Sihanoukville, bättre än sitt rykte????? (from spring 2011)

Standard

Efter lång tvekan bestämde vi oss för att åka till Sihanoukville, sol och bad var vad vi längtade efter, sen fick väl ”allt det andra” komma med på köpet. Men först skulle vi ta oss dit från Kampot, minibuss var enda alternativet trodde vi, så döm om vår förvåning då minibussen släpper av oss vid en full-storlek buss. Resan dit löpte på utan problem, även om bussbolaget inte hade särskilt bråttom, många stopp utan att vi riktigt visste varför. Det mest spännande var väl en fyrfaldig omkörning, längst in en moped som blir omkörd av en tuk-tuk, denna blir i sin tur omkörd av en minibuss, och vår buss kör samtidigt om minibussen – allt i hop där det är heldragen mittlinje och vi möts av en omkörning! Vi tar härmed tillbaka allt vi har sagt om att trafikkulturen i Kambodja är bättre än grannländerna.

 

Då vi inte riktigt kunde bestämma oss för vilken av stränderna vi ville bo på, valde vi det svenskägda ”The Small Hotell” inne i själva stan. Ett val vi var nöjda med, stort och rent rum, mycket trevlig personal, och en och annan efterlängtad svensk rätt på menyn. Första intrycket av Sihanoukville var även det mycket bättre än förväntad. Men med så lågt satta förväntningar som vi hade skulle det egentligen så mycket till för att bli positivt överraskat. (Vi möttes faktiskt inte av ett ända stort vibrerande red ligth district med pedofiler på varje gathörn som vi var rädda för)

 

Vi anlände sista dagen av nyårsfirandet, och på den första lilla promenaden i området, kantades denna av ungdomar som kastade små vattenfyllda påsar på varann. Skall dock nämnas att jag tyckte den ena gatan jag gick på hade väldigt många röda Angkorskyltar, men dagtid var det just då bara oskyldig vattenkrig som fyllde denna ökända karaoke gatan. Alla smågator ner mot stranden kantades av vanliga bostadskvarter, men med en och annan engelskinfluerad pub/restaurant, men inget som egentligen tydde på att vi nu vistades i Kambodjas turist-spot No #1. Själva stranden var även den en överraskning i sig. Det ligger små strandbarer vägg i vägg med uteserveringar bestående av sköna sittgrupper och solstolar längst ut mot vattnet. Inte så medelhavstrist som det låter, utan lokalt stuk. Mellan själva baren och stranden har man lagt en stenbeläggning, så det känns som att går en trottoar mitt på stranden. Skönt tyckte vi, som inte är några stora sandälskare, vad gäller sand som följer med hem i kläderna. Vattnet var förvånadsvärd klart och rent, och själva stranden var också relativt ren. Nästa glada nyhet var priset för solstolar, 1 dollar per dag, men om man köper mat eller dryck i baren, så ingår hyra av solstol. Så det vara bara att slå sig ner och börja njuta, eller?????

 

De första dagarna hyrde vi MC för att se oss om. Hotellägaren Henrik instruerade oss för hur vi skulle agera mot polisen, som ganska säkert kom att försöka stoppa oss för att avkräva böter/mutor. Vi fick även med en tjock kedja för att använda som lås på bakhjulet. (Sihanoukville är ökänt för alla mopedstölder) Sen gav vi oss i väg. Många poliser var ute, men maken var vaken och hann byta sida eller svänga undan varje gång, så vi slapp betala onödiga mutor/böter. Vi åkte runt till de olika stränderna, dvs den delen av stränderna som fortfarande var öppen för allmänheten. Trots att Kambodja har en relativt kort kustremsa, säljs oerhörd stora landstycken av till privata investerare, med resultat att områden stängs för oss vanliga besökare En av Sihanoukvilles trevligaste stränder enligt oss är Independence Beach. Den har tyvärr just blivit såld till privata investerare, så vi var glada vi hann med ett besök medans det fortfarande var möjligt. En heldag med hyra av solstolar, mat och dryck gick på 5 dollar för oss båda. En annan mer eller mindre privat strand, var Sokha Beach. Där stannade vi bara till för att titta, men den lilla biten som var lämnat kvar åt allmänheten lockade oss inte. Otres Beach som var svårast att ta sig till via ”dirt road”, var trevlig och avstressad och med fantastisk god mat (grillat fiskfilé med mango sallad) men tyvärr blev priset dagen efter lite för dyrt, när alla bett efter strandflugorna började ömma sig.

 

Så de flesta dagarna valde vi den största och populäraste stranden Occheuteal Beach. Den var helt OK, de dagarna vi kom med MC, parkerade mer eller mindre inne på den närmsta restauranten och övriga dagar tog det oss en dryg halvtimma att promenera hit. Bra stolar, god och billig mat och relativ ren strand. Vi såg tyvärr en del barn som agerade strandförsäljare, istället för att gå i skolan, men efter de första dagarnas förfrågningar tröttnade de på våra Nej tack. Möjligt att de kände igen oss, eller så var vi rätt och slätt inte deras målgrupp för armbanden som de sålde. Vi fick även en del frågor om massage, manikur etc, men även dessa förfrågningar slutade att komma efter några dagar. Mest störd och irriterad blev vi faktisk på den ”katolska prästenen” som gick runt och samlade in pengar till barns skolgång, med en hel hoper ungar hängande runt sig. På vårt hotell låg det mängder av information kring hur man skall bemöta barnen på stranden, och en grej är att i Sihanoukville är all skolgång är gratis, så vad han höll på med vet vi egentligen inte. Kanske märkte han att vi var negativt inställda, för han gick mycket snabbt förbi vår plats utan att stanna till, så vi hann aldrig ställa honom till svars för att hålla unga borta från skolan.

