Möten, samtal och vardagsliv i LuangNamtha (from autumn 2011)

Standard

LuangNamtha lockade oss av två orsaker: Etnisk mångfald och en relativt kort bussresa dit  på hygglig vägstandard

Vi har inte varit många minuter i stan innan vi möter olika kulturer. Som närmaste granne till vårat guesthouse, ligger en minoritetsrestaurant, som jag har läst goda omdömen om. Nyss anlända och hungriga går vi direkt dit, enligt skylten skall det vara öppet, men det dyker aldrig upp någon personal, så vi ger upp och går vidare.  Nu följer vi en handmålat skylt till en restaurant som heter Papaya, den är öppen, ser trevlig ut, så vi slår oss ner. Menyn är rolig, men den tar lång tid att läsa, då här finns många spännande rätter. I tillägg några sidor med praktiska Laos fraser som vi direkt börjar öva på. De grytor som det tar 2-3 timmar att koka hoppar vi över, men efter ett tag har vi hittat kombinationer vi aldrig tidigare har smakat. När maten kommer har vi i princip glömt av vad vi egentligen beställde, men en snabb favorit är stekt bambu, smakar precis som en god kantarell röra. Men vi är lite överraskade över prisnivån, jmf med norra Thailand är maten i Laos dyr (boende däremot är otroligt billigt)

När vi skall gå passar vi på att fråga om de vet vart man kan köpa vatten biligt. Servitrisen  pekar ut lao-beer distributören på andra sidan vägen, där en låda med 12 1.5liters flaskor kostar 39.000kip och hon är säker på att även vi skall få handla för samma pris. Vilket vi får, nästan, den ena ser vart vi kommer ifrån och vill ge oss priset 39.000 medan den andra begär 40.000. Vi orkar inte bry oss, accepterar 40.000 samtidigt som vi ser att den första skäms då han vet vi har genomskådat prisbluffen. (vid varje återkommande besök har vi sen dess alltid köpt lådan för 39.000).

Vid återkommer flera gånger till denna restaurant, och pratar mycket med en av killarna, som berättar att han tillhör Black Thai och att hans släkt ursprungligen kommer från Vietnam. Självas upplever vi honom som vilken ung, fräck Thai grabb som helst, vaxspretig frissa och fräcka kläder. Hans hemby ligger utanför Oduxami, men där kan ingen engelska, så han har valt att flytta hit för att  plugga engelska kvällstid och dagtid prata engelska med turisterna som besöker restauranten. Samtidigt är han duktig på att lära oss lite Lao, så att vi kan säga några fler artighetsfraser än bara Sabaisdee. Men vi skulle behöva spendera många timmar med honom för att lära oss det mest elementära. Själv är jag nöjd med att jag kan hälsa, tacka, svara ja,  nej,  och beställa vatten. Maken är duktigare då han även kan räkna samt förstärka med jätte, jätte bra.

Även receptionisten på vårat guesthouse, berättar för oss att hans jobb egentlig är en skolpraktik, på kvällarna pluggar han engelska. På  dagarna går han mest omkring med händerna djupt i fickan utan att göra mycket, men när det är dags att ta på sig skolskjortan lyser det en helt annan energi ut av honom, och han tål att vi skojar lite om att det nu är dags att koppla in hjärnan igen. Laos är kända i Asien för att vara det absolut mest  laidback  landet i regionen, där man inte jobbar mer än absolut nödvändigt. Vi tycker dock det har blivit en liten förbättring sen förra besöket i landet,  i 2004 eller 2005. Men det är fortfarande en bit kvar till full effektivitet. En morgon är vi på väg ut ganska tidigt, samtidigt med att et par andra gäster har eller ska checka ut. Vi vill gärna betala och boka upp några fler nätter, men får som svar,  jag har inte tid med er nu för jag måste jobba .

Allt i allt stannade vi 18 dagar totalt och hade  sköna och lugna stunder ensamma med personalen under förmiddagarna, när övriga gäster hade checkat ut och nya inte hunnit checka in än. Vi bodde på Thoulasith Guesthouse, och deras stil och prisnivå passade oss bra.

