Vårt första, något omtumlande, möte med Ho Chi Minh City/Saigon (from spring 2010)

Image

1-4/2

Detta är andra gången vi besöker Vietnam, första gången(2003) startade vi i Hanoi, dvs i norr. Under 3 veckor så hann vi Hanoi stad(unik huvudstad), Sapa (fantastisk bergsby på gränsen till Kina), Halong Bay (overkligt vacker sockertopp-bergs-skärgård), Hue (gamla kejsarhuvudstaden, tyvärr nästan utplånad av USA´s flygvapen) och Hoi An (orientaliskt vackrare än så här blir det inte, som att resa i ett Tintin-album).

Besöket gav oss verkligen mersmak, och vi planerade att nästa Vietnamresa, så skulle vi starta i södra delen av detta spännande land. Tack vare priskampanj på flygrutten Phuket – HCMC med Air Asia, under samma period som vårt 60 dagars Thailandsvisum gick ut, var nästa slutdestination under vår sjumånadersresa, bokad och klar.

Ankomsten

Visumreglerna till Vietnam börjar bli lite enklare, och det är numera möjligt att skaffa sig de officiella dokumenten som krävs för visum on-line, och sen plocka upp själva visumet på flygplatsen vid ankomst. Vår flygning var relativt kort, så vi hade inte brytt oss om att förboka sittplats långt framme i planet. Detta lilla misstag kostade oss 1,5 timma i visumkön! Någon gång kring midnatt var vi äntligen klara, och kunde plocka upp våra ryggsäckar där de stod ensamma bredvid bagagebandet. Nästa uppgift var att skaffa lokal valuta, men det tog oss lite tid att komma fram till hur många nollor det var rimligt att mata in i ATM’n (2.500 vietnamesiska Dong är ca 1 SEK).

På väg ut ur flyplatsen möts vi av första överraskningen, ett enormt folkhav väntandes på nyanlända passagerare. Medan vi stod i visumkö, hade inga nya passagerare gått igenom passkontrollen, och med tanke på att klockan nu hade passerat midnatt, var vi lätt fundersamma. Vi kom i håg hur hela Hanoi mer eller mindre släcktes ner runt 21-22, men tydligen var det en annan puls här i HCMC.

Nästa positiva överraskning var taxisystemet, som till skillnad från Hanoi verkade fungera helseriöst. Vi väljer första bilen i taxikön, som med största självklarhet sätter på taxametern, först efter att vi sitter i bilen. Vi hade inte förbokad något hotell, mycket p.g.a. erfarenheten från det luriga taxisystemet i Hanoi. I Hanoi händer det alltför ofta att man körs till ett hotell där taxichauffören får provision för att lämna gäster. Så om man har förbokat ett visst hotell, riskerar man att köras till ett helt annat, men med samma namn som det du själv hade bokat. I Hanoi löste vi detta genom att låta chaufförerna rekommendera oss i ett hotell, i vår prisklass i rätt område, vilket fungerade toppen.

Så därför ber vi vår Saigonchaufför köra oss till ett bra hotell i centrum (distrikt 1), prisklass 15-20US$. Han vänder sig om och frågar 3-4 ggr om det verkligen är så att vi vill att han väljer hotell för oss, vilket vi bekräftade. Han blir tyst länge, och vi blir säkra på att vi totalt har missförstått hur det funkar här. Men problemet var att det var lite svårt att rekommendera oss något, som enligt han var bra nog för 15$, men kunde vi tänka oss ett pris runt 20$?

Natturen, på vägen in mot centrum ser vi ett livligt gatuliv, bl.a. flera fotbollslag som spelar match, och när vi kommer in på vår gata, finns det mängder av små och enkla trottoarserveringar som fortfarande håller öppet.

L1Hotellet vi körs till verkar helt OK, priset acceptabelt, och det finns flera olika rumstyper att välja mellan. Husen i Vietnam är ofta extremt smala ut mot gatan (man betalade förr skatt enligt hur många meter av fastigheten som låg utåt gatan) och har istället all sin yta i djupet. Det är vanligtvis plats med 4 rum per våning, det största ut mot gatan, sen två celler utan fönster i mitten och slutligen ett rum med fönster mot bakgården. Standarden är överlag väldig hög, på 1-stjärniga hotell ingår alltid luftkonditionering, TV, kylskåp, telefon, dusch med varmt vatten, och olika engångsartiklar som tvål, schampo, tandborste, kam, toapapper mm, och i de flesta fall även gratis WiFi. Vi valde det stora rummet med utsikt mot gatan, trots att sängmodellen var “fältsäng på hjul”, mot löfte om sängbyte nästa dag. Receptionisten undrar även om vi är hungriga, för i så fall rekommenderar han den dygnöppna vietnamesiska restauranten på andra sidan gatan. Så snacka om skillnad jämförd med “nattstängda” Hanoi 7 år tidigare!

Första dagen – lätt förvirrade, trots flerårig Asienvana!

Det är svårt att skylla på jet-leg efter en tvåtimmarsflygning inom samma tidzon, men det var ungefär den känslan vi hade när vi vaknade morgonen därpå. Sängkvaliteten hade inte varit den bästa, men annars var vi nöjda. När vi kommer ner, får vi direkt erbjudan om ett nytt rum, på våning 1, i princip identisk med det vi hade, men med mycket bättre säng. Klart vi byter, fast efter inflyttning och en smärre ommöblering, ser vi att städningen av rummet har varit så där (vi trampade på en rutten frukt på golvet). Men självklart är detta inga problem, receptionisten skall skicka upp städare direkt. Så vi lämnar våra ryggsäckar, tar med oss det vi har av värdesaker (kamera, dator, pass etc.) och lämnar in detta för säkerhetsförvarning. Systemet är som vi minns, våra grejor placeras i en påse, som sedan vikas och tejpas igen, innan vi signerar paketets alla sidor för att visa att förseglingen är obruten.

Efter detta är det dags för en sen frukost, och vi har längtat efter alla billiga fyllda baguetter och gott vietnamesisk kaffe som fanns att köpa på gatan i Hanoi. Men vi hittar ingen, så det blir den dygnöppna restauranten på andra sidan gatan. Menyn är gigantisk, och det är enormt svårt att välja, vi behöver lång tid för genomläsning. När vi slutligen har bestämd oss, skrattar vår servitör gott, och pekar mot grannbordet. Där sitter det en vit kvinna som precis har fått in sin mat, och han berättar att vi har beställd exakt samma mat, så vi tittar ditåt han pekar, och bekräftar sen att det ser jättegott ut. Förutom grannbordet, verkar alla som sitter här äta nudelsoppa, men vi hittade aldrig någon nudelsoppa på den långa menyn vi studerade. Det visar sig att de även har en lite enklare frukost meny , som i princip enbart består av nudelsoppor. Även om den kallas frukostmeny, går det bra att beställa från denna dygnet runt.

Nu är det dags att börja utforska närområdet och lära oss följa kartan. Från Lonely Planet-guiden vet vi att det finns ett stort backpacker-område i närheten, områden som vi i normala fall undviker.. Men från Hanoi minns vi att varje hotell även fungerar som kombinerad resebyrå, restaurant och internetcafé. Och nivån på resebyråservicen är överlag mycket hög tack vara den stora konkurrensen. Så vi beger oss så sakteligen mot detta område, Pham Ngu Lao. Varje gång vi passerar ett hotell med bra läge, går vi in och kollar priset. Priset uppges alltid i US dollar, men för oss som skall betala i Vietnamesiska Dongs, är det viktig vilken växlingskurs som gäller, vi vill veta priset per dygn samt vecko- eller månads pris. Efter de 3 första hotellen, blir vi mer och mer nöjda med det hotell vi bor på, och tycker vi nog har fått en ganska bra deal. Men så efter en ny korsning börjar majoriteten av fotgängare vara vita turister i stället för vietnameser, och vi förstår att vi närmar oss backpacker-stråket. Men det som verkligen fångar vårt intresse är två stora parker, vilket gör hela omgivningen mer luftig och fräsch.

suite-rum  år  2010

suite-rum år 2010

Vi går in på ett hotell, och nu börjar det bli svårt. Priset är ungefär 5 US dollar högre än vad vi just nu betalar, men härligt stora rum, och underbar utsikt, frukost ingår, men fritt WiFi endast på några av våningarna. Vi får beslutångest, och tar med oss deras visitkort och fortsätter att fundera. .Ett par hus längre bort på samma gata, ligger också ett hotell. Nu börjar vi tröttna lite på att kolla runt, men bestämmer oss för att jämföra en sista gång. Redan vid prisdiskussionen får vi positiva vibbar, 10% rabatt om vi stannar mer än 7 dagar och frukost ingår (som man kan välja från en frukost meny). Så vi ber om att få se ett standard rum som är billigare än vårt nuvarande, men saknar samma storlek, och ingen utsikt. Rummet vi bor i just nu är relativt stort och med mycket fönster mot gatan, så även om priset var lägre så var vi inte nöjda. Så vi frågar om vi även kan se deras mest exklusive rum. Han tar med oss till 7:e våningen, och det första vi möts av är en stor, gul hörnsoffa med tillhörande fotpallar. Rummet är gigantisk, fönster åt två håll och fullständig fantastisk utsikt, samt i övrigt toppenmöblerad, för 25 $ natten, dvs 22,5$ om vi stannar i minst en vecka. Vi bestämmer oss omedelbart, betalar depositum för en natt, och enas om ungefärlig tid för nästa dags incheckning på Giant Dragon Hotel.