 

Någon direkt synlig prostitution kan vi inte säga att vi såg, även om ålderskillnaden mellan de västerländska männen och de kambodjanska kvinnorna som solade och badade på stranden, var mycket stor. I övrigt berodde det mycket på vilket ställe man satt på, med oseriösa ägare droppade det in sk. ”Taxi Girls”, men vi var aldrig ute och ”härjade” sent på kvällen. Vi hade hittad vår favorit-italienare som vi besökte flera gånger, medan vi övriga kvällar ofta stannade på kvar på hotellet och deras restaurant.

 

Vi åkte även ut och fiskade en dag. Vädret hade varit lite halvtufft, så första tillfället blev inställd. Men en lördag morgon bar det iväg. Kapten visade sig vara en 70 årig fd Hells Angel-medlem från New Zealand, som hade en riktig fiskebåt med bra utrustning. Början på fisketuren gick rakt in i regnvädret, men man torkar ju snabbt, så lite väta gör ingenting. Innan fisketuren hade vi sätt bilder på alla stora fiskar som fångats, och för vår del kan vi si att den största fisken var den vi aldrig fick…….Men det blev en del olika småfisk, som vi efter avslutad tur delade på som Fish&Chips tillbaka på kaptenens pub. Och en relativt stor båt, med 7 gäster, 2 personal och 1 kapten, var ett trevligt koncept.

 

Vad tyckte vi sen om Sihanoukville??? Så där. Vi kommer inte att åka tillbaka. Nästa gång vi besöker södra Cambodia, blir det endast ett stop i Kampot. Huvudorsaken till att vi inte föll för Sihanoukville är att strandstan är fullständigt charmlöst, ja rätt och slätt ful. Alla områden ligger väldigt utspridda, så du måste ha ett fordon för att ta dig runt. Det finns i princip ingen utsmyckning med blommor och annat, däremot massor av rivningstomter på alla gator. Även i området runt stranden är alla byggnader ruffiga och fula. Med tanke på det vet jag inte en gång om vi tycker Sihanoukville är särskilt billigt. Billigt om du jämför med de största turiststränderna i Thailand, men i Thailand får du samtidigt mycket mer för pengarna. Jämför man däremot priserna mellan Sihanoukville och en mindre känd strand i Thailand (typ Thung Wuaalen beach norr om Chumpon) då hamnar de lika prismässigt. Så det ända som återstår på plus sidan är strandkvaliteten, vit sand, klart vatten och billiga solstolar och för oss räcker tyvärr inte det för ett återbesök

 

Efter en dryg vecka i Sihanoukville var det dags att dra vidare. Vi hade bestämd oss för att korsa gränsen till Thailand vid Koh Kong och även ge själva Koh Kong en chans. Mycket för att vi blev rekommenderade Koh Kong av två restaurant/bar ägare från Kep. Tyvärr föll inte Koh Kong riktig i vår smak. Mycket för att vi bodde på ett ställe (The Dug Out)som var lite för sjaskigt enligt vår smak. (Hotellet påminde oss i sin design för mycket om filmen ”Farväl Las Vegas ”där Nicolas Cage sitter vid poolen för att supa ihjäl sig.) Kanske berodde det även på att resan börjar närma sig sitt slut och vi var inte upplagda för nya djungel&natur upplevelser. Eller så var det för att Koh Kong var lite för dyrt i jämförelse med vad du fick tillbaka. Vår vistelse blev kort, 1,5 dag innan vi tog en tuk-tuk till gränsen. Väl framme i Thailand var vi inte riktig säkra på vart vi ville, stanna i Trat, åka ut till någon av öarna, eller stanna till på någon ort upp  längs kusten????? Kanske testa Pataya, nu som vi hade ”överlevd” Sihanoukville varför inte fortsätta och slå myt på nästa fördom????

 

Det blev inget av valen ovan. Ö-liv var vi inte sugna på, gärna sol och bad, men utan sand, dessutom hade vi haft våldsamt regn ett par dagar, och då är det inte så kul att vara fastlåst på en ö. Och minibuss servicen från gränsen till Trat var såpass småjobbig så när vi till slut kom fram till busstationen i Trat och det stod en dubbeldeckare (1:klass) med destination Bangkok, köpte vi biljett och hoppade på utan några vidare planer.

