Vårt första, något omtumlande, möte med Ho Chi Minh City/Saigon (from spring 2010)

Image

1-4/2

Detta är andra gången vi besöker Vietnam, första gången(2003) startade vi i Hanoi, dvs i norr. Under 3 veckor så hann vi Hanoi stad(unik huvudstad), Sapa (fantastisk bergsby på gränsen till Kina), Halong Bay (overkligt vacker sockertopp-bergs-skärgård), Hue (gamla kejsarhuvudstaden, tyvärr nästan utplånad av USA´s flygvapen) och Hoi An (orientaliskt vackrare än så här blir det inte, som att resa i ett Tintin-album).

Besöket gav oss verkligen mersmak, och vi planerade att nästa Vietnamresa, så skulle vi starta i södra delen av detta spännande land. Tack vare priskampanj på flygrutten Phuket – HCMC med Air Asia, under samma period som vårt 60 dagars Thailandsvisum gick ut, var nästa slutdestination under vår sjumånadersresa, bokad och klar.

Ankomsten

Visumreglerna till Vietnam börjar bli lite enklare, och det är numera möjligt att skaffa sig de officiella dokumenten som krävs för visum on-line, och sen plocka upp själva visumet på flygplatsen vid ankomst. Vår flygning var relativt kort, så vi hade inte brytt oss om att förboka sittplats långt framme i planet. Detta lilla misstag kostade oss 1,5 timma i visumkön! Någon gång kring midnatt var vi äntligen klara, och kunde plocka upp våra ryggsäckar där de stod ensamma bredvid bagagebandet. Nästa uppgift var att skaffa lokal valuta, men det tog oss lite tid att komma fram till hur många nollor det var rimligt att mata in i ATM’n (2.500 vietnamesiska Dong är ca 1 SEK).

På väg ut ur flyplatsen möts vi av första överraskningen, ett enormt folkhav väntandes på nyanlända passagerare. Medan vi stod i visumkö, hade inga nya passagerare gått igenom passkontrollen, och med tanke på att klockan nu hade passerat midnatt, var vi lätt fundersamma. Vi kom i håg hur hela Hanoi mer eller mindre släcktes ner runt 21-22, men tydligen var det en annan puls här i HCMC.

Nästa positiva överraskning var taxisystemet, som till skillnad från Hanoi verkade fungera helseriöst. Vi väljer första bilen i taxikön, som med största självklarhet sätter på taxametern, först efter att vi sitter i bilen. Vi hade inte förbokad något hotell, mycket p.g.a. erfarenheten från det luriga taxisystemet i Hanoi. I Hanoi händer det alltför ofta att man körs till ett hotell där taxichauffören får provision för att lämna gäster. Så om man har förbokat ett visst hotell, riskerar man att köras till ett helt annat, men med samma namn som det du själv hade bokat. I Hanoi löste vi detta genom att låta chaufförerna rekommendera oss i ett hotell, i vår prisklass i rätt område, vilket fungerade toppen.

Så därför ber vi vår Saigonchaufför köra oss till ett bra hotell i centrum (distrikt 1), prisklass 15-20US$. Han vänder sig om och frågar 3-4 ggr om det verkligen är så att vi vill att han väljer hotell för oss, vilket vi bekräftade. Han blir tyst länge, och vi blir säkra på att vi totalt har missförstått hur det funkar här. Men problemet var att det var lite svårt att rekommendera oss något, som enligt han var bra nog för 15$, men kunde vi tänka oss ett pris runt 20$?

Natturen, på vägen in mot centrum ser vi ett livligt gatuliv, bl.a. flera fotbollslag som spelar match, och när vi kommer in på vår gata, finns det mängder av små och enkla trottoarserveringar som fortfarande håller öppet.