Tillbaka på trottoaren, beter vi oss tydligen som två nyanlända turister, för vi hittar oss själva involverade i förhandlingar med ett par cykel rickshaw förare som vill erbjuda en tur. Vanligtvis kostar 1 timmas rundtur 200.000 Dongs, men vi skall få 2 timmar för samma pris! Intuitivt känns detta extremt högt, men vi säger aldrig klart nej, nämner bara att vi kommer att flytta in på detta hotellet i morgon, som ursäkt för att snabbt avlägsna oss.

Nu som ny bostad är fixat, gäller det att fundera på vad mer vi vill göra i dag. Första pausen blir på en trottoarservering, där vi sittandes i plastmöbler designade för barn, njuter av iskall, nypressad sockerrör och limelemonad. Vi läste något om att man bör vara försiktig med is i Vietnam, men värmen gör detta svårt att efterleva. Snabb överläggning om vad som är värst, lite magsjuka eller värmeslag? Vi väljer att ha is i all dryck framöver.

L18

Vi fullständig njuter av omgivningen och allt som sker omkring oss, nu har vi verkligen hamnat på bästa åskådarplats för trafikkaoset, bara synd att kameran ligger inlåst på hotellet. Härefter får den hänga med ut varje dag, så man inte missar scoopet från trafiken och vardagslivet. Framför mig, på en ännu mindre plaststol än vad jag själv sitter på, sitter en gammal gumma. Hon ger oss ett varmt och välkommande leende. Bakom henne ser vi två-tre nya gummor, mer eller mindre halvsovande i brasse-stolar , dolda bakom sin lilla försäljning av snack och dryck. Första gumman längst fram verkar jobba med renhållning på något vis, men vi är inte riktig säkra på hur, men vi njuter av gemenskapen dessa härliga gummor erbjuder. Efter en dryg timma i gatuhörnet, känner vi att det är dax att promenera vidare. Parken med återföreningspalatset verkar som ett passande kulturstopp första dagen. På vägen dit, passerar vi något som kan vara en bio, och när det visar sig att gå en film på engelska (The Spy Next Door), så varför inte? Tiden fram till filmen börjar, slår vi ihjäl på ett fantastisk biocafé. Modernt, rökfritt, svalt, sköna fåtöljer och soffor, men med en prisnivå (t.ex. en flaska fin -öl för under 5 kr) i nivå med vilken plaststol möblerad trottoarservering. Dessutom bjuder de på jordnötter och svalkande iste. Vi har hittad vårt första riktiga favoritställe.

Resten av dagen/kvällen bestämmer vi oss för att använda på den gatan där vi fortfarande bor (Nguyen Trai). Senare under vår tid i stan återkommer vi till denna gatan många gångar, då vi upplever den som så totalt befriad från massturism och med ett sjudande vietnamesisk gatuliv och shopping när det är som bäst.

L27

Andra dagen – relativt lättlurade

I dag var programmet enkelt, packa ihop våra grejor och flytta till nästa hotell. Ingen sura miner alls på hotellet vid utcheckning, vi får t.o.m. tips om flera andra hotell, i fall vi inte blir nöjda. Hotellets säkerhetskille fixar fram en taxi, och under den korta sträckan vi förflyttade oss passerade aldrig taximetern öppningsavgiften, dvs taxturen kostar oss under 4 kr. Vi hinner knappt ut av taxin innan cyklo-förarna från dagen innan är över oss. Vi förklarar att vi måste packa upp, sen får vi se. Vi sätter oss på restauranten, för att äta denna resans första vietnamesiska nudelsoppa, Pho. Då kommer cyklo-förarna fram till oss igen, och undrar när vi skall starta turen. I det läget inser vi, att vi aldrig kommer att få en lugn stund, om vi inte tackar ja. Så vi avtalar att ses om en timma. Nu tror vi att vi kan slappna av och njuta av maten. Då dyker första envetna försäljare upp, som vill sälja solglasögon, nästa säljer böcker, en säljer tidning, en annan tuggummi, och då och då en tiggare (med missbildade och/eller saknade kroppsdelar). Här gäller det att snabbt lära sig hur man säger NEJ på ett tydligt men fortfarande trevligt sätt, och försöka bedöma vilka tiggare som har störst behov av stöd. (Efter drygt fyra veckor på samma frukostrestaurant, kommer samma killar förbi dagligen för att sälja sina solglasögon. Undrar vem som kommer att kapitulera först, säljaren eller den potentiella köparen? ??)

L13Nu har det blivit dags för vår 2-timmars sightseeing tur genom stan, vi har inte diskuterat vad vi vill se, men räknar med att våra pedaltrampare har sina fasta rutter. Och än så länge har vi knappt sätt några delar av stan, så alla destinationer är OK. Och sittande i en cyklo är det perfekta sättet att bekanta sig med stan. Vi förflyttar oss långsamt, och hinner observera gatulivet samt lite diskret fotografera de vi passerar. När vi korsar gatan, känns lite pirr i magen de första gångarna. Så här funkar det: vi cyklar bara rakt ut i korsningen, rött ljus eller ej och utan titta åt höger-vänster-höger, och förutsätter att alla andra skall ge vika. Och denna taktiken funkar bra, förutom i vägkorsningar med många bilar. Störst går först, så bilarna väjer verkligen inte en centimeter!

Gatorna pryds av flaggor, vimplar och olika banderoller, många med dagens datum (3/2) som visar sig att vara 80 års jubileum för bildande av kommunistpartiet. Men det är generellt mycket aktivitet och dekorering på gång, och vi får höra att om 10 dagar börjar det kinesiska nyåret, kallat Lunar eller Têt. Snabbt beslutar vi oss för att stanna kvar i HCMC till efter nyåret. Våra guider ser ut att bli uppriktigt glada när de hör detta.

L39

Efter en halvtimma cyklande, är det dags för första paus, och vi blir avsläppt utanför revolutionsmuseet. Vi hade inte precis tänkt att betala 2 timmars cykling för att de skall stå stilla på utsidan, men med den enorma hettan (runt 35 grader) inser vi att de måste få chans att vila lite. Snällt köper vi biljett, och mer eller mindre springer genom museet medan vi snabbkollar om det är något vi absolut bör ägna mer tid åt, samt passar på att njuta lite av själva byggnaden. Museum i Vietnam är otroligt billigt (drygt 5 kr) så hittar vi något intressant kan vi ju alltid komma tillbaks en annan gång och fördjupa oss lite mer. Cyklo-förarna får nu lämna sin plats i skuggan och fortsätta sitt uppdrag. Nu närmar vi oss den mera exklusive delen av distrikt 1. Vi passerar Notre Dam Katedralen, många ambassader, och några stora, flotta kontors och affärscentra, och en himla massa byggarbetsplatser. Det är tydligt att skylinen i Saigon kommer att ändra utseende de närmsta åren! Vår långsamma färd fortsätter via trevliga små gränder, där den ena restauranten efter den andra pekas ut för oss.

Och här gör vi en riktig turist tabbe (läste en text på nätet där cyklo-förarna gav sin bild av oss utländska turister). Den ene går i väg för att köpa cigaretter och undrar om han skall köpa med dricka till oss, något vi tacksamt tar i mot. Men egentligen om man följer god tro, är det kunderna som under dagen är ansvariga för att bjuda förarna på svalkande dryck och enklare mat . Men vi får vårt vatten, och färden fortsätter, denna gång längs Saigon älven. Där stannar vi till igen, och distrikten på andra sidan älven pekas ut. Nu har vi ca 30 minuter kvar av vår avtalade cykel tid, och de undrar om det är något särskilt vi önskar se. Vi bestämmer att de kan ta oss tillbaks till restaurant gränden, där de tidigare hade pekat ut, och rekommenderad, en autentisk vietnamesisk restaurant. Vi är nöjda med turen, betalar deras ursprungspris istället för det pris vi prutade oss ner till innan start, och avsluter med ett gruppfoto innan vi skiljs åt.

menyOm vi tyckte menyn var lång i går, är det ingenting jämfört med denna, som har alla möjliga djur listade som ingredienser i olika rätter. Varje avsnitt i menyn börjar med en ritning av vilket djur som ingår, så att vi lättare kan undvika maträtter på oönskade råvaror som råtta, krokodil, iller, olika ormar, utrotningshotade djur etc. Men lite nyfikna är vi, och vi testar en av fågelrätterna, utan att med säkerhet veta vad det är.. Vår bästa gissning blir rödhake, men så länge det är gott, slutar vi funderar kring vilken pippi fågel som ligger på fatet.

