NYFIKEN PÅ BURMA (from autumn 2011)

Standard

Vi tvekade länge, skall – skall icke. Bestämde oss för att åtminstone börja i Mae Sai, Thailands nordligaste stad, där gränsövergången till Burma ligger. Via Google Earth hade vi redan kollat, att det i princip var det samma stad som fortsatta  på varje sida av Mae Sai River. Hyrde bra moped i Chiang Saen, och det tog inte långa stunden att ta sig till Mae Sai, tross massivt vägarbete och mycket vägdam under merparten av sträcken. Väl framme i Mae Sai kommer första överraskning, detta är en riktig stad, relativt stor. Vi som kom från lilla Chiang Saen hade väntad oss något liknande. Men det är bra skyltad, och inga problem att hitta vägen mot immigration. Vi gör som de övriga, och parkerar hyrmopeden under gränsbron, dvs så nära Burma det bara går. Sen klättrar vi upp till Thailands utsiktsplats och tar oss en första titt på grannlandet. Floden som skiljer länderna åt är smal, kanske inte så smal så vi kan hoppa över, men vi skulle utan problem leka och kasta boll med barnen på andra sidan.

burma1 burma4

Det är jämn trafik av gående över bron, i båda riktningar. Så nu kn vi inte hålla oss längre, nyfikenheten blir för stor, vi vill ta oss en titt på detta landet. Passkontrollen går utan problem, för 500basht per person lämnar vi kvar våra ordinära pass och får ett nytt, tillfälligt pass utskrivet, som gäller under 14 dagar i denna regionen. Då vi kommer totalt utan baggage, svarar tjänstemannen på sin egen fråga, att syftet med besöket är väl shopping. Sen är det bara att fortsätta över bron, och vips är vi inne i ett nytt land, och en ny stad, Tha Khi Lek.

Första känslan gav ett Deja Vu 30 år tillbaka i tiden när man körde över Svinesundsbron, mellan Sverige och Norge. Även om man blundade, visste man direkt när man lämnade Sverige och kom in i Norge, pga av den mycket sämre vägkvaliteten. Så var även förstaintrycket här,  same, same  but very different , med en något mera luggsliten version av det Thailand vi känner. Bilar, songthawer, tukt-tuk finns även här, men alla i lite sämre skick jämfört med grannlandet.

Andra känslan flyttade oss till Indien, dels för att många män var klädda på indiskt vis med skjorta och sarong, men också för att över 90% av gästerna på de te/öl/whisky serveringar vi passerade endast var män. Välkomstkommittén bestod av några tukt-tuk förare som erbjud en fast rundtur till ett fast pris, något vi inte var intresserade av just nu, men kanske lite senare. Först ville vi gå runt lite på gränsmarknaden. Efter att ha skakat av oss cigarettlimpa försäljarna, fick vi gå runt relativt ostörda. Utbudet som erbjöds var i princip det samma som på vilken thailändsk marknad som helst, men med något lägre priser. Tråkigt bara att vi totalt saknade allt sug efter shopping, vi behövde inget och hade häller inte plats för onyttiga prylar i packningen. Så vi tröttnade snabbt på själva marknaden och gick upp mot stora vägen för att kolla in stan lite.

Ursprungligen tror jag detta har varit en stor och fin stad, med breda vägar/avenyer och med relativt ståtliga byggnader. Men när inget underhålls förfaller det snabbt, stora gropar i vägen, putsen ramlar av från väggarna, fallfärdiga hus blir stående kvar (och till vår förskräckelse bebos) och rivningstomter förblir obebyggda. Men självsagt skall man inte döma ett helt land efter att vi har gått några hundra meter i en ända stad. Oavsätt, vi kände det var svårt att på egenhand få en överblick, så nu var det dags att tacka ja till en guidad rundtur.

Vi hittade en mycket trevlig tukt-tuk förare som vi gärna åkte med. Standardpaketet bestod  av några templen, en Karen Long Neck by och en smycke tillverkare/försäljare. Egentligen var vi inte särskilt intresserade av några av programpunkterna, vi ville bara ha en rundtur för att se hur vanligt bor och lever. Men det kändes onödigt att krångla till det, så vi tackade ja till standardutbudet. Vi njöt mest av att färdas på olika gator, upptäcka stora teserveringar och få se hur de olika vägarna och områden såg ut.

