Orangutang äventyret fortsätter (from spring 2011)

Video

Efter en rätt så hektisk andra dag i djungeln, behövde vi ta det lite lugnt på söndagen och fram för allt samla intrycken lite grann. Vi bor i en bambuhydda högt upp bland träden, läget är fantastiskt, men när det gäller övrig komfort så finns det mycket att önska. Visst är det häftigt med ”open air” toalett och dusch, men den totala boendemiljön blir inte så lite fuktig (läs lätt möglig). Vi bor trots allt i Sumatras tätaste regnskog och varje kväll och natt så regnar det kraftigt. Efter några dagar så börjar hela packningen, samt rummets inredning att lukta lite småsurt. Men utsikten från balkongen finns det verkligen inget att klaga på. Liggande i hängmattan tittar vi rakt upp på alla Makaker och Thomas Leaf Monkey som hoppar runt bland trädtopparna.

Tyvärr blev ena halvan av oss sjuk efter de första dagarnas äventyr, (möjligen blivit smittad av en av orangutangerna) så det blev ryggläget i hängmattan de kommande dagarna för hans del. Men jag springer glatt upp och ner till byn och köper dagsbiljetter till matningsplattformen. Måndagen är det dax igen, denna gång testar jag eftermiddagsvisningen. Vi är 8-10 turister på denna visning, som blir lite annorlunda. Innan Rangerna är på plats på plattformen är två Orangutanger på väg ner. När de närmer sig plattformen, får vi ånyo uppvisning i dominans beteende och det  blir nära på handgemäng mellan apa och människa. Det visar sig att det är en vild hane som har kommit ner, och de vilda djuren erbjuds aldrig någon mat, eftersom de då riskerar sina naturliga egenskaper. Men så länge denna vilda orangutangen är kvar på plattformen, vågar heller ingen av de semi-vilda orangutangerna komma närmre. Ibland tvingas dock rangerna ge den lite mjölk, för annars attackerar den honorna och ”kyssar” dom för att på det viset stjäla mjölken de just druckit. Men denna gång funkar inte deras taktik så de måste hitta på något annat. De visar upp en klase bananer i ena handen samtidigt som de kastar iväg en pinne långt in i djungeln. Och den vilda hanen blir nyfiken ger sig iväg efter det som kastadest. Mat och dricka tas fram igen men den semivilda orangutangen hinner inte fram innan den vilde hanen är tillbaka. Så rangerna får konstatera att i dag blir det ingen matning.  Så vi besökare får denna gång nöja oss med att beskåda orangutangernas maktkamp och magnifika trädklättringar framför oss.

I den delen av nationalparken som vi befinner oss i finns det just nu 16 vuxna semi-vilda orangutanger. Totalt under de åren då rehabiliteringscentert var i gång har ca 200 återsläppts i djungeln, och i hela området finns det i dagläget knappt 7000 vilda orangutanger. Sumatra-orangutangerna måste lära sig 3 färdigheter för att överleva, förutom att skaffa mat måste de även lära sig att klattra i träd och att bygga bo i trädkronorna. Lever de kvar på marken blir de snabbt ett byte för de övriga vilda djuren som lever i Sumatras djungel, så för att överleva måte de lära sig att bo och leva i träden. För deras kusin Borneo-orangutangen räcker det med en färdighet, att skaffa mat. På Borneo har de marklevande naturliga fienderna alla redan utrotats av människan. För att lära sig alla färdigheter som vuxen lever orangutangungarna de första 6-8 åren tillsammans med sin mamma. Hanerna måste i tillägg lära sig att slåss, så att de när de blir vuxna kan hitta ett eget område att dominera, så ofta lever pojkbarnen med sin mamma ända upp i 11 års ålder. I området nära matningsplattformen är det som sagt en vild hane som dominerar, vilket faktisk gör att de semi-vilde hanerna snabbare tvingas bli vilda. De måste nu hitta ett eget området att dominera längre in i djungeln, och då tappar de den täta kontakten med människor, och på det viset övergår de till vilt tillstånd.

Första dagen vi gick till visningen, var vi så ivriga att vi var på plats en timma innan vi skulle i väg till plattformen. Men snacka om att få belöning för detta. Utanför centret, högt uppe i ett träd, skymtas något brunt-orange. Jovisst, där sitter en orangutang hona med sin unga och tittar ner på oss. Efter en halvtimma tröttnar hon på att sitta uppe i trädet så hon klättrar ner till oss andra. Som tur är går hon i väg bort från oss gapande åskådare, och klättrar upp i ett nytt träd. Nu sitter hon rakt ovanför rangerna, som denna tidiga morgon håller på att kratta i trädgården. En bättre start på orangutang visning kan vi inte få.