 

 

 

Efter avslutad måltid börjar vi vandringen hemåt. Även om taxi är billigt, vill vi gärna lära oss att hitta runt på egenhand. Med vår nyvunne erfarenheten efter cyklo-sightseeingen i kombination med ständiga titt på kartan, har vi nu fått ett första grepp om distrikt 1. Men det är jobbigt att passera de något dyrare turistkvarteren, först och främst för att det kryllar av gatuförsäljare som absolut vill sälja sina varor extremt överprisat. För en påse nygräddade våfflor vill de ha 50 000 Dongs, som några veckor senare, på en tvärgata i Cholon/China Town/Distrikt 5, kostade mindre än 1000 Dongs styck. Så det gäller att inte stanna till, eller titta för länge på de utställda varorna, om vi vill undvika den värsta säljpressen. I många gathörn står en grönklädd person, detta är en form av turistpolis eller turistvakt. En av dennas uppgift är att signalera när vi kan korsa gatan, men de kommer även och blandar sig i, om de tycker det uppstår situationer där turisterna fastnar i gatuförsäljarnas nät. Och just nu är vi tacksamma för denna hjälpen. Man börjar undra hur det står till med vår resvana, när vi inte ens klarar skaka av oss några gatuförsäljare eller skoputsare på egenhand. Under tiden har jag sagt nej tack till han som erbjöd skoputs, men ändå missat att min ena sko nu är något svartare än den andra. Snacka om dåligt förhandlingsläge!

L21

Tredje dagen – fortfarande smått orutinerade

I dag är det krigsmuseet som står på programmet, och för att klara gå runt en hel dag, tar vi faktisk taxi dit. Den första vi träffar på inne på området är en man, som enbart har kvar två stumpar kvar till armar. Han berättar att han blev skadat av en mina några år efter kriget och undrar om vi kan hjälpa honom. Jag hoppas att han skall erbjuda oss sin guidetjänst, men han visar sig var bokförsäljare. Nu sträcker han fram sin ena armstump för att skaka hand och vi hälsar naturligtvis. Efter den känslan klarar vi inte att ta oss ur situationen utan att köpa något. Vi köper en karta, till det dubbla av vad vi tycker den är värd (och 4 ggr mer än priset i en bokhandel). Vi känner återigen att vi uppför oss som totalt ovana, förstagångsturister som fångas av alla knep. Vi hinner knappt vända oss runt, innan hans Manager är framme och tar hälften av pengarna. Samtidigt har jag svårt att direkt skaka av mig den olust jag kände när vi skakade hand .

Utställningen på krigsmuseet är fantastisk och mycket mera nyanserad än vad vi innan hade vågat hoppas på. På väggen hänger citat och utdrag från USA ‘s oavhängighetsdeklaration, som tydligt beskriver hur alla människor har lika stort värde. Och bredvid följer fotona på hur det egentligen gick till, när de oskyldiga drabbades. Efter detta följer en lång vetenskaplig beskrivning av giftspridningen, vad giftet innehållt och hur naturen skadades. Det ges även information om hur de producerande företagen, alla var tvungna betala böter efter sin försäljning av giftet till armén. Sen kommer bilderna som visar effekten av giftspridningen hos människan, här hänger mängder av foton på personer i alla åldrar med olika (hemska) missbildningar. Värst upplever vi bilderna av barn och unga födda så sent som på 90 talet (dvs 20 år efter kriget), men där en av föräldrarna under kriget hade blivit exponerad för det mycket farliga Active Orange ämnet. Efter detta, blir det mörkt i museet, och vi inser att det är dags för lunchstängning. Alla museer har lunchstängd 1.5-2 timmar, och just nu var det bra med en paus, så vi hinner bearbeta intrycken. Vi slår oss ner på närmsta trottoar servering, och blir sittande där tills museet öppnar igen.

museum

Krigsmuseet ger en fantastisk beskrivning av vår nutidshistoria, och är enligt min mening ett absolut måste för alla som någon gång åker till Vietnam! Själv börjar man undra hur det var möjligt att jag så totalt missat dessa vidrigheter under den egna uppväxten och första skolåren. Nazismens vidrigheter och kommunismens diktaturvälde fick jag lära mig om. Men inget om de västländska demokratierna Frankrike och USA´s koncentrationsläger, tortyrkammare, massakrer på barn, kvinnor och gamlingar, utplånande av växtlighet mm. Riktigt otäckt att läsa är det att en del av de direkt massakeransvariga först räknats som hjältar och därefter röstats in i senaten och kongressen.

Oavsett ideologi eller orsak, massutrotningar, bombade städer, massakrerade bybor, tortyr mm kan aldrig accepteras. Frågan är hur Irakierna kommer se på sin nutidshistoria om 20 år. Vad var värst, Saddam Husseins vidriga terrorregim, eller USA´s infrastrukturkrig, med sönderbombade städer, utslagen vattenförsörjning och el. Smarta bomber som råkar träffa skolor och sjukhus. Historien upprepas ständigt, men vinnaren bestämmer historiebeskrivningen.

L31

Sihanoukville, bättre än sitt rykte????? (from spring 2011)

Standard

Efter lång tvekan bestämde vi oss för att åka till Sihanoukville, sol och bad var vad vi längtade efter, sen fick väl ”allt det andra” komma med på köpet. Men först skulle vi ta oss dit från Kampot, minibuss var enda alternativet trodde vi, så döm om vår förvåning då minibussen släpper av oss vid en full-storlek buss. Resan dit löpte på utan problem, även om bussbolaget inte hade särskilt bråttom, många stopp utan att vi riktigt visste varför. Det mest spännande var väl en fyrfaldig omkörning, längst in en moped som blir omkörd av en tuk-tuk, denna blir i sin tur omkörd av en minibuss, och vår buss kör samtidigt om minibussen – allt i hop där det är heldragen mittlinje och vi möts av en omkörning! Vi tar härmed tillbaka allt vi har sagt om att trafikkulturen i Kambodja är bättre än grannländerna.

 

Då vi inte riktigt kunde bestämma oss för vilken av stränderna vi ville bo på, valde vi det svenskägda ”The Small Hotell” inne i själva stan. Ett val vi var nöjda med, stort och rent rum, mycket trevlig personal, och en och annan efterlängtad svensk rätt på menyn. Första intrycket av Sihanoukville var även det mycket bättre än förväntad. Men med så lågt satta förväntningar som vi hade skulle det egentligen så mycket till för att bli positivt överraskat. (Vi möttes faktiskt inte av ett ända stort vibrerande red ligth district med pedofiler på varje gathörn som vi var rädda för)

 

Vi anlände sista dagen av nyårsfirandet, och på den första lilla promenaden i området, kantades denna av ungdomar som kastade små vattenfyllda påsar på varann. Skall dock nämnas att jag tyckte den ena gatan jag gick på hade väldigt många röda Angkorskyltar, men dagtid var det just då bara oskyldig vattenkrig som fyllde denna ökända karaoke gatan. Alla smågator ner mot stranden kantades av vanliga bostadskvarter, men med en och annan engelskinfluerad pub/restaurant, men inget som egentligen tydde på att vi nu vistades i Kambodjas turist-spot No #1. Själva stranden var även den en överraskning i sig. Det ligger små strandbarer vägg i vägg med uteserveringar bestående av sköna sittgrupper och solstolar längst ut mot vattnet. Inte så medelhavstrist som det låter, utan lokalt stuk. Mellan själva baren och stranden har man lagt en stenbeläggning, så det känns som att går en trottoar mitt på stranden. Skönt tyckte vi, som inte är några stora sandälskare, vad gäller sand som följer med hem i kläderna. Vattnet var förvånadsvärd klart och rent, och själva stranden var också relativt ren. Nästa glada nyhet var priset för solstolar, 1 dollar per dag, men om man köper mat eller dryck i baren, så ingår hyra av solstol. Så det vara bara att slå sig ner och börja njuta, eller?????

