och försöka tvätta en elefants rygg. Efter ett tag gick två av elefanterna ut i älven och skötte sig själva. Har sällan sätt sådan badglädje, det var nästan så de gjorde kullerbytta där de satt mitt i älven och plaskade med snabeln, la sig ner, stod på huvudet och bara mådde gott. Hade det icke varit för att en av ung-hanerna kom och störde, undrar jag om vi hade fått dessa två badänglar upp av vattnet.

Eller känslan när en av elefanterna tyckte hon var färdig badat, men skötaren var av en uppfattning, Vi står panna mot snabel med flera ton som vi skal övertyga om att stanna kvar i vattnet. Men manövern lyckades, elefantdamen stannade kvar i vattnet.

Efter ett tag kom även familjen med småbarnen ner för att bada. De vuxna tillät sig en snabb dusch, men sen ville de ha koll på barnen. Storasyster på 6 år hade lärt sig lite konster, och hon var särskilt glad i att pussas, så vi fick mängder av elefantpussar. När solen blev för stark, sökte elefanterna och vi oss in i skuggan. Jättemysigt att stå där med mamman och hennes lilla unge, särskilt när lillflickan kommer fram med huvudet lite extra för en stor kram.

Om du älskar djur och elefanter så är en dag i Elefant Nature Park verkligen att rekommendera. Här sker besöket helt på elefanternas villkor. Inga fastkedjade fötter, ingen ridning och inga konster, men massa kärlek, badande, lervälling och blöta elefantkyssar.

elefant.jpg Elephant Nature Park

No Problem (from autumn 2010)

Standard

Det har hänt mer än en gång, att jag i samband med en Thailandsresa, har passat på att fixa till några grejor hemifrån. Reparatörerna sitter på trottoaren med sina små verkstäder, och reparerar i princip allt. Många favoritskor har hängt med i packningen till Thailand för om-klackning och det har även hänt att man har lämnat in ett par byxor eller shorts till de som sitter med sin symaskin, för byte av dragkedja. För inte att snacka om alla de gånger man har passat på att byte batteri på klockan eller justera länken. Varje gång har reparationen utförts snabbt, billigt och bra.

På denna resa var det en trasig kamera som åkte med i packningen. Några veckor innan avfart tappade jag kameran i golvet, med resultatet att den sten-dog. Att reparera den i Sverige var inte lönt, enbart att få ett kostnadsöverslag skulle komma på 400-500 kronor, och själva reparationen kanske runt 1500 kronor. Dvs  kostnaderna var snart uppe i samma pris som en ny kamera. Så skulle jag köpa ny kamera innan resan, eller chansa på att den gamla gick att repareras? Jag valde det sista alternativet.

En av de första dagarna i Chiang Mai cyklar vi runt i stan utan något tydligt mål. Med i handväskan är den trasiga kameran, i fall vi ”snubblar” över ett bra ställe att reparera denna på. Vi blir överaskad av en regnskur, stannar till under ett tak, och när vi sen fortsätter ut via de smala gränderna passerar vi en service verkstad för alla möjliga elektroniska reparationer. Där inne är det 3-4 långbord med tekniker som skruvar på alla olika prylar från videokamera till tvättmaskin. Vilken tur att vi hittade hit! Kameran lämnas in och vi får besked att komma tillbaka 2 dagar senare.

Fick jag kameran fixat? Nej – denna gången hade jag inte turen på min sida. Det krävdes reservdelar, som verkstaden inte hade. Men själva undersökningen. för att komma fram till detta, tog de inget betald för. Helt Fantastisk! Men jag var fortfarande på början av en långresa, utan fungerande kamera, så det var bara att börja leta upp en fotohandlare och införskaffa en ny kamera. Men nu kom den andra överraskningen –  samma kamera kostar ungefär 1000 kronor mer i Thailand (åtminstone här i Chiang Mai regionen) än vad motsvarande modell kostar hemma i Sverige, så detta blev ingen bra affär. Det får därför bli kamera-löst den närmste tiden tills jag känner mig redo för en ”förlust” affär.

 

Första stopp Chiang Mai (from autumn 2011)

Gallery

Årets resa började extremt lugnt, med både förbokat flyg och boende direkt till Chiang Mai. Detta är vårt tredje besök i Chiang Mai, under lika många år, men fortfarande känns staden ny och spännande. Det är ganska så exakt ett år sedan vi var här senast, men trots att det är samma tid på året känns väldigt mycket annorlunda denna gången.

