Where to next???

Standard

In the past we could go to the local bus station, check out the most comfortable bus and see where it will take us for a 4-5 hours drive, and there you had our next destination, an easy and fun way of travelling. This time we have not yet got this adventure spirit, maybe because we are carrying a little to much packaging with us, so instead we try to create some kind of travel plan. Meaning we had to exit Thailand on December 2nd and we would like to go to Langkawi in Malaysa. So either we end up in Hat Yai to take the ferry between Satun and Langkawi, or we end up in Phuket to catch a flight to Penang or we head back to Bangkok for a flight wherever we want.

First stop for us is Chumphon and we go by train, 2nd class aircond. And the train is not only on time, it actually arrive ahead of schedule, something we never have experienced before. When it comes to comfort and price, the VIP bus are often a much better alternative, except that they mostly depart and arrive from the Highway, while the trainstation is located in city centre.

Chumphon

Nothing has really changed here since our last visit four years ago. Good accomondation is still easy to find, we paid 590 baht for aircond room including free wi-fi, hot water, daily cleaning and breakfast for two at the Euroboutiqe Hotel. And it was on a walkable distance from the train station so we didn’t even need a tuk-tuk. Chumphon is a great place for some daily business like going to the dentist and to the hairdresser. We found the same dentist office used before, but this time we thought the  service provided was a bit more ecpensive and of less quality, but the teeths get cleaned and zero hole so why complain?

One reason for going to Chumphon was the Bach of Thung Wualen, to see if some of the “regular” visitors had arrived yet. They had not, and on a Friday morning the beach and the surroundings gave a rather closed approach. In the middle Nana Beach hotel was expanding in all directions, at the Northern part  all placed was closed, at least during day time, but in the southern part of the beach there was a lot more cheap beach stalls serving thai visitors. But the beach itself was still as white and untouched as we remember it to be. But we decided to continue to stay in Chunphon instead of moving to the beach this time. And spend our days by cruising around on motorbike on small and scenic roads.

image

One of serveral fishing villas outside of Chumphon

Back in Chumphon we entered the bar “Old Time” to grab a coffee, ending up with delicious lunch and good coffee + some sweet dessert . Looking around inside the bar, the decoration looked very familiar, as a typical Swedish second hand shop, with a display of Swedish tourist souvenirs, swedish books, swedish records etc, even the dry flowers was the same as I used to have in my student apartment back in the late 80’s. On one of the other walls, the decoration could have been unpacked from a box in my garage – I had owned the same kind of instamatic camera and hifi casette rack as those on display.

Can’t sit and drink coffee every day, so time to move on. We walk down the street to the mini-bus station, and wait for the one to Surat being filled up. This one has no time table, it levers when full. Perfect for us this time, as it require no travel planning.

Surat Thani

Except of being a major travel hub for those going to the Islands it is also a city with lots of old wodden house, and I had never visited  this town before (changing mini- bus here back in 2003 when travelling from Koh Samiu to Penang does not count).

One of the “do not miss” things is going on a boat trip with Mr. Lek. First we thought it was a bit expensive as he charged us per number of passanger and not per boat, but this was the longest one hour trip we have had, including a stop under the bridge while waiting for the heavy rain to pass by.

image

Bokat trip on Tape River with Mr. Lek, Surat Thani

It was extremely beatiful, but at the end we went through the small fishing village where our boatman lived himself.

image

Fishingvilla in the klong, Surat Thani

image

Happy Smiles in the Khlong outside Surat Thani

Experienced a new trick for how to walk around in a town when it is more than 30 degrees outside. Go to the nearest seven eleven shop and fill up a large mug with ice, add some thai ice tea or ice coffe and you are ready. The ice keep you cool and the drink contains enough sugar and milk to give you energy for the next 30 minutes of strolling around.

We stayed at “My Place@surat” actually a little to cheap place for us, it was a bit to noisy but for 540 baht for a double with aircond and wi-fi it was fair enough. And we didn’t need to pre-book, got a room just by walk by. The location on the other hand was fantastisk, next to the night market. And this was a real night market, reasonable priced and with a variety of all tastes.

A couple of days in Surat was still enough so now it was time to decide where – and how – we wanted to go. Public  bus depart to Hat Yai 11.30 and no need to buy your ticket in advance, 5,5 hours ride seem bearable, so what are we waiting for??  Should just make a reservation on Lee Plaza hotel in Hat Yai where we have stayed several timme before. The location of this hotel is very good, on top of a shopping mall, but before we completed our reservation we browsed some of the recent guest reviews – and then we had a second thought. For the same price we could get a luxery hotel on the beach in Phuket, shorter travel distance so why not, we had still 7 days left before we needed to leve Thailand for this time. So hotel in Phuket is booked (good discount on Agoda this time when booking the same day) and so are the flight from Phuket to Penang. We just need to find out how to get there. The reception is helping us out, public bus to Phuket exist, but it has already departet and the next one dosen’t leave untill 16.00 so they helped us arranging a private car / taxi instead. 20 minutes later we are on our way.

Patong beach, Phuket

And some hours later we have checker into our hotel, and found out that we have been upgraded to a pool-access room, not bad at all, specially when not paid for.

image

Our room with pool access, Paragon Patong

The room is spacious with a bathroom bigger than the room we stayed in last night. But maintainance is totalt lacking and so many parts is broken and out of order and bed linnen so old and washed so many times that they are tearing. But we are on vacation and are enjoying the location and our pool access, and the price we are paying inclusive breakfast is less than the cost of the breakfast itself (breakfast cost 650 baht per person!!!).