 

Advertisements

Kambodjas kust (from spring 2011)

Standard

Vi har lämnat Siem Reap och efter ett par dagars mellanspel i Phnom Pehn är det Kambodjas kust med sol, bad, fisk&skaldjur och allmänt slöa dagar med en bok framför sig som stod på önskelistan. Första stopp längs vår kustresa var Kep. Detta är en liten semesterort, som innan PolPot kriget var  där de ”rika ” drog sig tillbaka under helgerna, särskilt fransmännen, då det ligger bara 2 timmars bilresa från Phnom Pehn. Men som så mycket annat i detta landet, är mycket av forna tiders byggnader förstört och Kep i dag är närmast att betrakta som en spökstad. Det är därför med stor förvåning vi upptäcker att nästan alla boende är fullbokade till trots för att mat och boende ligger 2-3 gånger högre än övriga ställen vi har besökt i Kambodja. Vi har svårt att se vad man får för pengarna i dagens Kep. Förutom en svalkande, skön havsbris.

 

Men varför valde så vi att åka hit? Hade läst att Kep även var känd för sin krabb-marknad, och det var en av orsakerna till att vi stannade här. För att äta krabba med grönpeppar från Kampot. Och ja – skaldjuren var fantastiska. Krabbmarknaden består av många små och enkla restauranter som ligger vägg-i-vägg. När man har satt sig ner och gjord sin beställning, då hämtas färska krabbor upp ur krabb-buren i havet utanför och vi kan se fram emot en utsökt måltid. Mycket god – men också relativt dyr. Övrig tid cyklade vi runt lite – alla guesthousen erbjöd gratis trampcyklar till sina gäster, men Kep och närmsta omgivningen hann vi med under en dag. Övriga dagar tog vi det lugnt där vi bodde, några timmar vid poolen och annars i hängmattan utanför ens rum. Vi bodde på Kep Lodge, anbefallas inte, dyrt i förhållande till vad man får för pengarna. Men den privata balkongen som tillhörde bungalowen var skön. Inte  helt fel att sitta m djungeln i ryggen och lyssna till ljudet medan man tittade på solnedgången över Phu Quoc. I december var vi på Phu Quoc och tittade hitåt, så omväxling förnöjer.

 

Krabba med peppar

Krabba med peppar

Efter dagarna i Kep, blev nästa stopp Kampot. Vi hade missat lite i planeringen att vi nu var mitt i Kmer Nyåret, och var  lite oroliga för om vi skulle hitta något boende. Så för att ta det säkra för det osäkra förbokade vi boende i Kampot, på deras nyaste hotell, Dimond Hotell. Det var i och för sig en upplvlese. Ett relativt helt nytt hotell, men det första rummet vi fick, där fantes det bara varmt vatten! Dvs det rann kallvatten i början, så man hann precis gå in i duschen och tvåla in sig, sen var allt vatten i badrummet kokhett. Även vattnet i toaletten. Tur vi hade några flaskor dricksvatten som fick bli duschvatten. Etter 4-5 försök på att fixa detta, fick vi byte till ett annat rum – som hade både varmt och kallvatten (men där var själva duschen felkopplad, men man kan inte få allt). Hotellet var annars bra, med en riktig stor asiatisk frukostmeny, och underbar trevlig och hjälpsam personal, som bad om ursäkt flera gånger för varmtvatten-missödet vi råkade ut för första dagen.

 

Om vi var skeptiska och rätt så besvikna på Kep, är Kampot raka motsatsen. Vilken trevlig, liten sömning stad. Billigt, vackert och underbart trevliga människor. Vi hyrde cyklar och begav oss ut bland småbyarna. Fick se saltfält för första gången, och annars vackra omgivningar, vackra traditionella trähus, och glada och trevliga människor. Siden det var nyår, hade varje hus gjord i ordning en liten ”festdukning” till sina anfäder. På kvällen åkte vi en båttur i solnedgången uppåt älven. Upptäckte då att det låg många olika bungalowställen även längs älven, och vattnet verkade rätt så rent, det var många som badade. Och inemellan hörde man avlägsen musik från nyårsfirandet.

kampot

Restaurant utbudet var bra, även om vi denna gången fastnade på samma stället (SaySabok) flera dagar i rad. Varför? maten var så otrolig god, och vi gillade hon som hade stället. Även om ägarinnan inte hade det så enkelt under dessa dagar, då den vanliga personalen hade åkt hem till sina familjer för att fira nyår. I gengäld hade hon fått besök av sin nevö, som fick hoppa in som servitör. Han var totalt hopplös, kom aldrig i håg en ända beställning, värre än ”Manuel i Fawlty Tower” men han gjorde det med ett så uppriktigt varmt leende att det var enkelt att ha överseende med honom. Andra dagen vi kom tillbaka, tyckte han att han kände oss så bra, så efter att vi fått menyn, gick han tillbaka till sina kompisar på andra sidan vägen, och bad oss vinka till honom när vi hade bestämd oss. I normala fall skulle vi bli rätt så irriterad på ett sådant beteende, men han hade hela tiden ett varmt leeden på läpparna så vi kunde inte annat än skratta med honom. Och vi har ätit den godaste Fish Amok (fisk i en mild basilika kryddat curry) och en för oss ny rätt, nudelsallad med vårullar och en härlig syrlig dipsås till.