L1Hotellet vi körs till verkar helt OK, priset acceptabelt, och det finns flera olika rumstyper att välja mellan. Husen i Vietnam är ofta extremt smala ut mot gatan (man betalade förr skatt enligt hur många meter av fastigheten som låg utåt gatan) och har istället all sin yta i djupet. Det är vanligtvis plats med 4 rum per våning, det största ut mot gatan, sen två celler utan fönster i mitten och slutligen ett rum med fönster mot bakgården. Standarden är överlag väldig hög, på 1-stjärniga hotell ingår alltid luftkonditionering, TV, kylskåp, telefon, dusch med varmt vatten, och olika engångsartiklar som tvål, schampo, tandborste, kam, toapapper mm, och i de flesta fall även gratis WiFi. Vi valde det stora rummet med utsikt mot gatan, trots att sängmodellen var “fältsäng på hjul”, mot löfte om sängbyte nästa dag. Receptionisten undrar även om vi är hungriga, för i så fall rekommenderar han den dygnöppna vietnamesiska restauranten på andra sidan gatan. Så snacka om skillnad jämförd med “nattstängda” Hanoi 7 år tidigare!

Första dagen – lätt förvirrade, trots flerårig Asienvana!

Det är svårt att skylla på jet-leg efter en tvåtimmarsflygning inom samma tidzon, men det var ungefär den känslan vi hade när vi vaknade morgonen därpå. Sängkvaliteten hade inte varit den bästa, men annars var vi nöjda. När vi kommer ner, får vi direkt erbjudan om ett nytt rum, på våning 1, i princip identisk med det vi hade, men med mycket bättre säng. Klart vi byter, fast efter inflyttning och en smärre ommöblering, ser vi att städningen av rummet har varit så där (vi trampade på en rutten frukt på golvet). Men självklart är detta inga problem, receptionisten skall skicka upp städare direkt. Så vi lämnar våra ryggsäckar, tar med oss det vi har av värdesaker (kamera, dator, pass etc.) och lämnar in detta för säkerhetsförvarning. Systemet är som vi minns, våra grejor placeras i en påse, som sedan vikas och tejpas igen, innan vi signerar paketets alla sidor för att visa att förseglingen är obruten.

Efter detta är det dags för en sen frukost, och vi har längtat efter alla billiga fyllda baguetter och gott vietnamesisk kaffe som fanns att köpa på gatan i Hanoi. Men vi hittar ingen, så det blir den dygnöppna restauranten på andra sidan gatan. Menyn är gigantisk, och det är enormt svårt att välja, vi behöver lång tid för genomläsning. När vi slutligen har bestämd oss, skrattar vår servitör gott, och pekar mot grannbordet. Där sitter det en vit kvinna som precis har fått in sin mat, och han berättar att vi har beställd exakt samma mat, så vi tittar ditåt han pekar, och bekräftar sen att det ser jättegott ut. Förutom grannbordet, verkar alla som sitter här äta nudelsoppa, men vi hittade aldrig någon nudelsoppa på den långa menyn vi studerade. Det visar sig att de även har en lite enklare frukost meny , som i princip enbart består av nudelsoppor. Även om den kallas frukostmeny, går det bra att beställa från denna dygnet runt.

Nu är det dags att börja utforska närområdet och lära oss följa kartan. Från Lonely Planet-guiden vet vi att det finns ett stort backpacker-område i närheten, områden som vi i normala fall undviker.. Men från Hanoi minns vi att varje hotell även fungerar som kombinerad resebyrå, restaurant och internetcafé. Och nivån på resebyråservicen är överlag mycket hög tack vara den stora konkurrensen. Så vi beger oss så sakteligen mot detta område, Pham Ngu Lao. Varje gång vi passerar ett hotell med bra läge, går vi in och kollar priset. Priset uppges alltid i US dollar, men för oss som skall betala i Vietnamesiska Dongs, är det viktig vilken växlingskurs som gäller, vi vill veta priset per dygn samt vecko- eller månads pris. Efter de 3 första hotellen, blir vi mer och mer nöjda med det hotell vi bor på, och tycker vi nog har fått en ganska bra deal. Men så efter en ny korsning börjar majoriteten av fotgängare vara vita turister i stället för vietnameser, och vi förstår att vi närmar oss backpacker-stråket. Men det som verkligen fångar vårt intresse är två stora parker, vilket gör hela omgivningen mer luftig och fräsch.

