CHIANG KHONG – JUST NU THAILAND OCH CHIANG RAI PROVINSENS BÄSTA PLATS (from autumn 2011)

Standard

Vilken underbar pärla vi har hittad här vid Mekongfloden. Detta som vi trodde var en typiskt backpacker ort, med gränsövergången till Laos som sin ända attraktion. Vi kunde inte ha mer fel! Det räcker att komma 1 km ifrån gränsövergången och alla billiga/sjaskiga guesthouse, så är man mitt i det trevliga och vänliga Thailand som vi älskar. Som vanligt beror trivseln mycket på var och hur man bor.

Vi hade läst in oss på några möjliga guesthouse som hade fått bra rekommendationer, och vi hann till och med checka in. på ett av dessa innan vi tittar ut av fönstret. Bredvid ligger ytterligare ett ställe, som ser kanonfint ut, med stora trevligas balkonger. Så vi checkar ut igen direkt (utan att det skapar  några sura miner hos tjejen i receptionen) och traskar över till grannen,  De har haft öppet mindre en vecka när vi flyttar in, och våra planerade 3-5 dagar blev snabbt förlängd till närmare två veckor. Varje dag denna veckan har vi försökt motivera oss själva till att packa ihop och ta båten över till Laos, men det är  omöjligt . I morgon går vårt Thai-visum ut, så då bara måste vi  åka vidare.

balkongvy

balkongvy

Vad är det som gör att vi trivs så kanonbra? Läget, läget och boende standarden. Vi bor på andra våningen med en stor, privat balkong. Dagarna börjar strax innan klockan sju  på morgonen, då vi från balkongen kollar hur morgondimman lyfter och Laos träder fram samtidigt som vi njuter av en egen komponerad frukost. Kaffe (en kaloribomb bestående av mer mjölk och socker än kaffe) och småkakor  bjuder huset på, och annars kompletterar vi med bananer och annat smått och gott som vi har kommit ihåg att handla dagen innan. Och sen blir vi sittande, vi har solläge fram till 9-10 vilket är perfekt, då det under dessa morgontimmar inte hinner bli riktig hett än. Och timmarna bara flyger iväg, vi läser, löser korsord och sudoku, kanske surfar lite, men för det mesta sitter vi bara och blickar ut över Mekongfloden och Laos och kollar in allt som rör sig.

Allt eftersom dagarna går, kommer fler och fler faciliteter igång där vi bor. Reklamskyltar hängs upp, wifi installeras, uthyrningscyklar inköpta, utomhus exteriören snart färdig uppbyggd och de har även börjat servera några maträtter. Trots detta är vi, förutom lördagar, i princip de ända gästerna, vilket gör att boende blir väldigt privat, något vi älskar.

Chiang Khong ligger som sagt vid Mekong floden, och har en underbar strandpromenad. Tack vara floden, är det ofta en lätt bris, så de första dagarna promenerade vi mycket. Vi har hittad två unga tjejer med en liten servering utanför sitt hus, där vi köper underbara passionsfrukt-shakes för endast 10 baht, innan vi kommer fram till CatFish-beachen och slinker ner på en ledig bänk. När vattnet är lågt, kan man här fånga riktigt stora  Cat Fish , men den säsongen har inte startat än. Så  nu är det bara vi och lokalbefolkningen som passar på att ta en paus och kanske en liten tupplur här. Vi fortsätter promenaden längs vattnet så långt det går, innan vi tvingas svänga in på en tvär gata. Vid denne gatans ända är vi sen ute på stora vägen mot Chiang Rai. Det är i denna gatukorsningen vi får smaka vår favorit soppa för första gången. En mycket enkel servering, där det sitter ett par kökstanter som själva driver egna serveringar någon annanstans. Detta indikerar högt betyg så när de  vinkar in oss och undrar om vi vill testa soppan tvekar vi inte en sekund.  Soppan  påminner lite om spaghetti och köttfärssås, men nudlarna är platta och så färska att de smälter i mun, och som extra krydda en helt underbar chilipasta. Dessutom det vanliga tillbehöret med torr chili, vinäger, socker, fisksås och sojasås. Och som extra tillbehör böngrodor . Efter detta äter vi denna typ av soppa mer eller mindre varje dag, men på olika serveringar och restauranter.

När vi fick tillgång cyklar började vi verkligen att utforska området. Vi testade att cykla längs Mekong söderut så långt det gick, och ände upp i byggandet av den nya bron mellan Laos och Thailand, (som kineserna är med och finansierar för att få en snabbväg in i Thailand) Det blir riktig trevligt när vi cyklar tillbaka, för barnen som vi har mött  på ditvägen, vet att vi måste komma samma väg tillbaka. Ryktet har spridit sig, och vi träffar massa småbarn väntandes i vägkanten, som fullständigt kiknar av skratt när de vågar att vinka till oss. Att en klase bananer inköpt längs vägen bara kostar 5 baht minskar inte direkt trivseln.

