Welcome to Cambodia (from spring 2011)

Standard

Men innan vi kommer så långt, måste vi passera gränsen. Vi har tidigare bestämd oss för att passera gränsen via Aranprathet / PoiPet men mer vi läser om just denna gränsövergången på travelfish och Tale Of Asia, desto osäkrare blir vi. Ett tag funderade vi på att ta oss ner till Bangkok för att sedan flyga in, bara för att slippa allt strul. Men till slut bestämde vi oss för att bara bita i hop och uthärda.

 

Första delen av resan var enkel för oss, med buss från Khorat till Rong Klua Market, dvs den stora marknaden på thailändska sidan av gränsen. Tack var att bussen gick hela vägen till marknaden, slapp vi envisa tuk-tuk förare från Aranprathet busstation. Tyvärr, var vi inte alerta nog och hoppade av bussen när den närmade sig marknaden, men satt kvar till den stannade, vilket var  i motsatt ända av marknaden. Direkt när vi gick av fick vi erbjudande om både tuk-tuk och MC-taxi till gränsen (för nästan samma pris som från busstationen i Aranprathet), men vi bestämde oss för att gå. Efter några metrar slutade faktisk dessa chaufförer att följa efter oss och vi kunde fortsätta i eget tempo.

 

Rong Klua Market är en gigantisk markand och med thailändska mått mätt, oerhörd fattig.  Stor risk för ficktjuvar och generellt sätt lite otrevlig. Men om man vill fynda så finns här i princip allt mellan himmel och jord. Vi var dock inte ute för shopping denna gång. Tack vara att vi blev avsläppta i utkanten av marknaden, kunde vi passa på undervägs  att både uppsöka en toalett och att äta en mättande nudelsoppa, innan vi närmade oss det utlovade ”jobbiga” gränsområdet. Nu var det inget mer att göra än att börja den jobbiga gränspasseringen. Det var bara drygt två månader sen vi var här senast, den gång i motsatt riktning, så vi kände oss trots allt lite ”hemma”.

 

Ut av Thailand löp smärtfritt, två köer för utlänningar, med endast några få i kö framför oss. På utsidan stod det några personer med identitetstag på jackan, beredda att hjälpa vidare. Men vi gjorde som det rekommenderats på travelsiterna, och ignorerade alla försök på hjälp Jag som kvinna, gick några steg bakom maken, och fick därmed inte några frågor eller påhopp. Maken som banade väg först, blev dog överöst av tillrop, men aldrig så mycket att det blev direkt jobbigt. Nu visste vi att vi hade en ganska lång sträcka framför oss, då vi först skall passera alla kasinon. Efter ett tag närmer vi oss och det står skyltad ”visa on arrival”, 50 meter till höger, ”immigration” 200meter rakt fram. Problemet för oss var bara att vägen till höger var avstängd så vi blir tvungna att fortsätta rakt fram. Nu har vi en ihärdig ”hjälpare” bakom oss som påpekar att om vi inte har något visum allerede måste vi tillbaka hit. Vi ignorerar honom så gott det går och fortsätter framåt, men när vi märker att han inte följer efter oss längre, vänder vi och går tillbaka till huset på höger sida där det står några vakter på utsidan. Vi får ett varmt välkomnande, och alla skojar och tackar för baguetterna vi har med oss till dom. Vi hade nämligen kommit över nybakade baguetter på andra sidan gränsen som vi bär med oss i en påse. Vi får utdelat vart sitt schema för utfyllnad, och tilldelat båda penna och en stol att sitta på. Priset står klart och tydligt att är 20$ men de vill direkt ha de ”obligatoriska” 100baht i muta. Vi erbjuder 100baht totalt för oss båda vilket de går med på, och några minuter senare har vi fått vårt visum. Efteråt kom vi på att det hade varit mycket smidigare att bjuda dom på färsk baguett för 10baht, men det är inte alltid man är så snabbtänkt.

 

Nu är det bara att fortsätta rakt fram till immigration, där vi får fylla ut ett ”arrival card” och sen är vi igenom. Under tiden våra pass blir stämplade hinner det bilda sig en rätt så lång kö bakom oss, så vi har bråttom ut. På utsidan står den utlovade gratis shutle-bussen som tar en till ett transport center utanför stan. Vi har inte riktig bestämd oss om det är bra eller inte att ta sig dit, men väljer att gå på. Bussen är tom, men vi blir förtald att den går i 5 minuters intervall. Sen får vi höra att vi skall vänta ett tag till det kommer flera gäster, vilket får oss att snabbt ändra taktik. Vi vet vilken lång kö som har bildats framför passkontrollen, och har ingen lust att sitta och vänta på alla dessa. Så vi går av bussen igen, med ursäkt att vi  vill se oss om lite i PoiPet så länge, och att vi kommer att vinka in bussen när den senare kör förbi oss. Därmed är det ingen som kan stoppa oss, och vi fortsätter neråt huvudgatan.

 

Det går inte många metrar innan vi blir hejdat av en ung grabb, som undrar om vi behöver taxi. Priset som erbjuds är acceptabelt, men vi vill ha en bil nu på direkten. Ett par minuter senare kommer en Toyota Camry och vi stiger in. Dog känner vi oss inte helt lugna, för det sitter nu en annan ung grabb i framsätet som är lite pushig. Vi har läst skräckhistorier om turister som har blivit lurade, och när han nu vill ha lite  pengar i förskott känns det inte alls bra. Ursäkten är att chauffören behöver lite växel till bensin, så de vill vi skall betala hälften nu och hälften när vi kommer fram. Innan vi kan betala något som helst, måste vi till en bankomat, vilket de kör oss till. Sen kommer samma visa igen, att vi skall  betala för bensinen på förhand. Vi ser att tanken i princip är full, men vi lovar ändå att betala för bensinen när det är dags att tanka. Detta accepteras och vi kör iväg, krypkörning. Vi undrar vad som är på gång, svaret är att de letar efter bensinstation. De stannar  till slut vid ett lite stånd, där det står några literflaskor med bensin (används för mopeder) Samma fråga igen, vi skall betala hälften nu för bensin. Vi kapitulerar och är med på spelet. Chauffören får hälften av pengarna och de båda går ut, nu döljer de inte längre att det är den andra som skall ha sin pott. Efter det är det bara chauffören som kommer tillbaka, och vi är på väg.

 

I Siem Reap blir vi körda dit vi vill utan något tjafs. Chauffören var dog inte riktig säker på vart det låg och stannade och frågade tuk-tuk förare om vägen, och dessa hjälpte till direkt. På Bou Savy guest house får vi ett varmt välkomnande,  och vi bokar direkt 4 nätter som snabbt blir till 8.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s