Att välja nästa resmål (from autumn 2012)

Standard

När man reser som vi, utan varken fasta restider eller någon på förhand uppskakat resrutt, hur vet vi då vart, när och hur vi skall ta oss till nästa ställe???????

Metoden varierar lite från gång till gång.

När har den senaste tiden styrts av visumregler, vi lämnar när visumet går ut eller åker in i Thailand vid det datum som ger maximal utdelning av de 15 dagars visum on arrival som vi får när vi kommer in i landet via väg eller vatten.

Vart beror på var vi är just då. Men som regel kollar vi någon karta och letar orter som ligger på lagom långt avstånd från den platsen vi är på. Sedan vidare sökning för att läsa om orterna och bedöma om de är något att ha eller inte. Oftast söker vi runt på olika travelforum på nätet, men travelfish och wikitravel brukar vara relativt säkra kort. Eller landets egen turistinformationssida – ofta bättre än förväntad.

Hur då granskar vi travelforumen en gång till för att hitta uppdaterat information, igen får vi många handfasta tips från travelfish och wikitravel, men även lonely planets reseforumstrådar ger många tips på frågan hur man skall ta sig från punkt A till punkt B.

Sen är det bara att köra på och hoppas att förhandinformationen stämmer så någorlunda.

Vi var senast i Battambang – och nästa stopp skulle vara någonstans i Thailand, där vi ville tillbringa resans sista 15dagar innan hemresan natten mellan 12 och 13 december.  Chanthaburi verkade ligga på ett lagom avstånd, och det fants flera möjliga vägar dit. (Och självsagt tyckte vi att det vi läste om Chantaburi verkade stämma våra egna intressen.) Vi kunde åka via gränsen Poipet/Aranyaprathet och från Aranyaprathet gick det buss till Chantaburi, flera gånger dagligen (3,5timma), men vi var inte riktig säkra exakt när. Till Poipet gick det vanliga bussar från Battambang, ca 5 dollar, 2 timmars resa, och bussen avgår någon gång kring lunch. Bussen startar i Phnom Penh så av tidigare erfarenhet vet vi att det är lite flytande när den kommer/avgår från Battambang. Så denna resrutten verkade relativ enkel men kanske lite tråkig, då vi har använd samma gränsövergång flera gånger.

Ett annat alternativ var att testa den mycket mindre använda gränsövergången via Phsa Prum / Ban Pakard. Resvägen var först till Pailin – dit går det buss, sedan motorcykel taxi till gränsen, och på Thailändska sidan gick det minibussar och Songthawer till Chantaburi, restid drygt en timma. Verkade bra, förutom att vi inte litade på buss till Pailin, då den åkte från Battambang sent på eftermiddagen. Det känns alltid bättre att komma i väg så tidigt som möjligt. Så vi valde en privat Toyota Camry taxi igen. Av en tuk-tuk chaufför vi hade använd tidigare, visste vi att priset låg någonstans mellan 25-28 US dollar, men att vi som turister nog fick räkna med att hosta upp 30 dollar. Av någon anledning så är det bara vissa tuk-tukar och taxi bilar som får lov att hämta upp/stå parkerat utanför ett visst hotell, så om vi bokade privat är det inte säkert bilen ”vågade” hämta oss på hotellet. Så vi lät hotellet fixa en bil till oss.

Tyvärr fick vi en riktig lurendrejare, han körde oss bara till Pailin, sen ville han ha mer dollar för att köra oss de sista kilometrarna till gränsen. Det blev många och långa telefonsamtal med hans chef, som var den som pratade engelska, men för 30 dollar körde de bara till Pailin, inte till gränsen som vi hade bokat/avtalat. Rätt som det var fick han för sig att bilen var sönder och behövde repareras och körde in på en verkstad och öppnade motorhuven. Då fick vi nog, tog våra väskor, lämnade taxin och gick ut på stora vägen. Vi hade betalad det mesta av resan innan, när vi tankade, men som tur var inte hela priset. Ute på vägen stannade vi första och bästa bil vi såg, och hittade en som var villig att köra oss till gränsen. Det tog inte långa stunden att komma dit, och väl på plats var vi de ända turisterna så utstämplingen från Cambodia var klar i ett svisch. Sen var det att promenera några meter och leta efter instämplingen på Thailändska sidan. Först fick vi gå förbi hela kön för att hitta immigrationspappren.  Med färdigutfyllda immigrationspapper ställde vi oss i pass-kön, bara för att upptäcka att det även krävdes en kopia av passet samt ett passfoto. Tillbaka dit vi fick immigrationspappren så de kunde ta en kopia av passet (vilket de fixade gratis), foton hade vi, och så tillbaka till ny passkö. Som sagt gränsen var liten, så vi missade inte mer än 5-6 kö-platser på detta, sedan var vi in stämplade i Thailand med visum fram till 12 dec, precis som planerat.

