DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG (from spring 2010)

Standard

27/12-8/1

Efter 3 veckors semester med familjen, är det dags för de andra att åka hem till Sverige och vintern, medan vi fortsätter vår resa runt i Thailand ett tag till. Korat är närmste storstad för oss, och därmed det perfekte ställe för nästa avstamp. Vi trivdes så bra i Chang Mai, så vi funderar på att hålla oss i de nordliga delarna ett tag till. Valet för  nästa stopp blir därmed Nong Khai, gränsstaden mot Laos. Vi har varit i Nong Khai för några år sen, och minns staden som väldig laidback och trivsam. Och det skall gå att åka dit med tåg från Korat. Därmed beger vi oss ut på biljettjakt.

Utanför hotellet hittar vi en TukTuk, och vi säger vi skall till järnvägstationen, och han ler och nickar och kör oss till Bussstationen. Vi tar fram kartan, och pekar på järnvägsstationen, varmed han skrattar och ber om ursäkt, innan han kör vidare, denna gången till järnvägstationen Korat är en ganska stor stad, men inte särskild anpassat för utländsk turism. Så när vi kommer in på järnvägstationen är absolut all text enbart på Thailändska. Det är komplett omöjligt för oss att tyda destinationer och tider. Som tur är, finns en liten lucka med turistinformation, som är till för att hjälpas oss utlänningar. Vi frågor om det är härifrån tåget till Nong Khai går (Korat har två järnvägstationer och vi var inte riktig säkra på om vi var på den rätta), men de svarar nekande, senare förstår vi att nekande like mycket tydde på att de inte förstod vår fråga. Så vi testar den vanliga biljett luckan, och hoppas att de kan lite engelska. Här får vi besked att det går tåg till Nong Khai från denna stationen med avgång 06:20, men när vi vill köpa biljett till nästa dag, får vi svar att det inte går. Inget förköp möjligt, man måste köpa biljett samma dag som man skall åka. Detta tyckte vi blev lite väl osäkert, så vi ändrar snabbt planerna till  att resa vidare med buss istället för tåg, och tar en ny TukTuk till busstationen.

Vi börjar på avdelningen för de statliga bussarna, och frågor efter buss till Nong Khai. I lucka nummer 12 köper man biljett, men där får vi som svar att alla busser fram till och med sista december är fulla.  Nu gäller det att snabbt memorera Thailanskartan, och pröva komma på ett nytt resmål, som samtidigt befinner sig på lagom reslängd från Korat. Det får bli Östkusten istället och vi testar med Trat (närmsta stad om man ska till Koh Chang). Ja, det går buss till Trat, men vi måste över till avdelningen för de privata bussbolagen. Innan vi köper någon biljett bestämmer vi oss för att ta en titt på hur bussarna till de olika destinationerna ser ut, så att vi kan välja ett bolag med bekväma bussar. Det visar sig att den absolut bästa bussen går till Hua Hin, och platserna längst fram på övre däck är tillgängliga. Jaha, då får det bli sydvästthailands östkust med nästa stopp i Hua Hin.

Med tanke på att vi är mitt i absolut högsäsong, några dagar innan nyår, känns det säkrast att boka boende i förväg. Via AsiaRooms hittar vi ett boutique hotell som heter AliBaba, som enligt deras karta ligger strax söder om Sofitel, i Hua Hin. Detta passar oss perfekt, så vi slår till. Efter att hotellet är bokad, vill vi kolla adressen en extra gång, så att vi är säkra på att vi skall hitta. Då börjar vi bli lite fundersamma, för adressen ligger långt söder om Hua Hin, och inte alls där det var utmärkt enligt bokningssajtens karta.  Men just nu är det inget vi kan göra, annat än hoppas att vi hitttar det.

Dagen efter ger vi oss i väg, vi träffar på samma TukTuk förare utanför hotellet som dagen innan, och han känner igen oss. Vi säger bussstationen, och han nickar och ler och kör oss denna gången direkt till järnvägsstationen! Efter lite diskussion och pekande på kartan, nytt skratt och en ursäkt, och vi kommer fram till busstationen och kan gå ombord på 1:a klass bussen till Hua Hin. Platserna längst fram är perfekta med god plats till benen, men att titta ut genom framrutan kan vi glömma, för där hänger en stor TV. Men själva stolen är bekväm, så vi fäller ut fotstödet och startar det första massageprogrammet, medan bussvärden delar ut vatten och kex. Och prick 10 avgår bussen mot Hua Hin, och vi har nog aldrig åkt med en buss i Asien som klarar att hålla tidtabellen så bra. Och då har vi även hunnit med ett lunch och toa stopp, där de lyckades få hela bussen klar inom 20 minuter.

7,5 timmar senare, exakt enligt tidsplan, så närmer vi oss Hua Hin, och mitt i staden, stannar bussen i en korsning och många går av. Så gör också vi, då vi ser att det finns flera taxibilar utanför. Först frågor vi en MC-taxi om AliBaba hotell, men de skakar på huvudet och känner inte igen namnet. När vi läser upp hela adressen, berätter de att det ligger 40 km söder om Hua Hin, och rekommenderar oss att ta en vanlig taxi i stället. Som tur är känner taxibolaget till AliBaba, och efter lite prutning på priset är vi på väg. Vi passerar snabbt det området där vi trodde hotellet låg enligt bokningskartan, sen bär det söderut. Efter ett tag har vi passerad alla, för oss kända punkter i södra Hua Hin, och efter det att vi har svängt av väg nummer 4, fortsätter vi i 15-20 minuter till, längre och längre ut bland åkrar och torka. Då och då dyker det upp några skyltar för olika resorter, men vi ser aldrig namnet AliBaba. Men vår taxiförare verkar ganska säker på vart han skall, och vi är nöjda för att vi valde honom istället för MC taxi denna gången. Så till slut är vi framme på en strandpromenad, där vi hittar AliBaba. Här får vi ett varmt välkomnande av personalen, som berätter lite om stället och vad som ingår. AliBaba består av 20 rum, och har funnits i 6 månader. Vi får ett härligt tyst rum med inredning som går i vitt och limegrönt, underbara sängtäcken, fri WiFi och stor Tv + DVD spelare. I receptionen hyr man film (gratis) och trampcykel ingår i rumspriset.

Så vart har vi då hamnat? Jo vi är söder om HuaHin, nära Pranburi stad, och hotellet ligger ungefär en mil söder om fiskebyn Paknampran. Första dagen cyklar vi längs strandpromenaden, där hotell och privat villor blandas med enkla fiskbodar och en och annan obebyggd tomt. I princip ingen trafik, och så länge vi har vinden i ryggen går allt som en dröm. Vägen tillbaks är lite tyngre, men de finns många ställen att stoppa på för en massage. Åker man i motsatt riktning, kommer man till en grotta, och efter det ett nytt lite fiskesamhälle, där det känns som alla invånare är delaktiga i rensningen av fiskgarn. Man kan sen fortsätta vidare söderut,vägen följer vattenlinjen och vi passerar långa sträckor där det enda som syns är vit strand och azurblått vatten. Då och då kommer det en liten sträcka där det finns några resorter, men där emellan är det mest strand och hav.

Vi trivs verkligen fantastiskt bra här. Några mils cykling i solen varje dag med uppfriskande badstopp och laidbackatmosfär får oss att minnas hur strandlivet i Thailand var innan massturismen. Vi har redan förlängd vår vistelse och stannar ett tag till innan vi beger oss vidare söderut.

