Trecking (from autumn 2011)

Standard

Jag fick min trecking till slut, så som jag önskade, gående från by till by där olika etniska minoriteter bor. Ändå var det kanske inte så här jag hade tänkt mig, gående på Highway 3 mellan Kina och LuangNamtha!!!

Vi var ute med hyrd MC och får punktering. Av uthyraren hade vi fått instruktioner att inte själva reparera utan ringa honom, och så länge vi befann oss inom ca 10km stod han får kostnaden att ta sig ut till oss. Så långt så bra. Men vi reser utan mobiltelefon och på en öde landsväg (Highway No 3, men den kändes mer som en öde landsväg) var första målet att stoppa någon som kanske eventuellt kunde äga en mobil. Vi stoppar ett ungt par, som är hur trevliga som helst, och vill gärna hjälpa oss. Men det hjälper inte att äga en mobil när det inte finns några pengar kvar att ringa för. Han är uppriktig ledsen att han inte kan hjälpa oss, men vi insisterar att han kan åka vidare och förklarar att vi provar stoppa några andra istället. Många kör förbi, men ingen stannar. Och det är lite svårt att i farten utläsa vilka som kunde äga en mobil. Efter en stund har vi tur, en man stannar självmant för att se vad som har hänt. Även han äger en mobil, men inga pengar kvar att ringa för. Däremot säger han att han nog kan fixa punkteringen för oss. För detta vill han ha mer betalt än vad det kostade att hyra själva MC n, så vi tackar artigt nej tack. Vi fortsätter att prova stanna någon, nu är taktiken är att hitta någon med en företagsbil, då de förhoppningsvis har några pengar kvar på mobilen att ringa för. Eller en av de sällsynte privatbilarna. Ingen stannar (ungefär som hur det är hemma, om en  blatte  står vid vägkanten och signalerar kör tyvärr de flesta bara förbi).

Dags för ändrade planer. Vi befinner oss som sagt på en av de mest trafikerade sträckorna i Laos, så vi har inte riktigt givit upp. Vi bestämmer att maken får börja rulla sakta tillbaka där vi kom ifrån, och hoppas på hjälp i närmsta by. Jag däremot förbereder mig på att gå. Då vi inte vet när/hur han får hjälp, bestämmer vi till vilken korsning jag maximalt skall gå, och väl där bara stanna och vänta. Det är en mulen dag, och dagligen ser vi många, båda barn och vuxna gående längs vägarna, så för mig var detta det mest naturliga asiatiska landet att vara ute och gå i och jag räknade med att smälta perfekt in i omgivningen.

Vad fel man kan ha. Andra dagar, när vi har cyklat runt, hälsar alla glatt på oss, särskilt barnen, men även de flesta vuxna. Nu när jag kom gående ensam, tittade bara alla stort på mig, innan de vände bort blicken. Den ända som hälsade hjärtligt var en äldre man jag mötte cyklande i en  uppförsbacke, vi gav varann uppmuntrande leenden. För att inte göra de andra gående mer besvärade, såg jag till att ha kameran i handen, och när någon närmade sig, vara extra intresserad av att fotografera naturen. Och att gå här var faktisk inte så dumt, det var otroligt vackert med djungeln nära inpå, och när man går hinner man upptäcka många detaljer som lätt missas när man cyklar eller åker MC. Från första vägmarkering visste jag att jag hade 11 km framför mig, vilket var överkomligt. Så jag gjorde det bästa av turen. Även om jag inte gick inom byarna jag passerade, blev fotomöjligheterna många. Ingen hör att jag kommer, och jag hinner titta på det dagliga livet en lång stund innan någon upptäcker mig. Fördelen med att gå  jmf med cykel, var att jag märkte aldrig när det gick uppför, men samtidigt hade jag heller ingen glädje av nerförsbackarna.

Efter dryga 7 km ser jag till slut hur min man står och vinkar till mig. Han har til slut fått hjälp på en liten verkstad. Problemet var bara att vi körde en specialcykel, och verkstäderna i småbyarna hade inte innerslang  till en sådan. Men verkstadsägaren hade som tur en fungerande mobil, så de fick ringt uthyraren, förklarat var de var, och en reparationsbil var på väg. Och efter en stund stannar en bil och en mekaniker kille hoppar ut med både verktyg och innerslang i näven. Vi har aldrig sätt några av dessa förut, så vi måste säkerställa att de kom från samma firma, vilket de gjorde. Nu tog det inte lång tid för allt var klart, och killarna berättade hur mycket vi skulle betala till han som hade verkstaden. Killarna åkte och vi är också på väg. Då startar inte MC n.! De skruvar och kollar men efter ett tag går den i gång med tillräckligt mycket chokande. Då dyker nästa problem upp. Cykeln känns vinglig, och riktig, bakhjulet är inte påsatt korrekt, så vi vänder tillbaka igen. Efter 2-3 justeringar av bakhjulet, är vi nöjda och kan fortsätta vår utflykt.

Under ett av våra många samtal med den lokala guiden vi har lärd känna, frågar vi var någonstans hans firma gör sina treckings. Och jag skrattade gott när han berättade de gör sina treckings på Botenvägen, (dvs vägen mot gränsen till Kina) och det var ju precis där jag hade gjort min lilla trecking. Så helt fel ute var jag tydligen inte. Och det var i en Lanten by vi till lut fick hjälp. Lanten är som sagt lite reserverade mot främmande, så ingen vågade sig bort till oss, men det satt ett gäng på andra sidan vägen och följde med på alla våra rörelser. Och där satt vi på andra sidan och tittade tillbaka. Närmare interaktion än så blev det inte just där.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s