Travel stories from our trip in 2011/2012 now available

Aside

Travel stories from our trip in 2011/2012 and our trip in 2010/2011 now available

The map is not yet created, but all travel stories from our trip in 2011/2012  and 2010/2011 is now loaded to this blog.

If important to read according to any read thread, I recommend to go by the links on the My Map page, there you can follow the stories according to when they appeared.

And finally even the stories from our trip in 2009/2010

VIETNAM I BACKSPEGELN (from spring 2012)

Standard

Efter 3 månader i Vietnam, vilka händelser eller platser har etsat sig fast?

med egen cykel

med egen cykel

Vi börjar med platser, här är det en solklar vinnare, Mekongdeltat. Vänligaste platsen vi har besökt (än så länge) i Vietnam. Vi har cyklat runt på alla möjliga och omöjliga småväger längs de otaliga floddeltagrenarna och i gränderna. Vi möts bara av trevliga hälsningar och glada inbjudningar till nyårsmiddagar, kaffe med dopp eller en öl och snaps.

Får inte heller glömma skaldjursrestauranterna i Rach Gia, både prisvärd och gott. Och att småbarnen har lärt sig följande ramsa, kan vi inte annat än skratta åt: hello – what’s your name – vietnam dong!!!

Fika - vid en av Hanois många sjöar

Fika – vid en av Hanois många sjöar

Bubblare på denna resan blev Hanoi, men först när vi lämnade det turisttäta ”old quarter”. Oj vad många sjöar här finns, endast ett fåtal finns inritade på kartan, men alla har promenadväg runt som är kantad av olika fikaställen. En nyvunnen favorit blev även själva staden Phan Thiet, särskilt när vi lärde oss att bo på statligt hotell mitt på strandpromenaden och insåg hur mycket boende man då fick för pengarna.

 

 

Dalande (enligt vår subjektiva skala) blev turistorterna Mui Ne och Phu Quoc. Förstagångsförälskelsens skimmer höll inte för ett återkommande besök. (Trots underbart ressällskap från Trollfamiljen i Partille). Detta betyder inte att det bara är dåligt här, utan att det kanske inte är lika fantastisk (längre) som vi upplevt det under tidigare resor.

Kvällsmys Phu Quoc

Kvällsmys Phu Quoc

Saigon eller HCMC ligger fortfarande stabilt i ”gilla-läget”. Varje vistelse blir en skön blanding mellan återseende av gamla och nyvunna favoriter. I år blev vi helt sålda på de många utomhusgymen, det blev en ”sport” att hitta nya parker och gräsplättar där det fanns några maskiner, vi provade minst en 8-10 platser, bäst var parken mitt emot HCMs stadsmuseum.

Det är de olika vardagshändelserna vi minns bäst, små som stora avbrott i våran annars rätt så ”turistiga” vardag.

Något av det roligaste var att bada en hund i saigon. Vi stannar till för att småprata lite med en halvstor valp. Då kommer matte ut med badbaljan. Vi står närmast till hands, och hon ber oss hålla valpen medan hon tvättar den, men det slutar med att hon håller valpen och vi sköter badandet. Allt eftersom valpen börjar bli ren, blir vi desto smutsigare av allt hund-avskakat-smutsvatten. Grannarna och övriga förbipasserande vietnameser stirrar storögd på oss, men vi bara flabbar och skrattar tillsammans med matte.

Att åka lokalbuss är alltid spännande. Jag är på väg att kliva av bussen i Hanoi, när jag känner hur någon greppar tag i min arm. Det är en gammal dam som behöver hjälp, och jag är närmast till hands. Jag hjälper henne av bussen och sedan vill hon ha hjälp med att korsa gatan. Trots att detta sker en av de första dagerna i Vietnam lyckas jag att få oss båda helskinnat över.

