Att välja nästa resmål (from autumn 2012)

Standard

När man reser som vi, utan varken fasta restider eller någon på förhand uppskakat resrutt, hur vet vi då vart, när och hur vi skall ta oss till nästa ställe???????

Metoden varierar lite från gång till gång.

När har den senaste tiden styrts av visumregler, vi lämnar när visumet går ut eller åker in i Thailand vid det datum som ger maximal utdelning av de 15 dagars visum on arrival som vi får när vi kommer in i landet via väg eller vatten.

Vart beror på var vi är just då. Men som regel kollar vi någon karta och letar orter som ligger på lagom långt avstånd från den platsen vi är på. Sedan vidare sökning för att läsa om orterna och bedöma om de är något att ha eller inte. Oftast söker vi runt på olika travelforum på nätet, men travelfish och wikitravel brukar vara relativt säkra kort. Eller landets egen turistinformationssida – ofta bättre än förväntad.

Hur då granskar vi travelforumen en gång till för att hitta uppdaterat information, igen får vi många handfasta tips från travelfish och wikitravel, men även lonely planets reseforumstrådar ger många tips på frågan hur man skall ta sig från punkt A till punkt B.

Sen är det bara att köra på och hoppas att förhandinformationen stämmer så någorlunda.

Vi var senast i Battambang – och nästa stopp skulle vara någonstans i Thailand, där vi ville tillbringa resans sista 15dagar innan hemresan natten mellan 12 och 13 december.  Chanthaburi verkade ligga på ett lagom avstånd, och det fants flera möjliga vägar dit. (Och självsagt tyckte vi att det vi läste om Chantaburi verkade stämma våra egna intressen.) Vi kunde åka via gränsen Poipet/Aranyaprathet och från Aranyaprathet gick det buss till Chantaburi, flera gånger dagligen (3,5timma), men vi var inte riktig säkra exakt när. Till Poipet gick det vanliga bussar från Battambang, ca 5 dollar, 2 timmars resa, och bussen avgår någon gång kring lunch. Bussen startar i Phnom Penh så av tidigare erfarenhet vet vi att det är lite flytande när den kommer/avgår från Battambang. Så denna resrutten verkade relativ enkel men kanske lite tråkig, då vi har använd samma gränsövergång flera gånger.

Ett annat alternativ var att testa den mycket mindre använda gränsövergången via Phsa Prum / Ban Pakard. Resvägen var först till Pailin – dit går det buss, sedan motorcykel taxi till gränsen, och på Thailändska sidan gick det minibussar och Songthawer till Chantaburi, restid drygt en timma. Verkade bra, förutom att vi inte litade på buss till Pailin, då den åkte från Battambang sent på eftermiddagen. Det känns alltid bättre att komma i väg så tidigt som möjligt. Så vi valde en privat Toyota Camry taxi igen. Av en tuk-tuk chaufför vi hade använd tidigare, visste vi att priset låg någonstans mellan 25-28 US dollar, men att vi som turister nog fick räkna med att hosta upp 30 dollar. Av någon anledning så är det bara vissa tuk-tukar och taxi bilar som får lov att hämta upp/stå parkerat utanför ett visst hotell, så om vi bokade privat är det inte säkert bilen ”vågade” hämta oss på hotellet. Så vi lät hotellet fixa en bil till oss.

Tyvärr fick vi en riktig lurendrejare, han körde oss bara till Pailin, sen ville han ha mer dollar för att köra oss de sista kilometrarna till gränsen. Det blev många och långa telefonsamtal med hans chef, som var den som pratade engelska, men för 30 dollar körde de bara till Pailin, inte till gränsen som vi hade bokat/avtalat. Rätt som det var fick han för sig att bilen var sönder och behövde repareras och körde in på en verkstad och öppnade motorhuven. Då fick vi nog, tog våra väskor, lämnade taxin och gick ut på stora vägen. Vi hade betalad det mesta av resan innan, när vi tankade, men som tur var inte hela priset. Ute på vägen stannade vi första och bästa bil vi såg, och hittade en som var villig att köra oss till gränsen. Det tog inte långa stunden att komma dit, och väl på plats var vi de ända turisterna så utstämplingen från Cambodia var klar i ett svisch. Sen var det att promenera några meter och leta efter instämplingen på Thailändska sidan. Först fick vi gå förbi hela kön för att hitta immigrationspappren.  Med färdigutfyllda immigrationspapper ställde vi oss i pass-kön, bara för att upptäcka att det även krävdes en kopia av passet samt ett passfoto. Tillbaka dit vi fick immigrationspappren så de kunde ta en kopia av passet (vilket de fixade gratis), foton hade vi, och så tillbaka till ny passkö. Som sagt gränsen var liten, så vi missade inte mer än 5-6 kö-platser på detta, sedan var vi in stämplade i Thailand med visum fram till 12 dec, precis som planerat.

Nu skulle vi bara hitta minibussarna som åkte till Chantaburi. Det stod några parkerade utanför, men de tillhörde privata turoperatörer. På andra sidan parkeringen stod en taxi skylt, och för att komma till Chanatburi skulle vi först ta MC taxi som tog oss till minibussarna, men alla priser som presenterades var det dubbla av vi var förberedda på (enligt info hos wikitravel) så vi började gå. Inte långt ifrån själva gränsen låg en marknad, och där stod en skylt taxi 50 baht, men det var ingen där just då så vi fortsatta att gå. Vi passerade en gränskontroll till, och poliserna hälsade glatt på oss, men verkade inte förvånade över att vi gick, varefter vi resonerade att det nog inte var så långt. Vi passerade många fruktodlingar och hade det egentligen inte så värst, men självsagt saknade vi våra cyklar just nu. Fruktplockarna provade att övertala passerande mopeder att skjutsa oss, medan vi skrattande gick vidare. Till slut kom vi fram till en korsning där det stod en minibuss. Men även denna tillhörde någon privat turoperatör, men alla som satt där och väntade var vänliga och hjälpsamma och pratade bra engelska, samtidigt som de fick sig att gott skratt över att vi kom gående. De bad oss fortsätta ut på nästa väg, där låg det ett lite samhälle som det gick songthawer till Chantaburi från.  Men de förberedda oss på att vi troligen måste byte mittvägs, vilket är vanligt och inga problem för oss när vi vet om vad som gäller.