En stor skillnad är boendet. Vi har denna gången valt ett lite dyrare ställe, Baan U Sabai som kallar sig Boutiqe House. Det är ett familjeägd nyöppnat ställe som verkligen var helt fantastisk, trots sitt något ocentrala läge. Både ägare och personal var toppen, lågmälda och aldrig det minsta pushiga på att sälja oss utflykter. Samtidigt, frågade man om hjälp eller tips, hade de massor kontakter och fixade allt för oss. Vi hyrde MC en dag via hotellets kontakt. Inte nog med att uthyraren kom till oss med cykeln, där både bromsar och däck var splitternya. Det var inget tjafs om att behålla passen, och de mer eller mindre bad om ursäkt för att de krävde ett deposition. Skönt att få känna att det är jag/vi som kunden som stod i centrum.

Förutom själva boende-standarden var även området nytt för oss. Vi bodde denna gång nära flygplatsen, bara några minuter från Chiang Mai s största shopping center, Central Plaza. Det tog oss 15-20 minuter att gå in till gamla stan, men efter ett par dagar lärde vi oss att utnyttja de gula Songthawerna som kollektivtrafik. Chiang Mai saknar tyvärr en riktig kollektivtrafik, det skall finnas några få stads-busslinjer, men annars är det songthawer som gäller (Songthaew är en överbyggd pickup med två bänkar där bak, med plats för 6 passagerare på varje bänk). Men i motsättning till andra städer, är det inget fast pris, de röda songthawerna som kör inom stan funkar mer som taxi, och man måste varje gång förhandla om priset för resan. Men de gula songthawerna som går från centrala Chiang Mai och ut till närliggande byarna, där funkade det att betala fast pris. Så nu var transportproblemet löst de dagar vi ville in till Gamlastan.

Ett nytt område betyder också nya lokala matställen. Vi hittade snabbt en ny favorit, som förutom god mat, var så otrolig billig. Två relativt stora rätter över ris, två glas med is och en flaska vatten kostade 55 baht. Vi var tvungna att fråga flera gånger om de verkligen hade tagit betalt för allt. Prisnivån är helt klart en av orsakerna till att vi numera föredrar norra Thailand jämfört med södra.

Vad är det så som känns så annorlunda detta året jämfört med förra???? Vädret var en orsak, vi hade räknat med regn och ganska mulet väder, men möttes av strålande sol, så att vi de flesta dagar kunde njuta några timmar vid poolen.

MC Vi hyrde som sagt en MC en dag, för att ta en av våra favorit runder genom bergen till Samoeng och sen vidare till Mae Rim. Förra året var vi alltid ensamma turister när vi pausade i Samoeng, men denna gången var här många andra turister samtidigt med oss. På vägen mot Mae Rim, lyckades vi hitta avfarten upp till ett fantastisk café högst upp i bergen. Hit hittade vi mer eller mindre av en slump för två år sen, då vi med bil kom körande bakvägen, via dåliga grusväger och småbyar. Denna gången hittade vi den riktiga vägen, som var asfalterad och skyltad, och väl framme kom nästa överraskning. För två år sedan var vi ensamma gäster, nu var här fullt med thailändska turister som lunchade och fotograferade utsikten.

sprudlande grönska

sprudlande grönska

Nästa  favorit i repris  var ett besök hos tigrarna. Vi ville så gärna få möjlighet att klappa och kela med nyfödda tigrar. För ett år sen var vi också här mer eller mindre ensamma, medan det i år var många turister. Och vi fick besöka de nyfödda  tigrarna, dvs 3 veckor gamla och så runda och goda att det var svårt att slita sig. Våra gamla bebisar sen förra året hade blivit en meter stora och förrförra årets kull var 2-meters bjässar.

Även odlingarna vi passerade verkade mycket mer i gång i år, överallt var det  plastinklädda odlingar och mycket folk ute på fältet. Förra året såg vi i princip ingen aktivitet alls. Orsakerna till detta skall vi inte spekulera vidare i, men det politiska läget är kanske stabilare i år, och därför är även den inhemska turismen är så mycket större i år jmf med förra året. Same, Same but different!