Nästa minne är från en buss i Saigon. Det finns ingen sittplatser kvar då en morfar/farfar kliver på med sitt barnbarn. Vi vet inte riktig om vi skall resa oss eller inte. På de betjänade bussarna tvingar ofta konduktören andra passagerare att resa på sig så att vi får sitta. Lösningen blir att maken tar barnbarnet i knä, medan bestefadern väljer att själv stå bredvid, med ett stort leende på läpparna. Han tycker detta är så roligt att han fortsätter bli stående långt efter det att det blir massor av sittplatser lediga. Barnbarnet, en grabb i 4-5 års åldern, var kanske inte lika förtjust i situationen, men farfadern hade något stort att berätta vid kvällsmiddagen…

När vi är ute på våra vandringar hoppar maken gärna in och ger ett krafttag. Det kan vara en fullastad moppe på glid, som 3 vuxna män inte lyckas få på rätt köl. Eller ett nerhugget tre som skall lyftas bort, eller en fiskare som behöver hjälp att dra in sin båt. Detta uppskattas mycket mer ä man skulle kunna tro. Tyvärr verkar få andra turister utnytta dessa gyllene tillfällen till förbrödning.

Att bli tillfrågat om att köpa lotter är också trevligt?! Under alla våra resor i sydostasien är vi vana att se lottförjsäljare, men målgruppen är inte oss turister utan lokalbefolkningen. Därför blev jag förvånat första gången jag också blev erbjuden att handla. Åtminstone innan jag tittar mig omkring och inser att jag nog sitter på ett fik där det aldrig är turistar. Så i och med att jag sitter där jag sitter, tar lottförjsäljaren det för givet att man hör hemma här på någotvis, och då kan väl jag köpa en penninglott som alla andra. Detta har blivit ett bra index för att mäta turisttätheten. Ignoreras ag av lottförjsäljare är jag på en plats där de är vana vid turister och när jag erbjuds en lott är jag kanske den första eller ända turisten just där??

Att äta en nudelrätt med pinnar medan ett tjugotal vietnameser tittar på och förtjust, högljutt kommenterar och skrattar åt, är lite av en konst. Detta hände oss i Rach Gia, vi cyklar runt i smågränderna och är på ett strålande humör. Precis innan har vi passerad ett ”hål-i-väggen” bageri och köpt nybakade, fortfarande varma, baguetter för 1000 vnd styck. Vi har så många baguetter i cykelkorgen att några ”husmödrar” skojar med oss och undrar om de får köpa? Framför oss ett litet gäng av 10-12 åriga ”buspojkar” som också är sugna på våra baguetter. Då får vi syn på en underbar lokal gårdsservering, med glasnudlar och vårrullar som blandas och äts kalla tillsammans med söt-stark dipsås och färska örtkryddor. Cyklarna parkeras utanför, och vi lämnar alla våra grejer öppet i korgen, ala Mekongstil. Taktiken funkar, pojkarna hänger runt cyklarna ett tag, men rör inget, innan de drar vidare. Inne på gården har vi satt oss ner vid det ända bordet och börjat äta. Nu börjar (de vuxna) grannarna att dyka upp. Snart sitter det ett helt gäng bakom oss som alla tittar på den stora begivenheten, dvs oss. Stämningen är högljudd men glad, och nya personer kommer undrande förbi. Vad sker här? A-ha turister, ja det verkar skojigt, också slår de sig ner.

För oss blev det en något svettig, men kul upplevelse.

Etter Vietnam fortsatte vi till en favorit, Kampot i Kambodja. Vidare buss til Phnom Pehn för att slutligen avlusta i Sathorn och Lumpini områden i Bangkok. Har tyvärr inga anteckningar från dessa stop – så 2011/2012 års resa slutar här.

FLYTANDE MARKNAD, BLOMMOR OCH TÊT (from spring 2012)

Standard

Efter flera års Vietnamvistelser har vi äntligen åkt till Mekong Deltat. Vi tog oss med reguljär buss från HCMC till Mekong Deltats störste stad, CAN THO, som ligger ungefär  mitt i deltat. Här räknar vi med att stanna några veckor och utforska stan och omgivningen via små och stora dagsutflykter. Själva stan är storleksmässig på nivå med Malmö och Göteborg, men trafiken är (än så länge) inte lika hetsig som i Hanoi och HCMC. Detta gör CAN THO till en utmärkt cykel-stad,  och vi är numera stolta ägare till varsin nyinköpta cykel. Visserligen begagnade och o-växlade, men här är så platt att detta duger  bra för oss.