Under resans gång har vi lyckats bli lite  mindre  vilket i sin tur gör att några kläder har börjat bli allt för stora. På hotellet första kvällen demonstrerar vi problemet (vilket skapar god stämning och mycket skratt) och undrar om de vet vart vi hittar en lämplig skräddare. De rekommenderar morgonmarknaden. Så vi beger oss dit nästa morgon och hittar två grabbar direkt innanför porten, den ena fixar skor, den andra sitter med en symaskin och lagar kläder, väskor etc. Vi förklarar problemet och han förstår, men litar inte riktigt på att vi har lyckas ge honom det rätta måttet. Så han dubbelkollar båda en och två gångar innan han låter oss gå. Morgonen efter lovar han att shortsen skall vara klara. Vi hittar tillbaka, han har gjort ett kanonbra arbete till ett så otroligt billigt pris (10.000kip) så vi betalar med glädje det dubbla. Sularna på mina plastsandaler har börjat lossna, så jag frågar kompisen om han kan fixa även detta? Grabbarna tar fram ett par stolar till oss, och det är detta vi gillar. Att under en stund bara sitta  mitt i verkligheten  och observera livet förbi. Vi är nöjda att det tar lång tid, och att skomakarkillen limmar, torkar, limmar, torkar många gånger innan han tycker resultatet är bra nog. Vid vårat första besök på marknaden dagen innan, var några småbarn livrädda för de stora  jättarna , men i dag, när vi sitter lugnt ner, vågar många barn sig fram, några börjar till och med busa lite. Skorna blir klara, igen ett kanon arbete, för endast 2.000 kip. Igen betalar vi med glädje det dubbla, får vi ett schysst pris från början har vi inget problem att betala mer. Men de gånger vi genomskådar att vi får ett särskilt förhöjd  farang  pris, då betalar vi aldrig ett öre mer.

Morgonmarknaden återkommer vi till ofta, och bäst blir det när vi går in från baksidan. Då hittar vi fruktförsäljare med fasta priser uppsatta, vi köper goda och billiga majs våfflor och upptäcker att lägsta valutan  faktisk är 500kip, så billigt har vi aldrig fått något innan. Vid ett tillfälle känner jag en liten hand kommer smygande mot min. Första reaktionen är att jag tror det är en ficktjuv, men när jag vänder mig om står där en liten grabb som har blivit framskickat av sin mamma för att hälsa på oss. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur man hälsar när man tar i hand. Maken räddar situationen och gör stor succé bland barn och vuxna när han böjer sig ner och tar sig tid att  prata  med barnen, ge dom var sin clementin och hjälper dom med skalningen. Jag står några meter bakom, och njuter av alla  torgtanterna  som har samlats och försiktigt följer med. Och mamman som skickade fram sin grabb, sitter stolt och tycker han klarar sig riktigt bra.

Bästa sättet att uppleva omgivningen på är att cykla runt. Vi har en del olika kartor, ingen visar exakt samma vägar, för inte att snacka om broar. Och ibland är det kanske inte så konstigt att vi inte hittar den utritade cykelbron, då den fortfarande inte är uppbyggd igen efter regnsäsongen. Vi observerar hur lokalbefolkningen vadar över, med cykel, och att det inte alls är djupt. Vi inser att även vi kan klara det. Så några dagar senare är vi tillbaka, på cykel, döm av vår förvåning när det nu finns en bro på plats. Efter att ha sätt hur snabbt denna bron blev uppbyggd, vill vi testa en alternativ väg och bro tillbaka. Har ganska god koll på vart vi bör svänga, men för att vara säkra frågar vi en förbipasserande om det är denna vägen. Svar ja, men väg och väg, det är snarast en smal ko stig. Men vi ser att det kommer en bred väg där framme. Bara ett problem, här finns ingen bro. Några grabbar sitter en bit bort på en flotte och jobbar med några vattenledningar, och vi frågar om det går att ta sig över. Exakt vad de svarar, vet vi inte, men på kroppsspråket och leende verkar det som  inte vet vi, testa själv.

Vi börjar att gå ut med cykeln, men vattnet är ganska djupt och strömt. Ny taktik, jag står kvar med båda cyklarna, medan maken vader över. Grabbarna på flotten har hela tiden full koll på oss. Maken kommenterar att han kan klara att komma över, men tror inte jag skall klara det torrskodd. På andra sidan har vi fått en åskådare, jag hoppades han skulle vada över så vi ser hur vi skall göra. Då kommer en grabb ut från samma stig vi kom, han tar snabbt av sig shortsen och börjar vada över, lite längre ner än där vi testade. Vi ser hur högt vattnet går på honom, och bestämmer att detta är ingen problem. Maken först, och medan jag börjar tömma cykelkorgen på grejor (stor risk att cykel korgen kommer under vattnet) får jag oväntad hjälp. Grabbarna som hela tiden har haft full koll på oss, kommer nu till undsättning med sin bambuflotta. Jag får kliva upp och lyfta upp min cykel, och sedan har jag nog med att hålla balansen. Under tiden har tre damer anlänt till andra sidan, och vad de skrattar gott åt oss, först min man som själv kämpar på med sin egen cykel, och sen ända mer åt mig, där jag står ostadigt på flottan. Som tack för hjälpen vill jag gärna ge grabben en liten peng, men han bara skrattar och vägrar ta emot betalning för  flotturen .