Nu skulle vi bara hitta minibussarna som åkte till Chantaburi. Det stod några parkerade utanför, men de tillhörde privata turoperatörer. På andra sidan parkeringen stod en taxi skylt, och för att komma till Chanatburi skulle vi först ta MC taxi som tog oss till minibussarna, men alla priser som presenterades var det dubbla av vi var förberedda på (enligt info hos wikitravel) så vi började gå. Inte långt ifrån själva gränsen låg en marknad, och där stod en skylt taxi 50 baht, men det var ingen där just då så vi fortsatta att gå. Vi passerade en gränskontroll till, och poliserna hälsade glatt på oss, men verkade inte förvånade över att vi gick, varefter vi resonerade att det nog inte var så långt. Vi passerade många fruktodlingar och hade det egentligen inte så värst, men självsagt saknade vi våra cyklar just nu. Fruktplockarna provade att övertala passerande mopeder att skjutsa oss, medan vi skrattande gick vidare. Till slut kom vi fram till en korsning där det stod en minibuss. Men även denna tillhörde någon privat turoperatör, men alla som satt där och väntade var vänliga och hjälpsamma och pratade bra engelska, samtidigt som de fick sig att gott skratt över att vi kom gående. De bad oss fortsätta ut på nästa väg, där låg det ett lite samhälle som det gick songthawer till Chantaburi från.  Men de förberedda oss på att vi troligen måste byte mittvägs, vilket är vanligt och inga problem för oss när vi vet om vad som gäller.

Ute på nästa väg, ser vi samhället, åtmistonde kommunhuset, men lite osäkra på var songthawerna utgår ifrån, men får igen hjälp av en vänlig förbipasserande mopedist som pekar framåt och till höger. Och där hittade vi den lokala busstationen, och en halvfull songthaw. Chaufören bekräftar att han skall till Chantaburi, så då är det bara att kliva på. Eller bara och bara, normalt på sådan långdistans songthawer i Thailand är det en väldig god stämning, alla brukar hjälpa varandra så att alla får plats till sig själv och sin packning. Men på denne var det ingen som rörde sig, så chauffören var tvungen att skrika till och omdirigera de som satt längst ut att flytta längre in så att vi kunde kliva på. Det kom flera passagera efter oss, och samma sak igen, ingen flyttar på sig för att ge plats (förutom oss) så chauffören måste säga till igen vilka som skulle flytta på sig. Förklaringen till detta beteende fick vi direkt efter avfart. Vid en extra gränspostering måste alla visa passen (förutom oss) och det var ingen thailändare på songthawen, därav den konstiga stämningen/uppförandet. En del blängde lite surt på oss för att vi inte behövde legitimera oss, men polisen tog oss inte riktigt för att vara illegala flyktingar. Efter en dammig timma var vi framme, och snabbt in i en av Chantaburis special ombyggda Mazda Lastbilar som fungerar som taxi, och in till Hotellet.

