Asiatisk buffé – en kamp på liv och död? (from spring 2011)

Standard

Vi kommer fram till Hat Yai när firandet av det Kinesiska Nyåret är i sin slutfas.  Hat Yai är en mellanstor Sydthailänsk stad,  med oerhörd många asiatiska turister och några  få västerländska. Den största turistgruppen är kineser från Malaysia, Singapore och China. Detta återspeglas på en del hotell och restauranter, som då stort sätt enbart har kinesiska gäster. Under sista dagen av nyårsfirandet anländer vi till Lee Garden Plaza Hotell, och tror allt skall vara som vanligt. Normalt är detta ett mycket prisvärd hotell, men just de här dagerna var priset mycket högre än vanligt. Orsak – kinesiska nyåret, som i Hat Yai är deras riktiga stora ”Peak Season”. Förutom bra läge, är detta hotell känd för sin mycket prisvärda (33kr) och goda middagsbuffé på 33:e våningen. Så efter en 7 timmars bussresa från Chuphorn tyckte vi det var en utmärkt idé att testa den igen.

 

Vi tar hissen upp vid femtiden och hoppas att vi skall vara ensamma i restauranten, då det bara är 10 minuter sen middagsserveringen startade. Oj vad fel vi hade. Hela översta våningen kryllar av kineser som löper fram och tillbaka med överfulla fat. Tänk er ”Danmarksbåten” och deras bufféer. Se för er det värsta scenario från en sådan buffétillställning när det gäller bordskick och allmänt mathyfs. Det är absolut ingenting jämfört med det vi hamnade i. Som sagt, matgästerna är till 99% kineser, och deras bufféteknik skiljer sig något från våran. Tag en tallrik, fyll upp den allt du kan av en rätt (typ 70 kycklingklubbor). Spring tillbaka till bordet och ropa för att varna om framfarten, och fortsätt sen att fylla nästa tallrik med en ny rätt. De som reser med barn, skickades dessa att saxa sig fram mellan vuxenben för att hämta mat, medan de vuxna domderande beställer vad de vill ha. Så vid varje bord står det sedan 10-12 tallrikar fyllda till max med mat, och alla gästerna hämtar sig sen var sin tomma tallrik att äta från.

 

När vi kommer fram till faten för att fylla våra tallrikar, med lite från varje gryta, är allt slut. Vi ställer oss snällt i kö, som vi är vana vid, och när grytorna fylls på är vi på väg att plocka en bit eller två till vår talrik. Då kommer de medelålders damerna bakifrån och tränger sig förbi, fyller sin tallrik med alla bitar, och sen var grytan tom igen. Och så förtsätter det. Vi var tvungna att glömma allt vad ”snäll” kö-teknik heter, och börja sätta fram armbågarna för att ha chans att försvara vår plats framför grytorna. Det kändes nästan som en kamp på liv och död. Efter en halvtimma har den värsta trafiken lugnat ner sig, men då är också det mesta av maten slut, samtidigt som vi ser att nästa gäng är på ingång. Så för vår del var det bara att kapitulera och hoppas på bättre tur nästa Hat Yai-resa.

 

Resten av kvällen blev betydligt trevligare, när vi hittade tillbaka till Boo bar, som drivs av en kille från Wales (Namnet Boo syftar på hans underbara bulldog, samt till inredning i Bamboo) – och fick höra lite om vad som har hänt sen vi hälsade på senast (november 2009).

 

Från Hat Yai skall vi vidare till Satun, för att där ta färjan till Langkawi. Av erfarenhet vet vi att de vanliga bussarna tar lång tid, då den första timmen används för att köra runt och ragga kunder. Bra princip om du vet vilken väg bussen tar ut ur stan, för då kan man passa på att gå på när den lämnar stan. Dålig princip om du först tar dig till busshållplatsen och tror avgångstiden betyder att busssen faktisk åker vid den tiden. Därför gick vi runt och kollade med resebyråerna om det fann någon som sålde biljett med  minibuss  till Satun färjeläge alternativt hela vägen till Langkawi.