En annan dag vi har varit ute och cyklat, är målet att besöka den nya stupan. Men innan dess behöver vi en paus. Mitt i bostadsområdet hittar vi en liten kiosk med stenbord och bänkar på utsidan. Tjejen är på väg därifrån, men låser upp och säljer oss de två kylda dryckerna hon har. Sen sätter vi oss vid stenbordet i skuggan och bara tar det lugnt. Kollar lite på barnen som passerar på vägen utanför, men gör egentligen ingenting. I ögonvrån har jag märkt att vi inte längre sitter ensamma, grannkvinnorna från de övriga småaffärerna har även di slagit sig ner. Men så pass vana är vi vid Isaan kulturen, att det känns naturligt att lugnt bli sittande. Efter ett tag blir vi tilltalade lite försiktigt. En skolgrabb har slagit sig ner, om pratar bra engelska. Han undrar vart vi kommer  ifrån, vad vi heter och om vi kan lite Laos. Maken visar det lilla han kan av thai/Laos och börjar prata maträtter, varvid alla damerna vid bordet följer med och skrattar hjärtligt varje gång de känner igen ett ord. Under tiden kommer det tre fnittrande tjejer nerför backen från stupan, skolgrabben tror de är kineser, japaner eller koreaner. Tack vara att vi sitter vid bordet stannar de till vid affären, kollar sig omkring, men handlar inget. Damerna vinkar till dom att de kan slå sig ner, och grabben får börja en ny utfrågning. De är kineser men endast en av de pratar lite engelska. Men vi fattar att de har varit uppe vid stupan och blivit välsignade och de är på strålande humör. Sen bryter de mot de flesta Lao regler som finns. De har himla roligt av att vi är mycket brunare än dom (kinesiska tjejerna)och att vi även har håriga armar, särskilt maken. Varav den ena tjejen sätter sig tätt mot honom, och ber kompisarna fota. Jag håller mig undan, men har roligt av de förskräckta blicken de övriga runt bordet ger mig. Ett par av de tydliga  Do & Don t  i Laos är att aldrig kramas eller pussas offentlig, och aldrig ta kort av någon utan att först fråga, och aldrig beröra någons huvud. För oss var det en kul upplevelse att se att de inte bara är vi västerländska turister som då och då uppträder lite fel.

På en av våra MC turer beger vi oss söderut. Har halvt om halvt ett mål, en Khmu by, som i samarbete med turistbyrån erbjuder homestay och lokal guidning. Vi närmar oss byn, och utanför en liten kiosk/affär sitter ett gäng som vinkar. Vi vänder och stannar, och de undrar vart vi är på väg. Ingenstans svarar vi, men vi stannar gärna och handlar lite dricka om det går bra. Tjejen som driver stället pratar riktig bra engelska, men hon tar samtidigt ett kraftigt överpris för drycken hon säljer. Senare under samtalets gång upptäcker både hon och kompisarna att vi direkt genomskådade överpriset, men valde att inte kommentera.

Det vi uppskattar är samtalet om turister i Thailand och Laos. Hon berättar att hon förra året åkte en vecka till Thailand för att se om hon kanske kunde få några bra tips på hur de kunde locka fler turister till sig. I början är vi alla försiktiga med åsikter, men då det kommer fram att hon åkte till Pattaya (naturligt då det var Thailands första och fortfarande en av de största turistorterna) berättar vi att vi aldrig har varit där och troligen pga. dess rykte aldrig kommer att åka dit. Då berättar hon ärligt om sina egna intryck, hon verkligen hatade varje dag hon var där, och hon vill aldrig någonsin ha den typen av turister med sig tillbaka. Jag frågar då lite försiktigt om hon har mycket kontakt med turister i dag,  vilket hon bekräftar. Vi har pratat mycket om  bra  och  dåliga  turister och frågar därmed hur hon skulle klassificera dessa. Svaret chockar oss, endast 40% av de som besöker hennes by klassificerar hon som bra. Och då tyckte ändå vi att de flesta av de turister vi har sett i LuangNamtha har verkad tillhöra den bättre sorten.

Kan även konstatera att den nidbilden som ges av oss västerländska turister inte är särskilt bra. På färglada affischer visar man  Don & Don’ t i Laos  och den typiska turisten är tatuerad, röker, verkar gapig och skrikig, samt går jämt klädd i endast i badshorts och linne. Vi tyckte kanske denna bilden var lite ensidig och orättvis, men den dagen vi flyger till huvudstaden Vientiane, vad möter oss i ankomsthallen, om inte 4 vita grabbar i plastsandaler, badshorts och linne (och kom då ihåg att Laos inte har några stränder).

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s