Vi hade förbokat på Chantaburis högste hus, vilket i sig kanske inte var så märkvärdig, men vi fick rum på högste våningen (våning 17) med utsikt över staden. Och med tanke på att det var en ljusfestival (Loy Krathong) samma dag som vi anlände kunde vi inte haft bättre vy, med fyrverkerier och ljus-flytande skapelser. Krathong betyder ljus-offergåva och Loy betyder flytande. En Krathong är gjord av antingen bananblad eller bulldeg(?), sedan dekorerat med blommor och ljus innan den släpps i väg på små vattendrag, älvar eller sjöar. Krathongen som är gjord av bulldeg funkar samtidig som mat för fisk och sköldpaddor. Övriga dagar i Chantaburi strosade vi runt i gamla staden, en vacker promenad längs vattnet med mängder av gamla, vackra hus medan vi passade på att smaka specialrätten nudlar och krabba. Och vi njöt av att under några dagar ha swimmingpoolen och gymmet helt för oss själva. På köpet blev vi nästan kaffeberoende igen – frukostmatsalen hade en egen, riktig kaffemaskin med egen barista, så vi förlängda vistelsen i Chantaburi med flera dagar bara pga av gott kaffe.

Efter en månad i Cambodia var det fantastiskt att komma till Thailand. Vi njöt av att äta en enkel och billig nudelsoppa i köpcentret luftkonditionerade foodcourt, och när vi var ute och promenerade hade vi inte med oss ett halvt kilo sand hem från alla dammiga väger.

Nu började slutet på resan att närma sig, flygbiljetten hem från Bangkok ligger som en deadline, men flygningen är på natten, så vi måste inte vara i Bangkok innan. Funderade på den gamla favoriten Kho Samet, men en snabb titt på prisutvecklingen för boende och vi ändrade oss. Skulle vi utmana våra fördomar och tillbringa resans sista dagar i Pattaya????? Vi var nära att slå till, men var osäkra in i det sista. Så vi gjorde en mellanlandning i Rayong, populärt område bland utlandssvenskar. Då vi var osäkra på vilken strand som var lämplig att bo på, valde vi Rayong stad. Tyvärr var hotellet vi valde inte perfekt för våra semester-behov, aldrig sol vid poolen! Men Rayong hade en väl fungerande lokaltrafik, Songthawer i olika färger som alla utgick från busstationen, tog dig för en billig peng till olika stränder. En heldag på stranden räckte för oss, sandflugorna påminde oss varför vi numera tycker en fresh swimmingpool är mycket mera paradisiskt än en vit strandremsa.

Så vi ände upp med några dagar i Bangkok i slutet, på ett hotell där vi visste att pool och sol-chanser var bra. Och resan från Rayong till Bangkok gjorde vi på riktig Thai vis. Dagen innan hade jag passerat något som jag misstänkte kunde vara en lokal resebyrå.  All text på thailändska, men en tidtabell på utsidan gjorde mig nyfiken. Det visade sig att man kunde åka mini-buss till Bangkok därifrån, behövde inte boka innan, bara att komma dagen efter när det var dags. Och detta låg precis runt hörnet från vårat hotell. Så dagen efter, när vi var färdigpackade, var det bara att gå till mini-buss kontoret. Han ringde ett samtal, och 5 minuter senare kom en mini-buss och plockade upp oss. I bussen var det plats för 14 passagerare, men förutom oss två var det bara 3 vuxna och ett barn med. Vi blev avsläppta vid en av hållplatserna till flygtåget, tog flygtåget till stan, bytte till Metro, och efter mindre än en timme var vi incheckade på hotellet.

3 dagar/nätter i Bangkok går fort, och nu är resan i princip slut. Sitter på flygplatsen och väntar på boarding………………..

Advertisements

Återseende med Battambang (from autumn 2012)

Standard

Vi har lämnat Siem Reap för att istället njuta det betydligt lugnare Battambang. Battambang är Cambodias 2:a störste stad, något som kan vara svårt att tro, då första intrycket är att här är väldigt mycket landsbygd. För vår del är det snart två år sedan vårt förra (och första) besök i staden, och vi ser att det har ändrat sig något.  Nya kvarter byggs upp, bl a med stadens första A/C-affär. Ett litet supermarket med importvaror, men just nu extremt mycket personal men samtidigt halvtomma hyllor. Det finns även en liten mall i staden, men vid ett besök visar det sig att det var ingen shopping mall, utan en vanlig marknad men i flera våningar och med rulltrappor. Största skillnaden från förra besöket är antal nya hotell. En del skrapor i kinesisk byggnadsstil blandat med mer mysiga villor (till högre priser). Själva valde vi det chock-rosa hotellet, där både insida och utsida var målat i rosa. Klart annorlunda. Men det häftigaste var all deras inredning i utsnidat trä. Stora tunga möbler, med otroligt genomarbetade mönster från naturen och sagornas värld.