Vi bor på ett helt underbart ställe, Than Dat resort, ca 5 km från centrum. Här bor vi lyxigt i en gigantisk och rofylld trädgård, och från den egna bryggan har vi direkt ankomst till ett av deltats otalliga vattenvägar. I tillägg har resorten ett av de bästa gourmet kök (i förhållandet till priset) vi har smakat så här långt på resan. Så egentligen behöver man överhuvudtaget inte lämna resorten för att ha en njutbar semester…..

Som förstegångs besökare i Mekong Deltat kändes det som ett måste att åka på en arrangerad båtutflykt. Klockan 05:30 startade vi från vår brygga, i en liten privat träbåt, oss två +guiden/skepparen. Ute var det fortfarande becksvart, men i de flesta husen/skjulen vi passerade började vi se  tecken på morgon-aktivitet. Båtturens första timma in mot stan var otrolig lugn och skön, där vi satt och försökte skaka av oss den värsta sömnigheten.

Dagens första mål var den flytande marknaden Cai Rang. Allt eftersom vi närmade oss fick vi sälskap av flera andra båtar. Några små turistbåtar liknande den vi själv färdas i, några flera turistbåtar modell större, men flertalet av båttrafiken bestod av handlare på väg för att köpa eller sälja varor. Detta var dagarna innan TÊT (det vietnamesiska nyåret, i år 22-26 jan) och det passerades mängder av träbåtar fullastade av gula blommor. Väl framme på marknaden var vi glada att vi åkte i en liten båt, det gjorde att vi kunde glida rakt in i myllret, dock oundvikligt med en och annan krock. Här var främst frukt- och grönsaksförsäljare, men ett och annat nudelkök kom roendes med ångande sopp-kastrull. I masten på båtarna hängde man upp de varorna som var till försäljning. För oss så det ut som om alla båtarna köpte och sålde av/till varann, varor hivades från en båt till en annan stup i kvarten. Mitt i allt blom-båtarna som alla köpte i från.

Detta var första gången vi besökte en flytande marknad, och första intrycket var absolut positivt. Turistbåtarna var i klar minoritet, och vi överraskades av det sjudande livet och den glada och lätta stämningen som rådde. Efter marknaden svängde vi in i en smalare flod. Äntligen – nu får vi uppleva Mekong Deltats vattenvägar på ”riktig”. Men då stannar vi och blir bett om att gå i land. Vankas frukost kanske? Den utlovade kaffet och baguetten har vi än så länge inte sett något till. Tyvärr inte, nu är det besök på en risnudelfabrik och kombinerad grisfarm. Grisarna verkade nöjda och glada med tillvaron….och risnudel-tillverkning lärde vi oss om förra året i Battambang, Kambodja. Men visst, alltid skönt att få sträcka lite på benen.

Tillbaka på ”huvud” flodåran fortsätter vi båtturen. Då och då blir vi omkörda av snabbgående passagerarbåtar. Trots hög vägstandard och många nya betongbroar, korsas färdleden stadigt av små och stora transportfärjor. Annars är det rätt så lugn båttrafik denna morgonen. Det tar ungefär en timma fram till nästa flytande marknad, Phong Dien. denna är mindre och mysigare med ändats (motoriserade) små roddbåtar. Vi blir liggande mitt i myllretnsupar atmosfären  och äter nyinköpt frukt. Båten bredvid serverar nudelsoppa, den vill vi gärna smaka, men vår guide avråder oss pga bristande renlighet- diskningen =doppa tallriken i Mekongfloden. Det får bli en  cà phê dá sữa i stället från dryckesbåten som hakar fast sig i oss medan iskaffet tillagas.

Stärkte av kaffet  är vi nu redo för nya äventyr, och vi svänger in på en mycket mindre flodväg. Första hindret vi träffar på är ett fisknät tvärs över floden. Detta är inget problem, fiskaren är i vattnet och trampar ner nätet så vi kan passera. Nästa hinder är en mötande båt, och när vi väjer för denna kör vi på grund! Det har nu blivit rejält lågvatten, och vi undrar lite hur vi skall komma vidare. Guiden vet råd, tar sig in mot närmsta brygga och hjälper oss i land. Vi fortsätter alltså båtturen gående! Jättemysigt, på varje sida av floden löper fin-fina belagda vägar/stigar. Nu hinner vi verkligen se hur de bor och lever. I alla förbipasserande hus möts vi av vänliga leenden och glada ”hello” från barnen. Vilken tur att vi fastnade med båten, annars hade vi aldrig lärt hur enkelt (och vackert) det var att även ta sig fram landevägen. Under tiden stakar sig vår guide så sakteligen fram.