Patong is expensive, far to much traffic and polution and no public songthaews but the beach is still beautiful and so are Phuket as soon as you are off the main roads. And the beaches are surprisingly clean and the sea is so clear and fresh so 7 days spend here was not bad at all.

image

Beatiful beach with clean and clear water in Phuket, Khata Noi

 

Advertisements

How to spend your days (successfully) in Da Nang

Standard

It is easy -go to Hoi An !!!!!

a lady offering boat trip on the river

a lady offering boat trip on the river

Danang is a very friendly and relaxing place, and it is very easy to just stay here and spend some time. If the weather is up for it – there is a bunch of beaches to choose from, and many good restaurants as well. Only downside, is that Danang is rather big to its area, so you need your own vehicle to go around (taxi is cheap so that is an alternative – but I always find it difficult using taxi when I am not really going anywhere specific).

View from our room on a sunny day

View from our room on a sunny day

View from our room on a rainy day

View from our room on a rainy day

The weeks we stayed here, in February, the weather did not invite us to long and lazy days on the beach (windy and around 18 degrees Celsius) so we rented a motorbike from the coffee-shop next door (100. 000 vdn/day) – and went for day trips to Hoi An – only 30 minutes away.

Hoi An - just like we remember it

Hoi An – just like we remember it

We visited Hoi An back in 2003 (before the heavy flooding) and remember it to be very beautiful and picturesque, a little bit like being in the middle of a Tin Tin album, so it was with mixed emotions we planned for the re-entry. But no reason to fear – a few km outside the city we start seeing all the tourists out on bicycle – and it was just to “follow the stream” into town. And the first sight f Hoi An was just as beautiful as we remembered it – with one difference – now the entire old city has turned into a huge tourist market with restaurants, tailor-shops, shoe-shops and art galleries in absolute every building.

P1040455

Tourist scam

And then we faced the tourist scam. On our first day we were approached for tourist scam 3 times: First scam: on the restaurant – it was really good, reasonable priced and we even told the lady in charge that we would come back – but when we were going to pay she would not give us the bill, just said the amount. First when we have asked for the menu several times to double check the prices on our food and drink, she gave us the written bill – with the correct amount  (about 60.000 vdn) below her first attempt.
Second scam: we had an ice-coffee in a normal Vietnamese coffee-corner, but when we paid, he “accidentally” forgot to give us change back on our 200.000 bill and pretends he only receive a 100.000 bill.
Third scam: on our way back we needed to fill petrol – and had to pay for the guest prior to us as well.

On our next visit, we had trouble on the restaurant – again! The bill was much higher than expected, but the price for each dishes was correct, but the sum at the end around 60.000 extra. What are we doing wrong????

When first visiting Hoi An we want to sit in an old building in the middle of the old city – it is partly because of that atmosphere we do our (daily) visits. For the rest of our visits we were more lucky – found restaurants serving good food – and  paid according to the prices in their menu

Going to the tailor

party smoking anyone???

party smoking anyone???

Hoi An is well known for all its tailors, and during our first day we stopped by at a small tailor shop to see what they offer and to get an idea of the price. Back in Danang we visited the markets, looked at the fabric on offer there and tried to find some English speaking persons making men clothes. Failure (a week later we realized we were at the wrong market). We started looking for tailor-shops out on the street, and when we finally found one that was open,  the price for a shirt (with same kind of fabric) was 40 US$ and 10 days for delivery compared to 17 US$ in Hoi An and ready within 1-2 days. So we went back to Hoi An and was met with a warm welcome at the same tailor–shop.

so many fabric to choose from

so many fabric to choose from

 

 

In total we paid 455 US$ for

  • 10 men shirts (long sleeve)
  • 3 women blouses (long sleeve)
  • 1 women top
  • 2 men suit-jackets
  • 1 woman suit-jacket (in wool)

3 days and 4 fittings later we could bring it all back. I red somewhere that it should be possible to buy men shirt for as low as 10 US$ – but we were very pleased with the price we got, taken into consideration that we agreed on the final designs together with the tailors, when it comes to colour on thread, button, fabric inside neck, pocket shape and placement etc.

What else???

We had daily biking trips around in Danang, Visited the Marble Mountain – actually better than expected, and when you got further away from the elevator it was more relaxed, no guides anymore stressing around you, only families having their picnic or sitting relaxing on a bench and looking at the beautiful flowers/garden/temples.

Dark Beer from Tulip

Dark Beer from Tulip

Tried also the Check brewery Tulip (after advice from the guy we rented motorbike from). Lovely cold, dark beer – at last the first one. The second glass was unfortunately a big disappointment, warm and without no freshness. As we forgot to take a table close to the bar we could not check if we were served fresh tapped beer each time.

 

 

Even if the weather did not invite for lazy sun-bathing days on the beach – it was still nice enough to sit on the pedestrian watching the sun-set, drinking freshly pressed sugar-cane lemonade. Or we had a good cup of coffee (7.000 vnd only) and a chat at our next door coffee-shop.

Danang Bay

Danang Bay

relaxing at Danang bay with freshy squeesed sucar-cane lemonade

relaxing at Danang bay with freshy squeesed sucar-cane lemonade

one of the Danang beaches

one of the Danang beaches

In Hoi An we also found a favorite spot, next to the old Japanese bridge was a simple and cheap café with plastic chair, where you could have some noodle lunch, a beer, or just a refreshing ice-coffee, while watching couples taking photos of themselves in front of the bridge.