 

De första dagarna hyrde vi MC för att se oss om. Hotellägaren Henrik instruerade oss för hur vi skulle agera mot polisen, som ganska säkert kom att försöka stoppa oss för att avkräva böter/mutor. Vi fick även med en tjock kedja för att använda som lås på bakhjulet. (Sihanoukville är ökänt för alla mopedstölder) Sen gav vi oss i väg. Många poliser var ute, men maken var vaken och hann byta sida eller svänga undan varje gång, så vi slapp betala onödiga mutor/böter. Vi åkte runt till de olika stränderna, dvs den delen av stränderna som fortfarande var öppen för allmänheten. Trots att Kambodja har en relativt kort kustremsa, säljs oerhörd stora landstycken av till privata investerare, med resultat att områden stängs för oss vanliga besökare En av Sihanoukvilles trevligaste stränder enligt oss är Independence Beach. Den har tyvärr just blivit såld till privata investerare, så vi var glada vi hann med ett besök medans det fortfarande var möjligt. En heldag med hyra av solstolar, mat och dryck gick på 5 dollar för oss båda. En annan mer eller mindre privat strand, var Sokha Beach. Där stannade vi bara till för att titta, men den lilla biten som var lämnat kvar åt allmänheten lockade oss inte. Otres Beach som var svårast att ta sig till via ”dirt road”, var trevlig och avstressad och med fantastisk god mat (grillat fiskfilé med mango sallad) men tyvärr blev priset dagen efter lite för dyrt, när alla bett efter strandflugorna började ömma sig.

 

Så de flesta dagarna valde vi den största och populäraste stranden Occheuteal Beach. Den var helt OK, de dagarna vi kom med MC, parkerade mer eller mindre inne på den närmsta restauranten och övriga dagar tog det oss en dryg halvtimma att promenera hit. Bra stolar, god och billig mat och relativ ren strand. Vi såg tyvärr en del barn som agerade strandförsäljare, istället för att gå i skolan, men efter de första dagarnas förfrågningar tröttnade de på våra Nej tack. Möjligt att de kände igen oss, eller så var vi rätt och slätt inte deras målgrupp för armbanden som de sålde. Vi fick även en del frågor om massage, manikur etc, men även dessa förfrågningar slutade att komma efter några dagar. Mest störd och irriterad blev vi faktisk på den ”katolska prästenen” som gick runt och samlade in pengar till barns skolgång, med en hel hoper ungar hängande runt sig. På vårt hotell låg det mängder av information kring hur man skall bemöta barnen på stranden, och en grej är att i Sihanoukville är all skolgång är gratis, så vad han höll på med vet vi egentligen inte. Kanske märkte han att vi var negativt inställda, för han gick mycket snabbt förbi vår plats utan att stanna till, så vi hann aldrig ställa honom till svars för att hålla unga borta från skolan.

 

Någon direkt synlig prostitution kan vi inte säga att vi såg, även om ålderskillnaden mellan de västerländska männen och de kambodjanska kvinnorna som solade och badade på stranden, var mycket stor. I övrigt berodde det mycket på vilket ställe man satt på, med oseriösa ägare droppade det in sk. ”Taxi Girls”, men vi var aldrig ute och ”härjade” sent på kvällen. Vi hade hittad vår favorit-italienare som vi besökte flera gånger, medan vi övriga kvällar ofta stannade på kvar på hotellet och deras restaurant.

 

Vi åkte även ut och fiskade en dag. Vädret hade varit lite halvtufft, så första tillfället blev inställd. Men en lördag morgon bar det iväg. Kapten visade sig vara en 70 årig fd Hells Angel-medlem från New Zealand, som hade en riktig fiskebåt med bra utrustning. Början på fisketuren gick rakt in i regnvädret, men man torkar ju snabbt, så lite väta gör ingenting. Innan fisketuren hade vi sätt bilder på alla stora fiskar som fångats, och för vår del kan vi si att den största fisken var den vi aldrig fick…….Men det blev en del olika småfisk, som vi efter avslutad tur delade på som Fish&Chips tillbaka på kaptenens pub. Och en relativt stor båt, med 7 gäster, 2 personal och 1 kapten, var ett trevligt koncept.

 

Vad tyckte vi sen om Sihanoukville??? Så där. Vi kommer inte att åka tillbaka. Nästa gång vi besöker södra Cambodia, blir det endast ett stop i Kampot. Huvudorsaken till att vi inte föll för Sihanoukville är att strandstan är fullständigt charmlöst, ja rätt och slätt ful. Alla områden ligger väldigt utspridda, så du måste ha ett fordon för att ta dig runt. Det finns i princip ingen utsmyckning med blommor och annat, däremot massor av rivningstomter på alla gator. Även i området runt stranden är alla byggnader ruffiga och fula. Med tanke på det vet jag inte en gång om vi tycker Sihanoukville är särskilt billigt. Billigt om du jämför med de största turiststränderna i Thailand, men i Thailand får du samtidigt mycket mer för pengarna. Jämför man däremot priserna mellan Sihanoukville och en mindre känd strand i Thailand (typ Thung Wuaalen beach norr om Chumpon) då hamnar de lika prismässigt. Så det ända som återstår på plus sidan är strandkvaliteten, vit sand, klart vatten och billiga solstolar och för oss räcker tyvärr inte det för ett återbesök

 

Efter en dryg vecka i Sihanoukville var det dags att dra vidare. Vi hade bestämd oss för att korsa gränsen till Thailand vid Koh Kong och även ge själva Koh Kong en chans. Mycket för att vi blev rekommenderade Koh Kong av två restaurant/bar ägare från Kep. Tyvärr föll inte Koh Kong riktig i vår smak. Mycket för att vi bodde på ett ställe (The Dug Out)som var lite för sjaskigt enligt vår smak. (Hotellet påminde oss i sin design för mycket om filmen ”Farväl Las Vegas ”där Nicolas Cage sitter vid poolen för att supa ihjäl sig.) Kanske berodde det även på att resan börjar närma sig sitt slut och vi var inte upplagda för nya djungel&natur upplevelser. Eller så var det för att Koh Kong var lite för dyrt i jämförelse med vad du fick tillbaka. Vår vistelse blev kort, 1,5 dag innan vi tog en tuk-tuk till gränsen. Väl framme i Thailand var vi inte riktig säkra på vart vi ville, stanna i Trat, åka ut till någon av öarna, eller stanna till på någon ort upp  längs kusten????? Kanske testa Pataya, nu som vi hade ”överlevd” Sihanoukville varför inte fortsätta och slå myt på nästa fördom????

 

Det blev inget av valen ovan. Ö-liv var vi inte sugna på, gärna sol och bad, men utan sand, dessutom hade vi haft våldsamt regn ett par dagar, och då är det inte så kul att vara fastlåst på en ö. Och minibuss servicen från gränsen till Trat var såpass småjobbig så när vi till slut kom fram till busstationen i Trat och det stod en dubbeldeckare (1:klass) med destination Bangkok, köpte vi biljett och hoppade på utan några vidare planer.

 

Welcome to Cambodia (from spring 2011)

Standard

Men innan vi kommer så långt, måste vi passera gränsen. Vi har tidigare bestämd oss för att passera gränsen via Aranprathet / PoiPet men mer vi läser om just denna gränsövergången på travelfish och Tale Of Asia, desto osäkrare blir vi. Ett tag funderade vi på att ta oss ner till Bangkok för att sedan flyga in, bara för att slippa allt strul. Men till slut bestämde vi oss för att bara bita i hop och uthärda.

 

Första delen av resan var enkel för oss, med buss från Khorat till Rong Klua Market, dvs den stora marknaden på thailändska sidan av gränsen. Tack var att bussen gick hela vägen till marknaden, slapp vi envisa tuk-tuk förare från Aranprathet busstation. Tyvärr, var vi inte alerta nog och hoppade av bussen när den närmade sig marknaden, men satt kvar till den stannade, vilket var  i motsatt ända av marknaden. Direkt när vi gick av fick vi erbjudande om både tuk-tuk och MC-taxi till gränsen (för nästan samma pris som från busstationen i Aranprathet), men vi bestämde oss för att gå. Efter några metrar slutade faktisk dessa chaufförer att följa efter oss och vi kunde fortsätta i eget tempo.

 

Rong Klua Market är en gigantisk markand och med thailändska mått mätt, oerhörd fattig.  Stor risk för ficktjuvar och generellt sätt lite otrevlig. Men om man vill fynda så finns här i princip allt mellan himmel och jord. Vi var dock inte ute för shopping denna gång. Tack vara att vi blev avsläppta i utkanten av marknaden, kunde vi passa på undervägs  att både uppsöka en toalett och att äta en mättande nudelsoppa, innan vi närmade oss det utlovade ”jobbiga” gränsområdet. Nu var det inget mer att göra än att börja den jobbiga gränspasseringen. Det var bara drygt två månader sen vi var här senast, den gång i motsatt riktning, så vi kände oss trots allt lite ”hemma”.