Efter 8 timmar år vi hemma igen, trötta och med massor av ny solbränna. Dagen efter gör vi om turen till de flytande marknaderna, men denna gång per cykel. Otroligt lätt att ta sig fram på två jul och pedalkraft….

Dagarna innan TÊT har många gator kantats av blomförsäljning. I dag på själva nyårsafton var det en febrilsk sista-minuten-shopping. Men resultatet är vackert, när varje hus, affär och restaurant har mängder av blommor utanför.

VI TROR VI KAN LITE VIETNAMESISKA (from spring 2012)

Standard

men ofta pratar vi rent “goja”.

Jmf med Thailand, Laos och Kambodja, har Vietnam en stor fördel när det gäller att forstå sråket, de har i princip samma alfabet som oss. Så även om vi inte riktigt har fattad alla uttalsregler, går det åtminstonde att läsa sig till vad det betyder, trodde vi. Men efter att ha bladdrat lite i fras-boken, inser vi att det ofta blev fel, men ganska roliga fel nu i efterhand.

Här kommer några exempel.

I Laos blev vi så förtjusta i deras kaffe med söt mjölk, och kaffe skrevs och uttalades på samma vis som i Vietnam, cà phê, varfter vi beställde cà phê sữa, det som i Vietnam betyder kaffe med kondensereat mjölk. I Laos betydde samma ord att vi ville ha dåligt kaffe, något vi självklart inte önskade.

När det gäller kaffe, gjorde vi i Hanoi följande misstag gång på gång. Här tyckte vi att vi hade full koll. Vi visste att svart kaffe var cà phê đen och kaffe med mjölk var cà phê sữa. Och ville man ha den som is-kaffe, blev det cà phê dá. vi beställer cà phê đen, och får frågan (tror vi) not da? Alltså inte med is. Vi bekräftar, nej, inte med is. Men det de har frågot om är nóng eller dá, dvs varm eller kall? Och vårat svar    blir troligen varm-kall. Trots våra tokiga svar, fick vi alltid vad vi önskade.

Ett av de första orden jag lärde mig att tyda skriftlig var cơm, betyder ris, och på enkla menyer kan man välja om man vill ha ris (cơm), nudlar (mí) eller bröd (bánh mí) som tillbehör. Och från Thailand är vi vana att beställa ris-rätter, eller “rice on top” så när jag såg en skylt utanför en restaurant där det stod cơm gick vi in och beställde just detta. Senare har vi lärd att cơm egentligen är ett samlingsbegrepp för mat, och står det cơm sáng, cơm trưa eller cơm tối betyder det att här serveras frukost, lunch eller middag. Kan i efterhand tänka mig att våra beställningar har varit ungefär så här.

Serverar ni mat? Ja, vad vill ni ha. Vi vill beställa mat, ja det går bra, vad vill vi ni ha? Vi önskar mat med kött och grönsaker…….när vi var säkra på att vi beställde var sin enkla ris-rätt. Otroligt att vi ändå alltid fick något att äta, även om det inte alltid ingick ris. Ja vi fattar nu hur det känns att beställa kabab-pizza med valfri sås……

Till slut ett lite exempel på ord som vid en snabb titt ser likadana ut men betyder totalt olika

thứ tứ betyder onsdag, medan

ttử begå självmord. Så det gäller att ha koll på riktningen på apostoferna och om det är en “krull” over eller under bokstaven.

Men för det mesta går det riktigt bra, från menyerna har vi lärd oss skilja ut det viktigaste, kan skillja mellan fläsk, biff och kyckiling, och fisk, räkor, bläckfisk, samt grönsaker och frukt. Då och då väljer vi fortfarande fel när det äller tillaganingssätt men huvudingrediensen är åtminstone rätt, och vi slipper räddsla för att ha beställt “fel sorts djur”. Annars kommer man långt med pek-språket. antingen in i köket och peka på ingredienserna, eller peka på en bild i menyn.