På väg söderut via Chumphon (from spring 2010)

Standard

12/1-1/2

Vår vistelse i Pran Buri blev något längre än först planerad pga av oförutsätt ryggproblem. Men efter några dagar med fantastisk massage, kände vi oss redo för nästa etapp. Från vår nyinköpta detaljrika karta över södra Thailand, stannade valet på chumphon. Först och främst för att vi därifrån kunde välja att åka vidare till öarna Ko Tao, Ko Pa Ngan och Ko Samui, för att därefter fortsätta rakt söderut till Surathani, eller fortsätta längs Highway #4, antingen ner mot Phuket eller Krabi. Om chumphon står inte mycket om att läsa i de vanligaste reseguiderna men vår karta sa oss något annat, spännande typografi omkring chumphon, många småöar och långa kuststräckor, så vi bestämde att ge även staden chumphon en chans. Och tur var det för chumphon och dess omgivningar visade sig vara precis så bra och prisvärt som bara Thailand kan vara. Men det berättar  vi mer om under rubriken chumphon. Att resa under en längre tid ger en frihet att ändra rutt, tider mm, men för andra gången denna resa hade vi en deadline att jobba mot, på kvällen den 1 februari har vi bokat flyg från Phuket till Ho Chi Mihn City / Saigon, Vietnam.

Att resa med lokaltåg genom Thailands vackra landsbygd

Resan söderut gick alltså med lokaltåg, ett ressätt som den thailänska medel och överklassen betackar sig för, men som arbetar/bondeklassen har råd med tack vare extremt låga priser. Priset för vår femtimmarsresa var 10 kr. Lokaltågen har enbart 3:e-klassvagnar, vilket innebär svettigt varma vagnar, trots öppna fönster där sot från loket kan komma in tillsammans med naturens allehanda dofter. Kul i början, ofräscht efter några timmar, men hela tiden en underbar möjlighet att iaktta kulturella skillnader. Lokaltågen i Thailand är verkligen lokala. Vill någon gå av så stannar tåget, om så ”hållplatsen” är stor som ett utedass. Intressant, med tanke på vad det kostar att stanna och starta ett tåg-set. Absolut all information på stationen i Pran Buri var enbart på thailändska så vi var osäkra på vart tåget kom i från och vad som var dess ändhållplats, men vi visste det skulle gå 12:20 och att man köper biljetten på stationen. Som tur var, erbjöds vi gratis skjuts av en av hotelltjejerna från Ali-Baba hotell till järnvägsstationen. Hon såg till att vi fick köpt våra biljetter, samt förklarade att tåget var något försenat och väntades in vid 13-tiden, och att själva resan skulle ta ungefär 5 timmar.  Hon tyckte själv det var kul att köpa biljett till oss, eftersom hon själv aldrig vågade åka ”de livsfarliga tågen” i Thailand.

Även för oss var det drygt två år sen vi åkte lokaltåg i Thailand, och vi hade glömt lite hur det funkade med matserveringen. Vi tyckte inte vi hann att äta lunch innan, så vår matsäck fick bli mängder av frukt samt några flaskor vatten. Så fort vi kom på tåget, insåg vi att mat och dryck var inget problem. Inom de första 20 minuterna av resan var det ungefär 100 olika försäljare som passerade genom vagnen. Vi satt i vagn nummer två, vilket gjorde att man kunde kolla vad de sålde när de passerade första gången och sen köpa av dem på tillbakavägen. Och uppfinnesrikedomen för hur man fraktar mat och dryck var stor. Mest imponerad blev jag av de som hade en stång/ställning med krok i ena handen, där de hade hängt upp olika små plastpåsar med mat, det kunde vara ett spett med en korv, ett egg med lite soya, en kycklingklubba, sticky rice med torkat kött samt massa annat som vi inte har en aning om vad det egentligen var. I den andra handen bars en likadan stång, fast kortare, där det hängde färdiga påsar med isbitar, läsk och sugrör. När man handlade mat, hängdes stängarna fast i hatthyllan ovanför oss, och därmed fick försäljaren händarna fria för att plocka ner de påsar vi vill ha, samt ta betalt.

När vi hade vant oss vid alla mat försäljarna som stadigt passerade, kunde vi börja njuta av utsikten. Långa delar av sträckan går spåret princip i vattenkanten, otroligt vackert, och man påminns om vilka enorma strandlägen som fortfarande är totalt oexploaterade i denna delen av Thailand. Efter ett tag kom vi på att vi åkt denna sträckan många gånger förr, men då har det varit natt-tåget mellan Hat Yai och Hua Hin eller Bangkok, och vi har sovit gott när detta området passerades.

Chumphon

Väl framme i chumphon, blev vi direkt stoppade av en trevlig kvinna, som erbjöd boende på New Sook Samur Guesthouse, (ett mycket bra och prisvärt boende) samt hjälp med båt biljett till Ko Tao. Vi tackade omedelbart ja till erbjudande, men sa vi gärna ville stanna i chumphon några dagar innan vi åkte vidare. Vår vackra, billiga 5 timmars tågresa, sittande i ett felvinklat säte, visade sig vara lika korkat resalternativ som det låter, för den av oss med ryggproblem. Så första dagarna i chumphon var det total vila som gällde, inklusive ett sjukhusbesök för att få rätt medicin och några timmar med fysio-terapibehandling. Varje eftermiddag/kväll fylldes  vårt guesthouse av nya gäster, men innan vi hunnit stiga upp, hade alla rest vidare med 7-båten till Ko Tao. Vi fick därmed en lugn  och trevlig frukoststund, tillsammans med familjen och föreståndaren, som fixade till vår frukost, samtidigt som han varje dag ursäktade sig med att han egentligen inte kunde laga mat.