 

Ut av Thailand löp smärtfritt, två köer för utlänningar, med endast några få i kö framför oss. På utsidan stod det några personer med identitetstag på jackan, beredda att hjälpa vidare. Men vi gjorde som det rekommenderats på travelsiterna, och ignorerade alla försök på hjälp Jag som kvinna, gick några steg bakom maken, och fick därmed inte några frågor eller påhopp. Maken som banade väg först, blev dog överöst av tillrop, men aldrig så mycket att det blev direkt jobbigt. Nu visste vi att vi hade en ganska lång sträcka framför oss, då vi först skall passera alla kasinon. Efter ett tag närmer vi oss och det står skyltad ”visa on arrival”, 50 meter till höger, ”immigration” 200meter rakt fram. Problemet för oss var bara att vägen till höger var avstängd så vi blir tvungna att fortsätta rakt fram. Nu har vi en ihärdig ”hjälpare” bakom oss som påpekar att om vi inte har något visum allerede måste vi tillbaka hit. Vi ignorerar honom så gott det går och fortsätter framåt, men när vi märker att han inte följer efter oss längre, vänder vi och går tillbaka till huset på höger sida där det står några vakter på utsidan. Vi får ett varmt välkomnande, och alla skojar och tackar för baguetterna vi har med oss till dom. Vi hade nämligen kommit över nybakade baguetter på andra sidan gränsen som vi bär med oss i en påse. Vi får utdelat vart sitt schema för utfyllnad, och tilldelat båda penna och en stol att sitta på. Priset står klart och tydligt att är 20$ men de vill direkt ha de ”obligatoriska” 100baht i muta. Vi erbjuder 100baht totalt för oss båda vilket de går med på, och några minuter senare har vi fått vårt visum. Efteråt kom vi på att det hade varit mycket smidigare att bjuda dom på färsk baguett för 10baht, men det är inte alltid man är så snabbtänkt.

 

Nu är det bara att fortsätta rakt fram till immigration, där vi får fylla ut ett ”arrival card” och sen är vi igenom. Under tiden våra pass blir stämplade hinner det bilda sig en rätt så lång kö bakom oss, så vi har bråttom ut. På utsidan står den utlovade gratis shutle-bussen som tar en till ett transport center utanför stan. Vi har inte riktig bestämd oss om det är bra eller inte att ta sig dit, men väljer att gå på. Bussen är tom, men vi blir förtald att den går i 5 minuters intervall. Sen får vi höra att vi skall vänta ett tag till det kommer flera gäster, vilket får oss att snabbt ändra taktik. Vi vet vilken lång kö som har bildats framför passkontrollen, och har ingen lust att sitta och vänta på alla dessa. Så vi går av bussen igen, med ursäkt att vi  vill se oss om lite i PoiPet så länge, och att vi kommer att vinka in bussen när den senare kör förbi oss. Därmed är det ingen som kan stoppa oss, och vi fortsätter neråt huvudgatan.

 

Det går inte många metrar innan vi blir hejdat av en ung grabb, som undrar om vi behöver taxi. Priset som erbjuds är acceptabelt, men vi vill ha en bil nu på direkten. Ett par minuter senare kommer en Toyota Camry och vi stiger in. Dog känner vi oss inte helt lugna, för det sitter nu en annan ung grabb i framsätet som är lite pushig. Vi har läst skräckhistorier om turister som har blivit lurade, och när han nu vill ha lite  pengar i förskott känns det inte alls bra. Ursäkten är att chauffören behöver lite växel till bensin, så de vill vi skall betala hälften nu och hälften när vi kommer fram. Innan vi kan betala något som helst, måste vi till en bankomat, vilket de kör oss till. Sen kommer samma visa igen, att vi skall  betala för bensinen på förhand. Vi ser att tanken i princip är full, men vi lovar ändå att betala för bensinen när det är dags att tanka. Detta accepteras och vi kör iväg, krypkörning. Vi undrar vad som är på gång, svaret är att de letar efter bensinstation. De stannar  till slut vid ett lite stånd, där det står några literflaskor med bensin (används för mopeder) Samma fråga igen, vi skall betala hälften nu för bensin. Vi kapitulerar och är med på spelet. Chauffören får hälften av pengarna och de båda går ut, nu döljer de inte längre att det är den andra som skall ha sin pott. Efter det är det bara chauffören som kommer tillbaka, och vi är på väg.

 

I Siem Reap blir vi körda dit vi vill utan något tjafs. Chauffören var dog inte riktig säker på vart det låg och stannade och frågade tuk-tuk förare om vägen, och dessa hjälpte till direkt. På Bou Savy guest house får vi ett varmt välkomnande,  och vi bokar direkt 4 nätter som snabbt blir till 8.

Från Gyllene till Gröna Triangeln (from autumn 2011)

Standard

Jag är barnsligt förtjust i att fysisk titta på en nationsgräns och finner dessutom gränshandel/gränsmarknader fascinerande. Kanske är det barndomens utflykter till handelstältet vid Svinesund och kunskapen om vad som dolde sig bakom skylten  “Hönan Agda”  som gör sig påmind. Under de veckor vi har varit i Övre Mekong området, har det blivit många gränser. Några till beskådning på avstånd, andra som vi faktisk har passerat.

LT1ELuang NamTha provinsen i norra Laos kallas för den gröna triangeln, med sina kilometerlånga gränser mot båda Kina och Myanmar. När vi tittar på kartan hur några av vägarna går, inser vi att vi bitvis verkligen har kört parallellt med Kina, utan att hitta någon skillnad. Naturen är den samma på båda sidor om landgränsen. Det lever även en elefantflock här i gränstrakterna som är bland de sista överlevande kinesiska elefanter. Tre månader varje år, när det är säsong för sockerrör, vandrar de över till Laos för att kalasa, till lokal befolkningens stora förtret.

10 km från Muang Sing (ett av distrikten inom LuangNamtha provinsen) ligger en mycket trevlig gränsövergång. Tyvärr är det bara kineser och laoiter som får passera genom denna, övriga nationaliteter får välja den internationella övergången vid Boten. Men åka och titta är tillåtet, och vi gillade starkt volleyballnätet som stod uppspänd med Laos flagga på ena sidan och den Kinesiska på andra sidan. Snacka om att spela landskamp varje gång! En otrolig trevlig polis kommer ut och vi blir stående en lång stund och prata. Kinesiska flaggan på andra sidan volleyball nätet betydde inte riktig Kina som vi trodde, då de har ungefär en kilometer buffertzon mellan in/ut stämpling i Laos och in/ut stämpling i Kina. Vi fick inte lov att fotografera här, så även om vi hade parkerat lite framför  Stop  markeringen i vägen, var det så långt vi kom. Han ville inte att vi skulle gå några hundra meter in  ingenmanslandet . Och kunde heller inte erbjuda oss att spela volleyboll på den  kinesiska  sidan av nätet.

Den internationella gränsövergången var annorlunda. 7 km innan själva gränsen kom tullen. Vi var osäkra på om vi måste vända, men en kinesisk affärsman sa åt oss att bara fortsätta. Vad vi kom in i efter tullen vet vi egentligen inte. Gränsstaden Boten, ligger i Laos, och den ser ut som vilken typisk Laos by som helst. Men restauranger och affärer längs vägen var endast skyltade på kinesiska. Och när vi når det sista backkrönet nås vi av en overklig syn. Det är som en färgglad spökstad. Moderna, färglada hus med nya, fina avenyer. Men det är i princip allt. Vi åker in i området, på väger med engelska och kinesiska namn, men allt vi ser är tomma hus. Vi vet inte om det är nybyggen som inte är färdigställda eller vad det är. Ett ställe har en kinesisk vakt, han pratar tyvärr ingen engelska, så vi blir inte riktigt kloka på vad det är för lokal han vaktar. Men vi får lov att titta in,  och ser en stor sal/foajé med stora guldglimrande ljuskronor i taket. Förövrigt tomt, inte en människa. Några av husen är lägenheter, tvätten utanför varje fönster avslöjar det. Tvärgatorna i mellan är uppbyggda med affärslokaler vägg-i-vägg, men de flesta portarna är plomberade, och vi ser endast en kiosk och en guldsmedsaffär som faktisk är i gång.

Vi har under vår vistelse blivit känd med en av de lokala turistguiderna i NamTha. Vi går dagligen till samma restaurant för att äta nudelsoppa på och vi har alla samma bord som favorit. På det viset har vi börjat prata, och vi har hittad en bra källa för kunskap om området vi vistas i.

Men även denna vår nya kunskaps-källa är inte riktig säker på vad de kinesiska byggen på Laos sida av gränsen är, men tror det har varit ett gigantisk stort kasino, som nu har stängd igen, men han var inte riktig säker på orsaken till att det stängdes (dåliga affärer eller politiska beslut). Vi tycker allt är konstigt, overkligt, och undrar samtidigt hur många skoltimmar man kunde gett barnen i Laos för summan av dessa skrytbyggen.