suite-rum  år  2010

suite-rum år 2010

Vi går in på ett hotell, och nu börjar det bli svårt. Priset är ungefär 5 US dollar högre än vad vi just nu betalar, men härligt stora rum, och underbar utsikt, frukost ingår, men fritt WiFi endast på några av våningarna. Vi får beslutångest, och tar med oss deras visitkort och fortsätter att fundera. .Ett par hus längre bort på samma gata, ligger också ett hotell. Nu börjar vi tröttna lite på att kolla runt, men bestämmer oss för att jämföra en sista gång. Redan vid prisdiskussionen får vi positiva vibbar, 10% rabatt om vi stannar mer än 7 dagar och frukost ingår (som man kan välja från en frukost meny). Så vi ber om att få se ett standard rum som är billigare än vårt nuvarande, men saknar samma storlek, och ingen utsikt. Rummet vi bor i just nu är relativt stort och med mycket fönster mot gatan, så även om priset var lägre så var vi inte nöjda. Så vi frågar om vi även kan se deras mest exklusive rum. Han tar med oss till 7:e våningen, och det första vi möts av är en stor, gul hörnsoffa med tillhörande fotpallar. Rummet är gigantisk, fönster åt två håll och fullständig fantastisk utsikt, samt i övrigt toppenmöblerad, för 25 $ natten, dvs 22,5$ om vi stannar i minst en vecka. Vi bestämmer oss omedelbart, betalar depositum för en natt, och enas om ungefärlig tid för nästa dags incheckning på Giant Dragon Hotel.

Tillbaka på trottoaren, beter vi oss tydligen som två nyanlända turister, för vi hittar oss själva involverade i förhandlingar med ett par cykel rickshaw förare som vill erbjuda en tur. Vanligtvis kostar 1 timmas rundtur 200.000 Dongs, men vi skall få 2 timmar för samma pris! Intuitivt känns detta extremt högt, men vi säger aldrig klart nej, nämner bara att vi kommer att flytta in på detta hotellet i morgon, som ursäkt för att snabbt avlägsna oss.

Nu som ny bostad är fixat, gäller det att fundera på vad mer vi vill göra i dag. Första pausen blir på en trottoarservering, där vi sittandes i plastmöbler designade för barn, njuter av iskall, nypressad sockerrör och limelemonad. Vi läste något om att man bör vara försiktig med is i Vietnam, men värmen gör detta svårt att efterleva. Snabb överläggning om vad som är värst, lite magsjuka eller värmeslag? Vi väljer att ha is i all dryck framöver.

L18

Vi fullständig njuter av omgivningen och allt som sker omkring oss, nu har vi verkligen hamnat på bästa åskådarplats för trafikkaoset, bara synd att kameran ligger inlåst på hotellet. Härefter får den hänga med ut varje dag, så man inte missar scoopet från trafiken och vardagslivet. Framför mig, på en ännu mindre plaststol än vad jag själv sitter på, sitter en gammal gumma. Hon ger oss ett varmt och välkommande leende. Bakom henne ser vi två-tre nya gummor, mer eller mindre halvsovande i brasse-stolar , dolda bakom sin lilla försäljning av snack och dryck. Första gumman längst fram verkar jobba med renhållning på något vis, men vi är inte riktig säkra på hur, men vi njuter av gemenskapen dessa härliga gummor erbjuder. Efter en dryg timma i gatuhörnet, känner vi att det är dax att promenera vidare. Parken med återföreningspalatset verkar som ett passande kulturstopp första dagen. På vägen dit, passerar vi något som kan vara en bio, och när det visar sig att gå en film på engelska (The Spy Next Door), så varför inte? Tiden fram till filmen börjar, slår vi ihjäl på ett fantastisk biocafé. Modernt, rökfritt, svalt, sköna fåtöljer och soffor, men med en prisnivå (t.ex. en flaska fin -öl för under 5 kr) i nivå med vilken plaststol möblerad trottoarservering. Dessutom bjuder de på jordnötter och svalkande iste. Vi har hittad vårt första riktiga favoritställe.