Några nya restauranter inriktade mot turister har tillkommit, men vi har tröttnad lite på den västerländsk inspirerade maten, så vi njuter mer av att kunde äta vanlig, enkel asiatisk mat i ett ”hål-i-väggen” restaurant. Eller stanna till och dricka kaffe + te tillsammans med lokalbefolkningen.

Cyklarna fick vi med oss i bakluckan på en toyota camry bil, men combination röd, dammig grusväg och ett kraftigt regnväder gjorde att de blev rejält smutsiga. Som tur var fick hjälp av hotellets vakt att spola av och snabb-tvätta cyklarna. Sedan var vi redo för nya cykelutflykter – i en mycket lugnare trafik- miljö jmf med Siem Reap.

Vi valde att cykla längs floden, men pga regnväder höll vi oss första dagen enbart till asfalt vägar. När asfalten tog slut, vände vi och valde en ny riktning. Risskörden har tydligen varit bra även i år, för nu börjar bröllopstiden. Vi cyklar förbi – eller kanske man skall säga rakt igenom – rätt så många bröllopsfester under våra dagar i Battambang. Vid bröllop slår man upp ett stort tält på vägen, och på andra sidan vägen slår man upp ett mindre tält som fungerar som kök. Sen kan ni tänka er kaoset när trafikanterna skall passera samtidigt som personalen bär in maten till festen, i kombination med lerigt och halt vägunderlag pga av regnet. Alla vinkar glatt till oss när vi passerar, och första dagen då vi cyklade i lätt regn, tittade en del förvånad, men samtidigt skrattande åt oss. Dagen efter testar vi att cykla längs floden i motsatt riktning. Här var det ända vackrare, små enkla serveringar på båda sidor av vattnet, sedan öppna områden med odlingar och mycket båtliv. Och mitt i alltihopa ett lite Cham samhälle. När det var dags att korsa floden och bege sig hemåt igen, fick man göra det via en hög hängbro.

Battambang är känd för sitt Bamboo train, varje år sägs det att nu är sista chansen att åka, för snart börjar det gå riktiga tåg på banan. Mer realistisk är kanske att det inom en 5-års period kommer att rulla vanliga tåg. Fram till dess kan man roa sig med att åka bambotåget. Principen är enkel, ett spår, många tåg, så det är viktig att tåget är enkelt att lyfta av och på när man får möte. Hastigheten runt 15km/t men tack vare ljudet känns det mycket snabbare. Så här går det till

Vid ändstationen ligger en liten landsby som försöker livnära sig på att sälja dricka till alla turisterna som kommer med bambotåget, men det är ganska mysigt att strosa runt där, titta på tegelsten tillverkning, eller bara observera det dagliga livet.

Battambang har även Cambodias enda vingård. De tillverkar ett rödvin, en brandy och några olika druvjuicer. Kul att testa, men ingen produkt man direkt är sugen på att köpa med sig hem, ett lite provglas räckte mer än väl. I området finns även ett par gamla tempel som vi valde att göra utflykt till. Templen i sig var inte det som lockade, men utsikten. Båda låg på en topp, kulle, så det var många trappsteg att bestiga, 300 trapp-steg upp till den första toppen och 800 trapp-steg till den andra. Utsikten var fantastisk, men gissa om vi var stela i benen många dagar efteråt.

Cyklarna har börjat ta lite stryk, så nu var valet att investera i reparationer eller försöka att sälja. Vi valde det sista och lyckades så där. Dvs den ena gick att sälja till mycket bra pris, men den andra, efter olyckan i Siem Reap, var i ett sådant skick att ingen var villiga att betala något för den. Så då fick den skänkas bort. Med detta är cykelperioden över för denna gång – och vi skall börja promenera istället.  Vi lämnar samtidigt Cambodia för att fortsätta resan i Thailand.