 

I Kampot kunde vi ha stannat länge, men denna gången blev det bara 3 nätter, då vi hade förbokat boende i SihanoukVile från den 17:e. Det börjar att närma sig slutet av vår resa, med mindre än en månad kvar, och vi är inte lika lugna och avslappnade längre. Börjar få en fåning rädsla att vi inte skall ”hinna allt”, och tar oss inte riktig lika lång tid på varje stället. Dumt för det är ofta svårare att åka tillbaka igen än att besöka något för första gången. Men nu skall det bli en vecka (eller mer) i SihanoukVille med sol och bad innan vi beger oss mot Thailand och hemresedatumet som närmar sig.

Fish&Ships i Kampot (from spring 2011)

Standard

Resans absoluta största (positiva) överraskning i matväg hittad vi i Kampot, Kambodja (två timmar från SihanoukVille). I solnedgången, på ”Natural Bungalow & Restaurant” härliga träbrygga, precis vid älvkanten avnjöts denna underbart goda fiskrätt. Menyn beskrev ”Fish&Ships” men den som förväntar sig den traditionella engelska varianten blir nog grymt besvikna. Denna varianten var gjord med en underbar vinsås med lite syrlig sting, och det är såsen vi kommer ihåg, även om fisken i sig var så färsk att den närmast smälte i munnen. Vi försökte fråga kyparen vad såsen var gjord av, men den frågan överskreds hans engelska ordförråd. Men som han berättade med ett stort leende: ”I dag pratar jag dubbelt så bra engelska än vad jag gjorde i går, för idag har jag haft engelskaundervisning”.

Siem Reap – mer än Angkor Wat???? (from spring 2011)

Standard

Vi ville denna gång se vad som finns i Siem Reap förutom Angkor ruinerna, och har bestämd oss  för att utforska stan och omgivningarna med cykel. Guest Houset vi bor på tillhanda håller cyklar för 2$ dagen, där pengarna går till välgörenhet. Det är åtta år sen vi var här förra gången, och mycket har ändrats. Borta är mycket av den omedelbara fattigdomen som slog oss då, och som nu är ersätt med chic innerstad med mängder av små och stora ”happy hour” barer.

 

Första dagen cyklar vi runt i ”old market” området och kring floden, i försök att hitta dit vi bodde förra gången. Vi hittar så långt som till korsningen där vi alltid stämde träff med vår tuk-tuk förare, men själva guesthouset är nog för längst rivet och ersatt av annat. Denna första cykeldag tar vi oss sedan ut mot de flytande byarna och till Tong Laep sjön. Det är både svettigt och sandigt, men landskapet är helt platt utan tillstymmelse till några backar, så det går rätt så bra att cykla. Stannar till för en välbehövlig paus på ett ”hammock café”, där vi förutom kalla drickor passar på att ta en liten tupplur. Det sägs man skall ta seden dit man kommer, och alla kambodjaner ligger och småsover i hängmattorna bredvid, så varför inte?

 

Nästa cykeldag (vi cyklar bara varannan dag, våra kroppar behöver vila en dag i mellan) blir det Angkor Wat. Vi har som sagt besökt detta en gång tidigare, så vi är denna gång mest intresserade av att cykla runt i området. Inträdet på 20$ vardera betalar vi gärna, då  vi hoppas och tror att det mesta betalas tillbaka till landet som turistskatt. Första stoppet blir att hälsa på några makaker familjer. De är precis lagom nyfikna och närgångna utan att vara aggressiva, och bärandes på många nyfödda ungar, var det ett mysigt stopp. Men man fick hålla koll på cykeln, vände man bort huvudet var de snabbt uppe i cykelkorgen för att undersöka vad som fantes där.

 

Huvudattraktionen, själva Angkor Wat cyklade vi glatt förbi. Blev närmast stressade av all ståhej och inrop från parkeringen. Vid förra besöket för åtta år sen, var vi i princip ensamma, nu var här tusental. Kan knappt tro det är samma tempel då som nu. Tempel med lite mindre besökare stanande vi gärna vid, det var ändå skönt att pausa lite från allt trampandet. Och ingångsporterna till själva staden Angkor Thom, tog vi oss även denna gång god tid att beundra. Allt i allt cyklade vi den ”stora” rundan samt även delar av den ”lilla”, totalt dryga 5 mil. Gissa om det var skönt med helkroppsmassage på kvällen.

 

Tredje cykeldag blev det alla massor av småväger längs älven samt alla avstickare som såg trevliga ut. På detta vis lyckades vi trampa runt i utkanten av centrum i ett par timmar, utan något direkt stopp. Utanför ett av sjukhusen var det otroligt många samlade. Först trodde vid et var en manifestation eller liknande innan vi insåg att det var barn och familjer som hoppades få en tid på sjukhuset denna dag. Det är då man inser att Kambodja har fortfarande en bit kvar innan det kan mäta sig med grannländerna när det gäller välfärd och välstånd.

