Etnisk mångfald (from autumn 2011)

Standard

Den etniska mångfalden i LuangNamtha provinsen var en av orsakerna till att vi valde att åka hit. Endast 20% år Lao, övriga tillhör ett 20-30tal olika minoriteter.

etnisitet2

Första kvällen på guesthouset, blir vi stående och prata lite med en holländskturist. Då kommer två Acka kvinnor in på gården (jag känner igen dom på mössorna) och vill sälja armband. Holländaren ler och skakar på huvudet och visar fram att han har redan två armband på handen och det räcker, oss bryr de sig inte så mycket om just då, och lämnar till slut innergården där vi bor. Vi inser att det nog är bra att skaffa några sådana armband, för att slippa mera tjat, men det hade varit skönt om vi hade haft en viss priskoll.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Under vår första kvällspromenad hittar vi till nattmarknaden, köper god fruktshake och sätter oss ner vid ett ledigt bord. Strax får vi sällskap av en kvinna, hon frågar vart vi kommer från och presenterar sig själv som Acka, samtidigt som hon på ett diskret sä tt påpekar att hon är fattig/hungrig. Sen börjar hon lägga upp olika armband på bordet, vi köper gärna några, frågor pris, 20.000 för ett låter lite mycket, men vi avvaktar med prutningen ett tag. Då kommer nästa Acka kvinna fram till oss och vill sälja samma typ av armband, tar plats bredvid mig, lägger upp alla sina och vill överbevisa mig om att hon har mycket bättre grejor. Hade det varit barn, är det enkelt, jag hade köpt något av varje, men nu tyckte jag det blev jobbigt, dessutom gillade jag första tanten. Förklarar att jag just nu bara vill handla av den andra, då hon kom först, men den andra ger sig inte, hänger i ärmen, skäller varje gång jag tittar på något från den andra kvinnan. Men en fördel har vi av de nu är två som vill sälja, priset går ner, utan att vi behöver göra  något. Vi började med 1 för 20.000 nu är vi nere i 4 för 20.0000, vilket vi gärna betalar. Kvinnan vid min andra sida erbjuder nu 3 för 10.000 och är jätte arg för att jag inte handlar något av henne. Vi däremot har fått en första bekant i stan. Vi möts flera gånger dagligen, varje gång  strålar hon upp när hon ser att vi är kvar (De flesta övriga turister stannar 1-2nätter) och ler och hälsar. Ofta går hon tillsammans med de andra kvinnorna (som vi inte handlade av) och varje gång kommenterar de och tittar på armbanden vi bär. Vet inte om de kollar vem som har gjort smycket eller om det är själva knuten som är det viktiga. Vår sista dag i LuangNamtha berättar jag att vi skall åka dagen efter, vilket gör att jag får en spontan kram, som tyvärr sedan går över i lite diskret tiggeri med antydningar om att hon är hungrig. Vi hade själva precis köpt ett par baguetter till oss själva, så vi köper några även till henne och hennes kompis.

etnisitet1En dag gör vi en MC utflykt till Muang Sing, en mindre stad som ligger norrut, och skall vara känd för sin otroliga blandade etniska befolkning. Bästa tipset från den tillgängliga turistinformationen är att besöka morgonmarknaden vid soluppgång. Det är då alla de olika minoriteterna kommer till stan för att sälja sina jordbruksprodukter. Detta skall tydligen vara en helt otrolig färgsyn. Fullt så morgonpigga är vi inte, så det blir en enklare dagstur. Vet inte riktig vad vi gör för fel, men troligen råkar vi titta en sekund för  länge på 5 kvinnor som sitter vid en husvägg. Nu har vi 5 nya Acka-kvinnor runt oss som vill sälja armband. Det börjar regna, vi går in på närmsta restaurant, alla 5 kvinnorna följer efter. Inte lätt att läsa en meny när 5 kvinnor har lagt ut hela sitt sortiment av armband ovanpå bordet. De undrar vart vi har köpt det armband vi har på oss, och vad vi betalade, vi svarar ärligt, 5.000 styck. Strax erbjuds vi att köpa för 2.000 styck, något vi faktisk misstänkta hela tiden att var ett mer rimlig pris. Det blir lite interna diskussioner mellan tanterna, då de tycker den ena sänkte priset för snabbt. Vi vill absolut inte handla, men det ända sättet att bli av med dom är att köpa något, så vi lovar att betala 10.000 och köpa ett armband från var och en. Detta accepteras och vi väljer ut de 5 vi vill ha.. Sen lämnar de oss, och till trots för den lilla handeln vi gjorde, vinkar de och hälsar glatt flera gånger samma dag när vi passerar varann på olika ställen. (Eller är det kanske så att de vinkar till oss för att vi skall stanna och handla mera????)