Siem Reap – mer än Angkor Wat???? (from spring 2011)

Standard

Vi ville denna gång se vad som finns i Siem Reap förutom Angkor ruinerna, och har bestämd oss  för att utforska stan och omgivningarna med cykel. Guest Houset vi bor på tillhanda håller cyklar för 2$ dagen, där pengarna går till välgörenhet. Det är åtta år sen vi var här förra gången, och mycket har ändrats. Borta är mycket av den omedelbara fattigdomen som slog oss då, och som nu är ersätt med chic innerstad med mängder av små och stora ”happy hour” barer.

 

Första dagen cyklar vi runt i ”old market” området och kring floden, i försök att hitta dit vi bodde förra gången. Vi hittar så långt som till korsningen där vi alltid stämde träff med vår tuk-tuk förare, men själva guesthouset är nog för längst rivet och ersatt av annat. Denna första cykeldag tar vi oss sedan ut mot de flytande byarna och till Tong Laep sjön. Det är både svettigt och sandigt, men landskapet är helt platt utan tillstymmelse till några backar, så det går rätt så bra att cykla. Stannar till för en välbehövlig paus på ett ”hammock café”, där vi förutom kalla drickor passar på att ta en liten tupplur. Det sägs man skall ta seden dit man kommer, och alla kambodjaner ligger och småsover i hängmattorna bredvid, så varför inte?

 

Nästa cykeldag (vi cyklar bara varannan dag, våra kroppar behöver vila en dag i mellan) blir det Angkor Wat. Vi har som sagt besökt detta en gång tidigare, så vi är denna gång mest intresserade av att cykla runt i området. Inträdet på 20$ vardera betalar vi gärna, då  vi hoppas och tror att det mesta betalas tillbaka till landet som turistskatt. Första stoppet blir att hälsa på några makaker familjer. De är precis lagom nyfikna och närgångna utan att vara aggressiva, och bärandes på många nyfödda ungar, var det ett mysigt stopp. Men man fick hålla koll på cykeln, vände man bort huvudet var de snabbt uppe i cykelkorgen för att undersöka vad som fantes där.

 

Huvudattraktionen, själva Angkor Wat cyklade vi glatt förbi. Blev närmast stressade av all ståhej och inrop från parkeringen. Vid förra besöket för åtta år sen, var vi i princip ensamma, nu var här tusental. Kan knappt tro det är samma tempel då som nu. Tempel med lite mindre besökare stanande vi gärna vid, det var ändå skönt att pausa lite från allt trampandet. Och ingångsporterna till själva staden Angkor Thom, tog vi oss även denna gång god tid att beundra. Allt i allt cyklade vi den ”stora” rundan samt även delar av den ”lilla”, totalt dryga 5 mil. Gissa om det var skönt med helkroppsmassage på kvällen.

 

Tredje cykeldag blev det alla massor av småväger längs älven samt alla avstickare som såg trevliga ut. På detta vis lyckades vi trampa runt i utkanten av centrum i ett par timmar, utan något direkt stopp. Utanför ett av sjukhusen var det otroligt många samlade. Först trodde vid et var en manifestation eller liknande innan vi insåg att det var barn och familjer som hoppades få en tid på sjukhuset denna dag. Det är då man inser att Kambodja har fortfarande en bit kvar innan det kan mäta sig med grannländerna när det gäller välfärd och välstånd.

 

Vädret är som bäst på morgon/förmiddag, utan direkt sol och lätt disigt. Senare på eftermiddagen blir det riktig hett, så då har vi det bäst hemma i luftkonditionerat rum eller under en takfläkt på en av Siem Reap’s alla mysiga restauranter. Trafikreglerna funkar så där, visserligen är det höggerkörning som gäller, men i korsningar och rondellar är det den vietnamesiska saxningen  i lugnt tempo som funkar bäst. Men jämfört med grannländeran så är trafiken här väldigt bra. Varje dag träffar vi på barn som badar någonstans i älven. Vissa har hittad sitt eget ”hopp-träd” och vinkar och hojar glatt så att vi hinner se när de kastar sig ner i vattnet.

 

Dagarna då vi inte cyklar, tar vi som regel en tuk-tuk ner till någon av markanderna, strosar runt, tittar mer än vi shoppar, har kommit av oss lite när det gäller prutning. Bemötande är många gånger så otroligt trevligt att vi inte kan med att pruta. Men när vi hör vad andra har betalat för sina grejor, inser vi att vi nog är en drömkund just nu. Än så länge har vi köpt några av de traditionella khmer scarfen, nya glasögon samt en riktig snygg buddha målning. Konst är enligt oss riktig billigt, påminner om situationen in Vietnam för åtta år sen. Så till alla medresenärer – passa på att köpa något eller några, lokala konstverk.

 

frozen Margeritha och färsk fisk- tacos

frozen Margeritha och färsk fisk- tacos

Restaurantutbudet är enormt, från enkla ”syltor” men med god lokal mat, till dyra franska restauranter. För att inte glömma mexikanen med undebara jordgubbs- och mango margaritas för en dollar styck. Så det är bara att låta plånboken eller samvetet bestämma. Här finns i princip allt!!!

 

 

 

Vi har även hunnit bli lite halvspekulanter på en insatslägenhet med oerhört tilltalande planlösning och centralt läge – kanske just Kambodja och Siem Reap blir målet för ett ”second home”????

Ninh Binh (from autumn 2010)

Standard

Två timmar från Hanoi och man är i den gamla huvudstaden, Ninh Binh. Många besöker området som en del av en organiserad dagstur från Hanoi, men för våran del var det ett naturligt stopp på resan mellan Cat Ba och vår förmodade färd vidare söderut. Vi visste inte så mycket om Ninh Binh innan vi annlände, men hade hörd från andra turister att själva staden var ”smutsig och högljudd” men omgivningarna fantastiska. Det var därmed med spänd förväntan vi begav oss ut på vår första cykeltur.

 

Vi hade svårt att hitta någon bokhandel eller liknande där man kunde köpa en bra karta över området. Men hotellet vi bor på, har tagit fram en förenklat skiss över omgivningen, som får duga. Första målet var Tam Coc, och vi fick förklarat hur vi skulle cykla, fortsätt ner huvudvägen en 4 km sen kommer det skyltar. Huvudgatan vi började cykelfärden på, visade sig vara Highway No 1!  Det var kanske inte så här vi hade föreställd oss cykling i området, så när vi fick chans svängde vi av och över en smal träbro. Problemet var bara att på andra sidan var det ingen väg, bara en smal kostig på varje sida av en flodfåra/risfält. Framför cykeln pillade råttorna och lokalbefolkningen vi mötte fick sig alla ett gott, men vänligt skratt, där de fick syn på oss. Den lilla stigen går över till väg, och vi får en vacker tur bland alla små stenhus. Efter ett tag ser vi en större väg till vänster om oss som inte alls är tungt trafikerad, så vi vågar oss mot huvudvägen igen. Nu börjar vägen prydas av turist affischer och vi kommer mot en öppen plats (det visade sig var bussparkeringen) där det låg en biljettkur. 30 000 dong för själva området, 60 000 för en båttur, och de tar för givet att vi skall ha båtbiljetten. Vi trodde vi skulle besöka grottor och hänger inte riktig med på hur båtturen kommer in, men till det priset är det bara att chansa. Männen som håller på att hänga upp en textbanner över vägen vinkar oss glatt igenom, och vi kommer in på en gata kantad med turiststånd. Det är fortfarande tidig förmiddag, och ingen besökare – eller försäljare – längs vägen. Bakom tursitstånden skymtar vi själva byn, och framför oss kommer nu ett öppet torg, men en stentrappa ner till vatten – och där ligger hundratals små roddbåtar. Efter att ha parkerat cyklarna, stiger vi ombord i en liten metall roddbåt, tillsammans med ett äldre par som skall ro so oss runt.