 

Och vi får en bra träff på vår förfågan, tjejen verkade väldig seriös, ringde och kollade vilka tider det fanns plats på, och gav tydliga instruktioner att vi skulle vara vid resebyrån en halvtimma innan – för klockan 08:00 avgick minibussen. Så vid halvåtta dagen efter är vi på plats, och vi väntar och väntar. Tio minuter i åtta frågar vi om minibussen är på väg, och de ringer ett telefonsamtal och vi hör de säger ”Langkawi”. Inget händer, tjugo minuter över åtta har det fortfarandet inte kommit någon, men vi får höra att den är på väg. Vi börjar bli lite småstressade, för hur vi skall hinna med första färjan från Satun? Vid halv nio kommer det en Songthaew, som det står Pak Bara på. Nu börjar vi verkligen undra, Pak Bara är där båtarna till Koh Lipe avgår från, och vi skall till Satun. Men chaffören och alla på resebyrån övertygar oss om att detta är rätt, att denna bilen skall köra oss direkt till färjeläget. Vi blir erbjudna att sätta oss inne i bilen, och räknar med att då blev det en ”privat transport” i stället för de vanliga minibussarna, och är rätt så nöjda med detta. Så vi börjar åka i väg, men mindre än 100 meter på samma gata, stannar han igen, och en ny passagerare kommer på. Chaufören har all tid i världen och det tar lång tid innan vi rullar igen. Äntligen på väg, då kör han in mot en ny resbyrå och stannar. Där sitter det många turister och väntar och det visar sig att alla skall med på samma bil som oss. Den förra passageraren kommer fram till oss och undrar om vi också skall till Kho Lipe. Nej, svarar vi, vi skall till Satun för att ta färjan till Langkawi.

 

Vi har nu missat första färjan och börjar bli mycket irriterade. Chaufören och ägaren till denna nya resebyrå fortsättter att övertyga oss om att de skall köra oss till färjan till Langkawi. Men nu har vi fått nog. Vi ber om att bli skutsade tillbaka till vår ursprungsresebyrå, så vi kan få tillbaka våra pengar. Men det vill de inte, de fortsätter att påstå att de skall åka till Langkawi. Nyckeln står i, motorn är i gång, så nu sätter vi oss bakom ratten och kör i väg (med lastflaket fullt av turister). Då blir det fart på resebyråkillen, och nu först går han med på att köra oss tillbaka till ursprungsresebyrån (men han låtsas att han inte hittar dit, så vi får förklara hur han skall köra). Vi ber om ursäkt till de övriga turisterna, tar vårt pick och pack och kräver pengarna tillbaka. Tjejen vi köpte biljetten av skäms nu så mycket så hon betalar tillbaka våra pengar, medan ägaren till denna resebyrån och chauffören fortsätter tjafsa.

 

Runt hörnet hittar vi ett taxi-stånd, och efter en snabb förhandling om pris är vi på väg med en mycket trevlig chaufför. Vi anländer till Satun färjeläget en halvtimma innan färjan skall gå, och det tar mindre än 10 minuter så har vi biljett, passerat passkontrollen och är incheckade och klara. Vi missade till och med att handla upp våra sista thailändska mynt, så smidigt och snabbt gick sista delen av vår resa.

 

Så med facit i hand, troligen är detta sista gång vi stannar mer än några timmar i Hat Yai de närmsta åren, och vi kommer aldrig att köpa någonting från någon resebyrå här igen. (Kan man åka från Pak Bara till Langkawi? Bara om du först åker till Kho Lipe för att sedan ta en ny båt från Kho Lipe till Langkawi. Detta tar hela dagen jmf med de 75 minuterna det tar att åka direkt mellan Satun och Langkawi)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s