Efter mina två första besök på matningsplattformen börjar jag även få bra teknik på att speja upp och se om träden rör sig och om det kommer något brunt-orange svängande neråt. På tisdag återkommer jag till ny eftermiddagsmatning. Denna gång är vi många åskådare, närmare 30 personer. Och ingen orangutanger visar sig, rangerna slår med en sten på plattformen, som är tecknet/ljudet för att maten är serverad, men ingen trädkronor rör sig. Först efter 40 minuters väntande kommer en ensam orangutang ner. Men så är det i djungeln, det är aldrig någon garanti för att det skall komma några orangutanger, även om det vankas mat.

Onsdagen har maken frisknat till så mycket att han kan bli med på en visning igen, och vi testar en morgonvisning. När vi kommer upp till plattformen, sitter det redan en hona och väntar,  medan hennes unge lekar för sig själv uppe i trädkronan. Men så fort hon har fått mjölk och banan, tar hon med sig ungen och svänger sig i väg. Resten av tiden kommer det inga fler orangutanger ner, men däremot sitter det en stor flock makaker apor nära, som hoppas att de kan få chans att stjäla en eller annan banan. Och sen kommer även en ensam Thomas Leaf monkey flygande. Detta var för oss en ny typ av apa som vi verkligen gillar, grå i pälsen med helt vitt bröst och på huvudet en vit punk-frissa. Och vilka muskler när den löper iväg eller flyg-hoppar mellan träden. Så till trots för få orangutanger är vi fortfarande nöjda med morgonens djungel upplevelse.

P1000068På vägen ner, stannar vi till på vår favorit restaurant för en kaffe och ett glas nypressad marquise (passion) juice. Detta är vår sista dag i Bukit Lawang, för morgonen efter har vi biljett till Medan. Men just nu känner vi inte för att lämna djungeln, och när det visar sig att stället där vi sitter och fikar vill visa oss sina bungalower, ändrar vi planerna.

Dagen efter checkar vi ut från vår fuktiga trädtoppslya och flyttar in i ett en stor och luftig (murad) bungalow med en riktig säng och torr miljö. Även här finns det en hängmatta uppsatt på balkongen, men djungelutsikten med aporna ovanför huvuden har vi lämnat bakom oss, tror vi. Men det tar inte många timmarna innan vi får besök av makaker även här, men dessa nöjer sig inte med att stanna på balkongen, en tar sig in i rummet genom den öppna balkongdörren. Maken gör en insats, och lyckas skrämma ut den, och vi  påminns på nytt om att inte lämna balkongdörren öppen. Denna dagen hoppar vi över orangutangvisningen, men får höra från rangerna dagen efter, att det hade blivit mycket action igen, då den vilde hanen än en gång var på ”raggnings” besök. Däremot har vi köpt biljetter till tre nya dagar. Rangarna skrattar igenkännande när vi nu dyker upp varje dag.

Fredagsmorgon hänger regnet i luften så vi är osäkra på om det kommer några orangutanger. De gillar tydligen inte att äta när det är vått ute. Men det klarnar upp, och halvägs in i visningstiden är det rena rushen. Totalt kommer 5 vuxna orangutanger ner, två av dom med sina ungar. En av honorna med barn har inte varit på plattformen under en längre tid, och det är riktig kul att se vilket kärt återseende det är mellan just denna orangutanghonan och rangerna. Det delas ut många kramar och klappar denna morgonen. Den första orangutangen som kom ner tar med sig sina bananer och bygger sig sen ett bo högt upp  i trädet bredvid. Ingen av de övriga verkar heller ha bråttom därifrån. Så för första gången så måste faktisk rangerna jaga i väg oss människor efter en dryg timma. Vi får bara lov att besöka plattformen under en timma för att inte störa orangutangerna för mycket.