PHAN THIET/ MUI NE (from autumn 2011)

Standard

Kylan i Hanoi (under 20 grader dagtid) började bli jobbig så vi åkte söderut, närmre bestämd till Phan Thiet och Mui Ne. Vi tog in på sammaställe som förra gången, Hai Yen familj resort, samma rum, men nu har vi blivit duktigare på att förhandla pris, så även om det nu var högsäsong, betalde vi mindre per natt jmf med lågsäsong två år tidigare. Men vi var inte riktig beredda på att högsäsongen hade börjat, och var lite lätt chockade av alla “turister” överallt. Även var vi smått chockade över den enora expansionen som har skädd under så kort tid, nu har i princip strand/turist området växt ihop med själva Mui Ne fiskeby, och turist restauranter och turist boende har nästan tagit över allt ihop.

Sol, varme och salta bad är trots allt inte att förakta, och med tillgång till massa nya, spännande böcker lyckade vi “¨hålla ut”. Julafton firades med kreativ bakelse, som faktisk var ätbar, ja till och med god! Man skäms lite när man tar med sig en tårta in på ett kafe och begär (från kafeét att) få tallrikar och skedar. Dottern i huset stirrade storögd på vår tårta, så vi bestälde snabbt in en extra tallrik till henne. När vi inte orkade mer av tårtan, gav vi sedan dottern det som var kvar, inklusive all juldekoration som inte var ätbar. Hon var mäktig stolt över att kunde bjuda sina äldre släktningar på fin tårta efteråt.

När vi efter et par veckor insåg att vi trivdes allra bäst de dagarna vi tog lokal bussen in till Phan Thiet började vi fundera på att kanske flytta dit?? Från tanke till handling, och de sista dagarna vid kusten tillbringas i själva staden Phan Thiet. Vi bor på ett typisk vietnamesisk hotell direkt vid stranden där vi tittar på och lyssnar till två-tre bröllop per dag som firas på hotellet, annars långa promenader i sanden eller runt om i stan. Och när receptionen har slutad ringa oss klockan 7 på morgonen för att be oss ta in våra kläder (badkläderna hängde ute till tork på balkongen) trivs vi riktigt bra.

Vi slår oss ner på olika trottoarserveringar, och dricker iste eller iskaffe. Vid ett tillfälle, var hele trottoaren involverad i min kaffe beställning, då kaffet droppade lite för sakte igenom filtret. Jag lovar, minst 5 stycken var borta för att förklara allt var ok, men att det bara tog lite tid. Tillslut hade kaffet runnit klart och alla slappnade av. Vi skratade tllsammans med de övriga när andra turister passerade långsamt förbi, men aldrig riktigt vågade ta klivet in, trots hjärtliga tillrop. Vi hjälpte till så gott vi kunde, men turisterna vågade fortfarande inte stanna, utan fortsatta passera förbi sakte en, två, tre gångar. Fegisar!

Andra dagar stannar vi till längs kajen och kollar in spelbordet. Här spelas en variant av fia-med-knuff, men med färre pjäser och om pengar. Vi lyckades inte riktig hänga med på alla reglerna, annars hade vi gäerna utmanat vinnaren. oavsätt, det är trevlig att stå och sitta tillsammans med lokalbefolkning en stund under ett skuggigt träd.

Nyårsdagen var det mer fest på stranden än själva nyårsafton. Vi njöt av att titta på glada ungdomar, som saltomortalade sig ner i vattnet. Och skratade lite i smyg av klädkoden. Att ha baddräkt anses som “naket” men att bada fullt påklädd i vita kläder som blir genomskinnliga, det räknas som “påklädd”. Oavsätt klädkod tyckte vi stranden utanför hotel Binh Minh var lika bra som den mer turist-och-rysk-täta stranden 15 km norrut.

2 januari (02-01-2012) var det rekord i antal brölopp, första sittningen började direkt efter frukostserveringen (klockan 8:30). Vissa lyckodatum är viktigare än andra, så det gäller att gifta sig vid rätt tidpunkt, även om det blir lite “löpande bandet” över det hela. Samtidigt är vi imponerade över  hur snabbt det blir tyst igen efter en stor fest. Ena minuten är det värsta stämningen, med sång och musik, fem minuter senare är det fullständig tyst, festen över och alla har gått hem…..

PANG (from autumn 2011)

Standard

Vilken smäll, vad var det som hände? Nej, maken har inte “bråkat” med maffian eller hjälpt utsatta kvinnor i Hanois smala gränder nattetid. Denna gång var det jag som var målet – eller kanske inte????