 

Vädret är som bäst på morgon/förmiddag, utan direkt sol och lätt disigt. Senare på eftermiddagen blir det riktig hett, så då har vi det bäst hemma i luftkonditionerat rum eller under en takfläkt på en av Siem Reap’s alla mysiga restauranter. Trafikreglerna funkar så där, visserligen är det höggerkörning som gäller, men i korsningar och rondellar är det den vietnamesiska saxningen  i lugnt tempo som funkar bäst. Men jämfört med grannländeran så är trafiken här väldigt bra. Varje dag träffar vi på barn som badar någonstans i älven. Vissa har hittad sitt eget ”hopp-träd” och vinkar och hojar glatt så att vi hinner se när de kastar sig ner i vattnet.

 

Dagarna då vi inte cyklar, tar vi som regel en tuk-tuk ner till någon av markanderna, strosar runt, tittar mer än vi shoppar, har kommit av oss lite när det gäller prutning. Bemötande är många gånger så otroligt trevligt att vi inte kan med att pruta. Men när vi hör vad andra har betalat för sina grejor, inser vi att vi nog är en drömkund just nu. Än så länge har vi köpt några av de traditionella khmer scarfen, nya glasögon samt en riktig snygg buddha målning. Konst är enligt oss riktig billigt, påminner om situationen in Vietnam för åtta år sen. Så till alla medresenärer – passa på att köpa något eller några, lokala konstverk.

 

frozen Margeritha och färsk fisk- tacos

frozen Margeritha och färsk fisk- tacos

Restaurantutbudet är enormt, från enkla ”syltor” men med god lokal mat, till dyra franska restauranter. För att inte glömma mexikanen med undebara jordgubbs- och mango margaritas för en dollar styck. Så det är bara att låta plånboken eller samvetet bestämma. Här finns i princip allt!!!

 

 

 

Vi har även hunnit bli lite halvspekulanter på en insatslägenhet med oerhört tilltalande planlösning och centralt läge – kanske just Kambodja och Siem Reap blir målet för ett ”second home”????

Welcome to Cambodia (from spring 2011)

Standard

Men innan vi kommer så långt, måste vi passera gränsen. Vi har tidigare bestämd oss för att passera gränsen via Aranprathet / PoiPet men mer vi läser om just denna gränsövergången på travelfish och Tale Of Asia, desto osäkrare blir vi. Ett tag funderade vi på att ta oss ner till Bangkok för att sedan flyga in, bara för att slippa allt strul. Men till slut bestämde vi oss för att bara bita i hop och uthärda.

 

Första delen av resan var enkel för oss, med buss från Khorat till Rong Klua Market, dvs den stora marknaden på thailändska sidan av gränsen. Tack var att bussen gick hela vägen till marknaden, slapp vi envisa tuk-tuk förare från Aranprathet busstation. Tyvärr, var vi inte alerta nog och hoppade av bussen när den närmade sig marknaden, men satt kvar till den stannade, vilket var  i motsatt ända av marknaden. Direkt när vi gick av fick vi erbjudande om både tuk-tuk och MC-taxi till gränsen (för nästan samma pris som från busstationen i Aranprathet), men vi bestämde oss för att gå. Efter några metrar slutade faktisk dessa chaufförer att följa efter oss och vi kunde fortsätta i eget tempo.

 

Rong Klua Market är en gigantisk markand och med thailändska mått mätt, oerhörd fattig.  Stor risk för ficktjuvar och generellt sätt lite otrevlig. Men om man vill fynda så finns här i princip allt mellan himmel och jord. Vi var dock inte ute för shopping denna gång. Tack vara att vi blev avsläppta i utkanten av marknaden, kunde vi passa på undervägs  att både uppsöka en toalett och att äta en mättande nudelsoppa, innan vi närmade oss det utlovade ”jobbiga” gränsområdet. Nu var det inget mer att göra än att börja den jobbiga gränspasseringen. Det var bara drygt två månader sen vi var här senast, den gång i motsatt riktning, så vi kände oss trots allt lite ”hemma”.

 

Ut av Thailand löp smärtfritt, två köer för utlänningar, med endast några få i kö framför oss. På utsidan stod det några personer med identitetstag på jackan, beredda att hjälpa vidare. Men vi gjorde som det rekommenderats på travelsiterna, och ignorerade alla försök på hjälp Jag som kvinna, gick några steg bakom maken, och fick därmed inte några frågor eller påhopp. Maken som banade väg först, blev dog överöst av tillrop, men aldrig så mycket att det blev direkt jobbigt. Nu visste vi att vi hade en ganska lång sträcka framför oss, då vi först skall passera alla kasinon. Efter ett tag närmer vi oss och det står skyltad ”visa on arrival”, 50 meter till höger, ”immigration” 200meter rakt fram. Problemet för oss var bara att vägen till höger var avstängd så vi blir tvungna att fortsätta rakt fram. Nu har vi en ihärdig ”hjälpare” bakom oss som påpekar att om vi inte har något visum allerede måste vi tillbaka hit. Vi ignorerar honom så gott det går och fortsätter framåt, men när vi märker att han inte följer efter oss längre, vänder vi och går tillbaka till huset på höger sida där det står några vakter på utsidan. Vi får ett varmt välkomnande, och alla skojar och tackar för baguetterna vi har med oss till dom. Vi hade nämligen kommit över nybakade baguetter på andra sidan gränsen som vi bär med oss i en påse. Vi får utdelat vart sitt schema för utfyllnad, och tilldelat båda penna och en stol att sitta på. Priset står klart och tydligt att är 20$ men de vill direkt ha de ”obligatoriska” 100baht i muta. Vi erbjuder 100baht totalt för oss båda vilket de går med på, och några minuter senare har vi fått vårt visum. Efteråt kom vi på att det hade varit mycket smidigare att bjuda dom på färsk baguett för 10baht, men det är inte alltid man är så snabbtänkt.