Tillbala i Luangmantha har nu priset på armband gått ner, då vi berättar priset från Muang Sing. Nu erbjuds vi att handla förr 1000 kip styck, men för vår del räcker det. Varje dag fortsätter tjatet men för oss gäller det bara att skratta med samtidigt som vi bestämd avböjer med en huvudskakning. Kvinnan från första kvällen, råkar vara i närheten när vi kommer tillbaka med MC n och hon undrar om vi hade varit i Muang sing. Svar ja, varav hon stolt pekar på sig själv igen och berättar att hon är Acka från Muang Sing.

Första dagen på morgonmarknaden får vi syn på en av de vackraste kvinnor vi har sett på länge. Hon har en så stolt och högrest hållning att det nästan lyser om henne. Hennes kläder är indigoblåa, med vita band lindat runt underbenen, och håret uppsatt i en särskilt frisyr. Vi har aldrig sätt en liknande dräkt innan, och inser att det nog är dags för ett besök på museet. Folkslaget heter Lanten, och är av kinesisk härkomst. Mer info finns att läsa här (länk) och översiktkartan från museet där varje minoritets by är utmärkt med en färgprick blir guld värd. Vi ser snabbt att här finnas många Lanten byar nära, och vår första utflykt på egenhand går till en sådan.

etnisitet8Vi är ute på vår första cykelutflykt till ett vattenfall som ligger 6km utanför stan. Vägen dit passerar rakt genom två olika minoritets byar, varav den ena är Lanten. Vi blir överraskat över vilket bemötande vi får, alla barn vi möter ropar glatt Sabasdee, några ställer även några enkla frågor på engelska till oss. Vägen är fruktansvärd stenig, och vissa delar även lerig och vattenfylld, så vi är tvungna att cykla långsamt. Det gör att vi därmed ser mycket och hälsa tillbaka på alla vi möter. Till slut passerar vi 3 Lanten kvinnor som står och samtalar p vägen, vi försöker hälsa, men får inget direkt gensvar. Vi fortsätter vår väg framåt tills vi hittar en liten affär. Här stannar vi, köper dricka och slår oss ner på det vi hittar av stolar och bänkar. Vi vet att det bästa sättet att få kontakt är att stanna, och låta byns befolkning komma till oss, i stället för tvärt om. Några barn är raskt framme, och de diskuterar ivrigt våra cyklar. Jag har hyrt en vanlig, oväxlad tant-cykel medan maken kommer med flerväxklad mountainbike. Det är den sista de är intresserade av, men de vågar inte röra den för mycket. Under tiden kommer de tre Lanten kvinnorna vi har passerat tidigare förbi. Men de nöjer sig inte med att bara gå förbi, utan stannar framför oss och mer eller mindre råglor under en 5 minuters tid. Detta bjuder jag så gärna på, jag har absolut inget emot att själv bli uttittad. Men de kommer aldrig fram till oss, och de startar ingen konversation, fortsätter till slut vidare inåt i djungeln med sina korgar på ryggen.

Senare läser jag att just denna byn är med i ett home-stay program, vilket gör mig lite undrande. Då borde de vara vana vid utlänningar, och jag blir lite nyfiken på vad det var med oss som gjorde att de stannade till och glodde.

Sen dess har vi passerat många olika Lanten byar på våra cykelturer, i varje by är det alltid några som är traditionellt klädda, så vi behöver undra länge på om det är en Lanten by eller inte. Men de verkar reserverade, och oftast negligerar de oss fullständig, vilket gör att vi självsagt respekterar deras integritet och skulle aldrig komma på tanken att tränga oss på. Men fortfarande, varje gång jag ser en Lanten kvinna passera, på gatan eller på marknaden, ung eller gammal, tittar jag en extra gång, just för att har så unika kläder i en underbar indigoblå färg tillsammans med de vita banden  runt benen och den unika håruppsättningen.

Som sista utflykt innan vi lämnar LuangNamtha bestämmer vi oss för att upprepa turen mot vattenfallet. Vi stannar vid affären, köper dricka, slår oss ner och avvaktar. Har passerad några barn innan, som har varit och badat, även dessa klädda i indigoblåa, traditionella kläder. Vi gör något vi vanligtvis aldrig gör, de fr ett lite paket kex att dela på. Vi vet, det står uppmaningar överallt att aldrig ge till barn då det uppmanar till senare tiggeri, men just detta kexpaket hade vi köpt så otroligt billigt att vi för en gång skuld tyckte det var OK, så länge de delade med varann. Barnen visar det sig, bor ett par hus efter affären, och leker och stojar utanför sitt hus. De leker  blindbock  precis så som vi själva gjorde för 40 år sen. Tyvärr missförstår mamman i huset oss, och gillar inte att vi har stannat och tittat på barnens lek, så hon smäller igen dörren demonstrativt, då hon tror att vi står och tittar in i hennes hem. Vi struntar i at besöka själva vattenfallet denna gångne, men stannar och kollar på traktorn som kommer körandet. Och vi är inte de ända nyfikna. Jag har några minuter tidigare hälsat på en trevlig, gråhårig Lanten kvinna. När hon hör traktorn, kommer hon gående och låtsas ha ett ärende, bara för att precis som vi, kolla vad som är på gång. Vi tror traktorn har gått sönder, innan vi inser att de håller på att tag av kedjorna från hjulen. Männen skrattar och pratar med oss, men tyvärr förstår vi inte ett ord, så vi kan bara nicka och le tillbaka.