 

NinhBinh_1.jpgNu börjar en av de vackraste turer vi har upplevad. Genom en smal flodfåra mitt i risfälten färdas vi framåt, vattnet är rent och omgivningarna vackra och rofyllda, och vi sitter totalt hänförda och bara tittar oss omkring. Här omges vi av samma vyer som i Halong Bay, med lika vackra ”sockertoppsberg” men utan havet i mellan. Det färdas, vad vi tycker, en jämn ström av turister i båda riktningar, och vi undrar lite smått hur långt de egentligen skall orka att ro oss. Vi passerar 3 försäljningsbåtar lastade med snack och olika drycker, och vi får för första gången se en annorlunda roddteknik. I Vietnam ror man alltid framåtvänd,vilket vi tycker ser konstigt ut. Här har man i tillägg gjord sig ett lite säte/ryggstöd och de kan därmed luta sig tillbaka och ro med fötterna! Ser verkligen imponerande ut. Nu kommer vi till den första kalkstensgrottan, som vi ror rakt igenom. Båtförsäljorskarrna har hunnit i kapp oss, men för att inte störa ”turistsströmmen” ror de så långt intill kanten av grottan som är möjligt. Otroligt att de inte slår i huvudet tycker vi. Grottan vi ror genom är en naturlig kalkstensgrotta, med fantastisk eko. Men när vi kommer ut på andra sidan är vyerna nästan ända vackrare.

Ninh Binh #4Nu är det grönska, kalkstensklippor med betande getter, vackra näckrosor och en och annan liten träbåt som är ute skördar något från växtligheten i sjön. Vi hinner ro igenom två grottor till innan turen är ”slut”. Ett kort tag kändes det lite jobbigt när de säger ”finished” vart tar man vägen från här, eller är man tvungen att köpa en ny biljett???? Nu fattar vi också vart båtförsäljorskarrna var på väg. Hit i vändpunkten, vill de sälja sina varor till oss turister, och om vi inte är sugna på något för egendel, uppmanas vi att köpa något till våra roddare. Vi väljer att i stället ge våra roddare dricksen allerede nu, så kan de själva välja om de vill köpa något eller inte. Efter det vänder vi, och fortsätter tillbaka samma väg vi kom. Vi lär oss också att Tam Coc betyder ”tre grottor”.

 

Nu träffar vi första del av ”sällskapsresan”. Det är horder av roddbåtar som kommer i mot oss, med 2 västerländska turister i varje. Troligen har någon sagt det är viktigt att skydda huvudet, för alla har på sig en vietnamesisk konhatt. Jag har inget i mot dessa konhattar, de har en fantastisk design som ger bra skydd, men när du möter så många västerländska turister som alla har denna hatt på sig (och det är dessutom molningt) ser det lite smålöjligt ut. Och vi som i bland har småskrattat av asiater på gruppresa där alla har likadan keps på sig så att man enkelt kan se vilka som tillhör vilken resgrupp,…….

 

Vägen tillbaka lika vacker som vägen dit, även om vi under en del av resan måste gå igenom innehållet av prylar de har till försäljning. Köper ett paket vykort, samt en handbroderat liten påse att ha vykorten i Just det sista tyckte vår ”roddtant” var riktigt roligt, hon skrattade gott över mitt omedelbara användingsområde av inköpt vara.

 

Efter roddturen hämtar vi ut våra cyklar, och förutom lunch ägnar vi resten av dagen att cykla runt i omgivningarna. Vi testar varje lilla vägstump, och när vägen tar slut fortsätter vi ut på risfälten. Och vi cyklar in i varje lilla by. Dessa små byar, alla med trånga gränder av små stenhus, påminner lite om ”Klongerna” i China. Överallt möts vi av glada tillrop, absolut alla barn vi möter ropar ett glatt ”Hello” och även de flesta vuxna är noga med att hälsa. Vi cyklar så långt som till Bich Dong Pagodan, men är inte så intresserade att vi orkar gå in. Tar en paus på en liten servering istället, och lekar lite med hundvalparna utanför.

 

På vägen tillbaka mot Tam Coc området möter vi igen ”sällskapsresan”, denna gång på cykel. Resebyråerna har hittad en fantastisk reseidé. Frakta alla med buss till en lite avsidesliggande restaurant, och därifrån låta alla cykla vidare till nästa punkt, där de blir uppplockat av bussen igen. Själv tycker man sig ha gjord en ”grön” miljötur, utan tanke på att trampcyklarna man använder fraktas fram och tillpacka med MC. Vi mötte många MC-ekipage, fullaste med turistcyklar.

 

Vi har denna första dagen i Ninh Binh cyklat totalt 40km, så dagen efter får cyklarna vila, och vi går runt till fots. Highway No 1 går som sagt rakt genom staden, vilket gör att det blir rätt så dammigt och smutsigt. Men det räcker att ta sig några meter in från huvudgatan, så är miljön mycket lugnare. Överallt möts man av vänliga människor, som gärna vinkar och hälsar glatt. I ena änden av stan finns en stor park med ett lite berg, och i motsatt hörn ligger nästa lilla berg, med ett lite tempel. Annars är det inte så mycket att se och göra i själva Ninh Binh. Lunchtid finns många enkla serveringar öppna, men kvällstid är det svårt att hitta någon riktig restaurant, så vi gör som de flesta andra och håller oss till hotellets.

 

Ninh Binh #3Vi är nu sugna på nästa grottupplevelse, och väljer denna gång att ta en taxi ut till Trang An. Mitt ute i ingenting ligger ett stort turistkomplex och säkert närmare tusen små roddbåtar. Men denna molniga och lätt kyliga dag som vi är här, ser vi i princip ingen andra. Vi köper biljett till en ny båttur, och denna gångne är det bara en ensam äldre kvinna som ska ro runt oss. .Det ligger två extra paddlar i båten, så vi hjälper till så gott det går. I början på färden möter vi ett fåtal båtar på väg tillbaka, och det är även ett par fotografer ute. Fotograferna har med sig en liten skrivare i sin roddbåt, så att de direkt kan skriva ut och sälja bilden de har tagit. Smart lösning tycker vi.

 

NinhBinh_2.jpgOm vi tyckte det var rent vatten på vår förra utflykt, är det ingenting mot vad det är här. Vattnet är kristall klart, här är tyst och framför båten flyger en klarblå liten fågel. Sen närmer vi oss den första grottan. Vi blir ombedda om att sätta oss på golvet och böja oss ner innan det bär rakt ini grottan. Vi har böjd oss så långt ner vi kan, ändå är det bara en decimeter mellan våra huvuden och kalstensformationerna som sticker ner. Detta är ingen tur för de klaustrofobiska! Som tur är hänger det några lampor i grottan så att vi kan se, men detta är så otroligt häftigt. Det känns som grottan aldrig tar slut, hur vår kvinna får plats med årarna i denna miljö är otroligt, men vi har nog med att titta och njuta. När vi till slut kommer ut ur grottan, är vi inne i en lugn, grön lagun. Grottöppningen vi nyss kom ut ur, är knappt synlig, och nästa grottöppning ser vi inte. Vi passar på att utnyttja var vår åra och paddla lite, så att vår roddkvinna kan vila lite innan nästa grotta. Vi slutade räkna antal grottor när vi kom till tio, alla lika trånga och alla omöjliga att se öppningen på innan man var riktig nära. Efter två timmar är vi fortfarande ute och ror……..ensamma………i tystnaden….