Resten av dagen/kvällen bestämmer vi oss för att använda på den gatan där vi fortfarande bor (Nguyen Trai). Senare under vår tid i stan återkommer vi till denna gatan många gångar, då vi upplever den som så totalt befriad från massturism och med ett sjudande vietnamesisk gatuliv och shopping när det är som bäst.

L27

Andra dagen – relativt lättlurade

I dag var programmet enkelt, packa ihop våra grejor och flytta till nästa hotell. Ingen sura miner alls på hotellet vid utcheckning, vi får t.o.m. tips om flera andra hotell, i fall vi inte blir nöjda. Hotellets säkerhetskille fixar fram en taxi, och under den korta sträckan vi förflyttade oss passerade aldrig taximetern öppningsavgiften, dvs taxturen kostar oss under 4 kr. Vi hinner knappt ut av taxin innan cyklo-förarna från dagen innan är över oss. Vi förklarar att vi måste packa upp, sen får vi se. Vi sätter oss på restauranten, för att äta denna resans första vietnamesiska nudelsoppa, Pho. Då kommer cyklo-förarna fram till oss igen, och undrar när vi skall starta turen. I det läget inser vi, att vi aldrig kommer att få en lugn stund, om vi inte tackar ja. Så vi avtalar att ses om en timma. Nu tror vi att vi kan slappna av och njuta av maten. Då dyker första envetna försäljare upp, som vill sälja solglasögon, nästa säljer böcker, en säljer tidning, en annan tuggummi, och då och då en tiggare (med missbildade och/eller saknade kroppsdelar). Här gäller det att snabbt lära sig hur man säger NEJ på ett tydligt men fortfarande trevligt sätt, och försöka bedöma vilka tiggare som har störst behov av stöd. (Efter drygt fyra veckor på samma frukostrestaurant, kommer samma killar förbi dagligen för att sälja sina solglasögon. Undrar vem som kommer att kapitulera först, säljaren eller den potentiella köparen? ??)

L13Nu har det blivit dags för vår 2-timmars sightseeing tur genom stan, vi har inte diskuterat vad vi vill se, men räknar med att våra pedaltrampare har sina fasta rutter. Och än så länge har vi knappt sätt några delar av stan, så alla destinationer är OK. Och sittande i en cyklo är det perfekta sättet att bekanta sig med stan. Vi förflyttar oss långsamt, och hinner observera gatulivet samt lite diskret fotografera de vi passerar. När vi korsar gatan, känns lite pirr i magen de första gångarna. Så här funkar det: vi cyklar bara rakt ut i korsningen, rött ljus eller ej och utan titta åt höger-vänster-höger, och förutsätter att alla andra skall ge vika. Och denna taktiken funkar bra, förutom i vägkorsningar med många bilar. Störst går först, så bilarna väjer verkligen inte en centimeter!

Gatorna pryds av flaggor, vimplar och olika banderoller, många med dagens datum (3/2) som visar sig att vara 80 års jubileum för bildande av kommunistpartiet. Men det är generellt mycket aktivitet och dekorering på gång, och vi får höra att om 10 dagar börjar det kinesiska nyåret, kallat Lunar eller Têt. Snabbt beslutar vi oss för att stanna kvar i HCMC till efter nyåret. Våra guider ser ut att bli uppriktigt glada när de hör detta.