Andra dagar utforskar vi vägarna inåt landet. Så snabbt vi lämnar huvudgatan är miljön total annorlunda. Nu är det bara bostadskvarter med olika små affärer, och en riktig bra lunch restaurant, där vi flera dagar äter ovannämnda favorit soppa. Några väger gå i en loop över en liten topp, och vi får fantastiska vyer över grönskande odlingar, bergstoppar och det är fullständigt omöjligt att se vad som är Thailand och vad som är Laos. På våra irrfärder runt i alla smågatorna träffar vi på städerskan från vårat guesthouse, här i hennes hemmakvarter, och vi hälsar hjärtligt på varandra. Även när vi cyklar eller promenerar i området där vi bor, går det inte många dagar innan grannarna hälsar på oss som om vi är gamla bekanta.

En av våra absolut bästa cykelutflykter hade vi den eftermiddagen vi följde den blåa turistskylten  mot Hua Toy Waterfall. Vi hade ingen aning om hur långt det var, men vägen dit var för oss själva resan. Vi passerar först en liten Hmong by där vi fyller på vattenförrådet och efter det en liten Thai by. Sen fortsätter vi på en svindlande vacker väg, som är rejält backigt, vilket märks när hyrcykeln är utan växklar, men vi har gott om tid, och lunkar sakta uppför alla backar. Vi ser grönskande kullar med olika odlingar, och det ser för oss ut som om opiumodlingarna verkligen har blivit ersatt med annat. I fjärran ser vi några hus, och vi möter även enskilda bilar och mopeder, så vi är säkra på att det finns en plats länger fram där vi än en gång kan fylla på vattenförrådet. Vi hör  också porlande vatten, vilket tyder på att fortfarande är på väg mot vattenfallet. Då dyker höjdpunkten upp.

grönskande vyer

grönskande vyer

Vi cyklar rakt in i en riktig stor Hmong by. I det första huset vi passerar sitter en gammal gumma och hälsar aktningsfullt på oss, vilket vi återgäldar, dock lite svårt när vi samtidigt har en cykel att styra. En bestefar är barnvakt, med en liten unge fastknuten på ryggen, som nyfiket tittar på oss över hans skulder. Och några fler småbarn som vinkar och skrattar. Efter det kom vi till affärerna. Vi köper vatten hos den ena och glass hos den andra, samtidigt som vi bara passar på att ta igen oss lite. Byns befolkning sitter utanför husen och tittar på oss, men vi har lärt oss att det inte gillas att vi fotar, så kameran behåller vi gömd i väskan. Efter en stund kommer mannen med barnet på ryggen vandrande, och även en riktig gammal gumma som har suttet utanför sitt hus, passar på att gå en liten runda så hon kan passera oss på lite närmare håll. Vi känner oss aldrig uttittad på ett fientligt sätt, endast öppet och nyfiket. Riktigt roligt blir det när små tjejerna som så glatt vinkade till oss tidigare, kommer förbi och låtsas att de skall till glassaffären. En av dom lämnar maken ett grönt bär eller frukt i det hon passerar, och följer sedan noggrant reaktionen. Han äter ger mig halva, och det var gott, lite som gröna krusbär. Då kommer hon fram och ger oss vart sitt bär innan hon löper tillbaka till kompisarna. Och när vi skall till och cykla vidare kommer hon löpande och skrattande ger oss alla bären hon bar i sin tröja. Vi tar emot dessa med glädje och som tack får båda hon och kompisarna var sin 5-bahts mynt av oss.

skördetid

skördetid

Vi fortsätter rakt genom byn, och kommer till slut till en bro där vattnet rinner under. Några barn badar och vi inser att vi är i botten av vattenfallet. Men vägen  fortsätter brant uppåt, så vi följer den, i tron att det är där uppe vi hittar själva fallet. Nu kommer det fler och fler hus, mycket enkel standard, stort sätt endast bambor. Byns befolkning verkar både stor och ung, med mängder av lekandebarn utanför husen.. Vi kämpar på uppåt, och för tummen upp och ett leende av några av de passerande, och sen efter siste kröken, då är det slut. Där finns bara en kyrka. Vi ser nog lite förvirrade ut, så en ung tjej försöker på knacklig engelska att hjälpa oss. Vattenfallet har vi tydligen passerat, ner igen, sväng vänster, sen följer ni bara vattnet. Så vi börjar rulla ner den branta backen, och svänger första väg till vänster. Igen bara bostadshus, men mamman som sitter med barnet i knä upprepar Nam Pok till det att vi äntligen fattar att det är oss hon pratar till och inte barnet, och pekar ut riktningen. Vi skall ner till bron, där småbarnen badade. Då ser vi att det följer en trampat stig längs med vattnet. Vi nöjer oss dock med att vada lite bland barnen innan vi cyklar tillbaka. Som tur är, går det mer nerför än uppför på vägen hem, så tillbaka resan går mycket lättare.