På vägen upp mot Pagodan, fick vi underbara vyer mot en grön kulle, med massor av små guld pagoder utspridda. Utanför själva pagoden, var det lite marknad/tivoli känsla, med enklare försäljning av mat och dryck samt några bodar med pil och bollkastning. Så fort vi klev ut ur tuk-tuken blev vi mottagen av en ung tjej som skulle vara vår guide. En ny Deja Vu och vi förflyttades till Angkor Wat för 10 år sen, där småbarnen som sålde olika souvernier, inte bara pratade flytande engelska, men direkt slog över till ditt eget språk med några strofer. Då som nu, var det inte läge att börja tjata om att det är bättre att gå i skolan än att jobba. Så vi följde med vår lilla guide. Först skulle jag köpa en blomma från en ända yngre tjej, sen gick vi till måndagsguden, då jag trodde att jag var född på en måndag. Denna pagoda hade nämligen sju olika välsignelsesplatser, en för varje veckodag. Där fick jag tända rökelse, sedan böja mig tre gånger med tre önskningar. Efter det skulle jag välsigna olika statyer med olika mängd vatten, lämna ifrån mig blomman och rökelsen innan jag avslutade med att slå nio slag på en stor klocka.  Nu hade jag säkrat både mig själv och min unga guide en lycklig framtid. Normalt ställer jag aldrig upp på sådant, tycker det är fel gentemot de troende, men denna gången visste jag inte riktigt hur jag skulle komma undan, utan att skada tjejen. Men efter detta fick det var nog med knäböjande för min del. Avslutningsvis måste vi med och titta på de tre Buddhas, för det var där hon hade sin korg full av souvernier. Men vi ville verkligen inte köpa något, däremot gav vi henne bra med dricks för guidningen. Troligen tyckte hon vi var konstiga som gav pengar utan att åtminstone byta pengarna mot ett vykort.

Tillbaka i tukttuken stannade vi en gång till för att beundra utsikten innan vi begav oss till nästa stopp. Vi är på väg upp mot en golfbana, där det precis vid ingången  råkar  ligga en Karen och en Akha by. Denna gången tackade vi vänligt, men bestämd nej tack för att gå in. Efter att ha läst på hur de behandlas och under vilka usla villkor de lever i dessa uppbyggda mänskliga zoo, ville vi verkligen inte stödja det. Aldrig att vi tror att deras originalhemvist skulle ligga precis bredvid byns flottaste golfbana. Neråt igen, genom nya gator, inom ett tempel till och slutligen stoppa till hos smyckeförsäljarna. Även om vi visste att vi inte skulle handla något, gick vi in och låtsades vara intresserade under en stund, för att vår chaufför inte skulle hamna i tråkigheter efteråt. Och efter det var den timmes långa rundturen slut. Vi bad om att bli avsläppta vid en liten restaurant vi passerade i början på turen, och gick in för att få oss något att dricka och kanske äta.

burma5De allra flesta gästerna fikade endast med antingen te eller kaffe, så då gjorde vi det samma. Vi undrade om Burma var känd för gott kaffe eller gott te, men lyckades inte riktig utläsa från de övriga gästernas glas om det var kaffe eller te de drack. Vi chansade på kaffe (vilket var fel, vi kom sen på att det är Laos som är kända för sitt goda kaffe) samt två kalla läsk. När vi är på väg att lämna stället, kommer det fram en mycket trevlig man till oss, som har sitter vid grannbordet. Föst undrar han om vi kanske vill åka med på en guidad rundtur, men vi svarar att vi allrede har gjord en sådan tur. Sen kommer det riktig roliga. Han har suttet och betraktat oss länge, och blivit fundersam över vår beställning, hur vi båda dricker kall och varm dryck samtidigt. Här brukar man att göra antingen eller, han har aldrig hört om någon som vill ha båda varmt och kallt samtidigt. Vi förklarar att där vi kommer från är det rätt så vanligt att dricka varmt och kallt vid samma tillfälle. Varefter han lovar oss att någon gång i framtiden själv testa detta.

Vi börjar känna oss nöjda med vårt första besök, och vi kan för lite om både landet och stan till att riktig våga ge oss ut på en längre tur. Så vi beger oss tillbaka mot gränsbron. Där handlar vi lite olika friterad grönsakssnack från en gatuförsäljare, och sätter oss på en trappa för att äta upp dessa. Direkt börjar nästa man att prata med oss. Även han mycket trevlig, först undrar han om vi önskar en guidad rundtur, sen undrar han hur länge vi har varit här och vad vi tycker om hans land. Han berättar att vi med vårat tillfälliga pass har tillåtelse till att vistas här i 14 dagar, men vi förklarar att vi har allrede betalt för hotell i Thailand. Därefter önskar han oss välkomna tillbaka, och hoppas vi vill stanna längre nästa gång. Under samtalets gång har det närmat sig en anonym man, som gör att alla övriga personer från trappan snabbt försvinner. Troligen var detta en förklädd säkerhetsvakt som skulle kolla in läget.

burma3 burma2

Så hur var det i Burma? Omöjligt att svara på efter bara några få timmar i landet. Men ingen av oss känner någon omedelbar lust att omgående utforska landet på egenhand. Just nu kändes det lite för svårt att på egenhand ta sig runt, och associationerna mot ett fattigt Indien gjorde sig också påminda. Skall det bli Burma turister av oss den närmsta tiden, tror jag faktisk vi väljer att i så fall hoppa på någon form av guidad gruppresa. Just nu står det inte högst på programmet, så vi nöjer oss med stämpeln i passet som ett varaktigt minnet. Det gick även mycket snabbt att vi utpassering få tillbaka våra riktiga pass. Och väl tillbaka i Thailand, kändes det lite som om färgarna var lite klarare och solen sken med större glans. Mae Sai är förövrigt den klart lättaste gränsstad att komma till, inte en minibussraggare så långt ögat kunde se, ingen brydde sig om oss överhuvudtaget då vi kom tillbaka. Och under bron, några meter från Burma, stod hyrmopeden kvar orörd och med båda hjälmarna hängande kvar.