 

Efter att turen är slut, är det dags för oss att ta oss tillbaka till stan. Vi börjar gå, räknar med att det antingen kommer en taxi eller kanske någon MC taxi och plockar upp oss undervägs. Efter ett tag möter vi en man som vinkar in oss till sin restaurant. Varför inte, vi får ett hjärtligt mottagandet, och bestämmer oss för att testa några olika get-rätter. Efter maten skutsas vi en liten bit på väg, innan vi fortsätter att vandra hemåt. Personalen på hotellet var rätt så imponerade av att vi hade gått hem från Tran An grottorna.

 

Sista utflykten vi gör i området är till Ken Ga och Hoa Lu. Denna gång väljer vi MC, och det är nog tur, för vi kör en enorm omväg. Vi har fortfarande inte fått tag på en riktig karta, så det är skissen från hotellet vi följer. Vi blir till slut tvungna att fråga oss fram, och efter ett tag hittar vi fram till Ken Ga. Detta är en liten by, som fram till några år sen, var totalt vattenburen. Nu har det byggts väger, vilket gör att vi kan åka runt på MC. Även här är det vanligt att ta en båttur, men denna gången tycker vi det räcker att köra runt på egenhand. Och här ute, denna dag, träffar vi inte en enda västerländs turist.

 

Efter detta fortsätter vi mot Hoa Lu, som är en ”Ancient Capital”. Igen får vi fråga oss fram, tills vi hittar rätt riktning. Men då och då gör vi små avstickare in mot lokala byar och på vägar så smala att de knappt kan kallas för väg. Själva turistmagneten Hoa Lu är några tempel, men hetsen för att vakta MC är lite för stor, så vi åker långsamt vidare och tittar runt i själva boligområdet istället. Detta är igen en väldig vacker litten by, många små stenhus och smala gränder, och även här är det lätt att föreställa sig hur det så ut innan vägarna kom.

 

Det finns flera grottor att besöka i området, flera vattenområden, och även en av Vietnams största nationalparker, Cuc Phuong ligger här. Men vädret har de senaste dagarna varit lite kyligt, så vi längtar söderut mot sol och värme. Planen var att ta nattåget ner till Hue, men det var svårt att få tag på biljetter, därmed blev det buss upp till Hanoi och sen flyg vidare söderut några dagar senare. Resan tillbaka mot Hanoi gjorde vi på samma vis som lokalbefolkningen Vi gick ut till huvudgatan, och vinkade in första och bästa buss som skulle mot Hanoi. Efter 5 minuter satt vi på bussen, och 1 timma och 45 minuter senare var vi på södra busstationen i Hanoi.

 

VIETNAM I BACKSPEGELN (from spring 2012)

Standard

Efter 3 månader i Vietnam, vilka händelser eller platser har etsat sig fast?

med egen cykel

med egen cykel

Vi börjar med platser, här är det en solklar vinnare, Mekongdeltat. Vänligaste platsen vi har besökt (än så länge) i Vietnam. Vi har cyklat runt på alla möjliga och omöjliga småväger längs de otaliga floddeltagrenarna och i gränderna. Vi möts bara av trevliga hälsningar och glada inbjudningar till nyårsmiddagar, kaffe med dopp eller en öl och snaps.

Får inte heller glömma skaldjursrestauranterna i Rach Gia, både prisvärd och gott. Och att småbarnen har lärt sig följande ramsa, kan vi inte annat än skratta åt: hello – what’s your name – vietnam dong!!!

Fika - vid en av Hanois många sjöar

Fika – vid en av Hanois många sjöar

Bubblare på denna resan blev Hanoi, men först när vi lämnade det turisttäta ”old quarter”. Oj vad många sjöar här finns, endast ett fåtal finns inritade på kartan, men alla har promenadväg runt som är kantad av olika fikaställen. En nyvunnen favorit blev även själva staden Phan Thiet, särskilt när vi lärde oss att bo på statligt hotell mitt på strandpromenaden och insåg hur mycket boende man då fick för pengarna.

 

 

Dalande (enligt vår subjektiva skala) blev turistorterna Mui Ne och Phu Quoc. Förstagångsförälskelsens skimmer höll inte för ett återkommande besök. (Trots underbart ressällskap från Trollfamiljen i Partille). Detta betyder inte att det bara är dåligt här, utan att det kanske inte är lika fantastisk (längre) som vi upplevt det under tidigare resor.

Kvällsmys Phu Quoc

Kvällsmys Phu Quoc

Saigon eller HCMC ligger fortfarande stabilt i ”gilla-läget”. Varje vistelse blir en skön blanding mellan återseende av gamla och nyvunna favoriter. I år blev vi helt sålda på de många utomhusgymen, det blev en ”sport” att hitta nya parker och gräsplättar där det fanns några maskiner, vi provade minst en 8-10 platser, bäst var parken mitt emot HCMs stadsmuseum.

Det är de olika vardagshändelserna vi minns bäst, små som stora avbrott i våran annars rätt så ”turistiga” vardag.

Något av det roligaste var att bada en hund i saigon. Vi stannar till för att småprata lite med en halvstor valp. Då kommer matte ut med badbaljan. Vi står närmast till hands, och hon ber oss hålla valpen medan hon tvättar den, men det slutar med att hon håller valpen och vi sköter badandet. Allt eftersom valpen börjar bli ren, blir vi desto smutsigare av allt hund-avskakat-smutsvatten. Grannarna och övriga förbipasserande vietnameser stirrar storögd på oss, men vi bara flabbar och skrattar tillsammans med matte.

Att åka lokalbuss är alltid spännande. Jag är på väg att kliva av bussen i Hanoi, när jag känner hur någon greppar tag i min arm. Det är en gammal dam som behöver hjälp, och jag är närmast till hands. Jag hjälper henne av bussen och sedan vill hon ha hjälp med att korsa gatan. Trots att detta sker en av de första dagerna i Vietnam lyckas jag att få oss båda helskinnat över.

Nästa minne är från en buss i Saigon. Det finns ingen sittplatser kvar då en morfar/farfar kliver på med sitt barnbarn. Vi vet inte riktig om vi skall resa oss eller inte. På de betjänade bussarna tvingar ofta konduktören andra passagerare att resa på sig så att vi får sitta. Lösningen blir att maken tar barnbarnet i knä, medan bestefadern väljer att själv stå bredvid, med ett stort leende på läpparna. Han tycker detta är så roligt att han fortsätter bli stående långt efter det att det blir massor av sittplatser lediga. Barnbarnet, en grabb i 4-5 års åldern, var kanske inte lika förtjust i situationen, men farfadern hade något stort att berätta vid kvällsmiddagen…

När vi är ute på våra vandringar hoppar maken gärna in och ger ett krafttag. Det kan vara en fullastad moppe på glid, som 3 vuxna män inte lyckas få på rätt köl. Eller ett nerhugget tre som skall lyftas bort, eller en fiskare som behöver hjälp att dra in sin båt. Detta uppskattas mycket mer ä man skulle kunna tro. Tyvärr verkar få andra turister utnytta dessa gyllene tillfällen till förbrödning.

Att bli tillfrågat om att köpa lotter är också trevligt?! Under alla våra resor i sydostasien är vi vana att se lottförjsäljare, men målgruppen är inte oss turister utan lokalbefolkningen. Därför blev jag förvånat första gången jag också blev erbjuden att handla. Åtminstone innan jag tittar mig omkring och inser att jag nog sitter på ett fik där det aldrig är turistar. Så i och med att jag sitter där jag sitter, tar lottförjsäljaren det för givet att man hör hemma här på någotvis, och då kan väl jag köpa en penninglott som alla andra. Detta har blivit ett bra index för att mäta turisttätheten. Ignoreras ag av lottförjsäljare är jag på en plats där de är vana vid turister och när jag erbjuds en lott är jag kanske den första eller ända turisten just där??