 

Nu är det bara att fortsätta rakt fram till immigration, där vi får fylla ut ett ”arrival card” och sen är vi igenom. Under tiden våra pass blir stämplade hinner det bilda sig en rätt så lång kö bakom oss, så vi har bråttom ut. På utsidan står den utlovade gratis shutle-bussen som tar en till ett transport center utanför stan. Vi har inte riktig bestämd oss om det är bra eller inte att ta sig dit, men väljer att gå på. Bussen är tom, men vi blir förtald att den går i 5 minuters intervall. Sen får vi höra att vi skall vänta ett tag till det kommer flera gäster, vilket får oss att snabbt ändra taktik. Vi vet vilken lång kö som har bildats framför passkontrollen, och har ingen lust att sitta och vänta på alla dessa. Så vi går av bussen igen, med ursäkt att vi  vill se oss om lite i PoiPet så länge, och att vi kommer att vinka in bussen när den senare kör förbi oss. Därmed är det ingen som kan stoppa oss, och vi fortsätter neråt huvudgatan.

 

Det går inte många metrar innan vi blir hejdat av en ung grabb, som undrar om vi behöver taxi. Priset som erbjuds är acceptabelt, men vi vill ha en bil nu på direkten. Ett par minuter senare kommer en Toyota Camry och vi stiger in. Dog känner vi oss inte helt lugna, för det sitter nu en annan ung grabb i framsätet som är lite pushig. Vi har läst skräckhistorier om turister som har blivit lurade, och när han nu vill ha lite  pengar i förskott känns det inte alls bra. Ursäkten är att chauffören behöver lite växel till bensin, så de vill vi skall betala hälften nu och hälften när vi kommer fram. Innan vi kan betala något som helst, måste vi till en bankomat, vilket de kör oss till. Sen kommer samma visa igen, att vi skall  betala för bensinen på förhand. Vi ser att tanken i princip är full, men vi lovar ändå att betala för bensinen när det är dags att tanka. Detta accepteras och vi kör iväg, krypkörning. Vi undrar vad som är på gång, svaret är att de letar efter bensinstation. De stannar  till slut vid ett lite stånd, där det står några literflaskor med bensin (används för mopeder) Samma fråga igen, vi skall betala hälften nu för bensin. Vi kapitulerar och är med på spelet. Chauffören får hälften av pengarna och de båda går ut, nu döljer de inte längre att det är den andra som skall ha sin pott. Efter det är det bara chauffören som kommer tillbaka, och vi är på väg.

 

I Siem Reap blir vi körda dit vi vill utan något tjafs. Chauffören var dog inte riktig säker på vart det låg och stannade och frågade tuk-tuk förare om vägen, och dessa hjälpte till direkt. På Bou Savy guest house får vi ett varmt välkomnande,  och vi bokar direkt 4 nätter som snabbt blir till 8.

Bamboo Train i Battambang (from spring 2011)

Standard

Det är svårt att förklara varför – men att åka bambutåg är vansinnigt roligt! Vi sitter princip i markhöjd på en egenbygd liten vagn, och framför oss har vi ett rätt så vingligt och ojämnt spår som vi susar fram på. Bambutåget består av en bambuflotte som man sitter på, två rälsboggies som flottan vilar på, och en ”gräsklipparmotor” med en drivrem som kopplas till den bakre boggieaxeln.

Regeln vid möte är enkelt, ”störst går först”  eller ”den lättaste ger sig”. Sen är det givetvis en tolkningsfråga vad som räknas som störst. Flera tåg i rad väger tyngre i mötesregeln än ett tåg, även om den har 15 passagerare, och ett tåg med MC eller annat gods väger tyngst. Så vad gör man då när man får möte? För möte får man när alla skall samsas på samma spår.

Man stannar tåget, och det tåg som bedöms vara lättast, där kliver passagerarna av. Sen hjälps man åt att lyfta av bambuflottan, motorn och boggieaxlarna åt sidan innan man låter det andra tåget passera. Efteråt är det bara att börja bygga i hop tåget igen och fortsätta färden.

Alla tar dessa möten med ett stort leende, ingen skillnad om du får sitta på kvar på ditt tåg eller om du är den som får kliva av, alla vinkar och skrattar glatt åt varann för vi vet att har man vunnet ett möte  är risken stor att man förlorar nästa. På vår utresa låg vi 4 vagnar i rad, så vi ”vann” alla möten. Väl framme vid ändstationen får vi chans att kliva av, och då kommer en grabb bort till oss och undrar om vi vill se hur man tillverkar tegelstenar. Klart vi vill, och efter avslutad rundvandring har vi full koll på hela processen från utgrävning av lera till torkning/härdning i tegelugnen. Efter rundturen kommer grabbens storasyster och ”tar över”, så att hon säkrar sig att vi köper en dricka från henne. Vi sitter och småpratar lite, men börjar känna det är dags att åka tillbaka. Men först skall tåget vändas. Processen är samma som vid tågmöte, plocka isär tåget, byta plats på boggieaxlarna, på med flotta och motor, och koppla  på drivremmen.