L39

Efter en halvtimma cyklande, är det dags för första paus, och vi blir avsläppt utanför revolutionsmuseet. Vi hade inte precis tänkt att betala 2 timmars cykling för att de skall stå stilla på utsidan, men med den enorma hettan (runt 35 grader) inser vi att de måste få chans att vila lite. Snällt köper vi biljett, och mer eller mindre springer genom museet medan vi snabbkollar om det är något vi absolut bör ägna mer tid åt, samt passar på att njuta lite av själva byggnaden. Museum i Vietnam är otroligt billigt (drygt 5 kr) så hittar vi något intressant kan vi ju alltid komma tillbaks en annan gång och fördjupa oss lite mer. Cyklo-förarna får nu lämna sin plats i skuggan och fortsätta sitt uppdrag. Nu närmar vi oss den mera exklusive delen av distrikt 1. Vi passerar Notre Dam Katedralen, många ambassader, och några stora, flotta kontors och affärscentra, och en himla massa byggarbetsplatser. Det är tydligt att skylinen i Saigon kommer att ändra utseende de närmsta åren! Vår långsamma färd fortsätter via trevliga små gränder, där den ena restauranten efter den andra pekas ut för oss.

Och här gör vi en riktig turist tabbe (läste en text på nätet där cyklo-förarna gav sin bild av oss utländska turister). Den ene går i väg för att köpa cigaretter och undrar om han skall köpa med dricka till oss, något vi tacksamt tar i mot. Men egentligen om man följer god tro, är det kunderna som under dagen är ansvariga för att bjuda förarna på svalkande dryck och enklare mat . Men vi får vårt vatten, och färden fortsätter, denna gång längs Saigon älven. Där stannar vi till igen, och distrikten på andra sidan älven pekas ut. Nu har vi ca 30 minuter kvar av vår avtalade cykel tid, och de undrar om det är något särskilt vi önskar se. Vi bestämmer att de kan ta oss tillbaks till restaurant gränden, där de tidigare hade pekat ut, och rekommenderad, en autentisk vietnamesisk restaurant. Vi är nöjda med turen, betalar deras ursprungspris istället för det pris vi prutade oss ner till innan start, och avsluter med ett gruppfoto innan vi skiljs åt.

menyOm vi tyckte menyn var lång i går, är det ingenting jämfört med denna, som har alla möjliga djur listade som ingredienser i olika rätter. Varje avsnitt i menyn börjar med en ritning av vilket djur som ingår, så att vi lättare kan undvika maträtter på oönskade råvaror som råtta, krokodil, iller, olika ormar, utrotningshotade djur etc. Men lite nyfikna är vi, och vi testar en av fågelrätterna, utan att med säkerhet veta vad det är.. Vår bästa gissning blir rödhake, men så länge det är gott, slutar vi funderar kring vilken pippi fågel som ligger på fatet.

 

 

 

Efter avslutad måltid börjar vi vandringen hemåt. Även om taxi är billigt, vill vi gärna lära oss att hitta runt på egenhand. Med vår nyvunne erfarenheten efter cyklo-sightseeingen i kombination med ständiga titt på kartan, har vi nu fått ett första grepp om distrikt 1. Men det är jobbigt att passera de något dyrare turistkvarteren, först och främst för att det kryllar av gatuförsäljare som absolut vill sälja sina varor extremt överprisat. För en påse nygräddade våfflor vill de ha 50 000 Dongs, som några veckor senare, på en tvärgata i Cholon/China Town/Distrikt 5, kostade mindre än 1000 Dongs styck. Så det gäller att inte stanna till, eller titta för länge på de utställda varorna, om vi vill undvika den värsta säljpressen. I många gathörn står en grönklädd person, detta är en form av turistpolis eller turistvakt. En av dennas uppgift är att signalera när vi kan korsa gatan, men de kommer även och blandar sig i, om de tycker det uppstår situationer där turisterna fastnar i gatuförsäljarnas nät. Och just nu är vi tacksamma för denna hjälpen. Man börjar undra hur det står till med vår resvana, när vi inte ens klarar skaka av oss några gatuförsäljare eller skoputsare på egenhand. Under tiden har jag sagt nej tack till han som erbjöd skoputs, men ändå missat att min ena sko nu är något svartare än den andra. Snacka om dåligt förhandlingsläge!