Att äta en nudelrätt med pinnar medan ett tjugotal vietnameser tittar på och förtjust, högljutt kommenterar och skrattar åt, är lite av en konst. Detta hände oss i Rach Gia, vi cyklar runt i smågränderna och är på ett strålande humör. Precis innan har vi passerad ett ”hål-i-väggen” bageri och köpt nybakade, fortfarande varma, baguetter för 1000 vnd styck. Vi har så många baguetter i cykelkorgen att några ”husmödrar” skojar med oss och undrar om de får köpa? Framför oss ett litet gäng av 10-12 åriga ”buspojkar” som också är sugna på våra baguetter. Då får vi syn på en underbar lokal gårdsservering, med glasnudlar och vårrullar som blandas och äts kalla tillsammans med söt-stark dipsås och färska örtkryddor. Cyklarna parkeras utanför, och vi lämnar alla våra grejer öppet i korgen, ala Mekongstil. Taktiken funkar, pojkarna hänger runt cyklarna ett tag, men rör inget, innan de drar vidare. Inne på gården har vi satt oss ner vid det ända bordet och börjat äta. Nu börjar (de vuxna) grannarna att dyka upp. Snart sitter det ett helt gäng bakom oss som alla tittar på den stora begivenheten, dvs oss. Stämningen är högljudd men glad, och nya personer kommer undrande förbi. Vad sker här? A-ha turister, ja det verkar skojigt, också slår de sig ner.

För oss blev det en något svettig, men kul upplevelse.

Etter Vietnam fortsatte vi till en favorit, Kampot i Kambodja. Vidare buss til Phnom Pehn för att slutligen avlusta i Sathorn och Lumpini områden i Bangkok. Har tyvärr inga anteckningar från dessa stop – så 2011/2012 års resa slutar här.

Etnisk mångfald (from autumn 2011)

Standard

Den etniska mångfalden i LuangNamtha provinsen var en av orsakerna till att vi valde att åka hit. Endast 20% år Lao, övriga tillhör ett 20-30tal olika minoriteter.

etnisitet2

Första kvällen på guesthouset, blir vi stående och prata lite med en holländskturist. Då kommer två Acka kvinnor in på gården (jag känner igen dom på mössorna) och vill sälja armband. Holländaren ler och skakar på huvudet och visar fram att han har redan två armband på handen och det räcker, oss bryr de sig inte så mycket om just då, och lämnar till slut innergården där vi bor. Vi inser att det nog är bra att skaffa några sådana armband, för att slippa mera tjat, men det hade varit skönt om vi hade haft en viss priskoll.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Under vår första kvällspromenad hittar vi till nattmarknaden, köper god fruktshake och sätter oss ner vid ett ledigt bord. Strax får vi sällskap av en kvinna, hon frågar vart vi kommer från och presenterar sig själv som Acka, samtidigt som hon på ett diskret sä tt påpekar att hon är fattig/hungrig. Sen börjar hon lägga upp olika armband på bordet, vi köper gärna några, frågor pris, 20.000 för ett låter lite mycket, men vi avvaktar med prutningen ett tag. Då kommer nästa Acka kvinna fram till oss och vill sälja samma typ av armband, tar plats bredvid mig, lägger upp alla sina och vill överbevisa mig om att hon har mycket bättre grejor. Hade det varit barn, är det enkelt, jag hade köpt något av varje, men nu tyckte jag det blev jobbigt, dessutom gillade jag första tanten. Förklarar att jag just nu bara vill handla av den andra, då hon kom först, men den andra ger sig inte, hänger i ärmen, skäller varje gång jag tittar på något från den andra kvinnan. Men en fördel har vi av de nu är två som vill sälja, priset går ner, utan att vi behöver göra  något. Vi började med 1 för 20.000 nu är vi nere i 4 för 20.0000, vilket vi gärna betalar. Kvinnan vid min andra sida erbjuder nu 3 för 10.000 och är jätte arg för att jag inte handlar något av henne. Vi däremot har fått en första bekant i stan. Vi möts flera gånger dagligen, varje gång  strålar hon upp när hon ser att vi är kvar (De flesta övriga turister stannar 1-2nätter) och ler och hälsar. Ofta går hon tillsammans med de andra kvinnorna (som vi inte handlade av) och varje gång kommenterar de och tittar på armbanden vi bär. Vet inte om de kollar vem som har gjort smycket eller om det är själva knuten som är det viktiga. Vår sista dag i LuangNamtha berättar jag att vi skall åka dagen efter, vilket gör att jag får en spontan kram, som tyvärr sedan går över i lite diskret tiggeri med antydningar om att hon är hungrig. Vi hade själva precis köpt ett par baguetter till oss själva, så vi köper några även till henne och hennes kompis.

etnisitet1En dag gör vi en MC utflykt till Muang Sing, en mindre stad som ligger norrut, och skall vara känd för sin otroliga blandade etniska befolkning. Bästa tipset från den tillgängliga turistinformationen är att besöka morgonmarknaden vid soluppgång. Det är då alla de olika minoriteterna kommer till stan för att sälja sina jordbruksprodukter. Detta skall tydligen vara en helt otrolig färgsyn. Fullt så morgonpigga är vi inte, så det blir en enklare dagstur. Vet inte riktig vad vi gör för fel, men troligen råkar vi titta en sekund för  länge på 5 kvinnor som sitter vid en husvägg. Nu har vi 5 nya Acka-kvinnor runt oss som vill sälja armband. Det börjar regna, vi går in på närmsta restaurant, alla 5 kvinnorna följer efter. Inte lätt att läsa en meny när 5 kvinnor har lagt ut hela sitt sortiment av armband ovanpå bordet. De undrar vart vi har köpt det armband vi har på oss, och vad vi betalade, vi svarar ärligt, 5.000 styck. Strax erbjuds vi att köpa för 2.000 styck, något vi faktisk misstänkta hela tiden att var ett mer rimlig pris. Det blir lite interna diskussioner mellan tanterna, då de tycker den ena sänkte priset för snabbt. Vi vill absolut inte handla, men det ända sättet att bli av med dom är att köpa något, så vi lovar att betala 10.000 och köpa ett armband från var och en. Detta accepteras och vi väljer ut de 5 vi vill ha.. Sen lämnar de oss, och till trots för den lilla handeln vi gjorde, vinkar de och hälsar glatt flera gånger samma dag när vi passerar varann på olika ställen. (Eller är det kanske så att de vinkar till oss för att vi skall stanna och handla mera????)

Tillbala i Luangmantha har nu priset på armband gått ner, då vi berättar priset från Muang Sing. Nu erbjuds vi att handla förr 1000 kip styck, men för vår del räcker det. Varje dag fortsätter tjatet men för oss gäller det bara att skratta med samtidigt som vi bestämd avböjer med en huvudskakning. Kvinnan från första kvällen, råkar vara i närheten när vi kommer tillbaka med MC n och hon undrar om vi hade varit i Muang sing. Svar ja, varav hon stolt pekar på sig själv igen och berättar att hon är Acka från Muang Sing.