Nu är vi klara att åka trodde vi. Men just då anländer 3 nya tåg in på stationen och de  hamnar  framför oss. Det är inga problem, de nyanlända tågen plockas isär och delarna läggs bredvid spåret, så att vi kan passera. Nu är det bara för oss att sätta fart. Och fort går det, åtminstone känns det så där vi sitter och knappt kan se över risfälten vi passerar. Efter ett par byten, där vi har ”förlorat” och  måste plocka isär vårt tåg, blir det väldig tyst. Vi har fått bensin stopp. Vår förare och hans lilla grabb växlar på att löpa bakom och ge oss fart. Vi tycker färden går lagom fort nu, och vi hinner lägga märka till alla som är ute och jobbar på fälten. Typiskt nog får vi inget mer möte nu när vi hade behövd lite hjälp.  Till slut kommer äntligen ett tåg i kapp oss, och skjutsar oss resten av vägen.

Detta var en kanonstart  på vår rundtur i Battambang. Vi fortsätter med tuk-tuk och passerar massor av småbyar där vi får vara med och titta på hur man lagar fiskpasta, rispapper till vårrullar, nudlar, bambu-sticky-rice och bananchips. Varje liten by har specialiserat sig på ett område, och det är kvinnorna som sitter i hemmet och är småproducenter. Och de är verkligen småproducenter, som mest kan de göra 2000 rispapperark på en dag, och priset när de säljer detta vidare är 70 cent för 100 st. Turen avslutas för vår del med att vi får en bukett nyplockade lotus-blommor, där vi får smaka på fröna. Varje lite frö är som en liten mini-frukt, och förutom att de är goda funkar de också som magmedisin.

Det är goda tider i Battambang nu i början på januari. Den viktigaste skörden är väl i hamn – och den har varit god Därmed är det dags för fest, och på vår lilla rundtur passerade vi inte mindre än ett 10-tal bröllopsfester. Traditionen är så att fest håller man efter  skörden, men blir det en dålig skörd, ingen fest. Vi mötte också flera munkar som var ute med sina kärror för att smala in donerad mat för nästa period. Jag trodde det var ännu en bröllopsfest när jag hörde musiken, men denna gången var det två munkar som med musiken, markerade var de satt och väntade så att farmarna kan komma och donera mat.

Vi får också med oss historien om hur Battambang bildades. Det var en man kallades Tam- Dang som fick jobb som kock åt armén. En dag när han skulle koka ris, hade han ingen slev att röra om i grytan med. Så han går ut i skogen och skär sig en sticka från ett speciellt svart träd (kommer tyvärr inte ihåg träslaget). Tillbaka i sitt armékök använder han sin nya sticka  när han kokar riset. När riset är färdigt upptäcker han att det har blivit svart. Han vet att man kan bli dödatt för mindre så för att ingen skall upptäcka vad han har gjord, äter han upp allt ris själv. Efter det blir han så dåsig att han somnar och han vaknar inte för armén kommer tillbaka. Då upptäcker han att han själv har nu blivit helt svart – och livrädd som han är för att han skall dödas, springer  han iväg. Vad han inte vet är att han under tiden han sov har fått en helig kraft, så när han gör ett enkelt hopp över några stenar, delar dessa sig. När arméchefen ser detta, vill de att han skal sluta som kock och bli vanlig soldat. Nu när han kämpar med sin svarta ”sticka” förlorar de aldrig mer någon kamp, och det tar inte lång tid innan Tam-Dang blir den nya generalen. Men så en dag  dödar han kungens son med sin svarta ”sticka”. Han förlorar omedelbart sin heliga kraft och själva stickan slängs iväg och landar någon stans i djungeln. Och det är detta som blir början på Battambang vilket betyder Bat-Dam-Bang den förlorade stickan. Där stickan försvann (och den har  aldrig blivit funnen) började man bygga de första husen.

Vid infarten till stan står nu en stor staty av den svarta Tam-Dang och vi blir förtalt att många kommer hit för att be om hjälp för sina nära och kära.

 

Tips på boende:

Seng Hout hotell i Battambang

Här bor man som ”kungar” från 13$, då får man ett stort och mycket rent rum, luftkonditionering, kylskåp, varmtvatten och gratis wifi på rummen. Men det bästa (förutom bra städning) är deras eminenta takterass där man har 360grader utsikt över omgivningen.