LT1FSjälva gränsen är vacker, ingången till Laos är en stor guld stupa. Här är det ingen som bryr sig om att vi går runt och fotograferar, och det är heller inga problem att uppsöka toan, även om den teoretisk ligger bakom stämplingslinjen. Men vi har inget Kinesisk visum, så längre än så här kommer vi inte just nu. På vägen tillbaka stannar vi och köper lite frukt hos någon av de otalliga små handelsbodarna, men någon riktig stor gränsmarknad så vi aldrig. Eller så hade den stängts för dagen. Bara flera igenbommade byggnader blandat med kasinon eller karaoke barer, och några kinesiska restauranter, men när vi stannade och ville äta, vinkade de oss bara vidare.

Til slut några ord om gränsövergången mellan Chiang Kong, Thailand och Hua Xaiy, Laos. Allt fungerade klockrent, ingen korruption, eller försök till korruption. All priser enligt uppsatta listor. Vår ända otur var att vi hamnade bakom ett stort holländsk ressällskap, så kötiden för att stämpla oss ut av Thailand blev mycket längre än förväntad. Efter utstämpling, är det bara att gå ner till hamnen, köpa biljett, och hoppa ombord i närmsta longtail båt, som kör oss till andra sidan. Där hoppar vi ut, svänger höger och ställer oss i visum kön. Efter att ha fylld i alla papper, står jag kvar med våra pass i visum kön medan maken ställer sig i växlingskön. Allt eftersom personalen hinner igenom högen med pass, kommer de ut till oss i kön och plockar in nya handlingarna. Inga konstigheter, inga frågor, även om viss info inte var särskilt noggrant utfylld, så som adress och kontakt person i Laos etc. Inne på kontoret sitter det tre stycken och jobbar intensivt, den första kontrollerar ifylld information den nästa klistrar in visumet och stämplar passet, medan den sista visar upp passet i betalningsluckan, och när han har identifierad att det är rätt person som tar emot rätt pass, betalar man visum avgiften, som varierar beroende på medborgarskap. För våran del betalde jag 35US$ och maken 31US$. Innan vi får komma upp i själva Hua Xaiy, måste vi visa upp passet genom en sista kontroll, men denna är nödvändig då man teoretisk sätt kunde ha tagit raka vägen ut efter båten.

Nu har vi flera möjligheter att välja på, 12:30 avgår lokalbussen mot LuangNamtha, men vi kan även väljas att stanna en natt eller två i Hua Xaiy, eller hoppas på att bli uppraggat av en minibuss som skall åka direkt. Vi väljer det sista alternativet, betalar ett överpris (tariffen i hamnen visar tydligt 70.000kip per person eller 700.000kip för hela bussen, medan lokal taxan för egna befolkningen är 50.000kip) då han garanterar att han är på väg direkt. Skall bara plocka upp två passagerare som redan köpt hela resan från Thailand. Så vi följer med, frågar säkert 10 gånger till om han verkligen skall köra direkt, vilket han skall. Vi hinner knappt köpa oss en lunch baguette på gatan innan han ber oss snabba på för bussen skall åka. Från början är vi 5 utlänningar och 1 Laoit. Undervägs kommer det på två Laos tjejer till, men det är allt.

3.5 timme senare är vi framme, tja nästan framme, vi har stoppat på busstationen 8 km utanför stan, där alla stora bussar måste stanna. Men vi vet att det finns en busstation i stan för minbussar, och att minibussarna vanligtvis kör dig till ett visst guesthouse eller resbyrå. De övriga utlänningarna går av, alla Laos passagerarna sitter kvar + vi. Tjejen bredvid mig pratar bäst engelska,, så hon för talan för de andra. Detta är LuangNamtha busstation, ja säger vi, och rör oss inte. Tidigare under resan har hon berättad för mig att hon också skall till LunagNamtha, så vi vet att minibussen kommer att åka in med lokalbefolkningen så fort alla utlänningar har gått av. Till slut ringer de till resebyrån i Hua Xaiy, och vi pratar med ägaren och förklarar att vi gick med på att betala överpriset, just för att bli körd från dörr till dörr. Svaret blir att minibussarna inte har lov att köra in med utländska turister till LuangNamtha, men han lovar att betala Tuk-tuk resan för oss in till stan. Nu är våra argument slut, vi får pengar till tuk-tuken, minibussen drar iväg, och vi får fortsätta den sista biten av resan i en öppen, dammig bil.

Ny i stan och ny i landet är det bara att gilla läget, och när det gäller typiska turist grejor, är det oftast olika priser för oss jmf med lokalbefolkning. Lyckas du däremot komma helt utanför turiststråken, har du möjlighet att bli erbjuden Lao pris, eller när du köper vardagliga varor eller tjänster på morgonmarknaden, får du också Lao priser. I övrigt när du handlar dricka i lokala affärer eller äter nudelsoppa på enkla gatuserveringar, får du garanterat betala ett högre turist pris jmf med lokalbefolkningen.

NYFIKEN PÅ BURMA (from autumn 2011)

Standard

Vi tvekade länge, skall – skall icke. Bestämde oss för att åtminstone börja i Mae Sai, Thailands nordligaste stad, där gränsövergången till Burma ligger. Via Google Earth hade vi redan kollat, att det i princip var det samma stad som fortsatta  på varje sida av Mae Sai River. Hyrde bra moped i Chiang Saen, och det tog inte långa stunden att ta sig till Mae Sai, tross massivt vägarbete och mycket vägdam under merparten av sträcken. Väl framme i Mae Sai kommer första överraskning, detta är en riktig stad, relativt stor. Vi som kom från lilla Chiang Saen hade väntad oss något liknande. Men det är bra skyltad, och inga problem att hitta vägen mot immigration. Vi gör som de övriga, och parkerar hyrmopeden under gränsbron, dvs så nära Burma det bara går. Sen klättrar vi upp till Thailands utsiktsplats och tar oss en första titt på grannlandet. Floden som skiljer länderna åt är smal, kanske inte så smal så vi kan hoppa över, men vi skulle utan problem leka och kasta boll med barnen på andra sidan.

burma1 burma4

Det är jämn trafik av gående över bron, i båda riktningar. Så nu kn vi inte hålla oss längre, nyfikenheten blir för stor, vi vill ta oss en titt på detta landet. Passkontrollen går utan problem, för 500basht per person lämnar vi kvar våra ordinära pass och får ett nytt, tillfälligt pass utskrivet, som gäller under 14 dagar i denna regionen. Då vi kommer totalt utan baggage, svarar tjänstemannen på sin egen fråga, att syftet med besöket är väl shopping. Sen är det bara att fortsätta över bron, och vips är vi inne i ett nytt land, och en ny stad, Tha Khi Lek.

Första känslan gav ett Deja Vu 30 år tillbaka i tiden när man körde över Svinesundsbron, mellan Sverige och Norge. Även om man blundade, visste man direkt när man lämnade Sverige och kom in i Norge, pga av den mycket sämre vägkvaliteten. Så var även förstaintrycket här,  same, same  but very different , med en något mera luggsliten version av det Thailand vi känner. Bilar, songthawer, tukt-tuk finns även här, men alla i lite sämre skick jämfört med grannlandet.

Andra känslan flyttade oss till Indien, dels för att många män var klädda på indiskt vis med skjorta och sarong, men också för att över 90% av gästerna på de te/öl/whisky serveringar vi passerade endast var män. Välkomstkommittén bestod av några tukt-tuk förare som erbjud en fast rundtur till ett fast pris, något vi inte var intresserade av just nu, men kanske lite senare. Först ville vi gå runt lite på gränsmarknaden. Efter att ha skakat av oss cigarettlimpa försäljarna, fick vi gå runt relativt ostörda. Utbudet som erbjöds var i princip det samma som på vilken thailändsk marknad som helst, men med något lägre priser. Tråkigt bara att vi totalt saknade allt sug efter shopping, vi behövde inget och hade häller inte plats för onyttiga prylar i packningen. Så vi tröttnade snabbt på själva marknaden och gick upp mot stora vägen för att kolla in stan lite.

Ursprungligen tror jag detta har varit en stor och fin stad, med breda vägar/avenyer och med relativt ståtliga byggnader. Men när inget underhålls förfaller det snabbt, stora gropar i vägen, putsen ramlar av från väggarna, fallfärdiga hus blir stående kvar (och till vår förskräckelse bebos) och rivningstomter förblir obebyggda. Men självsagt skall man inte döma ett helt land efter att vi har gått några hundra meter i en ända stad. Oavsätt, vi kände det var svårt att på egenhand få en överblick, så nu var det dags att tacka ja till en guidad rundtur.