Thung Wua Laaen Beach

Efter en knapp vecka med mycket vila och lite mysigt småstadsliv,  kände vi oss redo för att äntligen hyra motorcykel och kolla omgivningarna, inte minst stränderna. Thung Wua Laaen Beach, 12 km norr om stan rekommenderades, både för att den var den vackraste, men också att det inte tar mer än 20-30minuter att åka dit. Vår första stranddag var rejält blåsig. Den vackra vita beachen, som vi sett bilder på, såg man knappt pga av jättevågor som slogs in över sanden. Det blåsiga vädret och lågsäsong gör att standen verkar helt tom. Men den starka vinden gör också att den thailändska solen känns härligt försommarsval, och vi bestämmer oss för att njuta den en stund. Vi går av MC´n och börjar utforska. Några få thailändare, inga fulla ”faranger”. Det här verkar lovande. Lite längre fram ser det ut som att någon fått tag på en solstol. Det ser otroligt skönt ut, så vi går dit för att se om det kanske finns flera stolar. Jovisst, vi hamnar hos Funky bar, som är en otrolig skön beachbar som drivs av en engelska och hennes thailändska man. Det är inga problem för oss att ta två stolar och sätta oss en stund på stranden (stolarna är gratis, men givetvis förväntas man köpa drickan i baren). Ägaren undrar var vi kommer från, och när vi säger Sverige, går han direkt fram och presenterar oss för mannen vi hade sätt på håll, som visade sig vara en pensionär från Göteborg som de senaste åren varit fastboende några km norr om stranden. Ryktet går om att två nya svenskar hittat hit, så senare under dagen kommer nästa svensk förbi, enbart för att småprata lite med oss. Alla våra nyvunna vänner hoppades att se oss igen, samtidigt som de undrade varför vi inte flyttade ur staden och hit till stranden,. Vi erbjöds strandbungalow för 400-700 bath. Vi fick även lite historia av hur turismen i chumphon hade utvecklats. För 8 år sen, var det ungefär 5 utlänningar totalt på stranden, därefter hade Fritidsresor under ett par år med beachen i sitt program. Nu verkade majoriteten av västlänningarna vara halv- eller helårsboende, uppblandade med några få långtidsresenärer som oss själva, som tröttnat på massturismen och prishysterin på öarna. Även de thailändarne som drev turistrelaterade näringar, hade tröttnat på de allt högre priserna, prostitutionen och råsupandet på öarna och valt det relativa lugnet i chumphon.

Efter vårt första besök på Thung Wua Laaen Beach, åker vi tillbaks i stort sett varje dag, fast vi behåller boendet inne i chumphon stad. Thailändsk kvällsmarknad lockar mer än sena strandpartyn.  Nästa dag återvänder vi till solstolarna på Funky bar, men det är ingen där. Vi lånar två stolar och sätter oss på stranden. Efter ett tag dyker ägaren upp, och förklarar att han måste ha stängt under dagen i dag för att hinna med andra ärenden. Men han låser upp kylen, och ber oss ta vad vi behöver av dryck under dagen. Han berättar att kocken kommer vid tretiden, och då är det bara att be henne fixa mat till oss. Denna typ av fortroende från någon man möter första gången dagen innan, och som inte ens vet vad vi heter, värmer verkligen. Nästa dag samma sak igen, stor skyllt att baren är stängd, samtidigt som han låser upp kylen för oss så vi kan hämta dryck. Fast denna dagen hålls köket stängt,  medan vi som utnyttjar solstolarna på stranden fortfarande har tillgång till kylda drickor.

Efter 2-3 dagar har vinden mojnat, så nu börjar stranden se lika vit ut som vi sett på bilderna, lång och bred, fast tyvärr relativt smutsig. Det är baksidan av att hitta en oas långt från de stora turisthotellen. Här är det allt för få som bryr sig så mycket om att hålla stranden i ordning, så vissa dager blir det mycket skräp som blåser in från havet under natten. Plastpåsar, petflaskor, thailändsk snabbmat och obefintligt intresse av att plocka upp efter sig bland både lokalbefolkning och festande farnanger, är en mycket dålig kombination. Om inte detta problem tas på allvar, så dör Thailand som turistland.

Frånsett nersmutsningen är denna del av Thailand en pärla i sig. Vi kör mil efter mil längs stränderna. Priserna är nästan som i norr, dvs en femtedel av på öarna. Vi ser en skylt om en strandtomt till salu. 2 rai (3200kvm) för 2,9 miljoner bath. (ca 600 000 kr) Det lockar onekligen. I Hua Hin kostar 1 rai strandtomt 25 milj bath. Vi avstår från köp men frestelsen är stor.

Khao-Lak

Efter två härliga veckor i chumphon, började vi fundera på hur och när vi skulle ta oss söderut. Stanna i chumphon tiden ut och ta bussen till Phuket dagen innan vår flygning, eller hitta någon plats mitt i mellan. Vi minns med rädsla hur ryggen funkade efter 5 timmars tågresa några veckor innan, så kanske bäst att dela upp resan i flera etapper. Så därmed valde vi att stanna sista veckan i Khao-Lak, då det enbart ligger drygt en timma från Phuket flygplats. Vår ambition för denna sista thailandsveckan var två. Att finna några svenska charterhotell där vi enkelt kunde byte till oss några nya böcker, samt inköp av lite nya badkläder. Utöver det hade vi ingen större planer eller äventyrslusta.

Vi har tidigare undvikit Khao-Lak och dess charterkaraktär. Nu, efter tsunamin visste vi inte heller om var man bör bo etc. Tack vara bra länk tips från Vagabonds Khao-Lak guide, var det enkelt att navigera sig fram på karten och få en bra översikt över boendealternativ och priser. Som vanligt, letade vi bra erbjudande via AsiaRooms.com, och fastnade för ett hotell som låg på fel sida av vägen (långt till stranden) men som erbjöd stora rum med balkong, pool samt gratis shuttle-buss till centrum och strand  till ett relativt OK pris. (1200 baht inkl. stor frukostbuffé). Det låg även nära Bang Nieng buss-station, där vi hoppades hitta ”äkta” thailändskt liv.