 

Älskade Gibbon (from autumn 2012)

Video

Innan Kambodja var vi några dagar i Khorat (Nakhon Ratchasima). Trevlig stad att ha cykel i, då man för en gång skull kunde strosa runt i alla gatorna innanför de gamla murarna. Cyklade även ut till Zoo (ca 20 km utanför stan). Men vad jobbigt det var att cykla dit, vägen så platt ut, men vi hade en svag uppförsbacke hela vägen, märktes tydligt på hemvägen då lutningen var i vår favör. Khorat zoo är ett av dom trevligaste zoo vi har besökt i hela Sydostasien. Favorit djuren är fortfarande Gibbonaporna, men min lilla kompis från förra besöket (mars 2011) hade nu blivit lite mera ap-lik, han svängde sig i träden tillsammans med de andra gibbonaporna, och kom bara springande med armarna högt över huvudet et par gånger,

Varför stanna här????? (from autumn 2012)

Standard

Vi har än en gång ”utsatt oss” för gränspassering vi Aranyapradeth (Thailand) och PoiPet (Kambodia), men denna gång gick det bättre än förväntad (eller så var vi bara luttrade). Vi + cyklarna tog bussen från Khorat till Aranyapradeth’s stora gränsmarknad. När jag skulle börja cykla, upptäcker jag att cykelkedjan har ramlat av. Men vi passerade stora cykelförsäljningsstånd när vi kom med bussen, så det är bara att gå tillbaka. Får den hjälp vi behöver, och för det vill de absolut inte ha något betalt! Den inställningen hade vi absolut inte förväntad oss här, på en av de ”skummaste” marknaderna i hela Thailand. Fyllda av positiv energi är det lätt att fortsätta.

Gränspasseringen gick också bra utan några missöden. Här var det faktisk skyltad var cykler (och mopeder) skulle åka, och tydliga platser där vi skulle parkera. Sen var det bara att gå genom passkontroll och sedan tillbaka och hämta cyklarna och fortsätta framåt. Med eget fordon kom vi aldrig i kontakt med alla lurendrejare som vill sälja visum, transport etc. Och när vi skulle skaffa visumet, hade korruptionen även där i princip försvunnen. Priset för ett vanligt turistvisum har alltid varit 20 US$, med det informella tillägget 100 baht samt extra foto. Denna gång var det 20 US, och en uppsättning foton som gällde. Skönt!

Vår resa hade startad ganska sent, så vi kom in i Kambodia precis innan mörkret kom. Fick några förfrågningar om taxi till Siem Reap, men vi hade bestämd oss för att ge staden en chans, åtminstone en natt. Hittade till Ly Heng Cchay som hade fått bra recensioner, helt OK rum för 15 US$ men inget vi återvänder till. Resan vidare till Siem Reap var tänkt att ta med tidiga morgonbussen för 7 US$, men det visade sig att bussen inte ville ta med våra cyklar. Så då blev det att leta alternativ. Vi var inne på alla varianter av kollektivtransport med extra bagage plattform, men ingen ville ta oss med (eller så förstod de inte riktig frågan) Så vi åkte som vanlig i en privat taxi av märket Toyota Camry, med cyklarna bak i bagageluckan.

I Siem Reap har vi hittad en riktig pärla, Hotel Skyway. För 22 US$ har vi ett ljust och stort rum högst upp, och i priset ingår frukost samt swimming pool. Och som närmsta granne en lokal marknad där vi handlar billigt vatten. Här njuter vi av livet, för det mesta har vi stället helt för oss själva, då övriga gäster andvänder mycket av sin vakna tid i Angkor Wat området. Hotellpersonalen har lite svårt att förstå att vi tänker stanna här några veckor, men inte besöka Angkor ruinerna?????? Men än har de inte gett upp hoppet, varje dag när vi ger oss ut på en liten cykeltur får vi frågan om vi skall till Angkor Wat……