Vi hittade en mycket trevlig tukt-tuk förare som vi gärna åkte med. Standardpaketet bestod  av några templen, en Karen Long Neck by och en smycke tillverkare/försäljare. Egentligen var vi inte särskilt intresserade av några av programpunkterna, vi ville bara ha en rundtur för att se hur vanligt bor och lever. Men det kändes onödigt att krångla till det, så vi tackade ja till standardutbudet. Vi njöt mest av att färdas på olika gator, upptäcka stora teserveringar och få se hur de olika vägarna och områden såg ut.

På vägen upp mot Pagodan, fick vi underbara vyer mot en grön kulle, med massor av små guld pagoder utspridda. Utanför själva pagoden, var det lite marknad/tivoli känsla, med enklare försäljning av mat och dryck samt några bodar med pil och bollkastning. Så fort vi klev ut ur tuk-tuken blev vi mottagen av en ung tjej som skulle vara vår guide. En ny Deja Vu och vi förflyttades till Angkor Wat för 10 år sen, där småbarnen som sålde olika souvernier, inte bara pratade flytande engelska, men direkt slog över till ditt eget språk med några strofer. Då som nu, var det inte läge att börja tjata om att det är bättre att gå i skolan än att jobba. Så vi följde med vår lilla guide. Först skulle jag köpa en blomma från en ända yngre tjej, sen gick vi till måndagsguden, då jag trodde att jag var född på en måndag. Denna pagoda hade nämligen sju olika välsignelsesplatser, en för varje veckodag. Där fick jag tända rökelse, sedan böja mig tre gånger med tre önskningar. Efter det skulle jag välsigna olika statyer med olika mängd vatten, lämna ifrån mig blomman och rökelsen innan jag avslutade med att slå nio slag på en stor klocka.  Nu hade jag säkrat både mig själv och min unga guide en lycklig framtid. Normalt ställer jag aldrig upp på sådant, tycker det är fel gentemot de troende, men denna gången visste jag inte riktigt hur jag skulle komma undan, utan att skada tjejen. Men efter detta fick det var nog med knäböjande för min del. Avslutningsvis måste vi med och titta på de tre Buddhas, för det var där hon hade sin korg full av souvernier. Men vi ville verkligen inte köpa något, däremot gav vi henne bra med dricks för guidningen. Troligen tyckte hon vi var konstiga som gav pengar utan att åtminstone byta pengarna mot ett vykort.

Tillbaka i tukttuken stannade vi en gång till för att beundra utsikten innan vi begav oss till nästa stopp. Vi är på väg upp mot en golfbana, där det precis vid ingången  råkar  ligga en Karen och en Akha by. Denna gången tackade vi vänligt, men bestämd nej tack för att gå in. Efter att ha läst på hur de behandlas och under vilka usla villkor de lever i dessa uppbyggda mänskliga zoo, ville vi verkligen inte stödja det. Aldrig att vi tror att deras originalhemvist skulle ligga precis bredvid byns flottaste golfbana. Neråt igen, genom nya gator, inom ett tempel till och slutligen stoppa till hos smyckeförsäljarna. Även om vi visste att vi inte skulle handla något, gick vi in och låtsades vara intresserade under en stund, för att vår chaufför inte skulle hamna i tråkigheter efteråt. Och efter det var den timmes långa rundturen slut. Vi bad om att bli avsläppta vid en liten restaurant vi passerade i början på turen, och gick in för att få oss något att dricka och kanske äta.

burma5De allra flesta gästerna fikade endast med antingen te eller kaffe, så då gjorde vi det samma. Vi undrade om Burma var känd för gott kaffe eller gott te, men lyckades inte riktig utläsa från de övriga gästernas glas om det var kaffe eller te de drack. Vi chansade på kaffe (vilket var fel, vi kom sen på att det är Laos som är kända för sitt goda kaffe) samt två kalla läsk. När vi är på väg att lämna stället, kommer det fram en mycket trevlig man till oss, som har sitter vid grannbordet. Föst undrar han om vi kanske vill åka med på en guidad rundtur, men vi svarar att vi allrede har gjord en sådan tur. Sen kommer det riktig roliga. Han har suttet och betraktat oss länge, och blivit fundersam över vår beställning, hur vi båda dricker kall och varm dryck samtidigt. Här brukar man att göra antingen eller, han har aldrig hört om någon som vill ha båda varmt och kallt samtidigt. Vi förklarar att där vi kommer från är det rätt så vanligt att dricka varmt och kallt vid samma tillfälle. Varefter han lovar oss att någon gång i framtiden själv testa detta.

Vi börjar känna oss nöjda med vårt första besök, och vi kan för lite om både landet och stan till att riktig våga ge oss ut på en längre tur. Så vi beger oss tillbaka mot gränsbron. Där handlar vi lite olika friterad grönsakssnack från en gatuförsäljare, och sätter oss på en trappa för att äta upp dessa. Direkt börjar nästa man att prata med oss. Även han mycket trevlig, först undrar han om vi önskar en guidad rundtur, sen undrar han hur länge vi har varit här och vad vi tycker om hans land. Han berättar att vi med vårat tillfälliga pass har tillåtelse till att vistas här i 14 dagar, men vi förklarar att vi har allrede betalt för hotell i Thailand. Därefter önskar han oss välkomna tillbaka, och hoppas vi vill stanna längre nästa gång. Under samtalets gång har det närmat sig en anonym man, som gör att alla övriga personer från trappan snabbt försvinner. Troligen var detta en förklädd säkerhetsvakt som skulle kolla in läget.

burma3 burma2

Så hur var det i Burma? Omöjligt att svara på efter bara några få timmar i landet. Men ingen av oss känner någon omedelbar lust att omgående utforska landet på egenhand. Just nu kändes det lite för svårt att på egenhand ta sig runt, och associationerna mot ett fattigt Indien gjorde sig också påminda. Skall det bli Burma turister av oss den närmsta tiden, tror jag faktisk vi väljer att i så fall hoppa på någon form av guidad gruppresa. Just nu står det inte högst på programmet, så vi nöjer oss med stämpeln i passet som ett varaktigt minnet. Det gick även mycket snabbt att vi utpassering få tillbaka våra riktiga pass. Och väl tillbaka i Thailand, kändes det lite som om färgarna var lite klarare och solen sken med större glans. Mae Sai är förövrigt den klart lättaste gränsstad att komma till, inte en minibussraggare så långt ögat kunde se, ingen brydde sig om oss överhuvudtaget då vi kom tillbaka. Och under bron, några meter från Burma, stod hyrmopeden kvar orörd och med båda hjälmarna hängande kvar.

Varför stanna här????? (from autumn 2012)

Standard

Vi har än en gång ”utsatt oss” för gränspassering vi Aranyapradeth (Thailand) och PoiPet (Kambodia), men denna gång gick det bättre än förväntad (eller så var vi bara luttrade). Vi + cyklarna tog bussen från Khorat till Aranyapradeth’s stora gränsmarknad. När jag skulle börja cykla, upptäcker jag att cykelkedjan har ramlat av. Men vi passerade stora cykelförsäljningsstånd när vi kom med bussen, så det är bara att gå tillbaka. Får den hjälp vi behöver, och för det vill de absolut inte ha något betalt! Den inställningen hade vi absolut inte förväntad oss här, på en av de ”skummaste” marknaderna i hela Thailand. Fyllda av positiv energi är det lätt att fortsätta.

Gränspasseringen gick också bra utan några missöden. Här var det faktisk skyltad var cykler (och mopeder) skulle åka, och tydliga platser där vi skulle parkera. Sen var det bara att gå genom passkontroll och sedan tillbaka och hämta cyklarna och fortsätta framåt. Med eget fordon kom vi aldrig i kontakt med alla lurendrejare som vill sälja visum, transport etc. Och när vi skulle skaffa visumet, hade korruptionen även där i princip försvunnen. Priset för ett vanligt turistvisum har alltid varit 20 US$, med det informella tillägget 100 baht samt extra foto. Denna gång var det 20 US, och en uppsättning foton som gällde. Skönt!

Vår resa hade startad ganska sent, så vi kom in i Kambodia precis innan mörkret kom. Fick några förfrågningar om taxi till Siem Reap, men vi hade bestämd oss för att ge staden en chans, åtminstone en natt. Hittade till Ly Heng Cchay som hade fått bra recensioner, helt OK rum för 15 US$ men inget vi återvänder till. Resan vidare till Siem Reap var tänkt att ta med tidiga morgonbussen för 7 US$, men det visade sig att bussen inte ville ta med våra cyklar. Så då blev det att leta alternativ. Vi var inne på alla varianter av kollektivtransport med extra bagage plattform, men ingen ville ta oss med (eller så förstod de inte riktig frågan) Så vi åkte som vanlig i en privat taxi av märket Toyota Camry, med cyklarna bak i bagageluckan.