Första dagen på morgonmarknaden får vi syn på en av de vackraste kvinnor vi har sett på länge. Hon har en så stolt och högrest hållning att det nästan lyser om henne. Hennes kläder är indigoblåa, med vita band lindat runt underbenen, och håret uppsatt i en särskilt frisyr. Vi har aldrig sätt en liknande dräkt innan, och inser att det nog är dags för ett besök på museet. Folkslaget heter Lanten, och är av kinesisk härkomst. Mer info finns att läsa här (länk) och översiktkartan från museet där varje minoritets by är utmärkt med en färgprick blir guld värd. Vi ser snabbt att här finnas många Lanten byar nära, och vår första utflykt på egenhand går till en sådan.

etnisitet8Vi är ute på vår första cykelutflykt till ett vattenfall som ligger 6km utanför stan. Vägen dit passerar rakt genom två olika minoritets byar, varav den ena är Lanten. Vi blir överraskat över vilket bemötande vi får, alla barn vi möter ropar glatt Sabasdee, några ställer även några enkla frågor på engelska till oss. Vägen är fruktansvärd stenig, och vissa delar även lerig och vattenfylld, så vi är tvungna att cykla långsamt. Det gör att vi därmed ser mycket och hälsa tillbaka på alla vi möter. Till slut passerar vi 3 Lanten kvinnor som står och samtalar p vägen, vi försöker hälsa, men får inget direkt gensvar. Vi fortsätter vår väg framåt tills vi hittar en liten affär. Här stannar vi, köper dricka och slår oss ner på det vi hittar av stolar och bänkar. Vi vet att det bästa sättet att få kontakt är att stanna, och låta byns befolkning komma till oss, i stället för tvärt om. Några barn är raskt framme, och de diskuterar ivrigt våra cyklar. Jag har hyrt en vanlig, oväxlad tant-cykel medan maken kommer med flerväxklad mountainbike. Det är den sista de är intresserade av, men de vågar inte röra den för mycket. Under tiden kommer de tre Lanten kvinnorna vi har passerat tidigare förbi. Men de nöjer sig inte med att bara gå förbi, utan stannar framför oss och mer eller mindre råglor under en 5 minuters tid. Detta bjuder jag så gärna på, jag har absolut inget emot att själv bli uttittad. Men de kommer aldrig fram till oss, och de startar ingen konversation, fortsätter till slut vidare inåt i djungeln med sina korgar på ryggen.

Senare läser jag att just denna byn är med i ett home-stay program, vilket gör mig lite undrande. Då borde de vara vana vid utlänningar, och jag blir lite nyfiken på vad det var med oss som gjorde att de stannade till och glodde.

Sen dess har vi passerat många olika Lanten byar på våra cykelturer, i varje by är det alltid några som är traditionellt klädda, så vi behöver undra länge på om det är en Lanten by eller inte. Men de verkar reserverade, och oftast negligerar de oss fullständig, vilket gör att vi självsagt respekterar deras integritet och skulle aldrig komma på tanken att tränga oss på. Men fortfarande, varje gång jag ser en Lanten kvinna passera, på gatan eller på marknaden, ung eller gammal, tittar jag en extra gång, just för att har så unika kläder i en underbar indigoblå färg tillsammans med de vita banden  runt benen och den unika håruppsättningen.

Som sista utflykt innan vi lämnar LuangNamtha bestämmer vi oss för att upprepa turen mot vattenfallet. Vi stannar vid affären, köper dricka, slår oss ner och avvaktar. Har passerad några barn innan, som har varit och badat, även dessa klädda i indigoblåa, traditionella kläder. Vi gör något vi vanligtvis aldrig gör, de fr ett lite paket kex att dela på. Vi vet, det står uppmaningar överallt att aldrig ge till barn då det uppmanar till senare tiggeri, men just detta kexpaket hade vi köpt så otroligt billigt att vi för en gång skuld tyckte det var OK, så länge de delade med varann. Barnen visar det sig, bor ett par hus efter affären, och leker och stojar utanför sitt hus. De leker  blindbock  precis så som vi själva gjorde för 40 år sen. Tyvärr missförstår mamman i huset oss, och gillar inte att vi har stannat och tittat på barnens lek, så hon smäller igen dörren demonstrativt, då hon tror att vi står och tittar in i hennes hem. Vi struntar i at besöka själva vattenfallet denna gångne, men stannar och kollar på traktorn som kommer körandet. Och vi är inte de ända nyfikna. Jag har några minuter tidigare hälsat på en trevlig, gråhårig Lanten kvinna. När hon hör traktorn, kommer hon gående och låtsas ha ett ärende, bara för att precis som vi, kolla vad som är på gång. Vi tror traktorn har gått sönder, innan vi inser att de håller på att tag av kedjorna från hjulen. Männen skrattar och pratar med oss, men tyvärr förstår vi inte ett ord, så vi kan bara nicka och le tillbaka.

Vi fortsätter inåt där traktorn kom ifrån, och möter nu en Lanten ungdom, och för första gången tittar hon oss i ögonen, hälsar glatt, och ställer även några frågor till oss på engelska. Vi upptäcker att ungdomen, småbarnen och de riktigt gamla, inte alls är så reserverade som vi först trodde. Men generationen mellan 30 och 60 år är svåra att charma. Som sista stopp i Lanten byn, svänger vi faktisk in i själva bostadsområdet. Barnen tittar storögt, de vuxna registrerar oss, men fortsätter sen med sina sysslor. Barnen däremot, har nu samlat mod, och börjar prata på knacklig engelska. De vinkar ivrig på en grabb, några få år äldre, som är bättre på engelska. Han berättar med stolthet sitt namn och var han kommer från (Ban Nam Dee). Tyvärr har ryktet gått att vi har delat ut kex, så dessa barn frågor om vi har något. Vi har ett paket kvar som vi ger dom, och ser hur de snabbt gömmer undan detta, så att ingen av de större barnen skall komma och ta det ifrån dom.

Vi cyklar långsamt vidare, och när vi passerar den andra byn, är det många barn ute och leker. De vill alla visa oss hur de kan hjula över ett snöre som kompisarna håller på huvudhöjd, och vi blir extra glada när vi känner igen grabben vi nyss pratade med (hur han hann före oss, har vi ingen aning om). Även om det är olika minoritets byar, var det riktigt roligt att barnen inte bryr sig, de lekar med varandra oavsett etnisk tillhörighet.

Den sista byn vi besöker, blir även det bästa stoppet. Vi har hittat till handverks byn där Red Thai bor. Vi är lite osäkra på hur det upplevs att vi kommer på egenhand, och tycker det blir lite jobbigt när vägen sluter mitt inne i bysamhället. Där ligger en liten affär,  och vi är på väg att köpa dricka. Då dyker de första kvinnorna upp med sina alster. Och inom kort har vi sju kvinnor och tjejer som visar fram sina produkter. Några har vald otrolig vackra sidenfärger och sidenmaterial, medan en av de yngre har ett så otroligt vackert handarbete. Det är fullständig omöjligt att se nåra knutar eller hur hon har fäst trådändarna. Vi vill absolut köpa, men priset får avgöra hur många. Vi enas sen om en klump summa, mot att vi köper en produkt av varje väverska. Det uppstår lite interna diskussioner, och sen frågor en av de äldre om vi kan betala 10.000 till, annars blir det för svårt för dom att internt fördela pengarna (de olika produkterna hade olika utgångspris). Självsagt går vi med på denna prisökningen. När handeln är avklarat är alla nöjda, och jag får lov att ta en bild av gruppen där de ikläder sig så många produkter de bara kan. Efter detta frågor vi om det är OK att vi på egenhand tar en liten promenad runt i byn, vilket vi får. Det är otrolig härlig stämning, dagen innan var det Stupa Festival, och även denna dagen är lite som en halv helgdag. Och just nu är det bara kvinnor och barn som är hemma, och det känns som om de uppskattar besöket.