Bussen från chumphon till Khao-Lak tar ca 6 timmar, inklusive lunch stopp. Vi blir avsläppta vid bussstationen och börjar leta efter vårt hotell Mohin Tara. Det första vi hittar är en stor marknad, några olika livsmedelbutiker, men några hotellskylt ser vi inte. Så vi frågar oss fram. Efter ett par hundra meter på bakgator, ser vi vad vi tror är hotellet. Vi hittar till slut den obefintligt markerade   receptionen, som dessutom är obemannad. Med tanke på svårigheten att hitta hit och bristen på personal inser vi att vi måste bokat in oss på ett charterhotell. En bokhylla fylld med skandinaviska böcker och tidningar bekräftar misstanken. Besvikna väljer vi ändå att checka in. Nu har vi ju iallafall tillgång till ett nytt resebibliotek. Från vår balkong, ser vi alla de skandinaviska flaggorna utmed huvudvägen, och alla röster omkring är danska, finska eller svenska. Vi har alltså hamnat på ett av Fritidsresors hotell. Men vad gör väl det, frukostbuffén innehåller thaimat i vår smak, och en januarivecka med solbadande runt poolen läsande en ny roman varje dag är ju också semester, om än av ett annat slag. Och första dagen testar vi shuttle-bussen in mot centrum. Vi hittar snabbt affärer med badkläder, så efter några svettiga minuter i provrummet och sen en längre diskussion kring priset, så då var vårt andra mål avklarad, och vi kan återvända till hotellet och poolen.Vi har även upptäckt fantastisk restaurant, Ioon, på gångavstånd från hotellet, läs mer om denna under tips.

Man kan naturligtvis inte åka till Khao Lak utan att fundera över den oerhörda tragedi som drabbade sydostasien juldagen 2004. Den enda julen vi själva inte firat i Thailand på många år. Vi hyr en MC ett par dagar för att själva få en inblick i förödelsens magnitud, och de oerhört höga dödstalenmiljö. Först verkar allt vara någorlunda återställt. Någon enstaka hotellruin, flera övergivna fd hotellpooler som nu ligger mitt i grönskan där naturen med sin livskraft, trängt igenom betong och asfalt för att skapa ny skog.  Nya strandlinjer, vikar och bräckvattensjöar vittnar om naturkrafternas styrka men också om naturens egenläkning. På vissa sträcken är delar av infrastruktur som vägar och avloppssystem, hyggligt hela, men inte ett hus står kvar, och bitvis är även vägarna bortspolade. På olika skyltar läser vi hur högt vattnet nått. När man ser hur platt landskapet är, inser man hur omöjligt det varit att skydda sig. Sen tittar vi mer noggrant. Alla, absolut alla hus, skolor, hotell mm är nybyggda i de mest utsatta områderna. Trots att så många år gått efter katastrofen, får vi kalla rysningar, vi tänker på släkt och vänner som drabbats, men mest obehag får vi av synen av de nya kåkstäderna, dolda långt från huvudvägen. Ett så tydligt bevis på att olika liv är olika mycket värt och att inte alla offer fått den hjälp som världen utlovade. Och nu, ännu en gång, drabbas tredje världen. Denna gång Haiti,  Amerikas fattigaste land, med världens rikaste granne, som tydligen inte har råd att ta emot fler sjukhusbehövande. Ekonomisk kris eller ej, detta är ovärdigt och fullständigt omänskligt!

En riktig positiv överraskning var vår närmsta strand, Bang Nieng. Den hade fått strandbetyg 4 stjärnor, och var verkligen värd betyget. Förutom att det inte låg några plastföremål och skräpade ner, var det en fantastisk sandkvalitet, och det var en underbar sträcka att vandra. I varje ända av stranden, låg det en flod/vik. Vi vet inte om detta tillkom efter tsunamin, men det gick att vada över (fast vatten till långt över midjan) och fortsätta vandringen längs nästa strandkant. I motsatt ända, var det samma sak, man kunde vada över, men där hade någon varit så innovativ och startat en enkel linfärja som tog en över för 10 baht styck. Det ända trista ur egosynpunkt är att halva Skandinavien också upptäckt stranden, så här vandrar vi inte själva.

Detta var sista berättelsen från vårt älskade Thailand, vårt ”hemland” i Asien. Landet med de leende ansikterna, gästfriheten, den makalöst intensiva och mångfacetterade maten, klimatet, den underbara massagen, och inte minst våra nära släktingar och vänner. Vi saknar er redan!

…Men nu är det äntligen dax att återse ännu en gammal vän. En asiatisk vän som vi inte träffat på sju år, en vän som är så olik sina grannar, ung men med enorm livsaptit, VIETNAM – Mer om detta i nästa reseberättelse.

Innan vi lämnar Thailand – ett sista tips:

Ioon, Thai-Italian restaurant, Khao Lak

Denna underbara lilla pärla hitter du längs High-Way #4, Bang Nieng, Khaolak. Restauranten ligger i kvarteret mellan busstationen (7-eleven) och infarten till boxningsstadion. Ägarinnan, Jiraporn, har tidigare jobbat som andrekock, på Marriot, under en italiensk chefskock, och innan dess 8 år på italiensk restaurant i Bangkok. Hon har också arbetat i tyska Brehmens bästa thairestaurang.

Ala-Carte menyn är enbart thailändsk, men vissa lördagar har hon buffé kvällar där det blandas Italienska och Thai rätter, innan kvällen avslutas med karaoken. Allt detta för 250 baht, inklusive 1 stor Singha.

