Med buss från Saigon till Phnom Penh (from spring 2011)

Standard

Efter många lata dagar på ön Phu Quoc hann vi med några härliga dagar med stadsliv i Saigon. Vi bodde även denna gång i ”back packer” området, men valde denna gängen ett guesthouse i motsatt ända. Vi ville inte ha ett allt för ”bra” boende, med risk att vi än en gång aldrig lämnar stan.

 

Under de dagarna vi stannade, blev det (förutom ett vietnamesisk julparty på en tjeckisk restaurant) mest ett kärt återseende med våra favoritplatser. Lite bussåkning kors och tvärs, annars vandrade vi till fots. Hittade nya, trevliga smågator där vi kunde ta oss från district 10 till district 1, och där bemötande från vietnameserna vi mötte var väldigt trevligt. Men det skall tilläggas, har man tomtemössa på huvudet, lättar det upp stämningen litegrann.

 

Men vår huvudmålsättning denna gång var att inte fastna veckovis i Saigon, så efter 4,5 dag sitter vi på bussen till Phnom Penh, Cambodja. Av en slump råkade vi ha köpt bussbiljett med ett kambodjanskt bussbolag ( Capitol tour) istället för ett vietnamesisk, vilket visade sig vara väldig tidsbesparande när vi skulle genom passkontrollen. Med på bussen var en guide, som tog hand om vår visumansökan, och vid gränspostering löp han före med alla passen, så när vi kom lunkande efter öppnades en särskild lucka för oss där vi mer eller mindre kunde vandra rakt igenom. Samma sak när vi skulle in Kambodja, igen öppnades en egen lucka för oss (vi var inte fler än 7 personer med på vår buss  med icke-kambodjanskt pass). Det vietnamesiska bussbolaget, med i princip enbart västerländsak turister ombord, behövde minst 30 minuter längre tid för att passera gränsen.

 

Bussresan från stad till stad gick väldigt smidigt, och det var svårt att inse att man plötsligt är i ett nytt land. Första problemet är att vänja sig vid en ny valuta och att lära sig prisnivån. Även om Kambodja har en egen valuta (riel), är det stort sätt US dollar som gäller. Vi har ju en liten vana från Vietnam att pris, åtminstone för boende och resor, ges i dollar. Men nu skall vi lära oss att förhålla oss till dollar och riel samtidigt som vi gärna vill räkna om priset till vietnamesiska dong, för att se om prisnivån är rimligt. Resultatet är fullt kaos i hjärnan under den första timmen.

 

Det är alltid lite spännande att komma till ett nytt ställe. Som tur var, fick vi en karta över stan från bussbolaget, så att vi kunde börja orientera oss. En trevlig tuk-tuk chauför körde oss sen iväg till ett lite lugnare området, där vi hittade boende nära nationalmuseet och det kungliga palatset. Vi gillade vår chauför, och bokade honom även för en rundtur dagen efter.

 

Rundturen dagen efter börjar som förväntad lite halvtufft. Historien bakom Killing Field och Toul Sleng Museet är hemsk. Det är en olustig känsla att vandra runt bland massgravar, ända värre när man läser på skyltarna att fortfarande under dagar med mycket regn och översvämningar kommer det upp kläder och benrester till ytan. Saknade trots detta, lite av historien/bakgrunden för varför Röda Khmererna bildades. Ingenting nämndes om vad Kambodja hade gått igenom innan 1976, hur ”vi”  i väst hade behandlat dom. Vill på inget vis ursäkta vad Pol Pot regimen gjorda, men det är inte helt omöjligt att faktisk förstå orsaken till att man bildade en befrielsearmé. När vi går runt i Toul Sleng Museet, är det en väldig intressant fotoutställning, där ”vanliga” människor som överleve Röd Khmeren berätter sin historia; varför de gick med, vad de hade för uppgift samt vad de gör idag.

 

Vårat första intrycket av Phnom Penh  är lite blandat. Vi promenerar längs strandpromenaden – bara det att det finns en strandpromenad är unikt för Asien. Ingen motorcyklar, bara gående. En enorm skillnad mot vad vi var vana vid. Senare på kvällen upptäcker vi att även här används trottoaren för parkering, men inte MC, här är det bilarna som står. Så som fotgängare får man fortfarande hålla sig till gatan. Och sen har vi alla dessa trevliga tuk-tuk chaufförer, som frågar oss på ett oerhört trevligt och vänligt sätt om vi vill ha deras tjänst. Vilket vänligt land vi har kommit till!

 

Utmed strandpromenaden ligger restauranter, barer, hotell tätt i tätt, alla med en ”kolonialist look”, ofta gedigna uteserveringar med stora korgfåtöljer och happy hour priser på öl och drinkar. Samtidigt  på gatan utanför är andelen småbarn som jobbar, antingen med gatuförsäljning eller renhållning (samlar in papper, plast, burkar etc) mycket hög. På trottoarer och andra öppna platser ser man hela familjer hålla till, där barnen ligger sovandes på gatan mer eller mindre nakna. En så tydlig misär och skillnad mellan fattig och rik, har vi varit förskonade från i Vietnam.

 

Men vi vänjer oss kanske????

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s