L21

Tredje dagen – fortfarande smått orutinerade

I dag är det krigsmuseet som står på programmet, och för att klara gå runt en hel dag, tar vi faktisk taxi dit. Den första vi träffar på inne på området är en man, som enbart har kvar två stumpar kvar till armar. Han berättar att han blev skadat av en mina några år efter kriget och undrar om vi kan hjälpa honom. Jag hoppas att han skall erbjuda oss sin guidetjänst, men han visar sig var bokförsäljare. Nu sträcker han fram sin ena armstump för att skaka hand och vi hälsar naturligtvis. Efter den känslan klarar vi inte att ta oss ur situationen utan att köpa något. Vi köper en karta, till det dubbla av vad vi tycker den är värd (och 4 ggr mer än priset i en bokhandel). Vi känner återigen att vi uppför oss som totalt ovana, förstagångsturister som fångas av alla knep. Vi hinner knappt vända oss runt, innan hans Manager är framme och tar hälften av pengarna. Samtidigt har jag svårt att direkt skaka av mig den olust jag kände när vi skakade hand .

Utställningen på krigsmuseet är fantastisk och mycket mera nyanserad än vad vi innan hade vågat hoppas på. På väggen hänger citat och utdrag från USA ‘s oavhängighetsdeklaration, som tydligt beskriver hur alla människor har lika stort värde. Och bredvid följer fotona på hur det egentligen gick till, när de oskyldiga drabbades. Efter detta följer en lång vetenskaplig beskrivning av giftspridningen, vad giftet innehållt och hur naturen skadades. Det ges även information om hur de producerande företagen, alla var tvungna betala böter efter sin försäljning av giftet till armén. Sen kommer bilderna som visar effekten av giftspridningen hos människan, här hänger mängder av foton på personer i alla åldrar med olika (hemska) missbildningar. Värst upplever vi bilderna av barn och unga födda så sent som på 90 talet (dvs 20 år efter kriget), men där en av föräldrarna under kriget hade blivit exponerad för det mycket farliga Active Orange ämnet. Efter detta, blir det mörkt i museet, och vi inser att det är dags för lunchstängning. Alla museer har lunchstängd 1.5-2 timmar, och just nu var det bra med en paus, så vi hinner bearbeta intrycken. Vi slår oss ner på närmsta trottoar servering, och blir sittande där tills museet öppnar igen.

museum

Krigsmuseet ger en fantastisk beskrivning av vår nutidshistoria, och är enligt min mening ett absolut måste för alla som någon gång åker till Vietnam! Själv börjar man undra hur det var möjligt att jag så totalt missat dessa vidrigheter under den egna uppväxten och första skolåren. Nazismens vidrigheter och kommunismens diktaturvälde fick jag lära mig om. Men inget om de västländska demokratierna Frankrike och USA´s koncentrationsläger, tortyrkammare, massakrer på barn, kvinnor och gamlingar, utplånande av växtlighet mm. Riktigt otäckt att läsa är det att en del av de direkt massakeransvariga först räknats som hjältar och därefter röstats in i senaten och kongressen.

Oavsett ideologi eller orsak, massutrotningar, bombade städer, massakrerade bybor, tortyr mm kan aldrig accepteras. Frågan är hur Irakierna kommer se på sin nutidshistoria om 20 år. Vad var värst, Saddam Husseins vidriga terrorregim, eller USA´s infrastrukturkrig, med sönderbombade städer, utslagen vattenförsörjning och el. Smarta bomber som råkar träffa skolor och sjukhus. Historien upprepas ständigt, men vinnaren bestämmer historiebeskrivningen.

L31

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s