Vi börjar titta oss om kring, stannar framför boule banan där två smågrabbar spelar. När vi ser att de spelar efter exakt samma regler som vi gör hemma, vill vi testa att utmana i nästa omgång. Under tiden kommer nästa utlänning in i byn, en Italienare som är bosatt i Kina. Han har ingen aning vart han är, har bara följd olika  grusvägar. Detta mötet leder till flera timmars prat om allt mellan himmel och jord, särskild om Asiens och Europas perspektiv på varann. Under tiden smiter jag i väg in till närmsta hus, där det står en vävstol, och husets kvinna skall precis börja väva. Hon visar mig hur hon gör, och jag blir djupt imponerad av hur mycket  fingerarbete  hon lägger ner med tunna sidentrådar för att få fram mönstret. Och när jag ser hur många trådar och färger som är på gång samtidigt, är det ända mer imponerande att det inte syns några knutar eller fästpunkter på det färdiga arbetet. Jag får lov att ta kort på henne där hon sitter, innan hon hämtar ut några färdiga plagg från huset, så att jag skall se hur det hon väver just nu kommer att se ut när det är färdigt.                                                                                                                                                                                           Smågrabbarna blev tyvärr bortslängda av några större killar innan vi hann utmana dem på en omgång, så vi går tillbaks till MC n. Där är det nu många småbarn som gärna visar upp sina leker för oss, och vill gärna bli fotograferade, särskilt när de direkt kan se resultatet i digitalkameran.

etnisitet7

etnisitet6

Möten, samtal och vardagsliv i LuangNamtha (from autumn 2011)

Standard

LuangNamtha lockade oss av två orsaker: Etnisk mångfald och en relativt kort bussresa dit  på hygglig vägstandard

Vi har inte varit många minuter i stan innan vi möter olika kulturer. Som närmaste granne till vårat guesthouse, ligger en minoritetsrestaurant, som jag har läst goda omdömen om. Nyss anlända och hungriga går vi direkt dit, enligt skylten skall det vara öppet, men det dyker aldrig upp någon personal, så vi ger upp och går vidare.  Nu följer vi en handmålat skylt till en restaurant som heter Papaya, den är öppen, ser trevlig ut, så vi slår oss ner. Menyn är rolig, men den tar lång tid att läsa, då här finns många spännande rätter. I tillägg några sidor med praktiska Laos fraser som vi direkt börjar öva på. De grytor som det tar 2-3 timmar att koka hoppar vi över, men efter ett tag har vi hittat kombinationer vi aldrig tidigare har smakat. När maten kommer har vi i princip glömt av vad vi egentligen beställde, men en snabb favorit är stekt bambu, smakar precis som en god kantarell röra. Men vi är lite överraskade över prisnivån, jmf med norra Thailand är maten i Laos dyr (boende däremot är otroligt billigt)

När vi skall gå passar vi på att fråga om de vet vart man kan köpa vatten biligt. Servitrisen  pekar ut lao-beer distributören på andra sidan vägen, där en låda med 12 1.5liters flaskor kostar 39.000kip och hon är säker på att även vi skall få handla för samma pris. Vilket vi får, nästan, den ena ser vart vi kommer ifrån och vill ge oss priset 39.000 medan den andra begär 40.000. Vi orkar inte bry oss, accepterar 40.000 samtidigt som vi ser att den första skäms då han vet vi har genomskådat prisbluffen. (vid varje återkommande besök har vi sen dess alltid köpt lådan för 39.000).

Vid återkommer flera gånger till denna restaurant, och pratar mycket med en av killarna, som berättar att han tillhör Black Thai och att hans släkt ursprungligen kommer från Vietnam. Självas upplever vi honom som vilken ung, fräck Thai grabb som helst, vaxspretig frissa och fräcka kläder. Hans hemby ligger utanför Oduxami, men där kan ingen engelska, så han har valt att flytta hit för att  plugga engelska kvällstid och dagtid prata engelska med turisterna som besöker restauranten. Samtidigt är han duktig på att lära oss lite Lao, så att vi kan säga några fler artighetsfraser än bara Sabaisdee. Men vi skulle behöva spendera många timmar med honom för att lära oss det mest elementära. Själv är jag nöjd med att jag kan hälsa, tacka, svara ja,  nej,  och beställa vatten. Maken är duktigare då han även kan räkna samt förstärka med jätte, jätte bra.

Även receptionisten på vårat guesthouse, berättar för oss att hans jobb egentlig är en skolpraktik, på kvällarna pluggar han engelska. På  dagarna går han mest omkring med händerna djupt i fickan utan att göra mycket, men när det är dags att ta på sig skolskjortan lyser det en helt annan energi ut av honom, och han tål att vi skojar lite om att det nu är dags att koppla in hjärnan igen. Laos är kända i Asien för att vara det absolut mest  laidback  landet i regionen, där man inte jobbar mer än absolut nödvändigt. Vi tycker dock det har blivit en liten förbättring sen förra besöket i landet,  i 2004 eller 2005. Men det är fortfarande en bit kvar till full effektivitet. En morgon är vi på väg ut ganska tidigt, samtidigt med att et par andra gäster har eller ska checka ut. Vi vill gärna betala och boka upp några fler nätter, men får som svar,  jag har inte tid med er nu för jag måste jobba .

Allt i allt stannade vi 18 dagar totalt och hade  sköna och lugna stunder ensamma med personalen under förmiddagarna, när övriga gäster hade checkat ut och nya inte hunnit checka in än. Vi bodde på Thoulasith Guesthouse, och deras stil och prisnivå passade oss bra.

Under resans gång har vi lyckats bli lite  mindre  vilket i sin tur gör att några kläder har börjat bli allt för stora. På hotellet första kvällen demonstrerar vi problemet (vilket skapar god stämning och mycket skratt) och undrar om de vet vart vi hittar en lämplig skräddare. De rekommenderar morgonmarknaden. Så vi beger oss dit nästa morgon och hittar två grabbar direkt innanför porten, den ena fixar skor, den andra sitter med en symaskin och lagar kläder, väskor etc. Vi förklarar problemet och han förstår, men litar inte riktigt på att vi har lyckas ge honom det rätta måttet. Så han dubbelkollar båda en och två gångar innan han låter oss gå. Morgonen efter lovar han att shortsen skall vara klara. Vi hittar tillbaka, han har gjort ett kanonbra arbete till ett så otroligt billigt pris (10.000kip) så vi betalar med glädje det dubbla. Sularna på mina plastsandaler har börjat lossna, så jag frågar kompisen om han kan fixa även detta? Grabbarna tar fram ett par stolar till oss, och det är detta vi gillar. Att under en stund bara sitta  mitt i verkligheten  och observera livet förbi. Vi är nöjda att det tar lång tid, och att skomakarkillen limmar, torkar, limmar, torkar många gånger innan han tycker resultatet är bra nog. Vid vårat första besök på marknaden dagen innan, var några småbarn livrädda för de stora  jättarna , men i dag, när vi sitter lugnt ner, vågar många barn sig fram, några börjar till och med busa lite. Skorna blir klara, igen ett kanon arbete, för endast 2.000 kip. Igen betalar vi med glädje det dubbla, får vi ett schysst pris från början har vi inget problem att betala mer. Men de gånger vi genomskådar att vi får ett särskilt förhöjd  farang  pris, då betalar vi aldrig ett öre mer.