Vi är på tåg SE7 på väg från Hanoi till Phan Thiet onsdag 14 december. Resan är på mer än ett dygn, och vi har beställd soft sleeper hytt. Den delar vi i början endast med en vietnamesisk kvinna, som är riktig förskräckt över att måste “bo” med oss turister. Språkförbistringar gör att vi inte kan prata särskilt mycket, men jag tror det stör henne mest at hon som har underslafen, ser att på vår sida av hytten är det min man som har underslafen. Det vi inte kan förklara, är att överslafen inte är lämplig för personer som är längre än 1.80m alltså, måste jag ligga där uppe. Efter några timmars resande, visar hon dock tydligt till mig att allt är ok, vid att ge mig flera kramar när vi både står ute i korridoren och sträcker lite på benen. Vi får in en 4:e gäst i hytten, en ung kille, som åker utan riktig biljett, kompis till personalen kanske, men han får besked att den ena överslafen är ledig fram till nästa stopp, och klättrar snabbt på plats.

Sen anpassar vi oss till det vietnamesiska livet, dvs ligger och små-slumrar. Förra station stoppet var vid 12, och efter tidplanen blir det inget stopp för klockan 16, så alla 4 ligger och halvslumrar, då det smäller. Jag reagerar inte direkt, är så långt inne i min Håkan Nesser deckare att världen utanför knappt existerar , men märker att min granne i överslafen verkar lite skärrad. Jag vänder mig om, och vad har hänt? Fönstret har spruckit, antingen ett kraftigt stenskott eller har någon skickat i väg ett skott? Hålet är riktat rakt mot min säng, så jag börjar febrilskt leta efter en kula, innan vi upptäcker att fönstret består av två glas, och det ät just nu bare det yttre som är sprucket. Innerglaset är fortfarande helt, samtidigt har vi hittad en liten bit glassplitter på bordet, så vi får inte helt ihop det. 13.41 small det, men det tar mer än tjugo minuter innan vi (dvs maken och den unge vietnamesiska killen) hittar någon ur personalen som är vaken och vill titta på vad som har hänt. Resultatet – han bara garvar, låtsas skjuta och säger allt är ok innan han går tillbaka och lägger sig. Vi, dvs jag, maken och killen undersöker fönstret en gång till för att försäkra oss om att det inte är någon spricka i innerfönstret. Kvinnan  i den anra underslafen, har bara kastad ett snabbt öga på fönstret innan hon återgick till att sova.

Vi andra återgår till vad vi gjorde innan smällen, sova eller läsa. Vid stoppet två timmar senare (Đồng Hớì) kommer det äntligen en ansvarfull personal på och blir förskräckt när han ser fönstret. Han undrar vad som har hänt, och vi får förklara så gott det går på engelska iblandat teckenspråk när och vad som har hänt. Utifrån detta skriver han en rapport om händelsen, men har problem med vem som skall signera. Vi utlänningar kan inte signera en rapport på vietnamesiska, och i överslafen har det nu kommit en ny gäst, så det blir kvinnan i underslafen som får signera, den ända av passagerarna i vår hytt som inte har den minsta koll på vad som har hänt. Efter att rapporten är signerat, kommer han tillbaka med kartonger för att förstärka det som genstår av fönstret. och under resten av resan tittar han in till oss minst en gång i timmen för att kolla att allt är ok.

Vad som egentligen hände vet vi fortfarande inte, stenskott eller någon som sköt. Och om någon sköt, med vad och varför, olycka eller bevisst???? Ingen tog skada, och vi blev faktisk aldrig rädda eller oroliga, dock frustrerade över att ingen tog händelsen på allvar i början. Så även om detta påminner om en film, (titeln kommer jag inte ihåg, men Brad pitt hade en av huvudrollerna och en del av handlingen visar två pojkar som provskyter/leker (hemligt) med ett vapen, som råkar vara laddat och där kulan träffar en förbipasserande turistbuss och skadar en vit kvinna, vet ni vilken jag menar??)  är vi inte avskräckta, vi tar gärna tåget igen, och vi fortsätter vistelsen i Vietnam som inget har hänt.

Men den vackra utsikten utanför fönstret hade vi ingen vidare glädje av.