Vi får även en känsla för varför asiater ofta tittar konstigt på oss när vi är ute och promenerar utan något direkt mål, då det att du går är tecken på fattigdom. Har du råd, äger du en cykel, eller ända bättre en moped. Mitt mellan byarna kommer en mamma gående med ett barn fastknuten på ryggen. Vi vet hur långt hon har hem, och inser att hon inte är ute och går  för nöjes  skuld. Överväger om jag skall erbjuda att skjutsa henne en bit på min cykel, men är rädd för att tappa balansen. Senare möter vi en hel familj, med många småbarn, även de gående, och det blir oerhört tydligt att de går för att de ä fattiga. De skrattar först till  när maken kommer susande förbi, men skrattar ända hjärtligare emot mig då jag inte orkar cykla hela vägen upp.

Sista cykelutflykten vi gjorde var också väldig fin, men backigt. På vägen från Chiang Saen passerade vi en vacker utkikspunkt, som vi gärna ville tillbaka till. Då den första uppförsbacken  är oerhörd tuff, struntade vi i att börja dagen på den egna balkongen. Istället hyrde vi cyklar strax efter sju på morgonen,  letade upp närmaste soppkök för frukost, inhandlande av vatten och sen var vi redo. Vi hann upp den första backen innan solen började steka. I nästa uppförsbacke blev vi omkörda av en tom songthaew som undrade om vi behövde skjuts En kort stund var vi frestade, att åka med honom till utkiksplatsen, för att endast cykla tillbaka igen, men det kändes lite fuskigt. Dock bra att veta om vi skulle bli fullständig slut, fantes det chans för lift hem. Det  är mycket uppför, och vi passerar några platser med bänkar, men känner inte igen oss riktig. Så vi fortsätter, men nu går det oroväckandet  mycket nerför istället (allt vi åker ner skall vi ju upp) och vi menar båda att utsikten platsen var på en höjd. Efter en lång nerförsbacke, kommer en ända längre, och brantare uppförs backe, men sen är vi framme. Några skyltar och affischer som visar hur kungen har varit med på ett trädplanterings projekt, och slutgiltig den blåa turistskylten med Scenic View.

cyklar cykla nerför

Det är  verkligen vacker utsikt här, men tyvärr ingen bänkar för oss att vila på. Så stoppet blir kortare än beräknat, men vi är stolta att vi faktisk hittade och inte gav upp innan. Vägen tillbaka går som tur är mer nerför än upp, och mittvägs mellan ingenting, ligger det en bamboo bar, med svensk anknytningen, Naga Gården och Naga Kiosken. Ägarinnan har släktingar i Stockholm sen 30 år tillbaka så hon snackar lite svenska. Kaffe är barens specialitet så det blir iskaffe efterföljt av många flaskor soda med is. Vi blir sittande hos henne länge och njuter av utsikten. Sista biten hem tog en timma, men i stekande solsken var de sista uppförsbackarna riktigt tunga, även om den passeranda kvinnliga munken gav oss en uppmuntrande tummen upp.

Sammanfattningsvis älskar vi Chinag Khong för dess läge vid Mekong Floden, dess oerhörd trevliga och välkommande befolkning, goda och billiga soppor, vacker omgivning och den bästa (och billigaste) massagen. Här arrangeras utomhusgympa på några olika ställen kvällstid något jag aldrig tidigare har sätt i Thailand, dock är det vanligt i Cambodja och Vietnam. Första gången vi möter någon är vi främlingar,  men redan efter andra besöket behandlas vi som stammisar, både på restauranter, hos massörerna som hos de olika gatuförsäljarna. Så får vi väl leva med att personalen i ett av stans större supermarket ropar  å nej, inte turisterna igen , när vi kommer in. Och att nattsömnen vissa nätter störs pga partyt i Laos, som låter som om det kom från grannbalkongen.

Egentligen är vi riktig nöjda med att de flesta turister som kommer hit, direkt tar sig över gränsen till Laos, så att vi kan fortsätta att ensamma njuta av denna thailändska pärla.

gräns L-T LT1C LT1B