Så vad gör vi i Siem Reap egentligen………Under de timmar det regnar – och vi inte sitter framför det öppna fönsteret och dricker vin – passar jag på att rensa bland alla videoklipp från denna och tidigare resor, och i den takt internetöverföringen är bra, så lägger jag upp filmerna här. Den som har tid kan alltid roa sig med att lista ut vilket blogg inlägg (och vilken resa) videon tillhör. Annars har vi bestämd oss för att låta gourmanderna i oss få njuta av lite utsökt gourmet mat. Siem Reap har ett fantastisk internationellt kök, särskilt med tanke på den relative lilla ytan det handlar om. Så långt har vi testad följande internationella kök:

  •  Österrikisk/Sveitsis
  •  Mexikansk
  •  Fransk (café)
  •  Khmer

Men vi har som tur många dagar kvar………………………….

 

Vientiane till Udon – en 8 mils het cykeltur (from autumn 2012)

Standard

Vaknar redan kl 6 trots en dålig nattsömn. Resfeber! Hur kan man ha resfeber när man rest konstant i över tre år?

Är visst lite nervös inför dagens etapp. Vi ska cykla till Udon Thani. Norra Isaans största stad. 8 mil rakt söderut via Friendship bridges båda gränsstationer.

Väderprognosen för dagen lovar 38 grader i skuggan. Vilken skugga? Här finns väl ingen skugga. Inte ett moln på en vecka. Sol i zenit och absolut inga vackra Vietnamträd-boulevarder.

Våra thai-kinesiska cyklar är av järn men väger bly och har redan börjat gå sönder. Ska de och vi med full packning klara resan?

Kl 7:30 checkar vi ut och påbörjar resan ut genom rusningstrafikens Vientiane. Vi har laddat upp med varsin stor nudelsoppa med massor av chili- och örtkryddser, för att få i oss så mycket vätska och mineraler som möjligt. Ett 4 pack vatten i cykelkorgen, köper vi för våra sista icke växlingsbara kip. Vattnet bör räcka till gränsen iallafall. Därefter har vi thailändsk hårdvaluta.

Temperaturen är redan 32 grader.

Vägen ut genom Vientiane kantas av hårdbeväpnad polis och militär. Orsaken stavas Tony Blair, som hedrar staden med en visit, och förhoppningsvis nya biståndspengar eller affärskontrakt. På Rivningstomten mitt emot hotellet har ett k-pist beväpnat kompani slagit läger. De vinkar glatt godmorgon, då vi cyklar förbi. Vi möter fyra olika TV-team som är ute och förbereder bästa vinklarna för statsbesöket. Tre av kamerorna vinklas snabbt mot oss – Två falanger med vietnamesiska rissäckar på pakethållarna. Det borde roa den nya TV-tittande medelklassen.

De ytterst få asiatiska cyklister vi möter är alla fattiga bönder. Vi får några positiva tillrop (tror vi) och hälsar glatt tillbaka. Resan ut ur Vientiane går annars lite trögt. Trafikstörningar gör tempot ryckigt och knäna får bekänna färg med ständiga inbromsningar och nystarter. Vi undrar om vi kommer klara 6-7 timmar i den allt hetare trafikmiljön.

Kl 8:45 Gränsövergången till Thailand går dock oerhört smidigt. Så smidig att vi helt plötsligt ligger före tidsplanen. För dem utav er som rest mellan Thailand och Cambodja vet vilken mardröm gränsövergångarna i regionen kan vara. Här mellan Laos och Thailand är den perfekt. Av bara farten får den ena i ressällskapet 30 dagars visum istf de vanliga 15 dagarna (tyvärr upptäcktes ”felet” då andra halvan av ressällskapet skulle få sin stämpel)

Vi cyklar glatt över Mekongfloden med filmkameran påslagen. Här råder formellt cykel och gångförbud, men både lokalbefolkningen och gränspolis visar tummen upp till vårt kämpande.

Så fort vi kommit över och påbörjat de återstående dryga 5 milen på Thailänsk sida får vi ett fantastiskt moraliskt stöd. När vi cyklar utefter National Highway no 2, formligen hurras vi fram, särskilt i de förvånansvärt långa uppförsbackarna. Man skulle kunna tro att vi cyklat Vätternrundan eller sprungit Göteborgsvarvet. Så många lyckönskningar, tummen upp och tut-hälsningar. Thailand är verkligen de glada leendenas land.