De thailändska rätterna är fantastiska och så långt i från ”farang”-mat man kan komma. Här snålas det inte med kryddorna, och hennes Tum Yum soppa är så stark att den genast blir lätt beroendeframkallande. När vi kom tillbaks för 3:e gången under samma vecka, frågade hon om hon kunde få förtroende att välja rätter för oss. Hennes meny-val för oss var perfekt, Penang curry med räkor samt sweet-and-sour sås med fisk, kombinationen av dessa två rätter tog fram många av våra fem smaknyanser. Hon erbjuder också sina gäster gratis WiFi. Och gillar du inte Thaimat så be henne laga italienskt. Italiensk mat hos Jiraporn är inte bara den vanliga pastan och pizza.

IMG_8282

DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG (from spring 2010)

Standard

27/12-8/1

Efter 3 veckors semester med familjen, är det dags för de andra att åka hem till Sverige och vintern, medan vi fortsätter vår resa runt i Thailand ett tag till. Korat är närmste storstad för oss, och därmed det perfekte ställe för nästa avstamp. Vi trivdes så bra i Chang Mai, så vi funderar på att hålla oss i de nordliga delarna ett tag till. Valet för  nästa stopp blir därmed Nong Khai, gränsstaden mot Laos. Vi har varit i Nong Khai för några år sen, och minns staden som väldig laidback och trivsam. Och det skall gå att åka dit med tåg från Korat. Därmed beger vi oss ut på biljettjakt.

Utanför hotellet hittar vi en TukTuk, och vi säger vi skall till järnvägstationen, och han ler och nickar och kör oss till Bussstationen. Vi tar fram kartan, och pekar på järnvägsstationen, varmed han skrattar och ber om ursäkt, innan han kör vidare, denna gången till järnvägstationen Korat är en ganska stor stad, men inte särskild anpassat för utländsk turism. Så när vi kommer in på järnvägstationen är absolut all text enbart på Thailändska. Det är komplett omöjligt för oss att tyda destinationer och tider. Som tur är, finns en liten lucka med turistinformation, som är till för att hjälpas oss utlänningar. Vi frågor om det är härifrån tåget till Nong Khai går (Korat har två järnvägstationer och vi var inte riktig säkra på om vi var på den rätta), men de svarar nekande, senare förstår vi att nekande like mycket tydde på att de inte förstod vår fråga. Så vi testar den vanliga biljett luckan, och hoppas att de kan lite engelska. Här får vi besked att det går tåg till Nong Khai från denna stationen med avgång 06:20, men när vi vill köpa biljett till nästa dag, får vi svar att det inte går. Inget förköp möjligt, man måste köpa biljett samma dag som man skall åka. Detta tyckte vi blev lite väl osäkert, så vi ändrar snabbt planerna till  att resa vidare med buss istället för tåg, och tar en ny TukTuk till busstationen.

Vi börjar på avdelningen för de statliga bussarna, och frågor efter buss till Nong Khai. I lucka nummer 12 köper man biljett, men där får vi som svar att alla busser fram till och med sista december är fulla.  Nu gäller det att snabbt memorera Thailanskartan, och pröva komma på ett nytt resmål, som samtidigt befinner sig på lagom reslängd från Korat. Det får bli Östkusten istället och vi testar med Trat (närmsta stad om man ska till Koh Chang). Ja, det går buss till Trat, men vi måste över till avdelningen för de privata bussbolagen. Innan vi köper någon biljett bestämmer vi oss för att ta en titt på hur bussarna till de olika destinationerna ser ut, så att vi kan välja ett bolag med bekväma bussar. Det visar sig att den absolut bästa bussen går till Hua Hin, och platserna längst fram på övre däck är tillgängliga. Jaha, då får det bli sydvästthailands östkust med nästa stopp i Hua Hin.

Med tanke på att vi är mitt i absolut högsäsong, några dagar innan nyår, känns det säkrast att boka boende i förväg. Via AsiaRooms hittar vi ett boutique hotell som heter AliBaba, som enligt deras karta ligger strax söder om Sofitel, i Hua Hin. Detta passar oss perfekt, så vi slår till. Efter att hotellet är bokad, vill vi kolla adressen en extra gång, så att vi är säkra på att vi skall hitta. Då börjar vi bli lite fundersamma, för adressen ligger långt söder om Hua Hin, och inte alls där det var utmärkt enligt bokningssajtens karta.  Men just nu är det inget vi kan göra, annat än hoppas att vi hitttar det.

Dagen efter ger vi oss i väg, vi träffar på samma TukTuk förare utanför hotellet som dagen innan, och han känner igen oss. Vi säger bussstationen, och han nickar och ler och kör oss denna gången direkt till järnvägsstationen! Efter lite diskussion och pekande på kartan, nytt skratt och en ursäkt, och vi kommer fram till busstationen och kan gå ombord på 1:a klass bussen till Hua Hin. Platserna längst fram är perfekta med god plats till benen, men att titta ut genom framrutan kan vi glömma, för där hänger en stor TV. Men själva stolen är bekväm, så vi fäller ut fotstödet och startar det första massageprogrammet, medan bussvärden delar ut vatten och kex. Och prick 10 avgår bussen mot Hua Hin, och vi har nog aldrig åkt med en buss i Asien som klarar att hålla tidtabellen så bra. Och då har vi även hunnit med ett lunch och toa stopp, där de lyckades få hela bussen klar inom 20 minuter.