Morgonmarknaden återkommer vi till ofta, och bäst blir det när vi går in från baksidan. Då hittar vi fruktförsäljare med fasta priser uppsatta, vi köper goda och billiga majs våfflor och upptäcker att lägsta valutan  faktisk är 500kip, så billigt har vi aldrig fått något innan. Vid ett tillfälle känner jag en liten hand kommer smygande mot min. Första reaktionen är att jag tror det är en ficktjuv, men när jag vänder mig om står där en liten grabb som har blivit framskickat av sin mamma för att hälsa på oss. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur man hälsar när man tar i hand. Maken räddar situationen och gör stor succé bland barn och vuxna när han böjer sig ner och tar sig tid att  prata  med barnen, ge dom var sin clementin och hjälper dom med skalningen. Jag står några meter bakom, och njuter av alla  torgtanterna  som har samlats och försiktigt följer med. Och mamman som skickade fram sin grabb, sitter stolt och tycker han klarar sig riktigt bra.

Bästa sättet att uppleva omgivningen på är att cykla runt. Vi har en del olika kartor, ingen visar exakt samma vägar, för inte att snacka om broar. Och ibland är det kanske inte så konstigt att vi inte hittar den utritade cykelbron, då den fortfarande inte är uppbyggd igen efter regnsäsongen. Vi observerar hur lokalbefolkningen vadar över, med cykel, och att det inte alls är djupt. Vi inser att även vi kan klara det. Så några dagar senare är vi tillbaka, på cykel, döm av vår förvåning när det nu finns en bro på plats. Efter att ha sätt hur snabbt denna bron blev uppbyggd, vill vi testa en alternativ väg och bro tillbaka. Har ganska god koll på vart vi bör svänga, men för att vara säkra frågar vi en förbipasserande om det är denna vägen. Svar ja, men väg och väg, det är snarast en smal ko stig. Men vi ser att det kommer en bred väg där framme. Bara ett problem, här finns ingen bro. Några grabbar sitter en bit bort på en flotte och jobbar med några vattenledningar, och vi frågar om det går att ta sig över. Exakt vad de svarar, vet vi inte, men på kroppsspråket och leende verkar det som  inte vet vi, testa själv.

Vi börjar att gå ut med cykeln, men vattnet är ganska djupt och strömt. Ny taktik, jag står kvar med båda cyklarna, medan maken vader över. Grabbarna på flotten har hela tiden full koll på oss. Maken kommenterar att han kan klara att komma över, men tror inte jag skall klara det torrskodd. På andra sidan har vi fått en åskådare, jag hoppades han skulle vada över så vi ser hur vi skall göra. Då kommer en grabb ut från samma stig vi kom, han tar snabbt av sig shortsen och börjar vada över, lite längre ner än där vi testade. Vi ser hur högt vattnet går på honom, och bestämmer att detta är ingen problem. Maken först, och medan jag börjar tömma cykelkorgen på grejor (stor risk att cykel korgen kommer under vattnet) får jag oväntad hjälp. Grabbarna som hela tiden har haft full koll på oss, kommer nu till undsättning med sin bambuflotta. Jag får kliva upp och lyfta upp min cykel, och sedan har jag nog med att hålla balansen. Under tiden har tre damer anlänt till andra sidan, och vad de skrattar gott åt oss, först min man som själv kämpar på med sin egen cykel, och sen ända mer åt mig, där jag står ostadigt på flottan. Som tack för hjälpen vill jag gärna ge grabben en liten peng, men han bara skrattar och vägrar ta emot betalning för  flotturen .

En annan dag vi har varit ute och cyklat, är målet att besöka den nya stupan. Men innan dess behöver vi en paus. Mitt i bostadsområdet hittar vi en liten kiosk med stenbord och bänkar på utsidan. Tjejen är på väg därifrån, men låser upp och säljer oss de två kylda dryckerna hon har. Sen sätter vi oss vid stenbordet i skuggan och bara tar det lugnt. Kollar lite på barnen som passerar på vägen utanför, men gör egentligen ingenting. I ögonvrån har jag märkt att vi inte längre sitter ensamma, grannkvinnorna från de övriga småaffärerna har även di slagit sig ner. Men så pass vana är vi vid Isaan kulturen, att det känns naturligt att lugnt bli sittande. Efter ett tag blir vi tilltalade lite försiktigt. En skolgrabb har slagit sig ner, om pratar bra engelska. Han undrar vart vi kommer  ifrån, vad vi heter och om vi kan lite Laos. Maken visar det lilla han kan av thai/Laos och börjar prata maträtter, varvid alla damerna vid bordet följer med och skrattar hjärtligt varje gång de känner igen ett ord. Under tiden kommer det tre fnittrande tjejer nerför backen från stupan, skolgrabben tror de är kineser, japaner eller koreaner. Tack vara att vi sitter vid bordet stannar de till vid affären, kollar sig omkring, men handlar inget. Damerna vinkar till dom att de kan slå sig ner, och grabben får börja en ny utfrågning. De är kineser men endast en av de pratar lite engelska. Men vi fattar att de har varit uppe vid stupan och blivit välsignade och de är på strålande humör. Sen bryter de mot de flesta Lao regler som finns. De har himla roligt av att vi är mycket brunare än dom (kinesiska tjejerna)och att vi även har håriga armar, särskilt maken. Varav den ena tjejen sätter sig tätt mot honom, och ber kompisarna fota. Jag håller mig undan, men har roligt av de förskräckta blicken de övriga runt bordet ger mig. Ett par av de tydliga  Do & Don t  i Laos är att aldrig kramas eller pussas offentlig, och aldrig ta kort av någon utan att först fråga, och aldrig beröra någons huvud. För oss var det en kul upplevelse att se att de inte bara är vi västerländska turister som då och då uppträder lite fel.

På en av våra MC turer beger vi oss söderut. Har halvt om halvt ett mål, en Khmu by, som i samarbete med turistbyrån erbjuder homestay och lokal guidning. Vi närmar oss byn, och utanför en liten kiosk/affär sitter ett gäng som vinkar. Vi vänder och stannar, och de undrar vart vi är på väg. Ingenstans svarar vi, men vi stannar gärna och handlar lite dricka om det går bra. Tjejen som driver stället pratar riktig bra engelska, men hon tar samtidigt ett kraftigt överpris för drycken hon säljer. Senare under samtalets gång upptäcker både hon och kompisarna att vi direkt genomskådade överpriset, men valde att inte kommentera.

Det vi uppskattar är samtalet om turister i Thailand och Laos. Hon berättar att hon förra året åkte en vecka till Thailand för att se om hon kanske kunde få några bra tips på hur de kunde locka fler turister till sig. I början är vi alla försiktiga med åsikter, men då det kommer fram att hon åkte till Pattaya (naturligt då det var Thailands första och fortfarande en av de största turistorterna) berättar vi att vi aldrig har varit där och troligen pga. dess rykte aldrig kommer att åka dit. Då berättar hon ärligt om sina egna intryck, hon verkligen hatade varje dag hon var där, och hon vill aldrig någonsin ha den typen av turister med sig tillbaka. Jag frågar då lite försiktigt om hon har mycket kontakt med turister i dag,  vilket hon bekräftar. Vi har pratat mycket om  bra  och  dåliga  turister och frågar därmed hur hon skulle klassificera dessa. Svaret chockar oss, endast 40% av de som besöker hennes by klassificerar hon som bra. Och då tyckte ändå vi att de flesta av de turister vi har sett i LuangNamtha har verkad tillhöra den bättre sorten.

Kan även konstatera att den nidbilden som ges av oss västerländska turister inte är särskilt bra. På färglada affischer visar man  Don & Don’ t i Laos  och den typiska turisten är tatuerad, röker, verkar gapig och skrikig, samt går jämt klädd i endast i badshorts och linne. Vi tyckte kanske denna bilden var lite ensidig och orättvis, men den dagen vi flyger till huvudstaden Vientiane, vad möter oss i ankomsthallen, om inte 4 vita grabbar i plastsandaler, badshorts och linne (och kom då ihåg att Laos inte har några stränder).