Slutet av vistelsen bjöd dock på en rejäl överaskning. Vi tyckte inte det hade regnat särskilt mycket, ändå började den delen av Chiang Mai som låg nära Ping River att svämma över under onsdag (28/9) kvällen. Nyfikna som vi är, måste vi in och titta på eländet. Torsdag förmiddag hoppar vi på en songthaew in till gamla stan. Innanför gamla stan och dess vallgravar syns ingenting, vattennivån är precis som vanligt. Så vi börjar bege oss utanför murarna och ner mot älven. Efter ett tag ser vi den första översvämmade tvärgatan, där en ensam tuk-tuk glider fram. Alla närvarande står med kameran i högsta hugg. Stämningen är hög, barnen skuttar glada omkring, och på trottoaren går det fortfarande att komma torrskodda fram. Ett  par kvarter till, och nu vader vi alla i vatten, men mopeder och personbilar kan fortfarande komma fram, och det är bara de lägsta punkterna som är översvämmade. En del av tvärgatorna som ligger lite högre, är fortfarande torra. Vid nästa korsning tar det sen slut. Här är vattnet i midjehöjd, och så roligt är det inte att vada runt. Nu är det lastbilar som gäller, och de som måste till och från området blir transporterade via dessa. Och det är precis i denna korsningen vi har bodd de två senaste åren. Gissa om vi var extra glada för vårat  nya  boende detta året!

Dagen efter är det dags för oss att checka ut, och planen var att ta bussen vidare till Chiang Rai. Vi undrar om detta är möjligt, för hur skall man ta sig till busstationen på andra sidan älven? Vi kollar vi in några alternativa hotell inne i Gamlastan, som vi i värsta fall får flytta till om det inte går att åka vidare. Sen hoppar vi på en songtahew för att dra hemåt, där vi möts av dagens överraskning. Gatan vi bor på är totalt översvämmat! Vi vet hur gatan ser ut i normala fall, med en blandning av privatvillor, ödetomtar och några skrothandlare, vilket gör att renheten är väl så där. Vattnet vi är tvungna att vada hem i känns så där rent, men det är bara att gilla läget. Vi möter ett par thailändska damer som är på väg i motsatt riktning och vi kan icke annat än att le uppskattande mot varandra. En hyrd songthaew med en massa munkar åker runt och fotar förödelsen och blir lyckliga då de kan fota oss falanger vadande i massorna. Så småningom läser vi oi tidningen att detta är den värsta översvämningen i Chiang Mai på minst 60 år och kostnaderna för utebliven handel rör sig i mångmiljonklassen.

Väl inne på  hotellet är det som att komma till en annan värld. Swimming-poolen badar i solsken och det är svårt att föreställa sig kaoset utanför.

Hotellpersonalen hjälper med oss bussbiljetter till dagen efter. Bussarna går som vanligt, de ringer och bokar biljett, innan dottern i huset tar sig ut för att betala vår biljett via närmsta ATM, sedan lovar de att skjutsa oss till busshållplatsen dagen efter. Under natten stiger vattnet ytterligare 30-50cm så vi är lite oroliga för hur vi skall komma i väg. Men det löser pappan i huset elegant. Vi använder bakdörren för på den sidan av huset ligger vägen något högre och det är alltså inte lika mycket vatten. Där backar de in sin pickup, så får vi hoppa från trappan och över till flaket och körs i väg till en torr väg, då vi kan flytta oss till insidan av bilen. Jag har tidigare alltid irriterad mig på att thailändare måste ha så otrolig stora bilar, varför de inte kan köra vanliga små personbilar som vi är vana vid. Denna dagen var jag glad för detta, så vi slapp vada runt bärandes vår packning på huvudet. Normalt tar det bara 10 minuter att åka till busshållplatsen, men denna gången fick vi ta en rejäl omväg på mer än 30 minuter för att hitta en bro där man kunde köra över Ping River.

trying to buy bus ticket

trying to buy bus ticket

Resan norrut till Chiang Rai förlöp utan några incidenter. Ett par ord på slutet bara om vilken otrolig lyxbuss vi åkte. Vi åkte med ett bolag som heter Green Buss, och deras VIP klass. Bussen har normal längd, men totalt endast 24 sitt platser, fördelade på 2+1 säten. Benutrymme var fantastisk, man lutar sig tillbaka samt fäller ut fotstödet, utan att på något sätt inkräkta på de framför eller bakom. Detta var den enklaste 3-timmars bussresa på länge.