7,5 timmar senare, exakt enligt tidsplan, så närmer vi oss Hua Hin, och mitt i staden, stannar bussen i en korsning och många går av. Så gör också vi, då vi ser att det finns flera taxibilar utanför. Först frågor vi en MC-taxi om AliBaba hotell, men de skakar på huvudet och känner inte igen namnet. När vi läser upp hela adressen, berätter de att det ligger 40 km söder om Hua Hin, och rekommenderar oss att ta en vanlig taxi i stället. Som tur är känner taxibolaget till AliBaba, och efter lite prutning på priset är vi på väg. Vi passerar snabbt det området där vi trodde hotellet låg enligt bokningskartan, sen bär det söderut. Efter ett tag har vi passerad alla, för oss kända punkter i södra Hua Hin, och efter det att vi har svängt av väg nummer 4, fortsätter vi i 15-20 minuter till, längre och längre ut bland åkrar och torka. Då och då dyker det upp några skyltar för olika resorter, men vi ser aldrig namnet AliBaba. Men vår taxiförare verkar ganska säker på vart han skall, och vi är nöjda för att vi valde honom istället för MC taxi denna gången. Så till slut är vi framme på en strandpromenad, där vi hittar AliBaba. Här får vi ett varmt välkomnande av personalen, som berätter lite om stället och vad som ingår. AliBaba består av 20 rum, och har funnits i 6 månader. Vi får ett härligt tyst rum med inredning som går i vitt och limegrönt, underbara sängtäcken, fri WiFi och stor Tv + DVD spelare. I receptionen hyr man film (gratis) och trampcykel ingår i rumspriset.

Så vart har vi då hamnat? Jo vi är söder om HuaHin, nära Pranburi stad, och hotellet ligger ungefär en mil söder om fiskebyn Paknampran. Första dagen cyklar vi längs strandpromenaden, där hotell och privat villor blandas med enkla fiskbodar och en och annan obebyggd tomt. I princip ingen trafik, och så länge vi har vinden i ryggen går allt som en dröm. Vägen tillbaks är lite tyngre, men de finns många ställen att stoppa på för en massage. Åker man i motsatt riktning, kommer man till en grotta, och efter det ett nytt lite fiskesamhälle, där det känns som alla invånare är delaktiga i rensningen av fiskgarn. Man kan sen fortsätta vidare söderut,vägen följer vattenlinjen och vi passerar långa sträckor där det enda som syns är vit strand och azurblått vatten. Då och då kommer det en liten sträcka där det finns några resorter, men där emellan är det mest strand och hav.

Vi trivs verkligen fantastiskt bra här. Några mils cykling i solen varje dag med uppfriskande badstopp och laidbackatmosfär får oss att minnas hur strandlivet i Thailand var innan massturismen. Vi har redan förlängd vår vistelse och stannar ett tag till innan vi beger oss vidare söderut.

LANGKAWI via Thailand (from autumn 2009)

Standard

16-22/11 och 22/11-2/12

Nästa planerade stopp för oss var Langkawi, men vi hade inte så bråttom, så vägen dit gick via Thailand (Hat Yai) för  att unna oss lite thailändsk massage, tandläkarbesök och härligt god thaimat. Efter 4 timmar, i en halvtom minibuss, var vi framme. Tyvärr blev inte thailandsvistelsen precis som vi hade räknat med. Vi visste sen innan att man i princip aldrig har klarblå himmel i Hat Yai, men efter 4 dagar med konstant regnande gav vi upp och tog bussen till Satun för att förtsätta vidare med färja till Langkawi. På vägen mellan Hat Yai och Satun var det på sina ställen rejäla översvämningar, på vissa hus låg hela undervåningen under vattnet.

Även på Langkawi regnade det när vi kom fram och dagen efter var det lite mulet, men efter det har solen mer eller mindre skinit från molnfri himmel varje dag. Och vi har bara tagit det lugnt och njutit. En vanlig dag kan se ut så här. Lång promenad på stranden, sen enkel frukost som antingen är nudel soppa på stranden, eller indisk bröd och ingefära te. Mitt på dagen, när det är som varmast, tar vi våra saronger och hittar en plats i skuggan, där vi ligger och läser. På eftermiddagen blir det några nya långpromenader i vattenkanten, innan man kan välja att titta på eller vara med på beach volleyboll någon timma innan solen går ner.

Nu de senaste dagarna väcks man av militär flygplan som kör över oss på låg höjd. Om ett par dagar skall det vara stor flygshow här, så fler och fler deltagande flygplan kommer nu på plats, samt under dagen testar en och annan övnings rutt. Kanske inte så vanligt att ligga på stranden och beskåda flyplan som utför pirutter rakt ovanför en.

I2Har man aldrig varit på Langkawi innan, rekomenderar vi en utflykt på egen hand, antingen med MC eller hyrbil. Langkawi, som egentligen består av 99 öar, har otroligt många vackra stränder, och  åtminstone några av dem bör upplevas. En annan häftig grej är alla örnar som flyger omkring. Åk med på en utflykt (eller hyr egen båt) och var med att mata örnarna.

EAST COAST HIGHWAY (from autumn 2009)

Standard

(parts of this post has previously been published in the Swedish Travel Magazine, Vagabond)

15-22/10, 2009

Vi är på väg från Kuala Terengganu i lyxbuss, en dubbeldäckare med härligt breda säten, 2+1, och vi har plats på övre däck, längst fram. Vet inte om är det platserna som gör att vi tycker denna sträckan är bland det vackraste vi har sätt på länge. Vägen följer för det mesta havet och vi passerar en mängd små ställen vi gärna hade stannat på om vi hade kommit med eget fordon. Speciellt Marang så trevligt ut, en lång strand remsa med enkla bungalows och restauranger längs vägen på en en 4-5 kilometer lång sträcka. Den angenäma bussturen gör att vi nog kommer att fortsätta förflytta oss med buss, åtminstone så länge vi kan få säte nummer 1 och 2.