P1000078Bukit Lawang är ett väldigt lite samhälle, det bor drygt 800 personer här, och under lågsäsong är det inte mer än 10-20 turister varje dag. Men när helgen kommer, blir det annorlunda. Då kommer lokalbefolkningen från Medan upp och hela området sjuder av liv. Vi är nere i ”byn” lördag förmiddag, och det känns som en ända stor marknadsplats. Rätt som det är hör vi vacker skönsång, låter som en psalm? Det visar sig vara ett gäng Batak människor (Batak är en kristen folkgrupp som slagit sig ner i Lake Toba området samt delar av Medan) som har friluftsgudtjänst. Och vattnet i älven verkligen kokar  av alla barn och unga som badar och ”raftar” med stora ihopbundna  traktordäcksslangar. Stämningen är riktig härlig. Denna dag väljer vi att besöka eftermiddagsmatningen. Vilket äventyr! Det är 200 personer som skall iväg upp, bara det att ta sig över älven tar sin tid då max 4 får plats i båten varje gång. Men stämningen är god och inga sura miner. Vi räknar med att det inte blir några orangutanger som vågar sig ner en så här dag, men vi tog fel. Ett par stycken kommer ner, och en av honorna lämnar aldrig området. När vi går neråt efter vår timma hänger hon kvar i träden rakt över våra huvuden, och på sätt och vis vinkar av oss.

Väl nere utanför centret är det ett riktig cirkus när de 200 besökarna ska fraktas tillbaka över älven. Mitt i detta högljudda människogytter, får vi syn på två orangutanger. En hona och hennes barn har kommit ner från djungeln och sitter på en sten direkt vid vattnet. Det verkar nästan som hon gillar att titta på livet. Vi smyger oss närmre, och till slut har vi bara ett vattenfall mellan oss och orangutangerna. De på sin sida, kommer också närmare och är snart på väg mot oss rakt genom vattenfallet. Men då kommer en av rangerna och försöker jaga tillbaks henne till djungeln. Han berätter för oss, att om han inte får tillbaks henne till djungeln så är han rädd hon skall komma över till centret när alla har lämnat och där skada sig själv (eller göra skada) på el-ledningen. Han lyckas till slut få henne att bygga sitt bo på sin ”sida” av djungeln.

Söndag – och vår sista visningsdag. I morgon måste vi åka, för pengarna är slut. Det finns ingen ATM i Bukit Lawang, så det har vi med oss av indonesiska penger tog vi ut när vi landade i Medan 11 dagar tidigare. Det är ganske många med på även denna visningen, men nu har vi lärt att antal personer tydligen inte spelar någon större roll för om orangutangerna skall dyka upp eller ej. Trädkronorna börjar röra på sig och snart ser vi något brunt-orange dyka upp mellan bladen. Först kommer det ner en hona med barn, men vi ser att två andra också är på väg. Vanligtvis får bara en och en orangutang vistas på plattformen åt gången, men denna gång måste de göra ett undantag. Den första honan på plats vägrar nämligen att ge sig iväg. Hon dricker flera glas  mjölk, och får sina klasar med bananer. Ungen klättrar i väg för att ”leka” lite högre upp, men mamman är kvar. Hon går fram till mjölkdunken igen och ”tigger” till sig några glas till, innan hon motvilligt klättrar upp ett par meter. Då passar de två nästa orangutangerna på att komma upp på plattformen, en på var sin sida om rangerna. Men dessa har lärt sig samsas, så först dricker den ena ett glas mjölk, sen den andra. Och då kommer den först honan ner igen för mera mat. En av de nytillkomna inser att det gäller att grabba till sig bananer om man skall få något, så med en klase i ena näven, en klase i ena foten och en klase i munnen svänger den sig glatt iväg.

resbild1Efter denna uppvisningen är vi nöjda för denna gång, så vi börjar klättra neråt lite innan visningen är slut. Då kommer nästa stora bonus. Halvägs ner träffar vi på en ny orangutanghona. Hon står mitt på stigen och ”väntar” på oss, och poserar glatt i olika positioner för oss, allt medan ungen lekar ovanför våra huvuden. Men när rangerna sen efter 10 minuter kommer ner med resten av maten glöms vi bort. De vet att det nu vankas godsaker och ungen närmast dyker ner i ”mjölkdunken” för att sluka det som är kvar.

 

 

 

Med så många härliga orangutangupplevelser har vi inte haft behov att gå med på någon  organiserat djungeltrecking. Dessutom träffar vi på vår nyvunna bekantskap Thomas Leaf Monkey då och då, och varje morgon och kväll kan vi följa hur flockar med Makaker rör sig längs med, och i, älven. Detta är tillräcklig med djungelkänsla för att vi skall vara nöjda med vår vistelse i Bukit Lawang.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s