De glada tillropen gör att vi för en stund glömmer att vattnets sedan länge är slut. Vi har visserligen redan druckit drygt 3 liter var men det räcker inte. Huvudvärken och illamåendet påminner oss snabbt om allvaret i vätskeslarvet.

Vi stannar till på en fullservicemack. Beställer varsin enorma Is-cappucino och ytterligare 1,5 liter vatten var, och softar en kvart i skuggan. Sådärja, nu kan vi tom kissa ut några droppar.

Klockan har precis passerat tio och värmen börjar bli allt mer påtaglig. Vi har minst två tredjedelar av resan kvar. Dags att cykla vidare.

Med så mycket koffein och energimättad dryck i kroppen går nu cyklingen hur enkelt som helst. Helt plötsligt känns det som Koratplatån lutar. Vi har mentalt flera kilometers nedförsbacke. Eventuella uppförsbackar känns löjligt lätta. Nu njuter vi helt och hållet av landskapet, dess risfält, tapiokaodlingar och otaliga tempel som rusar förbi.

Helt plötsligt har klockan hunnit bli 12 och först nu börjar ben-, rygg-, mag-och rumpmuskler komma med invändningar. Vi behöver en paus, men naturligtvis råkar vi just nu vara mitt ute i ingenstans. I Thailand behöver man sällan gå mer en 25 meter för en restaurang. Nu är det helt plötsligt ödemark. Och vi har en låååång tung uppförsbacke framför oss. Bilar, bussar och lastbilar svichar förbi oss. Då hör vi plötsligt ljudet en glass-MC, dvs Thailands motsvarighet till hemglass. Var är den?

Neeej, den är på väg i andra riktningen på motorvägen. Skit också!

Men vad gör den. Jo den har sett oss. Den kör ner och korsar motorvägen och kör oss till möte.

Glass har aldrig smakat bättre

Glass har aldrig smakat bättre

Mitt i resans värsta passage, i en uppförsbacke, i ödemarken köper vi oss alltså de två största och fetaste strutarna som erbjuds, och formligen njuter. Återigen, detta är så Thailand. Gött mos!

Återhämtningen går dock allt trögare så efter ytterligare någon timme senare stannar vi för en lunch. Ny nudelsoppa, med extra allt; salt, socker, chili, örter. Dock inte för mycket nudlar och kött, då kommer magen explodera i värmen.

Vi sköljer ner maten med massor av vatten och Colaaaaa.

Efter lunch är det bara 15 km kvar, men nu känns det tungt. En resort 13 km innan Udan Thani lockar med mjuka sängar och vattenpalats. Vi gissar på att temperaturen nu är minst 60 grader i solen där vi hela tiden uppehåller oss, så ett bad vore underbart. Vi inser dock att stannar vi nu så orkar vi inte cykla vidare igen. Vi biter ihop. Strax närmar vi oss så staden. Nya tummen upp och glada välkomnanden gör resan lite lättare. Dessutom glädjs vi skadeglatt av en trafikstockning som gör att alla bilar och bussar står still medan vi kör förbi.

pedal kraft lönar sig

pedal kraft lönar sig

Mängder av glada tillrop då vi i våra saltindränkta kläder cyklar förbi alla dem som tidigare kört förbi oss. Nu måste vi visa skandinavisk sisu. Ja, vi har cyklat hela vägen. Nej, vi är inte ett dugg trötta. Vientiane i morse. I morgon kanske Korat… Det här gör vi varje dag.

Strax är vi dock förbi kön och det visar sig vara tåget som orsakat stockningen. Strax är vi återigen omkörda igen, och vi kan dra ner på tempot igen. Men nu är staden nära och vi kan tillåta oss att känna efter hur kroppen svarat. Vader, knän, lår, rumpa, rygg och mage är klart medvetna om att dagen varit lite tuffare en vanligt. Så fort vi hittat ett bra hotell ska kroppen få sig en belöning. Minst två timmar massage, ska den få. Två timmar underbar thailändsk massage…