Vi fortsätter inåt där traktorn kom ifrån, och möter nu en Lanten ungdom, och för första gången tittar hon oss i ögonen, hälsar glatt, och ställer även några frågor till oss på engelska. Vi upptäcker att ungdomen, småbarnen och de riktigt gamla, inte alls är så reserverade som vi först trodde. Men generationen mellan 30 och 60 år är svåra att charma. Som sista stopp i Lanten byn, svänger vi faktisk in i själva bostadsområdet. Barnen tittar storögt, de vuxna registrerar oss, men fortsätter sen med sina sysslor. Barnen däremot, har nu samlat mod, och börjar prata på knacklig engelska. De vinkar ivrig på en grabb, några få år äldre, som är bättre på engelska. Han berättar med stolthet sitt namn och var han kommer från (Ban Nam Dee). Tyvärr har ryktet gått att vi har delat ut kex, så dessa barn frågor om vi har något. Vi har ett paket kvar som vi ger dom, och ser hur de snabbt gömmer undan detta, så att ingen av de större barnen skall komma och ta det ifrån dom.

Vi cyklar långsamt vidare, och när vi passerar den andra byn, är det många barn ute och leker. De vill alla visa oss hur de kan hjula över ett snöre som kompisarna håller på huvudhöjd, och vi blir extra glada när vi känner igen grabben vi nyss pratade med (hur han hann före oss, har vi ingen aning om). Även om det är olika minoritets byar, var det riktigt roligt att barnen inte bryr sig, de lekar med varandra oavsett etnisk tillhörighet.

Den sista byn vi besöker, blir även det bästa stoppet. Vi har hittat till handverks byn där Red Thai bor. Vi är lite osäkra på hur det upplevs att vi kommer på egenhand, och tycker det blir lite jobbigt när vägen sluter mitt inne i bysamhället. Där ligger en liten affär,  och vi är på väg att köpa dricka. Då dyker de första kvinnorna upp med sina alster. Och inom kort har vi sju kvinnor och tjejer som visar fram sina produkter. Några har vald otrolig vackra sidenfärger och sidenmaterial, medan en av de yngre har ett så otroligt vackert handarbete. Det är fullständig omöjligt att se nåra knutar eller hur hon har fäst trådändarna. Vi vill absolut köpa, men priset får avgöra hur många. Vi enas sen om en klump summa, mot att vi köper en produkt av varje väverska. Det uppstår lite interna diskussioner, och sen frågor en av de äldre om vi kan betala 10.000 till, annars blir det för svårt för dom att internt fördela pengarna (de olika produkterna hade olika utgångspris). Självsagt går vi med på denna prisökningen. När handeln är avklarat är alla nöjda, och jag får lov att ta en bild av gruppen där de ikläder sig så många produkter de bara kan. Efter detta frågor vi om det är OK att vi på egenhand tar en liten promenad runt i byn, vilket vi får. Det är otrolig härlig stämning, dagen innan var det Stupa Festival, och även denna dagen är lite som en halv helgdag. Och just nu är det bara kvinnor och barn som är hemma, och det känns som om de uppskattar besöket.

Vi börjar titta oss om kring, stannar framför boule banan där två smågrabbar spelar. När vi ser att de spelar efter exakt samma regler som vi gör hemma, vill vi testa att utmana i nästa omgång. Under tiden kommer nästa utlänning in i byn, en Italienare som är bosatt i Kina. Han har ingen aning vart han är, har bara följd olika  grusvägar. Detta mötet leder till flera timmars prat om allt mellan himmel och jord, särskild om Asiens och Europas perspektiv på varann. Under tiden smiter jag i väg in till närmsta hus, där det står en vävstol, och husets kvinna skall precis börja väva. Hon visar mig hur hon gör, och jag blir djupt imponerad av hur mycket  fingerarbete  hon lägger ner med tunna sidentrådar för att få fram mönstret. Och när jag ser hur många trådar och färger som är på gång samtidigt, är det ända mer imponerande att det inte syns några knutar eller fästpunkter på det färdiga arbetet. Jag får lov att ta kort på henne där hon sitter, innan hon hämtar ut några färdiga plagg från huset, så att jag skall se hur det hon väver just nu kommer att se ut när det är färdigt.                                                                                                                                                                                           Smågrabbarna blev tyvärr bortslängda av några större killar innan vi hann utmana dem på en omgång, så vi går tillbaks till MC n. Där är det nu många småbarn som gärna visar upp sina leker för oss, och vill gärna bli fotograferade, särskilt när de direkt kan se resultatet i digitalkameran.

etnisitet7

etnisitet6

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s