 

Vill man ut och turista, använd några av tuk-tuk förarna som står listade i turist-pärmen. Själva hade vi en fantastisk dag med David, som vi kan rekommendera till alla. Han pratar bra engelska, men bäst av allt, han har öga för vad man som turist gillar, och kör inte bara runt en till de ”vanliga” sevärdheterna. mailto:davidsin30@yahoo.com.au

Möte med gatuförsäljare (from spring 2011)

Standard

Efter flera dagar i Phnom Penh har vi nu börjat gilla staden. Phnom Pehn är unikt på ett sätt jämfört med sina asiatiska granner, här byggs öppna torg och grönområden, utan en hög mur omkring. Och man har än så länge lyckats hålla motortrafiken borta från dessa platser. På kvällen strosar vi runt på strandpromenaden tillsammans med kambodjanska barnfamiljer. Vi har anpassat oss, och sitter gärna på en bänk och tittar på barnen som leker, eller gänget som lite längre bort kör ett gympapass, eller de som över traditionell dans. Även barnen som jobbar med försäljning tar här en paus, och lekar och busar. Solen går ner medan vi repeterar vilket lands flagg som vajer över huvudet på oss. Och när det har blivit mörkt beundrar vi det kungliga palatset, som med alla sina upplysta lampar ser ut som ett riktig äventyrspalats. Framför palatset samlas familjer för picknick, sittande på stora bastmattor. Men utbudet från matstånden är mer för ögat än för gommen, friterad eller grillade insekter i alla storlekar är inte vad vi är mest sugna på.

 

Sitter man ner på några av serveringerna utmed älven, tar det inte lång tid innan en försäljare kommer bort till oss. Försäljarna kan kategoriskt delas in i två grupper; barn och ungdomar som säljer böcker, tidningar eller små tygarmband, och de vuxna som har blivit skadat av landminer. Dessa går också runt med en tydlig skylt där det står, Jag tigger inte – jag jobbar! Utöver de två grupperna, ser man även riktig fattiga tiggare.

 

Första kvällen i stan var vi inte så rutinerade så när vi hittade en trevlig bar för en billig öl, tog vi gladeligen platsen längst fram. Vi hade knappt satt oss ner innan de första försäljarna var framme. Av princip köper vi aldrig från barn – så dessa var lät att vinka undan. Men när det kommer en försäljare förbi i rullstol med båda benet avskurna från knärna, tycker vi åtminstone vi kan titta på vad han erbjuder. Det visar sig att han säljer kartor, och vi behöver en Kambodja karta. Prisbilden är riktig hög, så vi börjar pruta, och nu ser vi honom inte längre som ett offer, enbart affärsmän. Vi hamnar på det priset vi tycker är rimligt och får vår karta, och han rullar vidare för nästa affär. Men när vi öppnar kartan och ser vilken bra kvalitet den är i får vi ett tag dåligt samvete för att ha prutat för högt, ser vi samme försäljare igen vill ge en liten slant till. Senare hittar jag samma karta till försäljning på en restaurant till samma pris som vi gav – så priset vi förhandlade fram var nog det rätta ändå.

 

Några kvällar senare är vi tillbaka på samma bar. Fortfarande väljer vi att sitta längs fram – men vi ”ser” inte längre alla försäljare. Då viker benet sig på stolen vi sitter i och vi dunsar i marken. På utsidan  står en försäljare, han saknar ett ben, men tar sig fram på kryckor. Han har sett vad som sker med oss, och skrattar så hjärtligt med oss där vi snabbt försöker återfå vår värdighet. Efter det, när han börjar visa sina varor, är det svårt att vinka honom vidare. Även han har saker vi gärna köper, vackra handmålade vykort. Vi tycker de är lite dyra, men han poängterar att vill vi enbart ha billiga vykort säljer han vanliga tryckta vykort också. Självklart har han en poäng, så vi köper de handmålade.

 

Vi har en vietnamguidebok kvar i packningen som vi egentligen inte har någon nytta av längre. Några dagar senare tar vi med den i väskan ifall det dyker upp försäljare som vill göre ett byte, så slipper vi att själva leta upp en bokhandel för begagnade böcker. Nyårsdagen sitter vi återigen på en ”front-line” plats längs älven då det kommer försäljare förbi. Av ren vana vinkar vi de förbi innan vi kommer på att i dag vill vi ju gärna byte bort vår gamla guidebok. Denna gång är det en försäljare men båda armerna avskurna  under armbågen. Han säger direkt ja till att  ta emot vår gamla guidebok, och när han ser att det är en vietnambok, blir han så lycklig att han börjar skratta hjärtligt. Vi hade innan bestämd att även lägga en dollar emellan för en ny Kambodjaguidebok, så när han upptäcker att han får både en vietnamguide och en vietnamfras bok samt 1 dollar i utbyte mot en kambodjaguide, blir han överlycklig och skrattar och ler. Detta var definitivt den roligaste affären vi har gjord någonsin och  även vi blev sittande med ett stort leende på läpparna lång stund efter det att han hade gått vidare.

 

Alla vet ju att Asien ligger framför Sverige i tiden, men jag trodde det handlade om ungefär 6 timmar. Guideboken vi köpte 1 januari 2011 har utgivningsdatum Juli 2011, slå den om ni kan!

 

Måste även nämna lite om matutbudet. Vår tuk-tuk chauför som körde oss den första dagen, rekommenderade en restaurant runt hörnet där pengarna gick till rehabilitering av gatubarnen. Första besöket här var primärt för att stödja en god sak, men återbesöket var för den goda maten skull. Här får man fantastisk gourmet mat, i form av olika underbart goda tapas rätter.

Rekommenderas på det varmaste.