Målet för vår resa denna gång var Cheranting, en plats som hade fått positivt omdöme i vår Lonely Planet guide bok. Och vi håller med. Cherating är en liten vik som löper bredvid stranden under en sträcka på ca 3-4 km, innan den bryts av en liten flod. Här finns det mängder av enkla bungalows längs stranden samt på älvsidan, och innan och efter själva samhället ligger det en del större resorter. Själv har vi flyttad in i en bungalow längst ut på stranden, under veckodagarna bor vi ensamma här, men under helgen kom det fler besökare. Och vad gör man då i Cherating? Här bara är man och andas och njuter då här finns billigt boende och billig men god mat. Vi gör så lite som möjligt, för det mesta sitter vi på vår balkong och myser med en bok i knäet, och betrakter vattnet som är på väg ut eller in. Och alla badande. Tyvärr är det så att har man på sig badkläder på stranden så sticker man ut rejält, barnen badar ofta i enbart shorts, medan de vuxna badar fullt påklädda, särskilt kvinnorna, där även slöjan är på under badet. När det har blivit riktig långgrund tar vi en lång promenad fram till där floden rinner ut. På andra siden flodmynningen fortsätter stranden i flera mil.

Flera gånger om dagen hör man ett lätt plingande, då vet vi att det är glass försäljaren som är på gång, han har nu lärt sig att stoppa med sin moped utanför vår balkong, så att vi kan köpa en bägare med glass för 2 kronor.

Utanför ”vårt” internetcafé busar en hund med en apa, som då och då smiter i väg in och gömmer sig under min stol. Så den gråa svansen jag såg tillhörde visst ingen katt.

lek mellan två goda vänner

lek mellan två goda vänner

Vi har nu varit ute så länge att själva orden i kommunikationen blir mindre viktiga. Man kommer långt enbart med mimik och kroppsspråk Vi skulle ta taxi och berätter för taxi-föreståndaren var vi skall. Allt är ok, vi enas om priset och han säger det tar några minuter till han har en ledig chauför. När denna kommer, hör vi att de berätter vart vi skall, men vi fattar att chauffören inte har en aning om vart det ligger. Flera och flera involveras, och det pekas och förklaras, men vår chauför ser lika oförstående ut. Varmed taxi-föreståndaren hoppar in på passagerare sätet med ett stort leende och säger att det är lika bra han åker med och visar vägen, annars lär hans kunder aldrig komma fram. Och hela ordväxlingen föregår på Malaysiska, men visst fattade vi precis va det handlade om. Det är då man inser att kommunikation är så mycket mer än själva orden. Är det kanske nu vi börjar att gå från att enbart vara turist till att bli resenär?

PULAU PERHENTIA (from autumn 2009)

Standard

27/9 – 11/10

Vi träffade på en taxi chaufför första dagen i KB, som senare kom och hämtade oss vid hotellet och körde vidare till Khula Besut, och Perhentian Trans Holiday’s kontor. Biljett till färja fixades och efter mindre än timme att vänta och vi var på väg. Lite osäkra på var vi skulle börja, hade läst ett Vagabond reportage innan (från 2006) med ett par ställen som rekommenderades, men samtidigt vill man ju gärna testa sig fram lite. Vi började på Long Beach, Perhentian Kecil och stannade där en vecka på Matahari Chalet, innan vi drog till Perhentian Besar, och D’Ayumni.

Som inbiten Thailandsresenär, är det svårt att ta till sig Malaysia på samma vis, Perhentian öarna var vackra och snorklingen bland det mest fantastiska vi har upplevd. Men vad med allt det andra? Matutbudet och  billig massage och allmänt prisläge???? Inte riktig säker på att Perhentian vinner mot t.ex. Koh Lipe i Thailand…..

Vilken av Perhentian öarna skall man välja? Båda hade för och nackdelar. Kecil var allmänt billigare på mat, men samtidig sämre matutbud, sandkvaliteten var bättre, men själva stranden mer skitig (sopor i strandkanten är aldrig trevligt), billiga snorkklingsutflykter. Besar, bättre men samtidig dyrare på mat och dryck, renare och längre stränder, och möjlighet till flera bra snorklingspunkter med access direkt från stranden, och i princip fria böcker. Stort plus för båda öarna – här finns inga lösa hundar, varken på stranden eller i byarna. Däremot ganska stora ödlor, och vid ett tillfälle fick vi även se apor, för oss en ny sort, helt svarta, lite lurviga i pälsen samt  vita runt ögon och läppar, och lite silvrig svans. Ungarna var orange-gula. Men vi fick aldrig reda på vad denna sorten kallades, Ö-boarna kallade de enbart för Monkey.

Och snorkklingen var fantastisk, vid flera tillfällen när vi vadade ut från någon av stränderna träffade vi på Hajar, Jätte-havköldpaddor, Jätterockor, Vanliga rockor, Barracuda, Moränor, Papegojfiskar, Pumpfiskar och många andra små och stora färglada fiskar, samt vackra koraller.

Resan in mot fastlandet blev också minnesvärdig. Vi började i en överfyll speedbår, som var så full att den tog in vatten och vi började faktiskt sakta att sjunka. Mitt på öppet hav stannar den upp, och vi får, som de ända två passagerarna, byta över till en annan båt som dök upp bakifrån – och vi kunde fortsätta resan mot land mer torrskodda.

När båten väl lagt till i Kula Besut, kom de vanliga taxi-erbjudande. I Kula Besut var Taxichaufförerna väldig hjälpsamma. När vi hade klargjord att vi inte var intresserade av taxi  utan skulle vidare med busen, hjälpte alla till och pekade hur vi skulle gå. Fortsätt stigen fram till Mangoträdet, och där vänter ni. Och det fungerade klockrent, efter en 10 minuter kom bussen och vi var på väg till Kuala Terengganu.