Ute på nästa väg, ser vi samhället, åtmistonde kommunhuset, men lite osäkra på var songthawerna utgår ifrån, men får igen hjälp av en vänlig förbipasserande mopedist som pekar framåt och till höger. Och där hittade vi den lokala busstationen, och en halvfull songthaw. Chaufören bekräftar att han skall till Chantaburi, så då är det bara att kliva på. Eller bara och bara, normalt på sådan långdistans songthawer i Thailand är det en väldig god stämning, alla brukar hjälpa varandra så att alla får plats till sig själv och sin packning. Men på denne var det ingen som rörde sig, så chauffören var tvungen att skrika till och omdirigera de som satt längst ut att flytta längre in så att vi kunde kliva på. Det kom flera passagera efter oss, och samma sak igen, ingen flyttar på sig för att ge plats (förutom oss) så chauffören måste säga till igen vilka som skulle flytta på sig. Förklaringen till detta beteende fick vi direkt efter avfart. Vid en extra gränspostering måste alla visa passen (förutom oss) och det var ingen thailändare på songthawen, därav den konstiga stämningen/uppförandet. En del blängde lite surt på oss för att vi inte behövde legitimera oss, men polisen tog oss inte riktigt för att vara illegala flyktingar. Efter en dammig timma var vi framme, och snabbt in i en av Chantaburis special ombyggda Mazda Lastbilar som fungerar som taxi, och in till Hotellet.

Vi hade förbokat på Chantaburis högste hus, vilket i sig kanske inte var så märkvärdig, men vi fick rum på högste våningen (våning 17) med utsikt över staden. Och med tanke på att det var en ljusfestival (Loy Krathong) samma dag som vi anlände kunde vi inte haft bättre vy, med fyrverkerier och ljus-flytande skapelser. Krathong betyder ljus-offergåva och Loy betyder flytande. En Krathong är gjord av antingen bananblad eller bulldeg(?), sedan dekorerat med blommor och ljus innan den släpps i väg på små vattendrag, älvar eller sjöar. Krathongen som är gjord av bulldeg funkar samtidig som mat för fisk och sköldpaddor. Övriga dagar i Chantaburi strosade vi runt i gamla staden, en vacker promenad längs vattnet med mängder av gamla, vackra hus medan vi passade på att smaka specialrätten nudlar och krabba. Och vi njöt av att under några dagar ha swimmingpoolen och gymmet helt för oss själva. På köpet blev vi nästan kaffeberoende igen – frukostmatsalen hade en egen, riktig kaffemaskin med egen barista, så vi förlängda vistelsen i Chantaburi med flera dagar bara pga av gott kaffe.

Efter en månad i Cambodia var det fantastiskt att komma till Thailand. Vi njöt av att äta en enkel och billig nudelsoppa i köpcentret luftkonditionerade foodcourt, och när vi var ute och promenerade hade vi inte med oss ett halvt kilo sand hem från alla dammiga väger.

Nu började slutet på resan att närma sig, flygbiljetten hem från Bangkok ligger som en deadline, men flygningen är på natten, så vi måste inte vara i Bangkok innan. Funderade på den gamla favoriten Kho Samet, men en snabb titt på prisutvecklingen för boende och vi ändrade oss. Skulle vi utmana våra fördomar och tillbringa resans sista dagar i Pattaya????? Vi var nära att slå till, men var osäkra in i det sista. Så vi gjorde en mellanlandning i Rayong, populärt område bland utlandssvenskar. Då vi var osäkra på vilken strand som var lämplig att bo på, valde vi Rayong stad. Tyvärr var hotellet vi valde inte perfekt för våra semester-behov, aldrig sol vid poolen! Men Rayong hade en väl fungerande lokaltrafik, Songthawer i olika färger som alla utgick från busstationen, tog dig för en billig peng till olika stränder. En heldag på stranden räckte för oss, sandflugorna påminde oss varför vi numera tycker en fresh swimmingpool är mycket mera paradisiskt än en vit strandremsa.

Så vi ände upp med några dagar i Bangkok i slutet, på ett hotell där vi visste att pool och sol-chanser var bra. Och resan från Rayong till Bangkok gjorde vi på riktig Thai vis. Dagen innan hade jag passerat något som jag misstänkte kunde vara en lokal resebyrå.  All text på thailändska, men en tidtabell på utsidan gjorde mig nyfiken. Det visade sig att man kunde åka mini-buss till Bangkok därifrån, behövde inte boka innan, bara att komma dagen efter när det var dags. Och detta låg precis runt hörnet från vårat hotell. Så dagen efter, när vi var färdigpackade, var det bara att gå till mini-buss kontoret. Han ringde ett samtal, och 5 minuter senare kom en mini-buss och plockade upp oss. I bussen var det plats för 14 passagerare, men förutom oss två var det bara 3 vuxna och ett barn med. Vi blev avsläppta vid en av hållplatserna till flygtåget, tog flygtåget till stan, bytte till Metro, och efter mindre än en timme var vi incheckade på hotellet.

3 dagar/nätter i Bangkok går fort, och nu är resan i princip slut. Sitter på flygplatsen och väntar på boarding………………..

Advertisements