I Siem Reap har vi hittad en riktig pärla, Hotel Skyway. För 22 US$ har vi ett ljust och stort rum högst upp, och i priset ingår frukost samt swimming pool. Och som närmsta granne en lokal marknad där vi handlar billigt vatten. Här njuter vi av livet, för det mesta har vi stället helt för oss själva, då övriga gäster andvänder mycket av sin vakna tid i Angkor Wat området. Hotellpersonalen har lite svårt att förstå att vi tänker stanna här några veckor, men inte besöka Angkor ruinerna?????? Men än har de inte gett upp hoppet, varje dag när vi ger oss ut på en liten cykeltur får vi frågan om vi skall till Angkor Wat……

Så vad gör vi i Siem Reap egentligen………Under de timmar det regnar – och vi inte sitter framför det öppna fönsteret och dricker vin – passar jag på att rensa bland alla videoklipp från denna och tidigare resor, och i den takt internetöverföringen är bra, så lägger jag upp filmerna här. Den som har tid kan alltid roa sig med att lista ut vilket blogg inlägg (och vilken resa) videon tillhör. Annars har vi bestämd oss för att låta gourmanderna i oss få njuta av lite utsökt gourmet mat. Siem Reap har ett fantastisk internationellt kök, särskilt med tanke på den relative lilla ytan det handlar om. Så långt har vi testad följande internationella kök:

  •  Österrikisk/Sveitsis
  •  Mexikansk
  •  Fransk (café)
  •  Khmer

Men vi har som tur många dagar kvar………………………….

 

Vientiane till Udon – en 8 mils het cykeltur (from autumn 2012)

Standard

Vaknar redan kl 6 trots en dålig nattsömn. Resfeber! Hur kan man ha resfeber när man rest konstant i över tre år?

Är visst lite nervös inför dagens etapp. Vi ska cykla till Udon Thani. Norra Isaans största stad. 8 mil rakt söderut via Friendship bridges båda gränsstationer.

Väderprognosen för dagen lovar 38 grader i skuggan. Vilken skugga? Här finns väl ingen skugga. Inte ett moln på en vecka. Sol i zenit och absolut inga vackra Vietnamträd-boulevarder.

Våra thai-kinesiska cyklar är av järn men väger bly och har redan börjat gå sönder. Ska de och vi med full packning klara resan?

Kl 7:30 checkar vi ut och påbörjar resan ut genom rusningstrafikens Vientiane. Vi har laddat upp med varsin stor nudelsoppa med massor av chili- och örtkryddser, för att få i oss så mycket vätska och mineraler som möjligt. Ett 4 pack vatten i cykelkorgen, köper vi för våra sista icke växlingsbara kip. Vattnet bör räcka till gränsen iallafall. Därefter har vi thailändsk hårdvaluta.

Temperaturen är redan 32 grader.

Vägen ut genom Vientiane kantas av hårdbeväpnad polis och militär. Orsaken stavas Tony Blair, som hedrar staden med en visit, och förhoppningsvis nya biståndspengar eller affärskontrakt. På Rivningstomten mitt emot hotellet har ett k-pist beväpnat kompani slagit läger. De vinkar glatt godmorgon, då vi cyklar förbi. Vi möter fyra olika TV-team som är ute och förbereder bästa vinklarna för statsbesöket. Tre av kamerorna vinklas snabbt mot oss – Två falanger med vietnamesiska rissäckar på pakethållarna. Det borde roa den nya TV-tittande medelklassen.

De ytterst få asiatiska cyklister vi möter är alla fattiga bönder. Vi får några positiva tillrop (tror vi) och hälsar glatt tillbaka. Resan ut ur Vientiane går annars lite trögt. Trafikstörningar gör tempot ryckigt och knäna får bekänna färg med ständiga inbromsningar och nystarter. Vi undrar om vi kommer klara 6-7 timmar i den allt hetare trafikmiljön.

Kl 8:45 Gränsövergången till Thailand går dock oerhört smidigt. Så smidig att vi helt plötsligt ligger före tidsplanen. För dem utav er som rest mellan Thailand och Cambodja vet vilken mardröm gränsövergångarna i regionen kan vara. Här mellan Laos och Thailand är den perfekt. Av bara farten får den ena i ressällskapet 30 dagars visum istf de vanliga 15 dagarna (tyvärr upptäcktes ”felet” då andra halvan av ressällskapet skulle få sin stämpel)

Vi cyklar glatt över Mekongfloden med filmkameran påslagen. Här råder formellt cykel och gångförbud, men både lokalbefolkningen och gränspolis visar tummen upp till vårt kämpande.

Så fort vi kommit över och påbörjat de återstående dryga 5 milen på Thailänsk sida får vi ett fantastiskt moraliskt stöd. När vi cyklar utefter National Highway no 2, formligen hurras vi fram, särskilt i de förvånansvärt långa uppförsbackarna. Man skulle kunna tro att vi cyklat Vätternrundan eller sprungit Göteborgsvarvet. Så många lyckönskningar, tummen upp och tut-hälsningar. Thailand är verkligen de glada leendenas land.

De glada tillropen gör att vi för en stund glömmer att vattnets sedan länge är slut. Vi har visserligen redan druckit drygt 3 liter var men det räcker inte. Huvudvärken och illamåendet påminner oss snabbt om allvaret i vätskeslarvet.

Vi stannar till på en fullservicemack. Beställer varsin enorma Is-cappucino och ytterligare 1,5 liter vatten var, och softar en kvart i skuggan. Sådärja, nu kan vi tom kissa ut några droppar.

Klockan har precis passerat tio och värmen börjar bli allt mer påtaglig. Vi har minst två tredjedelar av resan kvar. Dags att cykla vidare.

Med så mycket koffein och energimättad dryck i kroppen går nu cyklingen hur enkelt som helst. Helt plötsligt känns det som Koratplatån lutar. Vi har mentalt flera kilometers nedförsbacke. Eventuella uppförsbackar känns löjligt lätta. Nu njuter vi helt och hållet av landskapet, dess risfält, tapiokaodlingar och otaliga tempel som rusar förbi.

Helt plötsligt har klockan hunnit bli 12 och först nu börjar ben-, rygg-, mag-och rumpmuskler komma med invändningar. Vi behöver en paus, men naturligtvis råkar vi just nu vara mitt ute i ingenstans. I Thailand behöver man sällan gå mer en 25 meter för en restaurang. Nu är det helt plötsligt ödemark. Och vi har en låååång tung uppförsbacke framför oss. Bilar, bussar och lastbilar svichar förbi oss. Då hör vi plötsligt ljudet en glass-MC, dvs Thailands motsvarighet till hemglass. Var är den?

Neeej, den är på väg i andra riktningen på motorvägen. Skit också!

Men vad gör den. Jo den har sett oss. Den kör ner och korsar motorvägen och kör oss till möte.

Glass har aldrig smakat bättre

Glass har aldrig smakat bättre

Mitt i resans värsta passage, i en uppförsbacke, i ödemarken köper vi oss alltså de två största och fetaste strutarna som erbjuds, och formligen njuter. Återigen, detta är så Thailand. Gött mos!

Återhämtningen går dock allt trögare så efter ytterligare någon timme senare stannar vi för en lunch. Ny nudelsoppa, med extra allt; salt, socker, chili, örter. Dock inte för mycket nudlar och kött, då kommer magen explodera i värmen.

Vi sköljer ner maten med massor av vatten och Colaaaaa.

Efter lunch är det bara 15 km kvar, men nu känns det tungt. En resort 13 km innan Udan Thani lockar med mjuka sängar och vattenpalats. Vi gissar på att temperaturen nu är minst 60 grader i solen där vi hela tiden uppehåller oss, så ett bad vore underbart. Vi inser dock att stannar vi nu så orkar vi inte cykla vidare igen. Vi biter ihop. Strax närmar vi oss så staden. Nya tummen upp och glada välkomnanden gör resan lite lättare. Dessutom glädjs vi skadeglatt av en trafikstockning som gör att alla bilar och bussar står still medan vi kör förbi.

pedal kraft lönar sig

pedal kraft lönar sig

Mängder av glada tillrop då vi i våra saltindränkta kläder cyklar förbi alla dem som tidigare kört förbi oss. Nu måste vi visa skandinavisk sisu. Ja, vi har cyklat hela vägen. Nej, vi är inte ett dugg trötta. Vientiane i morse. I morgon kanske Korat… Det här gör vi varje dag.

Strax är vi dock förbi kön och det visar sig vara tåget som orsakat stockningen. Strax är vi återigen omkörda igen, och vi kan dra ner på tempot igen. Men nu är staden nära och vi kan tillåta oss att känna efter hur kroppen svarat. Vader, knän, lår, rumpa, rygg och mage är klart medvetna om att dagen varit lite tuffare en vanligt. Så fort vi hittat ett bra hotell ska kroppen få sig en belöning. Minst två timmar massage, ska den få. Två timmar underbar thailändsk massage…