PANG (from autumn 2011)

Standard

Vilken smäll, vad var det som hände? Nej, maken har inte “bråkat” med maffian eller hjälpt utsatta kvinnor i Hanois smala gränder nattetid. Denna gång var det jag som var målet – eller kanske inte????

Vi är på tåg SE7 på väg från Hanoi till Phan Thiet onsdag 14 december. Resan är på mer än ett dygn, och vi har beställd soft sleeper hytt. Den delar vi i början endast med en vietnamesisk kvinna, som är riktig förskräckt över att måste “bo” med oss turister. Språkförbistringar gör att vi inte kan prata särskilt mycket, men jag tror det stör henne mest at hon som har underslafen, ser att på vår sida av hytten är det min man som har underslafen. Det vi inte kan förklara, är att överslafen inte är lämplig för personer som är längre än 1.80m alltså, måste jag ligga där uppe. Efter några timmars resande, visar hon dock tydligt till mig att allt är ok, vid att ge mig flera kramar när vi både står ute i korridoren och sträcker lite på benen. Vi får in en 4:e gäst i hytten, en ung kille, som åker utan riktig biljett, kompis till personalen kanske, men han får besked att den ena överslafen är ledig fram till nästa stopp, och klättrar snabbt på plats.

Sen anpassar vi oss till det vietnamesiska livet, dvs ligger och små-slumrar. Förra station stoppet var vid 12, och efter tidplanen blir det inget stopp för klockan 16, så alla 4 ligger och halvslumrar, då det smäller. Jag reagerar inte direkt, är så långt inne i min Håkan Nesser deckare att världen utanför knappt existerar , men märker att min granne i överslafen verkar lite skärrad. Jag vänder mig om, och vad har hänt? Fönstret har spruckit, antingen ett kraftigt stenskott eller har någon skickat i väg ett skott? Hålet är riktat rakt mot min säng, så jag börjar febrilskt leta efter en kula, innan vi upptäcker att fönstret består av två glas, och det ät just nu bare det yttre som är sprucket. Innerglaset är fortfarande helt, samtidigt har vi hittad en liten bit glassplitter på bordet, så vi får inte helt ihop det. 13.41 small det, men det tar mer än tjugo minuter innan vi (dvs maken och den unge vietnamesiska killen) hittar någon ur personalen som är vaken och vill titta på vad som har hänt. Resultatet – han bara garvar, låtsas skjuta och säger allt är ok innan han går tillbaka och lägger sig. Vi, dvs jag, maken och killen undersöker fönstret en gång till för att försäkra oss om att det inte är någon spricka i innerfönstret. Kvinnan  i den anra underslafen, har bara kastad ett snabbt öga på fönstret innan hon återgick till att sova.

Vi andra återgår till vad vi gjorde innan smällen, sova eller läsa. Vid stoppet två timmar senare (Đồng Hớì) kommer det äntligen en ansvarfull personal på och blir förskräckt när han ser fönstret. Han undrar vad som har hänt, och vi får förklara så gott det går på engelska iblandat teckenspråk när och vad som har hänt. Utifrån detta skriver han en rapport om händelsen, men har problem med vem som skall signera. Vi utlänningar kan inte signera en rapport på vietnamesiska, och i överslafen har det nu kommit en ny gäst, så det blir kvinnan i underslafen som får signera, den ända av passagerarna i vår hytt som inte har den minsta koll på vad som har hänt. Efter att rapporten är signerat, kommer han tillbaka med kartonger för att förstärka det som genstår av fönstret. och under resten av resan tittar han in till oss minst en gång i timmen för att kolla att allt är ok.

Vad som egentligen hände vet vi fortfarande inte, stenskott eller någon som sköt. Och om någon sköt, med vad och varför, olycka eller bevisst???? Ingen tog skada, och vi blev faktisk aldrig rädda eller oroliga, dock frustrerade över att ingen tog händelsen på allvar i början. Så även om detta påminner om en film, (titeln kommer jag inte ihåg, men Brad pitt hade en av huvudrollerna och en del av handlingen visar två pojkar som provskyter/leker (hemligt) med ett vapen, som råkar vara laddat och där kulan träffar en förbipasserande turistbuss och skadar en vit kvinna, vet ni vilken jag menar??)  är vi inte avskräckta, vi tar gärna tåget igen, och vi fortsätter vistelsen i Vietnam som inget har hänt.

Men den vackra utsikten utanför fönstret hade vi ingen vidare glädje av.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s